Fucking Åmål

Ett inlägg om en film.

---

 

Igår kväll gjorde jag nåt jag aldrig trodde att jag skulle göra: Jag såg filmen Fucking Åmål (1998). SvT1 visade den direkt efter Mr Selfridge och jag satt kvar. Kunde inte låta bli att se den där rullen som blev början till slutet på en numera glömd och bortträngd historia så full av lögner och svek och heta känslor att den, historian alltså, skulle kunna bli en film i sig. Som jag skrev i förra inlägget…

[…] X såg den med Y och sen var X otrogen och dumpade Z, för att göra en sex månader lång historia kort […]

Storyn är enkel och miljön lätt att känna igen. I en svensk småstad bor Agnes och Elin, som går i samma klass. Agnes har flyttat dit med föräldrarna ett par år tidigare, men har nästan inga vänner förutom en tjej i rullstol. Elin, däremot, tillhör de populära tjejerna på skolan. Agnes är kär i Elin i hemlighet. Av nån anledning går Elin och hennes syrra till Agnes på hennes födelsedag. Systrarna slår vad om Elin vågar kyssa Agnes eller inte. Sen brakar det igång ordentligt.

Filmen var faktiskt mycket bättre än jag trodde. Eller ville tro. Trots att den har några år på nacken, vilket till exempel syntes på mobilerna, funkar den. Den funkar såväl nu som när jag var ung, för det var nästan precis så där. Hög igenkänningsfaktor, alltså. Och vad var det jag kände igen? Den inkrökta småstadsmentaliteten, obildade människor, människor som vill nåt annat än stanna kvar, gifta sig, få barn och skilja sig, grupptryck med mera. Det som har förändrats sen jag var ung och bodde i Metropolen Byhålan är möjligen folks (läs: vissa människors!) syn på homosexuella. De vuxnas i filmens syn på det känns lite för osannolikt tolerant. I Byhålan har jag hört sägas att många fortfarande tycker att det är totalt sjukt.

Men regissören, Lukas Moodysson, har jag fortfarande svårt för. Det hjälper inte att en av våra kvällsblaskor berättar nio saker om Fucking Åmål som kanske ingen mer än han och teamet kring filmen kände till tidigare. Och att kalla detta en kultfilm, Expressen… Nej, där sätter jag bestämt ner foten!

Toffelomdömet blir medel. 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Norsk krimi på SvT: Ögonvittnet

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Just nu är det väldigt många bra skandinaviska deckare, polisserier och thrillers på TV. Dels har vi Dicte på TV4, dels har vi nu norska Ögonvittnet på SvT. Medan Dicte sjunger på sista versen för den här gången (bara ett avsnitt kvar efter kvällens) ska vi få träffa Ögonvittnet ytterligare fem gånger. Det tycker jag verkar bra. Det här är nämligen en väldigt otäck norsk krimi, men en sån som känns väldigt realistisk.

Ögonvittnet brakade igång i kväll med mord och brand. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Ögonvittnet brakade igång i kväll – först med ett litet HBTQ-tema, därefter med mord och brand. Två unga killar råkar bli vittnen till hur fyra män skjuts ihjäl. Men den som sköt upptäckte en av killarna. Lyckligtvis fick mördaren en stekpanna i huvudet och killarna hann undan. Ett tag. De bestämmer sig för att inte berätta nåt för nån vad de har sett. Helt lätt är det inte eftersom en av dem bor hos ortens polismästare. Dessutom överlevde mördaren stekpanneslagen…

En riktigt rafflande början på serien. Det som rörde till det hela lite var en ung flicka som har rymt till sin far i Oslo. Vad har hon med saken att göra? Nånting är det, men det får vi tittare kanske se nästa gång. Då tänker i alla fall jag titta.

Toffelomdömet blir inte det högsta, men högt!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »