Posted in Böcker, HBTQ, Personligt, tagged allitterattion, associera, augusti, badkar, barndomshem, barnskelett, berättelse, bonus, Dödlig åtrå, Dödlig hämnd, Dödligt dubbelspel, en ny svensk deckardrottning, erotik, erotisk deckare, erotiska skildringar, författare, Gåvan, genre, heterosexuella parövningar, Hoi förlag, homo-själ, homo-tema, jobb, kan ondska gå i arv, levande, Lisa, lovande, lunchrestaurang, mankemang, Maria Lang, Mördaren ljuger inte ensam, modern, mordutredning, novell, offer, polis, postbox, rodna, rosa tofflor, ruskigt spännande, säkerhet, Scotland Yard, seriemördare, skriva, skynda, spänning, stora drag, strypt, Susanne Ahlenius, svensk, ta överhanden, tack, titel, triologi, tryckning, tvillingbror, uppföljare on 28 maj 2016|
Ett inlägg om en bok.
Äntligen kom boken ut! Det uppstod lite mankemang vid tryckningen, men den 23 maj hittade Susanne Ahlenius bok Dödligt dubbelspel ner i min postbox. Tack Hoi förlag! Detta är den andra delen i en planerad trilogi i genren erotisk deckare. Den första delen, Dödlig åtrå, läste jag i augusti förra året. Då kändes författaren lovande och jag lyfte henne till en ny svensk deckardrottning. Frågan är om jag tror att hon fortfarande aspirerar på den titeln efter att ha läst uppföljaren…
Svenska polisen Alice Wikander har tillsammans med Tyler Rimes vid Scotland Yard avslutat en mordutredning. Alice blev nästan seriemördarens sjunde offer, men till sist åkte han fast. Självklart blev upplevelsen ett trauma för Alice och hon undrar om ondska kan gå i arv. När hon får kontakt med mördarens tvillingbror är tanken att hon ska få svar. Ungefär samtidigt hittas ett barnskelett i brödernas barndomshem och en strypt kvinna i ett badkar…
När jag skriver ner de stora dragen i berättelsen här har jag medvetet exkluderat 50 procent av genren – jag har skrivit om deckardelen, inte om den erotiska delen. I denna den andra delen om Alice Wikander tycker jag att erotiken tar överhanden, åtminstone i början. Då är det inte helt optimalt att läsa den här boken på en lunchrestaurang på jobbet… Men liksom i den första delen kommer spänningen mot slutet. Då blir det ruskigt spännande. I morse, när jag slog ihop pärmarna, kände jag mig inte säker på att Alice Wikander är i säkerhet. Så snälla Susanne, skynda dig att skriva den tredje delen, Dödlig hämnd!
I min text om Dödlig åtrå associerade jag till Maria Langs debutdeckare Mördaren ljuger inte ensam. Den här gången är det inte mycket som får mig att associera till Maria Lang mer än möjligen bokens titel – allitterationen i den skulle ha kunnat vara Langs. Susanne Ahlenius är emellertid en högst levande och modern författare. Hennes erotiska skildringar i boken fick mig att rodna åtskilliga gånger. Jag är inte van vid alla dessa heterosexuella parövningar… Men som en lisa för min homo-själ får jag som bonus i boken novellen Gåvan där det visserligen fortsätter att vara heterosexuellt, men där det även finns ett homo-tema. Hurra!
Nästa år, hoppas jag, kommer den tredje och avslutande delen om Alice Wikander. Då vill jag se Susanne Ahlenius knipa fem rosa tofflor. Den här gången blir det, precis som förra gången, fyra.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Familj, Film, Personligt, TV, tagged 100 code, Angelina Jolie, Bron, buss, en knorr, ett extra slut, FBI-profilerare, flyga, franskkanadensisk, högt, identitet, jobb, kallblodigt, Kanal 5, köpa en bil, laga, märklig, mörda, motorstopp, offer, okomplicerad, omdöme, otäckt, polis, psykologisk thriller, punktering, rädd, ruggig, saga, seriemördare, spännande, stanna, Taking lives, tonåring on 18 september 2015|
Ett inlägg om en film.
Igår kväll flög vi hem från Fästmöns jobb för att se andra delen av 100 Code. Men lustigt nog följde en bra film på den, så vi satt uppe framför Kanal 5 alldeles för länge och såg Taking lives (2004).
Filmens story är ruggig, men ganska okomplicerad. Den franskkanadensiska polisen kallar in en FBI-profilerare för att hjälpa dem i jakten på en seriemördare. Mördaren är dock märklig så tillvida att han tar sina offers identiteter efter att han har mördat dem. Vi tittare får se alldeles från början när han som tonåring blir bekant med en annan tonåring som gett sig av hemifrån. När bussen får motorstopp bestämmer sig de två vännerna för att köpa en bil. Fast när den bilen sen får punktering och de stannar för att laga den… Då blir det… riktigt jävla otäckt, på ren svenska! Otäckt och kallblodigt.
Jag tycker att den här psykologiska thrillern är väldigt spännande och på flera ställen i filmen blir jag rädd. Mördarens identitet avslöjas inte förrän mot slutet, men filmen är inte slut med det. Det blir liksom ett extra slut, med en knorr. Angelina Jolie är förresten riktigt bra i rollen som profilerare – med drag från Saga i Bron…
Toffelomdömet blir högt, för det här är bra och spännande.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, HBTQ, Personligt, TV, Vänner, tagged applådera, översättning, brev, brottslingar, Dalziel och Pascoe, dåligt intryck, Dödens bok, deckare, författare, författarskap, frigiven fånge, fristående fortsättning, influensan, influensen, jul, julklappsutdelning, kärlek, kollega, korrekturfel, lärare, läsa, lite för mycket av det goda, litteratur, medel, offer, omdöme, originalbok, plural, polis, presentutdelning, priser, prostituerad, rörigt, recension, Reginald Hill, serie, seriemördare, singular, tegelsten, tips, utmärkelser, välskriven, vinna, vinstbok, yrke on 14 september 2015|
Ett inlägg om en bok.
För ett tag sen vann jag en bok hos Uppsalaewa. Nu är det tre veckor sen vi strålade samman och bytte böcker, för Uppsalaewa vann ju en bok även hos mig. Eftersom jag har fått många böcker för recension har jag inte haft tid förrän nu att gripa mig an min vinstbok, Reginald Hills Dödens bok. Det var en riktig tegelsten och jag såg verkligen fram emot att läsa den. Tack till Uppsalaewa!
Den här boken ingår i en serie om poliserna Dalziel och Pascoe. Dessa tu kan en även se på TV då och då. Sett dem på TV har jag gjort nån gång, men jag hade inte tidigare läst om dem. Och kanske är det detta, att den här boken ingår i en serie och inte är den första i den, som gör att jag har mycket svårt att komma in i boken trots att det är en fristående fortsättning. Flera historier i Dödens bok går in i varandra. Dels får vi läsare följa breven som en frigiven fånge skickar till Pascoe, dels kärleken mellan kollegan Hat Bowler och Pomona Rye, som höll på att bli en seriemördares sista offer. Också är det ett litet HBTQ-tema med homosexuelle polisen Wield som får kontakt med en ung, prostituerad kille som förser honom med tips om brottslingar. Det blir lite för mycket av det goda och lite för rörigt.
Boken är säkert välskriven, men jag retar mig på vissa saker vad gäller översättning och korrekturfel. Det förekommer liksom inte en gång utan flera. Till exempel blir singular plural, det är presentutdelning vid jul (jag har julklappsutdelning), det applåderas för i stället för åt, har blir hur, influensan blir influensen med mera. Och det är inte bra, det ger ett dåligt intryck. Men, som sagt, jag tror säkert originalboken är välskriven. Författaren fick ju trots allt många priser och utmärkelser och var lärare, ett yrke han gav upp tio år in i sitt författarskap.
Toffelomdömet blir medel.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Familj, Gult, Personligt, TV, tagged 100 code, bearbeta, bli levande begravd, blondin, Broadchurch, brott. Stockholm, Dominic Monaghan, DVD, elchocker, extremt åksjuk, gula blommor, hänga ihop, huvudroll, Kanal 5, kommunicera, mördad, medel, Michael Nyqvist, mord, New York, observera, offer, ohygglig rädsla, omdöme, polis, premiär, ruggig, Saga från Bron, seriemördare, skådespelare, sluta, spännande, spela in, svenskamerikansk, tips, upphaussad on 11 september 2015|
Ett inlägg om en TV-serie.
Igår kväll var det premiär för 100 Code på Kanal 5. Detta tipsade Fästmön mig om, så Broadchurch fick stryka på foten till förmån för denna nya svenskamerikanska serie. (Självklart spelade jag in Broadchurch på DVD-hårddisken.)
Huvudrollsinnehavarna i 100 Code, Michael Nyqvist och Dominic Monaghan.
Svenskamerikanskt samarbete… Kan det va nåt? Det svenska i serie står främst skådespelaren som alltid får heta Mikael även i filmer och TV-serier, Michael Nyqvist. Det amerikanska representeras av Dominic Monaghan, inte helt okänd skådis han heller. Två bra skådisar… Det borde väl bli bra?
100 Code handlar om seriemördade blondiner och gula blommor. Först dyker offren upp i New York, men polisen Tommy Conley misstänker att liknande brott har skett i Stockholm. Därför reser han över. Stockholmspolisen Mikael Eklund är på väg att sluta vid polisen, men får som sista uppdrag att låta Tommy Conley observera. Naturligtvis hittar de mördade unga kvinnor och gula blommor. Däremot har de båda poliserna svårt att hitta ett sätt att kommunicera. Tommy Conley är nån sorts Saga från Bron. Igen. Dessutom är han extremt åksjuk. Kanske elchocker kan vara nåt??? Hur som helst verkar de amerikanska och svenska morden hänga ihop. Frågan är hur.
Tolv delar låter lite långt. Och jag undrar om den här serien inte var lite upphaussad innan. Men, men… Det är spännande och ruggigt och jag får möjlighet att bearbeta min ohyggliga rädsla för att bli levande begravd. Tror jag. I vart fall tänker jag fortsätta att titta på torsdagarna. Sen får andra göra som de vill.
Toffelomdömet blir medel.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, HBTQ, Personligt, tagged Återbruket, översätta, bagageutrymme, bög, begeistrad, bil, bokhylla, deckare, dyrt, favorit, författare, förutsäga mord, fynda, ge ut, gemensam nämnare, huvudroll, intagen galning, itusågad, Jonathan Kellerman, kvinnlig psykolog, likhet, litteratur, loppis, mörda, mördare, medel, Monstret, omdöme, polis, psykolog, sakna förmåga för empati, second hand, seriemördare, sjuk i huvudet, sjuka mördare, sjukhus, smålänning, Sverige, thriller, vidrig historia, vidriga mordfall, yrkesbana on 30 augusti 2015|
Ett inlägg om en bok.
En av mina gamla favoriter, Jonathan Kellerman, tittar fram ibland i bokhyllorna på loppisar och i secondhandaffärer. Den här författaren har gett ut ganska många böcker, men efter ett tag slutade de att översättas och ges ut i Sverige. Intressant nog skriver Jonathan Kellerman thrillers av mer psykologisk art – vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att han började sin yrkesbana som barnpsykolog. Huvudrollerna i hans böcker innehar psykologen Alex Delaware och hans vän polisen Milo Sturgis, som för övrigt också är bög.
I början av månaden fyndade jag Monstret (utgiven 2001 i Sverige) på Återbruket – för 2:50 kronor… Det kan ju knappast ens en smålänning tycka är dyrt, eller? 😉
Den här gången utreder Milo och Alex ganska vidriga mordfall. Det första är en en man som hittas itusågad i bagageutrymmet på en bil, det andra är en ung kvinnlig psykolog. Fallen har vissa likheter och det står inte på förrän Milo och Alex hittar gemensamma nämnare. De hamnar så småningom på Starkweathersjukhuset, ett ställe som härbärgerar de allra sjukaste mördarna. Men frågan är hur en intagen galning kan förutsäga mord som sker utanför sjukhuset…
Jag blir inte riktigt lika begeistrad den här gången i Jonathan Kellermans bok. Monstret blir bara en vidrig historia om sjuka seriemördare, människor som är så sjuka i huvudet och totalt utan förmåga för empati att de mördar sina familjer och vänner. Nja, bättre kan han, Jonathan Kellerman.
Toffelomdömet blir medel.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, tagged avslöja, återge, ögon, bartender, bindning, bygga upp en spänning, chans, döda, Dödlig åtrå, debut, deckare, dialog, engelska, engelsmän, England, ensamhet, erotik, erotisk deckare, få plats, författare, försättsblad, förslagen, flexband, flikar, generad, gilla, glasögonbåge, glasögonskalm, hälsning, hålla dem vid liv, högt, Hoi förlag, inlaga, irriterande, jakt, kamp, käft, kärleksförklaring, kidnappa, kollega, korrekturfel, kvarterspub, lätt gultonat papper, långa meningar, litteratur, lugn, manipulativ, Maria Lang, mördare, Mördaren ljuger inte ensam, meningslängd, mjölk, mjuk pärm, mun, mycket bra, mystisk, nervös, Ny svensk deckardrottning, nyfiken, offer, omdöme, omslag, otäck, pluspoäng, polis, professor, röd scarf, röda hjärtan, rött hjärta, Rikskrim, ruskig, Scotland Yard, se den framför mig, seriemördare, skriva, skruvad, snälla mord, socker, spännande, språkligt, Stockholm, stor trut, Susanne Ahlenius, svenska, symbol, te, titel, trevande, ung polis, uppdrag, upprepa ord, utnyttja sexuellt, vänlig, vänta otåligt on 10 augusti 2015|
5 Comments »
Ett inlägg om en bok.
Erotisk deckare… Kan det verkligen vara nåt för mig? Jo deckare gillar jag ju, erotik också. Men det senare gör mig så ofantligt generad – även om jag ”inmundigar” det i min ensamhet. Samtidigt var jag väldigt nyfiken på Susanne Ahlenius debutbok Dödlig åtrå (utgiven 2014 på Hoi förlag). Detta uppfattade författaren och var så vänlig att hon sände mig ett exemplar med en hälsning på försättsbladet. En hälsning där hon målat röda hjärtan, en symbol som återkommer i boken och som gjorde mig lite nervös när jag senare under läsningen påmindes om hälsningen…
Alice Wiklund är en ung polis som jobbar på Rikskrim i Stockholm. En dag får hon chansen att åka till England och jobba vid Scotland Yard. Fallet hon ska jobba med handlar om en seriemördare. Det är en otäck person som kidnappar unga och ganska framgångsrika kvinnor. Han håller dem vid liv ett tag och utnyttjar dem sexuellt innan han dödar dem. Offren lämnar han märkta med en sorts kärleksförklaring. Dessutom skriver han till polisen Tyler, som blir Alice kollega. Jakten på mördaren är spännande i sig, men minst lika spännande är den mystiske bartendern på kvarterspuben – tycker Alice, i alla fall.
Självklart vill jag inte avslöja för mycket av handlingen, men författaren har jobbat med några få och väldigt tydliga symboler – röda hjärtan och röda scarves. Den senare symbolen får mig att tänka på Maria Langs debutdeckare, Mördaren ljuger inte ensam (och det är inte dåligt!). Annars är det inte mycket som påminner om Langs ofta ganska ”snälla” mord. Den här mördaren är förslagen, manipulativ och väldigt… skruvad.
Dödlig åtrå börjar aningen trevande, tycker jag. Meningarna är väldigt långa och ibland upprepas ord på ett lite irriterande sätt. Nåt korrekturfel ser jag också. Vidare hänger jag upp mig på att en professor stoppar en glasögonbåge i käften – det han stoppar i sin mun är troligen en glasögonskalm (en båge lär knappast få plats ens i en väldigt stor trut). Inte heller är det trovärdigt med en engelsman som inte vill ha nåt i sitt te (varken mjölk eller socker). Men var lugn – boken blir väldigt bra! Susanne Ahlenius lyckas bygga upp en spänning som håller fullt ut. Den kommer visserligen inte till mig förrän jag har läst två tredjedelar av boken, men den kommer. Och då blir det riktigt ruskigt!
Ytterligare pluspoäng får författaren där hon skriver dialog som sker på engelska men som återges på svenska. Jag kan nästan se dialogen framför mig på engelska. Och det är mycket bra språkligt sett! Vidare gillar jag bindningen vars omslag består av mjuk pärm med flikar, så kallat flexband. Inlagans lätt gultonade papper gillar mina ögon.
