Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘barndomshem’

Ett inlägg om en bok.


 

Dödligt dubbelspelÄntligen kom boken ut! Det uppstod lite mankemang vid tryckningen, men den 23 maj hittade Susanne Ahlenius bok Dödligt dubbelspel ner i min postbox. Tack Hoi förlag! Detta är den andra delen i en planerad trilogi i genren erotisk deckare. Den första delen, Dödlig åtrå, läste jag i augusti förra året. Då kändes författaren lovande och jag lyfte henne till en ny svensk deckardrottning. Frågan är om jag tror att hon fortfarande aspirerar på den titeln efter att ha läst uppföljaren…

Svenska polisen Alice Wikander har tillsammans med Tyler Rimes vid Scotland Yard avslutat en mordutredning. Alice blev nästan seriemördarens sjunde offer, men till sist åkte han fast. Självklart blev upplevelsen ett trauma för Alice och hon undrar om ondska kan gå i arv. När hon får kontakt med mördarens tvillingbror är tanken att hon ska få svar. Ungefär samtidigt hittas ett barnskelett i brödernas barndomshem och en strypt kvinna i ett badkar…

När jag skriver ner de stora dragen i berättelsen här har jag medvetet exkluderat 50 procent av genren – jag har skrivit om deckardelen, inte om den erotiska delen. I denna den andra delen om Alice Wikander tycker jag att erotiken tar överhanden, åtminstone i början. Då är det inte helt optimalt att läsa den här boken på en lunchrestaurang på jobbet… Men liksom i den första delen kommer spänningen mot slutet. Då blir det ruskigt spännande. I morse, när jag slog ihop pärmarna, kände jag mig inte säker på att Alice Wikander är i säkerhet. Så snälla Susanne, skynda dig att skriva den tredje delen, Dödlig hämnd!

I min text om Dödlig åtrå associerade jag till Maria Langs debutdeckare Mördaren ljuger inte ensam. Den här gången är det inte mycket som får mig att associera till Maria Lang mer än möjligen bokens titel – allitterationen i den skulle ha kunnat vara Langs. Susanne Ahlenius är emellertid en högst levande och modern författare. Hennes erotiska skildringar i boken fick mig att rodna åtskilliga gånger. Jag är inte van vid alla dessa heterosexuella parövningar… Men som en lisa för min homo-själ får jag som bonus i boken novellen Gåvan där det visserligen fortsätter att vara heterosexuellt, men där det även finns ett homo-tema. Hurra!

Nästa år, hoppas jag, kommer den tredje och avslutande delen om Alice Wikander. Då vill jag se Susanne Ahlenius knipa fem rosa tofflor. Den här gången blir det, precis som förra gången, fyra.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett litterärt inlägg.


 

Pippi som sjörövare

Pippi på de sju haven var min favorit Pippi-film. Här på bilden är Inger Nilsson Pippi som sjörövare och sjunger Sjörövar-Fabbe.

På torsdag fyller Pippi Långstrump 70 år. Tänk, denna egensinniga, rödhåriga och urstarka lilla flicka fyller mer än pensionär! Jag tror att många av oss har sitt eget speciella förhållande till Pippi. Själv ville jag nog vara lite Pippi som barn, men jag var för feg. Pippi stod för det som var modigt och tufft, men också rättskaffens. Sån ville jag också vara!

Det är ju allmänt känt att Pippis författare Astrid Lindgren fick sitt första Pippimanus refuserat av ett känt förlag här i Sverige. Vilken tur att ett annat förlag inte sa nej! Eller rättare sagt, det senare hade en tävling som Astrid Lindgren vann.

För mig är Pippi väldigt mycket Inger Nilsson. Det gör lite ont, för jag vet att Inger Nilsson hade det tufft under och efter Pippi-tiden, framför allt i lilla Kisa där beundrande fans kunde kliva rakt in i hennes barndomshem. Men jag var bedårad på avstånd och läste böcker, såg på TV och såg filmerna. Mest gillade jag Pippi på de sju haven som film, för den var ju lite spännande. Sen har det genom tiderna kommit en massa olika Pippi Långstrump. Jag träffade faktiskt finska Pippi, Peppi Pitkätossu, en sommar när jag var i Finland. Det mest bestående från det mötet var att jag tyckte att hon var så himla sur. Och så lärde jag mig sjunga Pippi-sången på finska. Första versen och refrängen sitter faktiskt kvar…

Quickologi

Göran Lambertz bok Quickologi.

Till Inger Nilssons – och sin egen! – barndomsstad Kisa kom i förra veckan Göran Lambertz för att prata om sin bok Quickologi. Jag har läst Hannes Holms bok om Thomas Quick och tro mig, det räcker. Precis som Stefan Lisinski i DN tycker jag att det är dags att avsluta Quick-historien nu. Thomas Quick, numera åter Sture Bergwall, är friad från alla mordmisstankar. Och Göran Lambertz har erkänt på sin webbplats att han har haft fel på flera punkter i sin bok. I Aftonbladet medger han till och med att det kan finnas mellan fem och tio fel i den egna boken. Trots detta har förlaget inga planer på att dra in boken. Däremot säger man från förlaget att man ska publicera rättelser så fort man får kännedom om faktafel. Eh… jag säger nog bara nej tack till den här boken!

Nä, jag håller mig nog mest till pocketböcker och tittar som vanligt på Bokus webbplats där det finns många intressanta pocketböcker till bra priser. Här finns bland annat Carin Gerhardsens Hammarbyböcker och de sex första säljs för 39 kronor styck i pocket. Har du missat dem rekommenderar jag varmt denna spännande läsning! Bland pocketnyheterna kan också nämnas I skymningen sjunger koltrasten av Linda Olsson, Folk av en främmande stam av Louise Boije af Gennäs, Britt-Marie var här av Fredrik Backman med flera, samtliga för endast 47 kronor styck. Det är ett bra pris jämfört med en affär nära mig som tar det dubbla…

Carin Gerhardsenpocketar

Har du missat dessa? Bra pris just nu hos Bokus!

 

Detta blev en litterär blandning från mig och ett och annat boktips. Men nu undrar jag om DU har nåt boktips till mig??? Skriv gärna detta i en kommentar – jag läser MYCKET och GÄRNA och behöver ny input!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

ÅterresaÅtertåg till barndomen gör vi kanske var och en lite då och då. Jag gjorde det senast i morse. Eva Lejonsommar gjorde det 2002 i sin bok Återresa, en liten bok jag köpte på Alfa Antikvariat i november för 90 spänn.

Lena, som tidigare hette Charlene och kallades Charlie, återvänder till ett av sina barndomshem. Hon hyr huset där hon och familjen, med fadern predikanten som flockens ledare, bodde under sju år. Syftet är att få klarhet i vad som egentligen hände. Blev hon utsatt för incest? Hon tar via e-post kontakt med sin gamla bästis, men de får svårt att mötas i verkliga livet. I stället blir Lena vän med bästisens tioårige son Tom.

Det här är en märklig historia i en ganska tunn bok – den är inte ens på 200 sidor. Vid flera tillfällen ryser jag av obehag och undrar vart det ska bära hän. Det bär inte riktigt hän som jag tror, för detta är ingen deckare. Icke desto mindre är det en otäck berättelse. Och en berättelse om sanningen.

Jag tycker tyvärr att boken känns lite för osammanhängande för att omdömet ska bli mer än medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om nytta och ålder och om att späka sig lite.


 

Min mage sticker fram o dubbelhakor

Det som tittar fram över linningen ska bort. Denna hemska bild tog Anna den 30 juli i år.

Det är tufft att försöka hålla igen på onyttigheterna! Jag säger det redan från början. Och ändå är det inte så att vi, Fästmön och jag, späker oss. Det handlar inte om nån fasta eller att banta enligt nån viss metod. Fasta kan nog vara bra, men bantning tror jag inte ett dugg på. Så snart du har gått ner i vikt tänker du att det går att göra/äta som förr. Och ett tu tre är du som förr – lika tjock.

Nä, då tycker jag att det känns bättre – för min personliga del (andra får göra hur fan de vill) – att försöka ändra livsstilen. Det som tyvärr inte funkar för mig är mina promenader. Hälsporren i högerfoten är nu värre än värst och det enda som hjälper är att vila foten och stretcha (jag har haft hälsporre förr, men då i vänsterfoten). Min rygg är mycket bättre, men jag är rädd att den blir sämre om jag inte rör på mig. Det blir lite av Den Onda Cirkeln här. Det var nån som vid nåt tillfälle skrev en syrlig kommentar här och undrade om jag verkligen kunde sitta/ligga i den ställning gör på bilden för ryggens skull. Jorå, jag sitter bäst ihopkrupen, med ryggen krökt. Ibland när jag ligger raklång eller ändrar ställning knakar det i ryggraden så mycket att jag tycker att det ekar – och hörs ända till Hvita Damen i Nya Zealand. Sammanfattningsvis: ryggen är bättre, men alltså inte helt hundra. Ifall nu nån undrar. Eftersom var och en hanterar smärta på olika sätt behöver inte den som undrar över min ställning undra mer: jag hanterar smärtan på mitt sätt.

Plommon

Vårt nya kvällsgodis.

Hur gör vi då och vad äter vi? Det är slut med godis och fikabröd. Igår blev det macka på grovt bröd till eftermiddagskaffet. På kvällen blev det plommon som kvällsgodis. Plommon! Ja, efter ett tag saluterades det både här och där och det var inte nåt kvällsgodis, jag lovar dig. Gott smakade våra plommon ändå. Men det känns fortfarande konstigt att köpa plommon – vi som hade två plommonträd i trädgården en gång i barndomshemmet…

Idag har jag ett fikasammanträde med Kommunalrådet. Det blir intressant att se hur jag hanterar det. Ber om fruktstund, eller? Jag vet att det är mycket socker i frukt, men frukt är ju ändå nyttigare än kakor och bullar och choklad. Fast är det egentligen godare..?

