Fucking Åmål

Ett inlägg om en film.

---

 

Igår kväll gjorde jag nåt jag aldrig trodde att jag skulle göra: Jag såg filmen Fucking Åmål (1998). SvT1 visade den direkt efter Mr Selfridge och jag satt kvar. Kunde inte låta bli att se den där rullen som blev början till slutet på en numera glömd och bortträngd historia så full av lögner och svek och heta känslor att den, historian alltså, skulle kunna bli en film i sig. Som jag skrev i förra inlägget…

[…] X såg den med Y och sen var X otrogen och dumpade Z, för att göra en sex månader lång historia kort […]

Storyn är enkel och miljön lätt att känna igen. I en svensk småstad bor Agnes och Elin, som går i samma klass. Agnes har flyttat dit med föräldrarna ett par år tidigare, men har nästan inga vänner förutom en tjej i rullstol. Elin, däremot, tillhör de populära tjejerna på skolan. Agnes är kär i Elin i hemlighet. Av nån anledning går Elin och hennes syrra till Agnes på hennes födelsedag. Systrarna slår vad om Elin vågar kyssa Agnes eller inte. Sen brakar det igång ordentligt.

Filmen var faktiskt mycket bättre än jag trodde. Eller ville tro. Trots att den har några år på nacken, vilket till exempel syntes på mobilerna, funkar den. Den funkar såväl nu som när jag var ung, för det var nästan precis så där. Hög igenkänningsfaktor, alltså. Och vad var det jag kände igen? Den inkrökta småstadsmentaliteten, obildade människor, människor som vill nåt annat än stanna kvar, gifta sig, få barn och skilja sig, grupptryck med mera. Det som har förändrats sen jag var ung och bodde i Metropolen Byhålan är möjligen folks (läs: vissa människors!) syn på homosexuella. De vuxnas i filmens syn på det känns lite för osannolikt tolerant. I Byhålan har jag hört sägas att många fortfarande tycker att det är totalt sjukt.

Men regissören, Lukas Moodysson, har jag fortfarande svårt för. Det hjälper inte att en av våra kvällsblaskor berättar nio saker om Fucking Åmål som kanske ingen mer än han och teamet kring filmen kände till tidigare. Och att kalla detta en kultfilm, Expressen… Nej, där sätter jag bestämt ner foten!

Toffelomdömet blir medel. 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mördaren ljuger inte ensam

Alltså jag älskar Maria Langs böcker! Framför allt de tidiga. Och i kväll drog jag med mig Fästmön för att se den första filmatiseringen av Maria Langs första bok Mördaren ljuger inte ensam.

Nej, mördaren var inte den end* som ljög.

Det är midsommar och den unga Puck hamnar inte i Shakespeares drama utan i ett annat. Puck blir nämligen utbjuden till en ö för att fira helgen tillsammans med Ejnar och hans kompisar. Ejnar och Puck är lite småförälskade. Heta känslor tycks det finnas gott om bland alla i hela gänget. På midsommarnatten visar det sig att än den andra har varit ihop med än den tredje och den fjärde har varit med den första och… Dessutom dyker två objudna gäster upp. Och inte en enda av dem talar sanning. När Puck senare hittar en av dem strypt och båten visar sig vara obrukbar inser hon och Ejnar att de är fast på ön utan möjlighet att ta sig därifrån. Men först har emellertid Ejnar lyckats få dit som kompis kriminalkommissarien Christer Wijk.

Det är på väg att bli 1950-tal. (Boken om ut 1949.) Det har filmmakarna gjort stor affär av. Hela filmen blir överbelastad av femtiotalsprylar, möbler, kläder. Kort sagt: det blir för mycket. Dessutom röks det. Hela tiden.

Är den här filmen bra då? Tja, den är ju, trots alla mord (ja, det sker fler än ett) inte då läskig, utan snarare lite söt. Ett litet HBTQ-tema finns med, vilket ju är rätt häftigt med tanke på att boken skrevs för så länge sen.

Jag ger den lite högre betyg än medel – det är ju trots allt en Maria Lang.

Livet är kort.

Read Full Post »

En mycket kall dag – med varma inslag

Idag har det varit fruktansvärt kallt här! På förmiddagen hade vi -22 grader, nu till kvällen är det snudd på -25. Jag är så tacksam att jag fortfarande har tak över huvudet och en dörr jag kan låsa om mig till Mitt Hem! Men jag sänder många tankar till dem som INTE har det och undrar hur de klarar sig i natt. Jag hoppas att nån lägger sin varma hand på dem så att de slipper frysa.

Det har varit en dag inte bara av kyla utan också av en del heta känslor. För min del var kulmen brevet från min handläggare på stället där de inte förmedlar jobb. Jag bara undrar hur handläggaren ifråga reagerar när… Jag trodde inte man kunde vara så utan empati, men det är visst fler än DLF* som inte har förmågan att känna medkänsla.

Lika tom på empati och kall som den här pavan…

                                                                                                                                                        Det har trots alla känslor varit en dag när jag inte har suttit håglös och apatisk och gråtit, även om det var vad jag helst hade velat göra. På förmiddagen städade och tvättade jag medan mamma la in sill. Sen tog vi en promenad över till Tokerian – det var ungefär så långt vi pallade på grund av kylan.

På eftermiddagen och kvällen pratade jag med två riktigt goda vänner som ringde. Det är gott att ha vänner som bryr sig när man är ledsen och har det svårt! Tack kära ni, ni vet själva vilka ni är!

Mamma griljerade skinka på eftermiddagen och jag satt vid datorn. Försökte också råda vännen Jerry i julklappsärenden, vi får se om resultat blir lyckat! Fick veta att även jag har en julklapp att hämta och det ska jag göra i morgon när jag åker ut till Förorten med klappar till familjen i Himlen.

Pratade med Fästmön på kvällen och feberungarnas feber har äntligen gått ner lite. Frida har kunnat äta nåt med lite mer substans än nyponsoppa idag. Elias hostar, men vill inte ta hostmedicin. Än så länge mår Anna, Linn och Johan bra och vi får hoppas att det håller i sig.

Elias hostar massor, stackars lilla gubben!

                                                                                                                                                              I kväll såg vi sista avsnittet av Morden i Sandhamn och jag vidhåller att serien aldrig riktigt lyfte. Nej, läs boken i stället, I de lugnaste vatten av Viveca Sten. Det blir betydligt mer behållning, jag lovar – även om jag inte var så särskilt imponerad av boken heller nör jag läste den förra året.   

I morgon är det dags att klä granen här. Jag ska klippa upp nätet innan jag åker ut till Förorten, men redan i kväll har jag lagt ut julgransmattan och ställt upp julgransfoten på den. Vi får hoppas att granen har överlevt kylan ute på ballen**.

Ryggen har blivit bättre och bättre under dan, men jag har fortfarande problem med att gå uppför trappor och klä på mig jeans och strumpor. Det gör djävulusiskt ont att lyfta vänsterbenet, helt enkelt. Men ändå, ryggen är betydligt bättre idag! Och några andra krämpor har jag väl inte mer än att lingonen trillade in idag – rätt väntade – och så har jag klämt en otäck liten finne på högernäsvinge. F*n, jag är TANT och tanter ska varken ha lingonvecka eller finnar. Men det har den här. Suck…

                                                                                                                                                          *DLF = Den Lille Fjanten, obehaglig folkgrupp på min förra arbetsplats
**ballen = balkongen

Read Full Post »