Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘dumpa’

Ett inlägg om en film.


 

Fucking Åmål (1998)Igår kväll gjorde jag nåt jag aldrig trodde att jag skulle göra: Jag såg filmen Fucking Åmål (1998). SvT1 visade den direkt efter Mr Selfridge och jag satt kvar. Kunde inte låta bli att se den där rullen som blev början till slutet på en numera glömd och bortträngd historia så full av lögner och svek och heta känslor att den, historian alltså, skulle kunna bli en film i sig. Som jag skrev i förra inlägget

[…] X såg den med Y och sen var X otrogen och dumpade Z, för att göra en sex månader lång historia kort […]

Storyn är enkel och miljön lätt att känna igen. I en svensk småstad bor Agnes och Elin, som går i samma klass. Agnes har flyttat dit med föräldrarna ett par år tidigare, men har nästan inga vänner förutom en tjej i rullstol. Elin, däremot, tillhör de populära tjejerna på skolan. Agnes är kär i Elin i hemlighet. Av nån anledning går Elin och hennes syrra till Agnes på hennes födelsedag. Systrarna slår vad om Elin vågar kyssa Agnes eller inte. Sen brakar det igång ordentligt.

Filmen var faktiskt mycket bättre än jag trodde. Eller ville tro. Trots att den har några år på nacken, vilket till exempel syntes på mobilerna, funkar den. Den funkar såväl nu som när jag var ung, för det var nästan precis så där. Hög igenkänningsfaktor, alltså. Och vad var det jag kände igen? Den inkrökta småstadsmentaliteten, obildade människor, människor som vill nåt annat än stanna kvar, gifta sig, få barn och skilja sig, grupptryck med mera. Det som har förändrats sen jag var ung och bodde i Metropolen Byhålan är möjligen folks (läs: vissa människors!) syn på homosexuella. De vuxnas i filmens syn på det känns lite för osannolikt tolerant. I Byhålan har jag hört sägas att många fortfarande tycker att det är totalt sjukt.

Men regissören, Lukas Moodysson, har jag fortfarande svårt för. Det hjälper inte att en av våra kvällsblaskor berättar nio saker om Fucking Åmål som kanske ingen mer än han och teamet kring filmen kände till tidigare. Och att kalla detta en kultfilm, Expressen… Nej, där sätter jag bestämt ner foten!

Toffelomdömet blir medel. 

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om hur det känns. Ibland.


 

Himmel med moln och drake

Ensammast i världen?

Ibland funderar jag över vad jag skriver här. Att jag skriver. Hur mycket jag skriver. Ibland önskar jag att fler läste mellan raderna, för ibland känner jag mig som en informationsmaskin med uppdrag att roa, att bjuda på mig själv. Ändå hamnar inte allting här. Här skriver jag långt ifrån allt jag tänker, gör och är med om. Men jag tankar ur här och det är skönt att ha den här platsen för detta ändamål. För ibland känner jag mig så ensam och har ingen människa att tanka ur inför. Jag blir irriterad på mig själv eftersom jag ibland väljer ensamheten. Ibland väljer jag den för att jag tror att jag vill vara ensam. Sen vill jag inte det alls… Då känner jag mig som den där draken jag såg igår. Den där lilla ynkliga, ensamma som steg på himlen…

Jag skulle ha haft dragning av en vinnare i galgtävlingen igår kväll. Men jag orkade inte. Det kändes inte rätt efter inlägget med bilderna från Gamlis. Så det blir väl dragning under söndagen nån gång. Du har alltså fortfarande chansen att gissa vad det står på galgen bakom. Till tävlingen!

Ostbågar och Grande Alberone

Jag vet inte om jag tyckte att ostbågar och rödvin var så gott.

Lördagskvällen blev mest tråkig. Jag har läst så mycket att jag har ont i både nacke och ena armbågen. Nervös är jag också inför jobbstarten. Självklart är jag rädd för att misslyckas så att belackarna ska få vatten på sina kvarnar. För egen del gjorde jag vatten till vin igår. Nån på mitt förra jobb påstod att ostbågar och rödvin var en sån fin kombo. Jag vet inte om jag tycker det, ärligt talat… Kvällens vin skriver jag om längre fram när jag har provat det till nåt mer än ostbågar!

