Fucking Åmål

Ett inlägg om en film.

---

 

Igår kväll gjorde jag nåt jag aldrig trodde att jag skulle göra: Jag såg filmen Fucking Åmål (1998). SvT1 visade den direkt efter Mr Selfridge och jag satt kvar. Kunde inte låta bli att se den där rullen som blev början till slutet på en numera glömd och bortträngd historia så full av lögner och svek och heta känslor att den, historian alltså, skulle kunna bli en film i sig. Som jag skrev i förra inlägget…

[…] X såg den med Y och sen var X otrogen och dumpade Z, för att göra en sex månader lång historia kort […]

Storyn är enkel och miljön lätt att känna igen. I en svensk småstad bor Agnes och Elin, som går i samma klass. Agnes har flyttat dit med föräldrarna ett par år tidigare, men har nästan inga vänner förutom en tjej i rullstol. Elin, däremot, tillhör de populära tjejerna på skolan. Agnes är kär i Elin i hemlighet. Av nån anledning går Elin och hennes syrra till Agnes på hennes födelsedag. Systrarna slår vad om Elin vågar kyssa Agnes eller inte. Sen brakar det igång ordentligt.

Filmen var faktiskt mycket bättre än jag trodde. Eller ville tro. Trots att den har några år på nacken, vilket till exempel syntes på mobilerna, funkar den. Den funkar såväl nu som när jag var ung, för det var nästan precis så där. Hög igenkänningsfaktor, alltså. Och vad var det jag kände igen? Den inkrökta småstadsmentaliteten, obildade människor, människor som vill nåt annat än stanna kvar, gifta sig, få barn och skilja sig, grupptryck med mera. Det som har förändrats sen jag var ung och bodde i Metropolen Byhålan är möjligen folks (läs: vissa människors!) syn på homosexuella. De vuxnas i filmens syn på det känns lite för osannolikt tolerant. I Byhålan har jag hört sägas att många fortfarande tycker att det är totalt sjukt.

Men regissören, Lukas Moodysson, har jag fortfarande svårt för. Det hjälper inte att en av våra kvällsblaskor berättar nio saker om Fucking Åmål som kanske ingen mer än han och teamet kring filmen kände till tidigare. Och att kalla detta en kultfilm, Expressen… Nej, där sätter jag bestämt ner foten!

Toffelomdömet blir medel. 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

När livet vänder: Lotta

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Vem vet vad som händer bakom grannarnas dörrar. Ja, ibland vet vi, ibland anar vi. Ibland vill vi inte veta. I det näst sista avsnittet för den här säsongen av När livet vänder träffar Anja Kontor Lotta. Lotta var utåt sett en lyckad människa, men en natt höll hennes sambo på att misshandla henne först och därefter slänga ut henne från femte våningen. Hur kunde hennes liv vända?

Lotta blev nästan misshandlad till döds. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Varje dag blir 77 fall av kvinnomisshandel anmälda i Sverige. Det är nog ganska få anmälningar med tanke på att 14 procent av alla kvinnor har varit utsatta för fysiskt våld och 20 procent för psykiskt våld. Det är riktigt skrämmande att läsa att 20 kvinnor dör varje år på grund av våld i nära relationer.

Lotta är en av dessa kvinnor som blivit misshandlade i en nära relation. Trebarnsmamman Lotta hade skilt sig. Så träffade hon en ny man, den perfekta mannen, som hon trodde. Han var charmerande, han uppvaktade henne och han var festens medelpunkt, alltid glad och och pratsam. Men mannen som fick henne att känna sig betydelsefull höll på att bli hennes död.

Det var när Lotta flyttade hem till mannen som han började bryta ner henne psykiskt. Det började med små saker som Lotta gjorde fel. Till sist gjorde hon fel hela tiden och han började misshandla henne. Han slog ner henne, bankade hennes huvud i golvet och sparkade henne.

