Dödligt dubbelspel

Ett inlägg om en bok.

---

 

Äntligen kom boken ut! Det uppstod lite mankemang vid tryckningen, men den 23 maj hittade Susanne Ahlenius bok Dödligt dubbelspel ner i min postbox. Tack Hoi förlag! Detta är den andra delen i en planerad trilogi i genren erotisk deckare. Den första delen, Dödlig åtrå, läste jag i augusti förra året. Då kändes författaren lovande och jag lyfte henne till en ny svensk deckardrottning. Frågan är om jag tror att hon fortfarande aspirerar på den titeln efter att ha läst uppföljaren…

Svenska polisen Alice Wikander har tillsammans med Tyler Rimes vid Scotland Yard avslutat en mordutredning. Alice blev nästan seriemördarens sjunde offer, men till sist åkte han fast. Självklart blev upplevelsen ett trauma för Alice och hon undrar om ondska kan gå i arv. När hon får kontakt med mördarens tvillingbror är tanken att hon ska få svar. Ungefär samtidigt hittas ett barnskelett i brödernas barndomshem och en strypt kvinna i ett badkar…

När jag skriver ner de stora dragen i berättelsen här har jag medvetet exkluderat 50 procent av genren – jag har skrivit om deckardelen, inte om den erotiska delen. I denna den andra delen om Alice Wikander tycker jag att erotiken tar överhanden, åtminstone i början. Då är det inte helt optimalt att läsa den här boken på en lunchrestaurang på jobbet… Men liksom i den första delen kommer spänningen mot slutet. Då blir det ruskigt spännande. I morse, när jag slog ihop pärmarna, kände jag mig inte säker på att Alice Wikander är i säkerhet. Så snälla Susanne, skynda dig att skriva den tredje delen, Dödlig hämnd!

I min text om Dödlig åtrå associerade jag till Maria Langs debutdeckare Mördaren ljuger inte ensam. Den här gången är det inte mycket som får mig att associera till Maria Lang mer än möjligen bokens titel – allitterationen i den skulle ha kunnat vara Langs. Susanne Ahlenius är emellertid en högst levande och modern författare. Hennes erotiska skildringar i boken fick mig att rodna åtskilliga gånger. Jag är inte van vid alla dessa heterosexuella parövningar… Men som en lisa för min homo-själ får jag som bonus i boken novellen Gåvan där det visserligen fortsätter att vara heterosexuellt, men där det även finns ett homo-tema. Hurra!

Nästa år, hoppas jag, kommer den tredje och avslutande delen om Alice Wikander. Då vill jag se Susanne Ahlenius knipa fem rosa tofflor. Den här gången blir det, precis som förra gången, fyra.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En salig litterär blandning: Pippi, Quick och pocketar

Ett litterärt inlägg.

---

 

Pippi på de sju haven var min favorit Pippi-film. Här på bilden är Inger Nilsson Pippi som sjörövare och sjunger Sjörövar-Fabbe.

På torsdag fyller Pippi Långstrump 70 år. Tänk, denna egensinniga, rödhåriga och urstarka lilla flicka fyller mer än pensionär! Jag tror att många av oss har sitt eget speciella förhållande till Pippi. Själv ville jag nog vara lite Pippi som barn, men jag var för feg. Pippi stod för det som var modigt och tufft, men också rättskaffens. Sån ville jag också vara!

Det är ju allmänt känt att Pippis författare Astrid Lindgren fick sitt första Pippimanus refuserat av ett känt förlag här i Sverige. Vilken tur att ett annat förlag inte sa nej! Eller rättare sagt, det senare hade en tävling som Astrid Lindgren vann.