Jag tror att Susanne Ahlenius lär vara med i kampen om titeln Ny svensk deckardrottning de kommande åren. (Med kortare meningslängd!) Nu väntar jag med otåligt på Alice nästa uppdrag.
Toffelomdömet blir högt.
Tack för boken, Susanne Ahlenius!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Personligt, TV, tagged Alex Kingston, analytiker, avdelning för försvunna personer, brittisk kriminalserie, Bron, Chasing shadows, duktig, DVD, försvunnen, hålla sig undan frivilligt, hårddisk, högt, Hustrumördaren, jakt, kör sitt eget race, komplicera, lysande, manlig version, människor, misslyckas, offer, omdöme, omplacerad, på spåren, polis, presskonferens, prioritera, psykopat, rätt galen, Reece Shearsmith, rymma hemifrån, saga, samarbeta, Sean, seriemördare, spela in, tanke, tonåring, umgås on 29 maj 2015|
4 Comments »
Ett inlägg om en TV-serie.
Igår kväll var det premiär på TV4 för Chasing shadows, en brittisk kriminalserie i fyra delar. Eftersom jag inte hade möjlighet att titta då spelade jag in på DVD-hårddisken och kollade nu i kväll. Ganska snart insåg jag att den som gjort serien måste ha sneglat en hel del på Bron – Sean är en manlig version av Saga, nämligen. Båda kan de mycket om människor – utom att umgås med dem.
Serien inleds med en jakt på en seriemördare. Polisen Sean och hans kollegor hittar mördaren, men hinner inte fram i tid för att rädda det senaste offret. Vid en presskonferens säger Sean att han har misslyckats. Strax därpå blir han omplacerad till en avdelning för försvunna personer. Där ska han arbeta tillsammans med analytikern Ruth. Eftersom Sean är som han är kör han sitt eget race, vilket komplicerar saker när tanken är att Ruth och han ska samarbeta. Raskt kastas vi tittare – och Ruth – in i jakten på en försvunnen tonårstjej, ett fall som polisen inte prioriterar eftersom flickan tidigare har rymt hemifrån. Men Sean inser snart att hon inte håller sig undan frivilligt. Hans metoder att komma fram till detta är ganska… brutala.
Ja, man blir tidigt rätt galen på Sean, men… han är duktig. Det är även Ruth. Och mot slutet av första delen är hon nånting på spåren när hon plötsligt… Tja, jag rekommenderar faktiskt att du tittar! Både Alex Kingston, som spelar Ruth, och Reece Shearsmith, i rollen som Sean gör lysande ifrån sig. Den senare såg jag för övrigt tidigare i år, den gången som psykopat i Hustrumördaren.
Toffelomdömet blir högt.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Film, Personligt, TV, tagged bra balans, bra program, centrum, fall, gifta kvinnor, glo, i tjänsten, karaktär, kärlek, långfilmslång, lördagskväll, nylonstrumpor, omdöme, påverka, polis, privat, sakna, samband, seriemördare, spänning, Stjärnorna på Slottet, strypta, Sveriges Television, Unge kommissarie Morse: Sway, utredning, vigselring on 10 januari 2015|
Ett inlägg om en TV-serie.
Direkt på Stjärnorna på Slottet visar SvT1 Unge kommissarie Morse. Så äntligen är det två (2) bra program att glo på under lördagskvällarna. I kväll jagade Morse en seriemördare i det långfilmslånga avsnittet Unge kommissarie Morse: Sway.
Den unge Morse.
I kvällens avsnitt hände saker som berörde Morse och hans chef Thursday både i tjänsten och privat. Som poliser blev de inkopplade på fall där gifta kvinnor hittas strypta med nylonstrumpor. Först ser man inte riktigt sambanden mellan kvinnorna, men detta att de saknar sina vigselringar förenar fallen. Och när utredningen kör igång träffar Thursday en gammal kärlek och Morse upplever en.
Jag tycker att det var bra balans både vad gäller spänning och berättelserna kring karaktärerna. Morden och polisutredningen är i centrum, men privatlivet både påverkas och påverkar.
Toffelomdömet blir högt!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Film, Personligt, TV, tagged avsaknad, äta ihjäl sig, år, bibliotek, bombhot, Brad Pitt, de sju dödssynderna, det perfekta valet, ensam, födelsedag, Fokus, hack i häl, informatör, klassiska sätt, lång, markera, mördare, modern teknik, mord, mordoffer, muta, natt, otäck, pension, plan, polis, reklampaus, ruggig, Se7en, seriemördare, slut, smartphone, somna, springas, tas av daga, till fots, tisdag, tjock man, TV-tidning, TV4, vidrigt on 20 december 2014|
2 Comments »
Ett inlägg om en film.
Visserligen hade jag sett större delen av filmen tidigare, men somnat ifrån. Inte så konstigt, när filmen är över två timmar lång (ännu längre med reklampauser). Men en sån lång film, som dessutom har ett antal år på nacken, var det perfekta valet en ruggig och ensam natt – en natt som även inkluderade bombhot. Redan när jag på tisdagen läste TV-tidningen markerade jag filmen. Den ville jag verkligen se! Jag kikade på Se7en (1995) som gick på TV4 i natt.
Två poliser, varav den ena endast har dagar kvar till pensionen och den andra spelas av Brad Pitt* (ja, du fattar…), utreder ett märkligt mord. En mycket tjock man har tvingats att äta ihjäl sig. När ytterligare ett mordoffer hittas, en person som tagits av daga på en mycket otäckt sätt, inser Mills och Somerset (poliserna) att det handlar om en seriemördare som mördar människor h*n anser har begått nån av de sju dödssynderna. De kommer ganska snart mördaren hack i häl, men hinner denn* ändå utföra sin plan med sju mord?
Trots att den här filmen kom ut för nästan 20 år sen funkar den. Den är otäck rakt igenom, trots avsaknaden av smartphones. Eller kanske just därför! Fokus ligger nämligen på att jaga mördaren på klassiska sätt, inte så mycket genom att hitta denn* via modern teknik. Det springs, det jagas till fots, det gås till bibblan, det mutas informatörer etc. Slutet är för övrigt riktigt jävla vidrigt.
Toffelomdömet för denna hemska film blir det högsta.
*Brad Pitt fyllde 51 år i torsdags, men i filmen är han förstås betydligt yngre.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Familj, HBTQ, Personligt, tagged amerikans mordutredare, Annika Bengtzon, öknamn, döden, deckare, djup, droga, Europa, får, författare, generös, jakt, James Patterson, journalist, koncept, konst, korta kapitel, läskig, låna, litteratur, Liza Marklund, lura, mördare, medel, mellan pärmarna, offer, pengar, Postcard killers, seriemördare, skära halsen av, skriva bok tillsammans, snäll, Sverige, tydligt, ungt och charmigt par, värdesaker, vem som har skrivit vad, vykort on 01 oktober 2014|
Ett inlägg om en bok.
Två författare skriver en bok tillsammans, en deckare. Nja, det känns inte som nåt riktigt nytt koncept. Men Liza Marklund och James Patterson gjorde det i alla fall 2010. Det resulterade i Postcard killers. Jag lånade boken av Fästmön.
Ett ungt och charmigt par lurar andra par in i döden. De är seriemördare. Det vill säga, de drogar dem, skär halsarna av dem och tar deras pengar och värdesaker. I varje stad i Europa där de mördar skickar de ett vykort till en journalist – det är så de får sitt öknamn. I Sverige är det Dessie Larsson på Aftonposten som får ett vykort. Och tillsammans med Jacob Kanon, amerikansk mordutredare, dras hon med i jakten på mördarna. Jacob är inte bara mordutredare – han är dessutom far till ett av offren.
Jorå, det här är en läskig historia. Det finns ett visst djup i den och det handlar om konst. Annars vet jag inte om det finns så mycket mellan pärmarna. Jo, ett litet, litet HBTQ-tema. Sen är det rätt mycket Annika Bengtzon i Dez… Dessie Larsson. Kapitlen är korta och det är väldigt tydligt vem som har skrivit vad av författarna.
Jag är snäll och generös idag. Toffelomdömet blir medel.
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 