 

 

 

Jag glodde på TV lite grann. Såg Mr Selfridge, förstås, och efter det fastnade jag i filmen Fucking Åmål. Den filmen hade jag verkligen inte tänkt se av personliga skäl (X såg den med Y och sen var X otrogen och dumpade Z, för att göra en sex månader lång historia kort). Vidare är jag inte exakt överförtjust i Lukas Moodysson som jag har sett rätt många divalater av. Men bra filmer kan han göra, det tycker jag visst.

Vilket passande kort till en bokmal!

Inte bara ett passande kort till en bokmal – det har fungerat som livräddare också!

Även om jag har läst så mycket att nacke och armbåge smärtar, är böcker ändå ett gott sällskap. Jag känner mig mindre ensam när jag kan stoppa näsan i en bok. Sen vet jag att folk har synpunkter på oss som läser mycket. Ungefär som jag har synpunkter på såna som bara glor på sport på TV. Men jag har både glädje och nytta av böcker – till och med det fina kortet från Sister of Pain, det med böcker på framsidan! Sagda kort har nämligen räddat livet på TVÅ (2) humlor som jag annars hade haft ihjäl med TV-tidningen eller annat lämpligt tillhygge. Nä, nu har dessa feta bumlingar, som lyckats ta sig in i mitt hem genom via nåt av alla mina öppna fönster, blivit fångade med ett vanligt IKEA-glas mot till exempel en fönsterruta eller en fönsterbänk. Därpå har jag låtit vykortet glida in under glaset. Jag har sen vänt på glaset där kortet har blivit ett lock. Och slutligen har jag gått ut på ballen* och släppt fången fri. Alla glada – särskilt jag, som inte är så förtjust i brummande insekter…

Prio ett

Ibland inser jag att böcker är en riktiga livräddare. Och bättre vänner finns ju inte. Därför blev jag naturligtvis extra glad när jag vaknade denna söndagsmorgon och upptäckte att jag har vunnit ett signerat exemplar av Emelie Schepps nyaste bok Prio ett! Boken är så ny att den inte har kommit ut i handeln än. Tjolahopp! Ibland är livet… rätt OK. Också. Trots inledningen på det här inlägget. Nu ska jag mejla min adress till Emelie Schepp, sen ska jag dyka ner i bingen en stund med dagens första kaffe och Tove Alsterdal, en för mig ny litterär bekantskap.

 

*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

En vecka har gått. Det är onsdag och självklart missade jag inte kvällens avsnitt av När livet vänder. Den här serien visar mig i mina svartaste stunder att det finns både hopp och ljus, i alla fall för andra. Och kanske för mig också..? Tack Anja Kontor för detta!

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor möter i åtta avsnitt människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Admir

Admir överlevde folkmordet i Srbrenica. Förra året identifierade han sin fars kvarlevor efter 20 år.

Admir var kvällens huvudperson. Som 17-åring överlevde han folkmordet i Srebrenica 1995 – ungefär 8 000 människor dog, främst muslimska män och pojkar. Admirs far, bror och farbror dödades, men deras kvarlevor kunde senare identifieras och plockas upp ur den massgrav där de dumpats. Admir identifierade sin pappa förra året och kunde begrava honom. Han blev rekommenderad att inte titta på pappans kvarlevor, men han ville se sin pappa en sista gång.

Det som hände i forna Jugoslavien är bland det mest fruktansvärda i modern tid. Jag har hört människor berätta om hur grannar plötsligt mördade varandra på grund av religionen – och ändå var ingen av dem starkt troende, än mindre utövade de sin religion.

Admir berättar hur familjen diskuterade om de skulle fly eller stanna kvar. Till sist delade de upp sig – kvinnorna för sig, männen för sig. Männen gick genom skogen. Admir kom ifrån sin pappa och sin bror. Han säger i programmet:

Man kan röra sig, men en halvtimme senare kan man vara död.

Så småningom kom Admir till Sverige. Hans prioriteringar är enkla:

  1. familjen
  2. hälsan
  3. jobbet

Admir har hittat ett nytt liv. Men han glömmer förstås aldrig sitt gamla. Och i hans hemland saknas fortfarande hundratals män.