För mig är Pippi väldigt mycket Inger Nilsson. Det gör lite ont, för jag vet att Inger Nilsson hade det tufft under och efter Pippi-tiden, framför allt i lilla Kisa där beundrande fans kunde kliva rakt in i hennes barndomshem. Men jag var bedårad på avstånd och läste böcker, såg på TV och såg filmerna. Mest gillade jag Pippi på de sju haven som film, för den var ju lite spännande. Sen har det genom tiderna kommit en massa olika Pippi Långstrump. Jag träffade faktiskt finska Pippi, Peppi Pitkätossu, en sommar när jag var i Finland. Det mest bestående från det mötet var att jag tyckte att hon var så himla sur. Och så lärde jag mig sjunga Pippi-sången på finska. Första versen och refrängen sitter faktiskt kvar…

Göran Lambertz bok Quickologi.

Till Inger Nilssons – och sin egen! – barndomsstad Kisa kom i förra veckan Göran Lambertz för att prata om sin bok Quickologi. Jag har läst Hannes Holms bok om Thomas Quick och tro mig, det räcker. Precis som Stefan Lisinski i DN tycker jag att det är dags att avsluta Quick-historien nu. Thomas Quick, numera åter Sture Bergwall, är friad från alla mordmisstankar. Och Göran Lambertz har erkänt på sin webbplats att han har haft fel på flera punkter i sin bok. I Aftonbladet medger han till och med att det kan finnas mellan fem och tio fel i den egna boken. Trots detta har förlaget inga planer på att dra in boken. Däremot säger man från förlaget att man ska publicera rättelser så fort man får kännedom om faktafel. Eh… jag säger nog bara nej tack till den här boken!

Nä, jag håller mig nog mest till pocketböcker och tittar som vanligt på Bokus webbplats där det finns många intressanta pocketböcker till bra priser. Här finns bland annat Carin Gerhardsens Hammarbyböcker och de sex första säljs för 39 kronor styck i pocket. Har du missat dem rekommenderar jag varmt denna spännande läsning! Bland pocketnyheterna kan också nämnas I skymningen sjunger koltrasten av Linda Olsson, Folk av en främmande stam av Louise Boije af Gennäs, Britt-Marie var här av Fredrik Backman med flera, samtliga för endast 47 kronor styck. Det är ett bra pris jämfört med en affär nära mig som tar det dubbla…

Har du missat dessa? Bra pris just nu hos Bokus!

 

Detta blev en litterär blandning från mig och ett och annat boktips. Men nu undrar jag om DU har nåt boktips till mig??? Skriv gärna detta i en kommentar – jag läser MYCKET och GÄRNA och behöver ny input!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Återresa

Ett inlägg om en bok.

---

 

Återtåg till barndomen gör vi kanske var och en lite då och då. Jag gjorde det senast i morse. Eva Lejonsommar gjorde det 2002 i sin bok Återresa, en liten bok jag köpte på Alfa Antikvariat i november för 90 spänn.

Lena, som tidigare hette Charlene och kallades Charlie, återvänder till ett av sina barndomshem. Hon hyr huset där hon och familjen, med fadern predikanten som flockens ledare, bodde under sju år. Syftet är att få klarhet i vad som egentligen hände. Blev hon utsatt för incest? Hon tar via e-post kontakt med sin gamla bästis, men de får svårt att mötas i verkliga livet. I stället blir Lena vän med bästisens tioårige son Tom.

Det här är en märklig historia i en ganska tunn bok – den är inte ens på 200 sidor. Vid flera tillfällen ryser jag av obehag och undrar vart det ska bära hän. Det bär inte riktigt hän som jag tror, för detta är ingen deckare. Icke desto mindre är det en otäck berättelse. Och en berättelse om sanningen.

Jag tycker tyvärr att boken känns lite för osammanhängande för att omdömet ska bli mer än medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lite nyttigare, men inte yngre

Ett inlägg om nytta och ålder och om att späka sig lite.

---

 

Det som tittar fram över linningen ska bort. Denna hemska bild tog Anna den 30 juli i år.