Ingen visste nånting, ingen misstänkte att den charmerande mannen var en misshandlare. Lotta själv pratade inte med nån och hon försökte inte lämna mannen. Hon säger:

Man skäms och tycker att det är ens eget fel. Och vem var jag utan honom? Jag hade inget liv utan mannen och jag hade dessutom sagt upp mig från jobbet.

Till sist blev det ohållbart och Lotta lyckades fly, helt sönderslagen. Hon fick hjälp av familjen, släppte ut sina känslor genom att skrika i skogen och mannen fälldes i domstol. Idag är Lotta gift med en av sina hjälpare.

Livet vände verkligen för Lotta, men det var så nära att det ändades. Jag vill tro och hoppas att den som såg kvällens program och befinner sig i liknande situation som Lotta inte väntar utan söker hjälp. Nu.

Missade du programmet med Lotta? Se det här på SvT Play!

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Viljar

När livet vänder: Marta

När livet vänder: Lennart

När livet vänder: Annelie

När livet vänder: Ann-Sofie

När livet vänder: Marcus

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Texten uppdaterades i augusti förra året efter att det hade blivit klart att Anja Kontor skulle få göra åtta nya program.)

Här hittar du länkar till vad jag skrev om förra säsongens åtta program! 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gift vid första ögonkastet fängslande skräp-TV

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Ibland är jag rätt snabb på att döma ut människor, saker och ting innan jag har kollat av dem. Detta gjorde jag till exempel om TV-programmet Gift vid första ögonkastet. Det har tidigare enbart visats på SvT Flow, men har nu börjat visas på SvT1. Igår kväll fastnade Fästmön och jag för den andra delen i serien. Och det var fängslande, må jag säga… Två fågelholkar låg i sovrummet och glodde på tre par som gifte sig på TV. Tre par, där ingen hade träffat varandra innan de sågs vid vigseln.

Deltagarna i Gift vid första ögonkastet.

Vi kom in i programmet lite sent, så vi missade början. Där fick man se hur paren var för sig gjorde sig i ordning för vigseln. Därefter följde vigslarna, bröllopsfesten, fotograferingen och så avslutades det med bröllopsnatten. Den fick vi inte se.

Konceptet är följande: så kallade experter (ja, du vet ju vad jag tycker om tekniska sådana…) matchar ihop tre heterosexuella par. Ingen har träffats innan vigslarna. Under fyra veckor ska de leva som gifta. Om kärlek inte har uppstått då är de fria att skilja sig.

Alltså jag tycker att det här är urbota dumt! Jag blir snudd på förbannad. Jag har själv velat gifta mig med Anna i X antal år, men livet har satt stopp för det på olika sätt. Och här kommer tre par och bara får ”allt” i samband med detta. Tre par, som inte ens är kära i varandra. Men livet är inte rättvist, det har vi ju konstaterat både en och 25 gånger.

Det här är riktig skräp-TV. Men fasen så fängslande! Ja, jag erkänner, det ÄR fängslande. Kanske är jag bara fascinerad över människors dumhet att gå med på det här experimentet. Eller så är jag lite förförd av kärlek till kärleken. Jag blev engagerad direkt. En person såg alldeles för ung ut och ett pars framtid dömde jag ut genast (de kändes för osäkra som människor), men ett eller kanske två par hittar eventuellt fram till kärleken i detta absurda. Vi får se. Jag är trots allt inte så förförd att jag tänker se nästa avsnitt…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tur att NÅN jobbar, i alla fall

Ett lite ironiskt inlägg.

---

 

Att söka jobb är ett heltidsgöra. Det ska du inte tvivla på. Tankarna kring att ha nåt vettigt att göra och att oroa sig för sin försörjning upptar större delen hela tiden av dygnets 24 timmar. Och givetvis letar man lediga tjänster och söker passande dito. Jag har nu varit arbetslös i en vecka (detta är åttonde dan) och högen med ansökningar växer stadigt – liksom dessvärre nejen…

Högen växer. Den här högen är jobb jag har sökt i juli 2014.