Hvala, Admir, för att du berättade!

 

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 6 maj 2016).

 

Vill du läsa mer om hur barn och unga upplevde kriget i Bosnien? Då rekommenderar jag min vän Anna Nilsson Spets trilogi, Hållplats Sverige, utgiven på Vombat förlag. Här kan du läsa om vad jag tyckte om hennes böcker:

Jag, Almina

Jag, Alma

Änglarnas tårar


Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina


Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Livet enligt FikryJag är så lyckligt lottad. Jag fick tio böcker i julklapp. Nu har jag läst hälften av dem – och jag gillade samtliga! Idag läste jag de 20 sista sidorna i den lilla boken Livet enligt Fikry av Gabrielle Zevin. Det är faktiskt ingen deckare, men ändå en bok som har funnit på min inköps-/önskelista ett tag. Stort TACK till bästa Ingern som skickade den till mig som december/lucia/jul/nyårspaket! Jag valde att öppna det som julklapp.

Boken handlar om bokhandlaren A.J. Fikrys liv, ett liv som inte riktigt blev som han tänkt sig. Efter fruns för tidiga död fortsätter han att driva sin lilla bokhandel utan att göra nån större vinst. Han är inte bara en kuf, han är tämligen otrevlig också. En dag stjäl nån hans mest värdefulla bok. Inte blir det bättre av att nån dessutom dumpar den lilla flickan Maya hos honom.

Jaa… det här var verkligen den rätta boken att ge mig! Den är helt underbar! Boken utspelar sig för det första på en av mina favoritplatser – en bokhandel. Huvudpersonen är en udda figur, skenbart otrevlig, men med ett hjärta av guld. Lite som jag, fast det där med hjärta av guld vet jag inte, förstås. Udda och otrevlig, däremot… Och så det där lilla barnet som bara lämnas i hans vård… Om jag kände mig som jag gjorde med Markus (rädd), vad gjorde då inte Fikry med Maya..?

De här cirka 200 sidorna i pocketutgåvan går snabbt att läsa, men boken ger många tankar och funderingar som jag lär ha en stund framöver…

Toffelomdömet blir inget annat än det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett spännande inlägg.


 

Den tar visst aldrig slut. Min ilska, alltså. Jag blir fortfarande så arg så arg. Och frustrerad, framför allt. Igår förmiddag satt jag i min solheta bil (nej, den är tio år gammal och inget lyxåk ifall du undrade) och administrerade. Det vill säga mobiltelefonerade. Det vill säga väntade i en telefonkö. Mina gratis minuter att ringa för på mobilen tickar sakta med säkert ner. Det känns svettigt, det är i alla fall två veckor kvar till nästa period.

Men telefonköer och mobilabonnemang är inte det jag är mest arg på för tillfället. Det är det faktum att somliga inte gör sitt jobb utan jag får göra det åt dem. Det tar mycket tid och energi. För betänk att jag fortfarande har ont i ryggen OCH vaknade med en ilsket ond vänsterfot igår dessutom. Hela foten känns ond, nästan som lite stukad. Nya skorna? Snedbelastning på grund av ryggen? Vad vet jag, vad vet jag, nån doktor är jag inte.

Matvaror

Matvaror, glödlampor och en diskborste.

Efter att ha gjort andras jobb åkte jag hem till Tokerian för att handla veckans matkasse. Råkade köpa två kilo kycklingfilé 50 spänn dyrare tack vare att nån idiot kund hade dumpat en massa tvåkilospåsar i fel frysbox. Dessutom glömde jag utnyttja min rabattkupong om 25 kronor. Men hur som, jag fick med mig rätt bra varor hem för runt 400 spänn – mat, glödlampor (fasen så dyra de har blivit!) och en diskborste.

Förmiddagssolen gick över i mulen eftermiddag och till kvällen kom regnet. Jag kände mig både övertrött och rastlös och tyvärr kunde jag inte gå ut och promenera på grund av foten. Satt en halvtimme och försökte läsa, men jag har skitsvårt att komma in i Gone girl. Ångrar lite smått att jag gick på dess upphaussning och köpte den för nån femtiolapp på bokrean. Men kanske handlar det mest om att jag har svårt med berättarperspektivet som växlar mellan bokens två huvudpersoner. Jag är cirka 160 sidor in i bokens 550. Kanske blir den bättre. Sen.

Bokuppslag

Svårt att komma in i boken…

 

 

Vattnar krukväxter

Jag vattnade alla min 50nånting krukväxter.

Nej, jag vattnade mina krukväxter i stället. Två av mina fyra pelargoner blommar och det gör mig lite glad för en av dem har jag själv drivit upp, den andra kommer från Lucille.

 

 

Till middag grillade jag kycklingchorizo i ugnen och åt potatissallad. Den senare hade överlevt en vecka, var bara lite vattning. Godast var mjölken till. Mjölk har varit slut här hemma ett tag.

Bokkassarna från A

Bokkassarna från stoppar damm.

 

 

Jag borde gå ett varv med dammsugaren, men tänk, inte ens städning ger mig energi. De två bokkassarna från vännen A står dessutom placerade i ett av lägenhetens mest dammtilldragande hörn. Smart drag av mig, måste jag säga, att ställa dem där! Böckerna i kassarna har jag sorterat i läsordning sen länge, så inte ens det finns att göra.

 Marabou mjölkchoklad

Marabou mjölkchoklad – för att få upp blodsocker och humör.

 

 

Dagarna går. Igår pratade jag med två personer IRL och två personer i telefonen. Det är mycket för mig! Försäljare som ringer på min ytterdörr öppnar jag inte för, men jag fördriver tiden med att svara bort i tok på ändlösa undersökningar via nätet – kanske i hopp om att vinna nåt pris eller nåt presentkort. Och så spelar jag Wordfeud med vännen A. För att få upp blodsockret och humöret äter jag choklad. Batteriet i datormusen tog tvärslut och jag bytte. Mitt spännande liv…

Dessutom surar jag för att jag missade Sarah Waters på Stadsbibblan här igår kväll. Jag hade gärna lyssnat på hennes walesiska accent och bokprat, förstås.

Men vännen som ville ge mig en kavaj i förtida födelsedagspresent fick mig att fälla en tår. TACK!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om mening.


 

sista balkongblommorna

Flytta härifrån eller göra fint på balkongen?

Jag är på väg att tappa lusten och glädjen helt. Tro mig, jag gör allt för att pigga upp mig själv. Jag är också snäll mot mig själv och tvingar mig inte att göra saker jag tycker är jobbiga eller svåra eller som känns oöverstigliga. Jag försöker dumpa energislukare och hålla kontakten med energi-givare. Men jag har liksom börjat stänga ner butiken.

Om jag kommer på nåt jag vill göra, för en kort stund, ersätts de tankarna snart med orden

Inte ska väl jag..?

och

Vad är det för mening med det?

Kort sagt: det mesta känns meningslöst just nu. Jag har inte ens lust att köpa och lägga trall till min balkong. Vad är det för mening med det? Inte ska väl jag, jag får väl snart flytta härifrån. Ja, det senare både oroar mig och får mig samtidigt att tänka att det kanske skulle vara bra att flytta. Det var länge sen jag trivdes här där jag bor. Framför allt har jag svårt för alla (o)ljud som grannarna åstadkommer och deras rökande och grillande. Och om man säger nåt negativt om grannarna, ligger man risigt till, om nåt… Men vart ska jag flytta? Ingen vill väl ha en hyresgäst utan försörjning?

En gång hade jag en vän. Ja, jag vill tro att h*n var min vän trots att vi var kollegor. H*n berättade att h*n ofta brukade åka till ett grannland och köpa porslin. H*n samlade på en viss servis. Men sen kom kriget och min vän med familj fick ge sig av på dan, endast med det de hade på kroppen. Min vän sa till mig:

Det är därför jag inte är intresserad av heminredning och att köpa grejor till hemmet längre. I morgon kanske jag får lämna allt.

Nu är det skillnad på krig och att stå utan försörjning. Men om man måste lämna allt, vad är det för mening då..?

En som vågar lämna är en chef på mitt jobb. I veckan kom ett mejl att h*n lämnar sitt chefsuppdrag i sommar, men arbetar kvar med ordinarie uppgifter. Det tycker jag är modigt och insiktsfullt. Om man känner att man inte klarar av eller orkar med en uppgift – eller ens vill utföra den! – ska man lämna över den till nån som kan, så att man i stället ägnar sig åt sånt man är bra på. Jag önskar att fler hade den självinsikten.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vår söndag. Ber om ursäkt för det kryptiska!


Nej oroa dig inte!
Jag tänker inte stämma upp med nån skönsång/falsksång. Jag är bara så urbota dålig på att sätta rubriker. Verkligen totalt urusel! Inte hjälpte att jag drack ett helt glas Amarone med Fästmön när hon kom hem igår kväll (in vino veritas, du vet). Anna blev trött, jag… vaknade med huvudvärk idag. Idiotiskt! Jag får nog hålla mig ifrån alkoholen helt och hållet.

Det blev samma nattnings- och sovprocedur här igår som kvällen innan och det gick lika galant. Lite oro först, men sen är det nån som slocknar som ett ljus. I morse lyckades jag däremot samla alla för gemensam frukost. Anna varken spillde eller kastade paprika omkring sig. Duktig kicka!

Efter skjutsning och dumpning vid äldreboendet åkte jag hem och kollade med Elias ifall det var OK jag ringde ett viktigt samtal som kunde ta lite tid. Jorå, det var det. Jag har nämligen anmälningsplikt och ska ringa AF Kundtjänst mellan den 1:a och den 14:e i varje månad.

röd telefon

Mitt öra blev rött, inte telefonen.


Totalt tog hela samtalet
en timme och 22 minuter. Men ungefär hälften av tiden gick åt till att sitta i telefonkö. Mitt öra blev rött. Det tog så lång tid att jag hann fixa lunch till Elias under tiden, knyta ihop och byta soppåsar, plocka undan disk, ta en surfrunda och lite till medan jag köade. Sen svarade Lina. Hon var trevlig och bra att prata med och det blev inte bara nån opersonlig avrapportering av de fyrtiotre (43) jobb som jag har sökt under augusti månad.

Randig fjäder

En randig och fin fjäder som jag fotade idag. Men bilden fungerar också som lite avdelare i det här inlägget.


En dusch och hårtvätt senare
traskade Elias och jag iväg med soppåsarna för vidare tur mot Tokerian. Jag behövde mjölk, fil och smör och så hade jag ett uppdrag från Anna. Vi tog Den Långa Vägen för att få lite extra ljus och luft.

Elias o vägskylt

Elias ställde sig vid skylten, men han förstod inte varför – det var för att släppa förbi tre irriterande killar som gick bakom oss. En av dem rullade på sin bräda, förresten.


Vädret var/är konstigt.
Vindarna var kalla, men i solen var det skönt. Vi såg ett stort hål där det hade grävts fram ledningar. Ingen av oss ville bada där.

Skuggor i sunkigt vatten

Två skuggfigurer, en liten och en stor.


Lottot lämnade jag in
på Tokerian och fick det gamla kollat. Naturligtvis vann jag inte en krona. Vi fick helt enkelt trösta oss med var sin glass.

Glass i fokus

Vad har jag i fokus – Elias eller glassen? Den här bilden säger allt


Idag blir det fisk och ris till middag.
Jag ska ha citron- och dillsås till min lax, Elias vill ha currysås. Det ska han få, det blev ganska mycket över från igår.

Anna jobbar till 21 och i kväll åker vi tillsammans och hämtar henne. Hon hoppas hinna in och handla nåt till frukost i morgon, för i morgon äter Anna och Elias frukost hemma i Himlen. Jag blir ensam. Men det gör inget för jag har bestämt att ha städdag i morgon. Det behövs. Om Anna och Elias hade varit här hade jag inte haft disciplin att städa.

Mamma har fått ett söndagssamtal och vidare har jag haft kontakter med Släkta av olika slag. Just dessa delar av Släkta är trevliga. Igår kväll fick jag ett mejl som jag undrade lite över, idag kom ett förtydligande. Jag är lite otålig i vissa sammanhang. Så om just DET beskedet säger min Nästanbror ungefär

In time, m’ dear, in time…

Eller, som han egentligen skrev i dagens mejl

[…] men jag tror att just det här XXX inte har några kor på isen. […]

Kryptiskt? Ja jag vet! Jag är uppspelt och spänd och nervös, men vill inte avslöja för mycket – för då kan jag bli så ytterligt besviken.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg till om en ny, läskig TV-serie.


Hur var läget egentligen
med Norman Bates före Psycho? Det får den som ser på serien Bates Motel på SvT1 veta. I tisdags gick första delen av tio.

Norman och Norma Bates
Norman Bates och hans mor Norma. (Bilden är lånad från SvT.)


Den här serien utspelar sig i vår tid.
Norman har till exempel en iPhone. Annars är det mesta sig likt sen Psycho – huset, motellet och den dominanta mamman. När Normans pappa plötsligt dör köper mamman ett motell i en ny stad. Norman försöker skaffa vänner, men mamman har alltid nåt som sätter stopp för saker och ting. I det här första avsnittet lyckades hon ha ihjäl nån och behövde hjälp med att dumpa liket…

Åter igen en läskig serie, denna är amerikansk. Den är alltså en prequel till Psycho, ändå utspelar den sig i nutid. Men det spelar ingen roll – Bates Motel och dess ägare är lika otäcka som då, i Hitchcocks tappning…

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Det är lördag och Fästmön och jag är lediga tillsammans. Vi har diskuterat fram och tillbaka vad vi ska hitta på idag och det lär bli ett stadsbesök eftersom vi har lite diverse ärenden där. Biltvätt och inköp av påsköl får vänta. Det är en solig och fin dag och man vill bara vara utomhus mest. Och att promenera omkring på stan och kanske dyka in i nån affär så där känns helt OK.

Inte vet jag varifrån jag fick mitt jävlar anamma, men jag bröt inte ihop alls igår utan arbetade flitigt med mina uppgifter. Mycket tack vare att Lille M är så bra på att ge återkoppling. Jag önskar att alla hade en sån uppdragsgivare! Dessutom fick jag direkt återkoppling av positivt slag via en av de hårt kämpande forskarna som är lite känd för sitt explosiva sinne – och att inte slösa med beröm. Det tar jag till mig!

Fredagsförmiddagen var jag hungrig nästan hela tiden. Tyvärr var jobbfrukten slut, så jag fick bita i det sura äpplet – och ändå inte. (Roligt, eller hur?!)

surt äpple
Typiskt surt äpple.


Inte har jag fått några som helst svar
på mina numera fem mejl till prefekten. Såg inte ens till honom på jobbet förrän igår på väg tillbaka från lunchen. Jag tror att jag måste lämna nån sorts officiellt besked, men frågan är när och till vem. Får fundera vidare, helt enkelt. Anna tyckte att jag skulle räkna lite mer på saker och ting. Så nu vacklar jag igen. Men frågan är om jag kan göra ett bra jobb utifrån de nya premisserna. Min yrkesstolthet säger nej. Mitt inre säger att jag älskar att jobba. Mitt ekonomiska sinne säger att jag kanske skulle gå runt – nästan varje månad. Och mitt slappa ja säger att en eller en och en halv dags ledigt på vardagar kanske är rätt skönt. GAH, jag blir galen, jag kan inte bestämma mig. Än.

Johan och jag lunchade igår och vi pratade om våra respektive planer. Nästa vecka är hans sista arbetsvecka om han nu inte lyckas få ett bra samtal med prefekten ovan. Problemet är att det ju knappt går att få nåt samtal alls – karl’n är ju nästan aldrig på sitt kontor. Den kloka L, som jag ventilerade med i torsdags på Thaistället, tyckte att jag skulle försöka sälja in mig hos prefekt 3. Men denne har visat totalt ointresse hela tiden, så det tar emot. Eventuellt gör jag ett försök nästa vecka. Jag kan ju bara få ett nej.

Johan på Logen 22 mars 13
Sista lunchen tillsammans på jobbet?


Det är så tufft och ledsamt
och motigt. Både Johan och jag trivs jättebra. Jag har fått vara på en arbetsplats där man uppskattar min kompetens, men också där människor är snälla. Naturligtvis vet jag inte vad som sägs bakom min rygg, det kanske snackas en del. Men jag har aldrig hört nån säga nånting illa om nån annan där jag är nu. Alla är snälla, vänliga och varma. Det har gjort underverk för såväl självkänsla som självförtroende (jag är inte riktigt säker på skillnaden, men jag vet att den finns) för både Johan och mig. Och vi kanske ska vara nöjda så. Nöjda med att vi har fått uppleva det och att det är nånting vi kan ta med oss i livet. Men samtidig har Johan eventuellt andra möjligheter till en framtid på jobbet än jag har. Och skulle det vara så att det ställs till sin spets då avstår jag mina timmar så får Huset nån som fortsätter att sköta om det.

På eftermiddagen igår gjorde jag 2 x 3 nya sidor på Husets webbplats. Kvar att göra nu är en flik omkring Husets råd. Rådet ska presenteras och sen ska vi dumpa dess protokoll där. Lätt som en plätt. Jag fixar det säkert nästa vecka. Och trots att det är en webbplats inom vårt intranät är den helt öppen för vem som helst – så kanske lägger jag ut länken här så får du se vad jag har roat mig med den senaste tiden på jobbet! Roligt igår, förresten, för det blev rusning ner till Johan och H efter att jag publicerat en av sidorna. Sån rusning att de blev tvungna att beställa mer material… Då har folk både tittat och läst.

Nu ska jag strax in i badrummet och fixa till mig så gott det går innan vi tar bussen (urrrrrrk…) in till stan. Solbrillorna ska med. I kväll lagar jag till god mat, men jag blev lite förskräckt när Anna annonserade i torsdags kväll att hon (med flera i familjen) bestämt sig för att äta nyttigare och försöka gå ner i vikt. Nu är det ett jämrans antecknande av minsta munsbit, mätningar av kroppsdelar, muttranden typ

…tjocka lår… men mindre än sist fast SÅ mycket får jag äta om…

samt en viss skepsis inför kvällens goda, men väldigt onyttiga sås. Igår kväll var vi emellertid hyfsat nyttiga och slängde i oss ett kilo räkor och en flaska torrt vitt vin – tillsammans. Svider gott på läpparna idag, kan jag meddelas.

Hur är livet hos dig idag?


Livet är kort. Det är det alltid.

Read Full Post »

Jepp, det är sant! Jag missar det überkända, übereftertraktade och übermytomspunna fredagsfikat på jobbet! Skälet är att jag ska till en annan arbetsplats och prata lite jobb. Bara så där förutsättningslöst. För resten har jag blivit lovad fika där, så jag klagar inte. Eftersom det här inlägget är tidsinställt är jag troligen där när inlägget publiceras. För övrigt har jag bara ett fredagsfika kvar här på nuvarande arbetsplats. Totalt sett har jag, idag inräknat, tio arbetsdagar kvar här. Jag jobbar min sista dag den 26 januari och har därefter tre dagar semester runt en helg. Det kanske låter konstigt, men jag känner att jag behöver ledigheten för att kunna byta spår. På det här spåret åker jag nog inte in igen. Jag är färdig här. Jag är glad och tacksam för den tid jag har fått här och för alla de snälla, omtänksamma och fantastiska människor jag har fått träffa. Resten – de som inte är snälla, omtänksamma eller fantastiska – sörjer jag inte. Dags att gå vidare!

(Andningspaus eftersom nån tycks ha badat i parfym idag. Det är så att det sticker i halsen. Men det är bara att stå ut. Jag ska ju snart vara borta härifrån.)

I kväll åker granen ut! Jag lyckades hitta nån info från bostadsrättsföreningen om var jag ska dumpa min gröngöling. Märkligt nog känns det lite sorgligt. Kanske för att jag har firat jul för sista gången hemma eller för att granen helt enkelt är så fin fortfarande. Men jag hör nog hur barren faller om kvällarna. Det plinkar och plonkar på julgranskulorna, nämligen. En av de användbara julklapparna jag fick av jobbet var en Barry , en sorts julgranssäck. I afton blir det upp till bevis om den funkar!


I kväll ska en av julklapparna från jobbet testas. 


På lördag styr jag kosan ut till Himlen
för att fira helg med Fästmön och barnen. En del av barnen har jag inte träffat sen dan före julafton och jag saknar dem!

Read Full Post »

Older Posts »