Det är tufft att försöka hålla igen på onyttigheterna! Jag säger det redan från början. Och ändå är det inte så att vi, Fästmön och jag, späker oss. Det handlar inte om nån fasta eller att banta enligt nån viss metod. Fasta kan nog vara bra, men bantning tror jag inte ett dugg på. Så snart du har gått ner i vikt tänker du att det går att göra/äta som förr. Och ett tu tre är du som förr – lika tjock.

Nä, då tycker jag att det känns bättre – för min personliga del (andra får göra hur fan de vill) – att försöka ändra livsstilen. Det som tyvärr inte funkar för mig är mina promenader. Hälsporren i högerfoten är nu värre än värst och det enda som hjälper är att vila foten och stretcha (jag har haft hälsporre förr, men då i vänsterfoten). Min rygg är mycket bättre, men jag är rädd att den blir sämre om jag inte rör på mig. Det blir lite av Den Onda Cirkeln här. Det var nån som vid nåt tillfälle skrev en syrlig kommentar här och undrade om jag verkligen kunde sitta/ligga i den ställning gör på bilden för ryggens skull. Jorå, jag sitter bäst ihopkrupen, med ryggen krökt. Ibland när jag ligger raklång eller ändrar ställning knakar det i ryggraden så mycket att jag tycker att det ekar – och hörs ända till Hvita Damen i Nya Zealand. Sammanfattningsvis: ryggen är bättre, men alltså inte helt hundra. Ifall nu nån undrar. Eftersom var och en hanterar smärta på olika sätt behöver inte den som undrar över min ställning undra mer: jag hanterar smärtan på mitt sätt.

Vårt nya kvällsgodis.

Hur gör vi då och vad äter vi? Det är slut med godis och fikabröd. Igår blev det macka på grovt bröd till eftermiddagskaffet. På kvällen blev det plommon som kvällsgodis. Plommon! Ja, efter ett tag saluterades det både här och där och det var inte nåt kvällsgodis, jag lovar dig. Gott smakade våra plommon ändå. Men det känns fortfarande konstigt att köpa plommon – vi som hade två plommonträd i trädgården en gång i barndomshemmet…

Idag har jag ett fikasammanträde med Kommunalrådet. Det blir intressant att se hur jag hanterar det. Ber om fruktstund, eller? Jag vet att det är mycket socker i frukt, men frukt är ju ändå nyttigare än kakor och bullar och choklad. Fast är det egentligen godare..?

Ingen av oss blir yngre, men kanske att en känner sig lite fräschare om en går ner lite i vikt..? I morse, när jag satt med mina ansökningar, noterade jag hur många arbetsgivare som faktiskt åldersdiskriminerar redan i annonstexten. Man söker yngre förmågor, man söker en junior si-och-så och man vill ha en jämn (läs: ung) ålderssammansättning på arbetsgruppen. Är detta tillåtet? Nej, det är inte tillåtet att åldersdiskriminera åt nåt håll. Därför brukar jag, på pin kiv (<== ett uttryck som knappast nån junior förmåga skulle använda…) söka tjänster där man specifikt uttrycker att man vill ha yngre förmågor. Jag menar, jag är inte sämre för att jag är liiite äldre än 30…

Dags att sätta fart nu. Jag borde vara värd lite frukost med knäckebröd, åtminstone, efter morgonens jobb. Eller..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den frusna trädgården

Förra året läste jag så varma rader hos min syster om Kristin Hannahs bok Den frusna trädgården. Boken hamnade på min önskelista och Fästmön inhandlade den till mig i julklapp. I kväll läste jag det allra sista kapitlet.

En sorglig bok.

Boken handlar om en familj. När fadern blir sjuk återvänder de två vuxna döttrarna till sitt barndomshem. Så dör pappan och kvar är den kalla modern. Modern som alltid har hållit avstånd till sina döttrar. En av döttrarna får igång modern att berätta en saga som de fick höra som barn. De inser att det egentligen inte är nån saga. Och efter hand som berättelsen växer fram förändras deras bild av modern. Slutet, ska vi inte tala om! Det är så rörande och oväntat!