Man måste också se till att man inte isolerar sig och blir folkskygg. Det är lättare sagt än gjort, men jag jobbar (!) på det. Idag har jag inte träffat människor. Däremot har jag telefonerat. Med två personer. Det är bra. Det var ungefär en timme sen.

Vidare har jag duschat, ätit frukost och varit och handlat på Tokerian. Jag sa

Hej!

och

Tack!

till tjejen som tog betalt av mig. Undrar varför man tackar för att betala… Fast det är ju för servicen man tackar. Man tackar personen som tar emot ens pengar för service. Så måste det vara! Personen gör ju egentligen bara sitt jobb – men det är ju tur att nån jobbar, i alla fall.

På Arbetsförmedlingen i Uppsala jobbar de. Häromdan fick jag brev från dem att jag kvalificerar mig för a-kassa. Men från a-kassan är det fortfarande tyst. Idag kom det ett nytt brev från Arbetsförmedlingen. (De sparar inte på porto, precis…) Det var en ny handlingsplan som hade landat i min postbox. Den skiljer sig från den förra som jag tyckte var… mindre bra och fel. Nu är åtminstone ett faktafel borttaget och beskrivningen av mig och min situation, vad jag gör för att skaffa nytt jobb etc, stämmer bättre överens med verkligheten. Handläggarnamnet var bytt från Handan Gül till Alexandra Norlén. Nu står det 2 – 2 dem emellan. Det vill säga jag har två gånger fått veta att Handan Gül är min handläggare och två gånger att det är Alexandra Norlén. Spänningen är oliiiiiidlig! Eller?

Vem kan man tro på, tro på, tro på när… Tro på när allt är så här..?

för att citera en enligt mig rätt flummig så kallad artist. Men det han sjunger i låten jag citerar stämmer ju tämligen bra överens med hur jag har det just nu.

Jag har blivit kontaktad av en journalist vid ett av Sveriges stora och seriösa magasin. H*n vill intervjua mig om hur det är att leva på a-kassa. Mejlet är besvarat, men jag har inte fått nån respons. (Jag skrev att jag inte har blivit beviljad a-kassa än, men att jag fick ersättning därifrån i höstas.) Att leva på a-kassa är ju omöjligt, men att vara arbetssökande är så mycket mer än oro över huruvida jag kan betala hyran den kommande tiden eller inte…

Jaa, det är sannerligen tur att nån jobbar, i alla fall. Kassapersonalen på Willys, byggarbetararbetsförmedlaren Daniel Strömblad på Arbetsförmedlingen i Uppsala (han skrev båda versionerna av min handlingsplan) och jag – alla på våra egna sätt och vis. Skillnaden är att det bara är två av oss som får lön.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Agnetha Fältskog – från ABBA till idag

Ett inlägg om Agnetha Fältskog och en brittisk TV-dokumentär om henne.

Det är rysansvärt. Rysansvärt vackert! När jag lyssnar på Agnetha Fältskog 2013 och inser att hon har pipan (= rösten kvar). I den brittiska dokumentären Agnetha Fältskog – från ABBA till idag säger alla att hon inte klarar de riktigt höga tonerna längre, men att hennes röst är bredare. Oavsett – Agnetha Fältskogs röst är fortfarande fantastisk.

Agnetha Fältskog, troligen från ABBA-tiden. (Foto: Universal Music International Limited. Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Det jag gillar med den här dokumentären är att Agnetha Fältskog är i fokus. Men vi tittare får också höra vad Björn Ulvaeus och Benny Andersson tycker och känner. Naturligtvis saknar jag Fridas (Anni-Frid Lyngstad) medverkan.

Ingen backar för att berätta om splittringen även om vi naturligtvis inte får veta varför de två paren skilde sig – nånting som självklart måste ha påverkat splittringen av ABBA. Men att få höra att ABBA slutade därför att det helt enkelt inte var roligt längre känns OK.

Extra gott är det att veta att Agnetha Fältskog nu har gjort ett nytt album i år (en julklapp?). Jag har hört en del av låtarna och jag gillar det jag har hört. Och hoppas naturligtvis att tomten har stoppat en CD – ja, så gammalmodig är jag! – i ett paket med rött papper på…

Högsta Toffelbetyg för dokumentären (trots att det låter urtöntigt när svenskar pratar engelska) och för Agnetha Fältskog!

