Ett inlägg om en bok.
Ester Roxbergs pappa hette Åke och var präst. Sen blev han Ann-Christine och kommunikationschef. Dottern har skrivit om sin pappa i den lilla boken Min pappa Ann-Christine. Åkes förvandling till Ann-Christine finns också skildrad i dokumentären Vägen till Ann-Christine. Dokumentären såg jag i augusti förra året och blev intresserad av att få veta mer. I januari anlände pocketboken i ett bokpaket jag nätshoppat.
På mindre än 200 sidor skildrar Ester hur pappan Åke blir Ann-Christine. Det är svårt för alla inblandade, inte bara för Åke utan givetvis även för hans fru och hans barn. Förvandlingen skildras genom både tillbakablickar och glimtar från nuet. I början tyckte jag att det var för mycken titt i backspegeln och för korta och ovilliga blickar framåt. Sen inser jag att det naturligtvis var en otroligt svår bok att skriva. Försök bara att till exempel svara på den enkla frågan om vem Ann-Christine är idag. Är hon fortfarande Esters pappa?
Jag kan aldrig förstå, för jag har inte varit med om samma eller liknande förvandling. Men jag kan förstå att det har varit… svårt. Jag kan också förstå lite grann Åkes längtan efter att få vara den han egentligen har varit hela sitt liv – och ändå inte. Den han dolt.
Det här är inte bara en svår bok. (Ja jag kan bara läsa boken i små etapper.) Det är en viktig bok, det är en bok om mod och om kärlek. Tack för att jag fick läsa den, Ester och Ann-Christine!
[…] Pappa, hur lyckas du komma på nya predikningar varje söndag, år efter år?
Det är inte så svårt, säger pappa, jag säger bara samma sak varje gång.
Vadå?
Var inte rädd, du är älskad. […]
Toffelomdömet blir det högsta.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Jag såg också dokumentären, det måste varit väldigt konstigt i början för alla inblandade, man kan inte riktigt föreställa sig det i sin egen familjekonstellation.
Boken, som jag ju skriver om i det här inlägget, är annorlunda än dokumentären för boken har dottern skrivit. Om du kan, läs den! Den är ju ur ett annat perspektiv än filmen.