Jag brukar inte fastna för gråtböcker, men den här boken är i särklass. Den känns ärlig och uppriktig och det skulle inte förvåna mig ett dugg om den är based on a true story!

Högsta betyg!

Livet är kort.

Read Full Post »

Änglamakerskan

Året är 1974 och en familj försvinner mitt under en påsklunch – förutom den minsta flickan. Det är grundhistorien i Camilla Läckbergs senaste deckare Änglamakerskan.

Om en familj som försvinner – och om dess änglamakerskor.

                                                                                                                                                            Det har gått många år och Ebba, den lilla flickan, nu vuxen, återvänder till sitt barndomshem med sin man Mårten. De sörjer sin lille son Vincent, som dött i en tragisk olycka, genom att renovera huset på ön Valö. Ön där Ebbas pappa drev en hård internatskola. Men så brinner huset och en dag är det nån som skjuter mot Ebba. Polisen Patrik står i centrum för utredningsarbetet tillsammans med Gösta, som en gång tillsammans med hustrun tog hand om den lilla föräldralösa flickan, Martin (märkligt nog med samma förnamn som författarens man) och så den mindre kompetente chefen Mellberg. Och så Erica, förstås, Patriks fru, som gärna lägger sig i polisarbetet. Hade jag varit Patrik så hade jag inte haft lika stort tålamod med detta, kan jag meddela.

Detta är en ganska typisk Läckberg-deckare. Det fikas, visst, men inte överdrivet mycket. Det dras paralleller till historiska händelser i världen och i närområdet, ett grepp Läckberg använt sig av i tidigare i framför allt Tyskungen. Dessutom handlar det delvis om liknande händelser som i den boken. Och den om att förlora ett barn har Läckberg också berättat.

Nej, det är inte mycket nytt hon kommer med den här gången, Camilla Läckberg. Ändå tycker jag att den här boken är spännande även om den bitvis känns seg och känslan av att jag har läst det här förut i nån av Camilla Läckbergs tidigare dyker upp ganska ofta. Medelbetyg, inte mer, blir det.

Read Full Post »

Huset

Det är några som har frågat om jag har varit förbi Huset. Huset, Barndomshemmet. Men jag pallar inte. Jag pallar inte det…

Jag har fått veta att nya familjen har bytt ut yttertrappan och garagedörrarna. Och när jag kom och lämnade ett par nyckeluppsättningar några dar efter flytten såg jag TV-rummet ligga utrivet på baksidan. Just i den stund jag överräckte nycklarna kom frun ut med munskydd och såg ut som en alien. I handen hade hon en del av mammas sovrumsmatta.

Nej, jag vågar inte ens vrida på huvudet när jag passerar i bil på behörigt avstånd. Inte än. Inte riktigt än. Eller kanske aldrig..?

Huses utsida som jag vill minnas det. Bilden är från juli 2009.

Read Full Post »

En tur till stan

Idag hade jag ett ärende i stan. Träffade F för en pizzabuffélunch. Av nån anledning deltog ytterligare en person från mitt förra liv. Detta fick jag veta nån timma innan jag skulle åka. Hjärtat åkte upp i halsgropen och magen satte fart.

Lunchen blev ändå rätt avspänd, men jag kände mig misstänksam och bjöd inte på några nyare fakta om mig och mitt leverne. Jag var så nervös att jag åt alldeles för många pizzaslicear – OCH kliade hål på skinnet på höger smalben. Det kliade liksom inte där, men jag kliade ändå.

F fick sin påse och vi skildes åt en timma och en kvart senare. Jag hastade mot bilen och insåg att jag var förföljd av en flata! Ha, ha, förr i tiden var det minsann tvärtom, det var flatan JAG som förföljde tjejer. Fast de var ju förstås snygga. Jag är INTE snygg, så jag fattade inte varför hon förföljde mig. Lite kul var det i alla.

Molnen har börjat hopa sig och jag tror vi kan vänta både regn och boomeliboom elctronica* till kvällen.