Livet är kort.

Read Full Post »

Hare hänt nåt idag, då?

Ett inlägg om dagen innanför och utanför mina väggar.

Det som har hänt innanför mina väggar är att jag har strukit, sökt jobb, uppdaterat iPhonen till iOS 7.0 samt gjort en sallad. Utanför har jag gjort höst på ballen*. Mera utanför tar jag en tur i cyberspace för! Häng med om du har lust, stå kvar om du hellre vill det!

Kärlek går inte alltid som på räls.

Många nya namn i årets ”På spåret”. Det sägs i media att de gamla paren har pensionerats och att de inte vågar vara med. Men jag råkar veta att de ju har skilt sig – eller är på väg att göra det. Så kan det gå. Inte alltid som på räls, alltså.

IT-attack slog ut SJ:s biljettsystem. Då undrar jag vad SJ tänker skylla på den här gången! Elfel? Olyckor? Löv på spåren? Nej, inte ens SJ går på räls. Fast det vet ju många av oss sen länge.

Di Leva: ”Har minnen av att jag var i ett ufo”. Eh… är det inte en liten vokal som ska bort mellan citattecknen? Du fattar väl vilken jag menar..?

Supertoa gör papper onödigt.

Japansk supertoa gör toalettpapper onödigt. För endast 44 000 pix slipper du släpa hem toapapper från affären i fortsättningen. Det är nämligen vad den japanska supertoan kostar. Toaletten gör toapapper onödigt. Riktigt hur framgår inte av Dagens Nyheters lilla artikel, men det sägs att toan torkar dig. Utan papper, dårå, eller?

Rödgröna och SD stoppar en av regeringens skattesänkningar. Alltså jag tar mig för min panna och undrar vad ”Röran” samarbetar kring härnäst… Först är det ett lillfinger, sen… hela handen..? Otäckt!

Staten kan ta homosexuellas barn. I Ryssland. 2013. Fruktansvärt!!! Och varför får de inte asyl i Sverige?

Så här kan det se ut på iPhonen nu. Fast jag har ju inte gul bakgrund. Gurt är furt!

Experter om Apples nya system. Som sagt, även jag har uppgraderat min iPhone till iOS 7.0. Det ser väldigt annorlunda ut, det är rätt annorlunda. Sämre? Jag vet inte. Bara det att apparna uppdateras automatiskt känns rätt bra, tycker jag.

Fritt trådlöst internet i Uppsala. Nu har det plötsligt börja hände, det jag bloggade om för ett tag sen: Wi-Fi i Uppsala. Uppsala Citysamverkan ska tillsammans med Telia bygga ett  nätverk i centrala stan. Ett nätverk som är gratis för oss som går omkring där. Uppsala blir en av de första svenska städerna som erbjuder invånarna gratis surf. Redan i vår ska det vara klart. Sägs det. Vi får hoppas på det, för det här är en riktigt kanonbra grej!

Diskrimineringsdom kan få flera att anmäla. En trafikskola har dömts av Arbetsdomstolen att betala ersättning för diskriminering till en kvinna som blev utsatt för sexuella trakasserier. Kvinnan anmälde att chefen på trafikskolan vid flera tillfällen kommit med ovälkomna förslag och tafsat – trots att hon sa ifrån. Så jajamens… Detta kan definitivt få flera att anmäla… Och förhoppningsvis ger det en och annan arbetsgivare en tankeställare så att man till exempel inte anställer person som chef över en grupp av motsatt kön när chefen fick sluta på sin förra tjänst på grund av denne sexuellt kränkt medarbetare. Jajamens… jajamens… Och ja. Jag menar en specifik person.

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »

Så levde de lyckliga…

Fästmön tipsade mig om en seriestart på SvT igår kväll, Så levde de lyckliga. Eller egentligen den första delen eftersom hon följer en av de medverkandes blogg. Det var verkligen en intressant start på en dokumentärserie och jag satt tämligen still och kollade den timma – utan reklamavbrott – som programmet visades.

Massor av brudpar…

Det tycks bli allt vanligare att folk gifter sig igen. Men nästan lika vanligt är det att folk skiljer sig. I det här programmet fick tittarna träffa tre par som varit gifta i sju år, tror jag. Och man kan väl säga att inget av paren har haft en helt rosenskimrande tid efter bröllopet. Ett par var väldigt nära att separera tidigt, medan ett annat par fick tre barn ganska tätt. I det tredje paret drabbades en av makarna av svår sjukdom. Den friska partnern hade fullt upp att klara vardagen med två småbarn.

Det här var verkligen intressanta inblickar i folks liv! En dokumentär utan spår av klibbig såpa, tack och lov. Det var vanliga människor som berättade om vanliga saker – bra och dåliga – som kan inträffa och påverka på ett eller annat sätt i ett äktenskap. I varje program, totalt åtta stycken, ska tittarna få möta tre par några år efter bröllopet.

Jag kan verkligen rekommendera den här serien! Missade du första delen finns den förstås att se på på nätet!

Read Full Post »

Sovmorgon, skumt på Tokerian och en ren karl!

Äntligen sovmorgon!!! Hur kan man längta så? Jag kan i alla fall! Och Fästmön! Ändå låg vi inte halva dan eftersom Anna började jobba klockan tolv. Tyvärr ända till klockan 21 i kväll… 😦

Lördag means godis! Därför blev första stoppet på väg till Annas jobb Tokerian. Eller nja, vi hade lite andra ärenden där också, bland annat till apoteket. Hur som helst, godis blev det! Och tro nu inte för en sekund att jag tänker ge bort en enda bit till nån utspökad unge som ringer på dörren! Nä! För jag ska sätta på mig värsta masken och skrämma skiten ur dem allihopa! I wish… Tyvärr har jag ingen mask, men en del – läs: jag – är så jävla fula ändå att det går bra att skrämma skiten ur snorungar utan mask. Talangful(l)t!

Talangfull var däremot inte den person bland Tokerians personal som hade fyllt på lösgodiset. Snarare fantasifull. Eller vad sägs om dessa skumma skumbananer?

Skumma skumbananer som mer ser ut som colabåtar i mina ögon.

                                                                                                                                                      Skumbananerna var inte det enda som var skumt.

De syrliga skumshotsen såg mer ut som salta sillar, tycker jag.

                                                                                                                                                                   Ja, den som hade fyllt på godiset kunde nog inte läsa och var säkert färgblind också. Salmiakgodis brukar väl för det mesta vara svarta eller möjligen kamouflagegröna?

Ser mer ut som bilar i vit choklad, men jag kan ju ha fel..?

                                                                                                                                                                 Tur att inte Frida var med, för de sura colanapparna visade sig vara nånting helt annat. Det hade gjort henne grymt besviken.

Ser inga som helst sura colanappar, men däremot röda Ferraribilar.

                                                                                                                                                              Nej, många rätt var det inte idag!.. Tyvärr kunde jag inte fota alla tokerier för folk som var där med sina snoriga och gapiga ungar började blänga som f*n på mig. En sista bild:

Såna här kallas väl ändå inte salta rullar utan kolor???

                                                                                                                                                                Jag suckade och stönade och ojade mig och fotade tills min tejpade mobilkamera (ja, jag har inte fått tummen ur än och bytt!) gav upp en suck och började pipa att batteriet var tomt. Till alla snorungars föräldrars lättnad.

En familj höll på att göra mig fullkomligt galen. Mamman drog varuvagnen, pappan vagnen med en skrikande lillasyster och omkring ekipagen kretsade Daniel*, cirka fyra år. Denne Daniel var ta mig f*n överallt – och helst i vägen för min varukorg. Jag vet inte hur många gånger jag faktiskt oavsiktligt – ja, det är sant! – drämde korgen i huvet på honom – i värsta fru P… nej visst nej, hon har ju bytt namn sen hon gjort sin exman tjänsten att skilja sig från honom, fru Flängört-stil.

Till råga på allt hamnade familjen före mig i utcheckningskassan. Mamman, mager och eländig, skickade kassörskan att hämta ett reklamblad – för att därur klippa en rabattkupong på typ fem spänn!.. (Vid det här laget hade Anna sprungit ut för att köpa lunchsallad i kiosken och klockan sprang iväg närmare tolv än den nånsin hade varit hittills under dan…) Jag säger då det…

Vi hann emellertid till Annas jobb. Jag fortsatte därefter till biltvätten St1, hur det nu uttalas. Skit samma, de som jobbar där är alltid jättetrevliga, men de flesta kunder kan inte köa – varken i affären eller till biltvätten, trots skyltar. (Jag börjar bli riktigt orolig för läskunskaperna hos folk i gemen!) Ingen kö till tvätten idag, emellertid, bara i affären där en hungrig unge avkrävde sin stressade mamma en korvj***l trots att mamman skulle vara nånstans klockan tolv. (Vid det här laget hade klockan passerat tolv, så gissningsvis var mammans framförhållning inte den bästa heller.)

Clark Kent** blev jätteren och fin och jag gnuggade honom torr efteråt med mjukt trassel. Hemma i New Village fick han en invärtes genomgång med dammsugaren. Nu är han så vacker – se själv:

Min vackra bilman!

                                                                                                                                                            Hemma igen kan jag meddela att jag är otroligt sugen på godiset i bunken, men jag försöker intala mig att familjen Galning hade varit på Tokerian före oss och grävt med sina bajsiga fingrar bland godiset (de gjorde ju det en gång när vi var där och försökte handla) – bara för att kunna låta bli att ta mig ett smakprov eller två.

I stället är det dags att slå en signal till mamma och sen traska över till H med ett par klädespersedlar jag har utlovat, men som har legat i sina platspåsar här sen i somras. Ibland är jag inte snabb, mitt efternamn till trots…

Resten av eftermiddagen ska jag ägna åt att läsa ut min bok, om jag hinner. I kväll sen blir det säsongsstart av Downton Abbey klockan 21.30 på SvT1. Det ska jag inte missa!

                                                                                                                                                     *Daniel heter nånting helt annat. 
**Clark Kent = min vackra bilman

Read Full Post »

Dagens ord: Deeeskmeduuul

Dagens ord är

Deeeskmeduuul

Sagt av en man på Tokerian dit Fästmön och jag hastade efter att ha stått läääääänge inne på det nyöppnade apoteket i anslutning till affären. Herreminjeeeee, sicken tid det tog för Anna att få sina insulinpumpprylar! Vi stod inne på apoteket i säkert en halvtimma medan receptarien råddade kring receptet. Det var inget fel på receptet utan apoteket hade beställt hem för många delar till Annas pump. Hade hon dessutom frågat, i instruerande ton, om Anna haft pump tidigare hade jag kreverat. Anna också, såg jag. Högröda i ansiktena var vi. Tänk dig tidningsrubrikerna:

Två medelålders damer fick hjärtattacker på apoteket Hjärtat!

Inte så konstigt då att vi var FNISSIGA när vi skulle in och köpa potatis och sås och lingonsylt!

När den rolige mannen korsat vårt varustråk kunde Anna inte låta bli att härma hans uttal. Den blicken vi fick från frun, som kom EFTER och som Anna inte såg, var dödande! Hon hade hört Anna. Naturligtvis skrattade vi ännu mer.

Nu ska jag sova. Jag är sjuk. Men det var väl inget nytt? Fast inte så sjuk som den snygga karln jag fick bild på via e-post här i kväll. Min morfars pappa, mammas farfar, alltså. En skitsnygg karl men ack så dum han var som lämnade morfars mamma med alla barnen och stack till Småland och skaffade sig en ny fru och barn. Utan att skilja sig… Liken i garderoben rasslar…

Read Full Post »