Ingen av oss blir yngre, men kanske att en känner sig lite fräschare om en går ner lite i vikt..? I morse, när jag satt med mina ansökningar, noterade jag hur många arbetsgivare som faktiskt åldersdiskriminerar redan i annonstexten. Man söker yngre förmågor, man söker en junior si-och-så och man vill ha en jämn (läs: ung) ålderssammansättning på arbetsgruppen. Är detta tillåtet? Nej, det är inte tillåtet att åldersdiskriminera åt nåt håll. Därför brukar jag, på pin kiv (<== ett uttryck som knappast nån junior förmåga skulle använda…) söka tjänster där man specifikt uttrycker att man vill ha yngre förmågor. Jag menar, jag är inte sämre för att jag är liiite äldre än 30…

Dags att sätta fart nu. Jag borde vara värd lite frukost med knäckebröd, åtminstone, efter morgonens jobb. Eller..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Förra året läste jag så varma rader hos min syster om Kristin Hannahs bok Den frusna trädgården. Boken hamnade på min önskelista och Fästmön inhandlade den till mig i julklapp. I kväll läste jag det allra sista kapitlet.

Den frusna trädgården

En sorglig bok.


Boken handlar om en familj.
När fadern blir sjuk återvänder de två vuxna döttrarna till sitt barndomshem. Så dör pappan och kvar är den kalla modern. Modern som alltid har hållit avstånd till sina döttrar. En av döttrarna får igång modern att berätta en saga som de fick höra som barn. De inser att det egentligen inte är nån saga. Och efter hand som berättelsen växer fram förändras deras bild av modern. Slutet, ska vi inte tala om! Det är så rörande och oväntat!

Jag brukar inte fastna för gråtböcker, men den här boken är i särklass. Den känns ärlig och uppriktig och det skulle inte förvåna mig ett dugg om den är based on a true story!

Högsta betyg!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Året är 1974 och en familj försvinner mitt under en påsklunch – förutom den minsta flickan. Det är grundhistorien i Camilla Läckbergs senaste deckare Änglamakerskan.


Om en familj som försvinner – och om dess änglamakerskor.

                                                                                                                                                            Det har gått många år och Ebba, den lilla flickan, nu vuxen, återvänder till sitt barndomshem med sin man Mårten. De sörjer sin lille son Vincent, som dött i en tragisk olycka, genom att renovera huset på ön Valö. Ön där Ebbas pappa drev en hård internatskola. Men så brinner huset och en dag är det nån som skjuter mot Ebba. Polisen Patrik står i centrum för utredningsarbetet tillsammans med Gösta, som en gång tillsammans med hustrun tog hand om den lilla föräldralösa flickan, Martin (märkligt nog med samma förnamn som författarens man) och så den mindre kompetente chefen Mellberg. Och så Erica, förstås, Patriks fru, som gärna lägger sig i polisarbetet. Hade jag varit Patrik så hade jag inte haft lika stort tålamod med detta, kan jag meddela.

Detta är en ganska typisk Läckberg-deckare. Det fikas, visst, men inte överdrivet mycket. Det dras paralleller till historiska händelser i världen och i närområdet, ett grepp Läckberg använt sig av i tidigare i framför allt Tyskungen. Dessutom handlar det delvis om liknande händelser som i den boken. Och den om att förlora ett barn har Läckberg också berättat.

Nej, det är inte mycket nytt hon kommer med den här gången, Camilla Läckberg. Ändå tycker jag att den här boken är spännande även om den bitvis känns seg och känslan av att jag har läst det här förut i nån av Camilla Läckbergs tidigare dyker upp ganska ofta. Medelbetyg, inte mer, blir det.

Read Full Post »

Det är några som har frågat om jag har varit förbi Huset. Huset, Barndomshemmet. Men jag pallar inte. Jag pallar inte det…

Jag har fått veta att nya familjen har bytt ut yttertrappan och garagedörrarna. Och när jag kom och lämnade ett par nyckeluppsättningar några dar efter flytten såg jag TV-rummet ligga utrivet på baksidan. Just i den stund jag överräckte nycklarna kom frun ut med munskydd och såg ut som en alien. I handen hade hon en del av mammas sovrumsmatta.

Nej, jag vågar inte ens vrida på huvudet när jag passerar i bil på behörigt avstånd. Inte än. Inte riktigt än. Eller kanske aldrig..?


Huses utsida som jag vill minnas det. Bilden är från juli 2009.

Read Full Post »

Older Posts »