Molnen hopade sig vid Musikens hus.

                                                                                                                                                       Jag stressade till bilen med hjärtklappning. Brukar inte utsätta mig för så många överraskningar som den jag fick idag, men det gick ju bra och jag överlevde. Luften var fylld av syréndoft. Jag kanske överlever en dag till i detta vackra.

Två späda syrénträd är planterade på gräsmattan på framsidan. Det ena har både tätare och mer lila blomklasar just nu. Vackert! Jag tänker på syrénerna i barndomshemmet…

                                                                                                                                             *boomeliboom electronica = åska

Read Full Post »

Saker från förr och nu

Att barndomshemmet är borta – så tillvida att det är sålt – känns mer än jag har kunnat skriva om. Liksom de vackra tavlorna med mera som gick på auktion i torsdags. Vi har ännu inte fått nån rapport från den, så vi vet inte hur det har gått, men ändå. Allt är borta.

Det var heller ingen höjdare att åka bort till huset i söndags med nycklarna och se hur de rev ut del efter del från min barndom… Jag trodde verkligen inte att det skulle kännas, för jag hade mammas bästa för ögonen. Men den som har fått för sig att jag är en känslokall typ känner mig inte alls. Det är bara det att jag inte alltid visar mina tårar.

Mamma hade gjort iordning en påse med saker till mig och man kan säga att de blev ett litet potpurri på min barn- och ungdom. Jag öppnade inte påsen förrän igår kväll. Först hittade jag en klänning!

Min smutsrosa dopklänning, snart 48 år men håller fortfarande ihop.

                                                                                                                                                     Mamma hade också räddat min lilla röda kälke – fast den låg inte i påsen – som min morfar snickaren gjorde till mig när jag var nånstans mellan tre och fem år, gissar jag. Den vilar numera överst på hyllan i min hall.

Fullt funktionsduglig med styrbar ratt är min lilla röda kälke! Till och med originalsnöret sitter kvar, det som mamma och pappa tvingades dra mig med.

                                                                                                                                                              I påsen hittade jag också bland annat ett par leksaksnallar, min konfirmationssjal och två Allers-romaner*. Och så låg min allra första tappade tand där, i en genomskinlig ask, sparad av min pappa. Lillans bok var rolig att bläddra i, men jag undrar varför alla mina teckningar till tomten låg inuti boken..?

Lillans bok – proppad med småbarnsinfo om Tofflan och med brev, böcker jag tillverkat och teckningar, många av dem till tomten. Konstigt…

                                                                                                                                                               Det blev en resa nerför Minnenas aveny…

Men att komma hem innebar också att se och känna att jag var efterlängtad här. Min Fästmö hade köpt en vacker ros och ett säkert svindyrt Amarone-vin och så hade hon tillverkat ett fint kort med ett rött hjärta på. Är hon bäst, eller?!.

Detta är Nu: en ros, ett vin och ett kort med kärleksord.

                                                                                                                                                           *Allers-romaner = en sorts tantsnuskböcker som gick som följetong i veckotidningar och sen gavs ut i pocket, billig kiosklitteratur

Read Full Post »

Lite tramsigt och lite sorgligt

Idag har det varit en sån där dag när känslorna sitter utanpå. Och hela spektrumet har farits igenom…

I morse inledde jag med att beundra de två flaskorna rödvin jag inhandlade igår, onsdag. Dessa ska in i vinskåpet, för där gapar några hål nu.

En fransman och en italienare hittade jag i Metropolen Byhålans temporära sortiment.

                                                                                                                                                             När jag satt och läste lokalblaskan förfasade jag mig över snusket på Plantagen. Titta bara vad man annonserar ut! Fyyyyy…

Jag har hört talas om en växt som heter Hosta, men en växt som heter Fittonia… Det låter alldeles för märkligt för att vara sant! Undras om det finns nån Ballenium också, kanske? Eller varför inte en Kukett? Fy, snusket breder ut sig även i floran!!!

                                                                                                                                                      Upplivad efter morgonens läsning for jag till ICA Maxi och storhandlade och irriterade mig på en gubbe som kommenterade mig. Jag råkade nämligen riva ner några varor som var uppställda på trekvart av nån i affären. Jag drog förbi varuvagnen för att ställa den åt sidan och gå tillbaka och plocka upp det jag hade rivit ner. Då hör jag en gubbe kommentera till sin kärring:

Och hon bara gick förbi utan att plocka upp efter sig!..

Gubbar ska inte reta mig i onödan, så jag bjäbbade tillbaka:

Nej hon gick INTE bara förbi!

Gubben blev spak och erbjöd sig att hjälpa mig att plocka upp, varpå jag svarade:

Nej tack, jag kan själv!

Och så tänkte jag en massa onda tankar om gubbar som är väldigt snabba på att döma folk i omgivningen…

När jag kom hem städade jag mammas lägenhet. Dammsög och torkade golv. Här var hur lättstädat som helst! Slängde också på ytterligare en maskin tvätt. Mamma promenerade över till frissan i huset bredvid med rollatorn och jag kom och hämtade henne trekvart senare. Vi gick till kafeterian och köpte med oss smörgås och kaffebröd hem. Hann med en språngfika innan jag var tvungen att åka iväg till huset för att möta två halvsura gubbar från Återvinningen som skulle hämta de sista möblerna. J och hennes syrra dök upp och vi kleptade lite blommor ur trädgården.

Det blev en fin bukett med tulpaner, hyacinter och narcisser som jag ska ta upp till pappa i morgon.

                                                                                                                                                       När Återvinningens gubbar tagit det de skulle sopade jag ur rummen och sa hej då till huset innan jag låste en sista gång. Det var ganska ledsamt…

Åkte hem till mamma och kände på mig att sorg kan vändas i glädje. Därför skrapade jag min trisslott som jag fick av MH och GH med mitt födelsedagskort i måndags. Och visst vann jag! Hela 50 pix! Fast det ska bli två nya lotter av den vinsten.

Nästa gång kanske jag skrapar fram siffror med några nollor till… Det vore ju inte så dumt…

                                                                                                                                                               Till middag idag fick mamma skinkstek med sås och potatis och själv tog jag en bit västerbottenpaj. Blev väl inte så där överdrivet mätt, men tillräckligt. Skulle ju bort på fika på kvällen hos Mia och där serverades gott kaffe och bulle med hosta på. Roligt att träffas och prata igen, det har ju hänt en del sen sist… Så många roliga saker hade väl inte nån av oss att berätta, men det kändes bra att få prata om det ledsamma också. Mias dotter Alma var hemma och jag tycker hon är en kopia av sin mamma när hon var i samma ålder!

Mamma Mia till vänster och Alma till höger. Eller..?

                                                                                                                                               Hoppas nu att jag också hinner med att träffa vännen FEM innan jag åker hem! I morgon lär det inte bli för då ska mamma skriva på kontraktet och bli husfri på förmiddagen och sen ska vi upp till graven och göra fint hos pappa, mormor och morfar. Till kvällen blir det sill och potatis och för min del också ett par snapsar och en öl, mamma dricker alkoholfri cider. Men vi struntar i nån kase, tror jag…

Pratade en kort stund med Fästmön i bilen på väg hem från Mia och Elias har uttryckt en önskan om att åka till kasen i Gamlis i morgon. Anna hoppas nästan på lite dåligt väder, för det är ju en bit att ta sig in till stan. Dessutom kan det vara lite stökigt där och kanske inte så lätt att ha med sig en liten kille då, men men.

Torsdagen är snart till ända. I eftermiddags har det varit auktion på konst och antikviteter från mitt barndomshem. Det känns lite sorgligt… Och i morgon klockan 11.15 säljs mitt barndomshem. Så är det. Dags att gå vidare…

Read Full Post »