Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘präst’

Ett inlägg om en bok.


 

Saknaden efter JosefDet sägs att en lär så länge en lever. Detta omfattar förstås endast dem som är utvecklingsbara. Uppenbarligen tillhör jag den skaran, för idag har jag lärt mig en sak som gjorde att jag fick möblera om i hyllorna: Elizabeth George är inte nån brittisk författare, hon är amerikansk! Jag har alldeles nyss slagit ihop pärmarna på den första av hennes böcker jag fick av vännen Agneta, Saknaden efter Josef. Tack! Boken kom ut 1992, i svensk utgåva 1994, så helt ny är den inte. Frågan är om den håller…

I en liten engelsk by snackas det en del om dess kyrkoherde, som blev matförgiftad och avled. Hur kunde kvinnan, som är så kunnig vad gäller växter och örter, ta fel på palsternacka och sprängört och därmed ha ihjäl prällen? Fick hon hjälp att sopa undan spåren av byns polis, tillika hennes älskare? Ja, det finns en del frågor som gör att inspektör Thomas Lynley från Scotland Yard åker till byn och börjar nysta i fallet – detta efter ett gräl med sin fästmö med en inställd semesterresa som följd.

Det här är en ganska tjock bok, närmare 500 sidor. Dessutom har den rätt många år på nacken. MEN… förutom att det saknas mobiltelefoner i den håller den fortfarande! Det är en riktigt spännande historia vars sidospår Thomas Lynley kommer in på tack vare en dotter som söker sin far. Detta sidospår har en avgörande roll i dramat.

Storyn håller fullt ut och därför kan inte Toffelomdömet bli annat än det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Min pappa AnnChristineEster Roxbergs pappa hette Åke och var präst. Sen blev han Ann-Christine och kommunikationschef. Dottern har skrivit om sin pappa i den lilla boken Min pappa Ann-Christine. Åkes förvandling till Ann-Christine finns också skildrad i dokumentären Vägen till Ann-Christine. Dokumentären såg jag i augusti förra året och blev intresserad av att få veta mer. I januari anlände pocketboken i ett bokpaket jag nätshoppat.

På mindre än 200 sidor skildrar Ester hur pappan Åke blir Ann-Christine. Det är svårt för alla inblandade, inte bara för Åke utan givetvis även för hans fru och hans barn. Förvandlingen skildras genom både tillbakablickar och glimtar från nuet. I början tyckte jag att det var för mycken titt i backspegeln och för korta och ovilliga blickar framåt. Sen inser jag att det naturligtvis var en otroligt svår bok att skriva. Försök bara att till exempel svara på den enkla frågan om vem Ann-Christine är idag. Är hon fortfarande Esters pappa?

Jag kan aldrig förstå, för jag har inte varit med om samma eller liknande förvandling. Men jag kan förstå att det har varit… svårt. Jag kan också förstå lite grann Åkes längtan efter att få vara den han egentligen har varit hela sitt liv – och ändå inte. Den han dolt.

Det här är inte bara en svår bok. (Ja jag kan bara läsa boken i små etapper.) Det är en viktig bok, det är en bok om mod och om kärlek. Tack för att jag fick läsa den, Ester och Ann-Christine!

[…] Pappa, hur lyckas du komma på nya predikningar varje söndag, år efter år?
Det är inte så svårt, säger pappa, jag säger bara samma sak varje gång.
Vadå?
Var inte rädd, du är älskad. […]

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om ett TV-program.


 

Igår kväll fastnade jag framför ett teckenspråkigt program på SvT2, Profilerna. Totalt blir det tio program om fem spännande människor. Det första handlade om Lars – döv, präst, pappa och bög.

Lars i Profilerna

Prästen Lars var först ut i serien Profilerna.


Jag blev så glad
när jag såg i TV-tablån att det skulle komma ett program om en döv, homosexuell man. En person som tillhör två minoritetsgrupper. Och döva är en sån tyst grupp att det är extra roligt när de tar plats och syns.

Lars verkar vara en trevlig man i sina bästa år. Han berättade att han var den ende döve i sin familj, men att han ändå alltid hade haft – och fortfarande har – ett nära förhållande med sina föräldrar. Att vara döv och utbilda sig till präst var på sätt och vis Lars sätt att visa att döva kan! Men att ovanpå det också ha två tonårsbarn och en manlig sambo som är träningsfreak, det kändes lite mycket för mig. Inte för Lars, emellertid! Han var som en sol i TV-rutan. Fast han erkände att han nog kan vara lite tjurig hemma i familjen…

Det blir ytterligare fyra personer med anknytning till dövrörelsen som vi tittare ska få träffa framöver under de nio återståeende halvtimmeslånga programmen. Jag tänker helt klart fortsätta att se den här serien! Som bonus gav den mig bra träning i mitt slumrande teckenspråk. Faktum är att jag insåg att mer än jag trodde finns kvar av språket!

Toffelomdömet för första avsnittet av Profilerna blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en dokumentärfilm.


 

Prästen Åke var 57 år och levde ett vanligt liv som gift och far till tre, numera vuxna, döttrar. Men Åke levde också ett liv i lögner. För fem år sen exakt på dagen idag blev han Ann-Christine. Nu gick inte den förvandlingen helt enkelt och lätt på en dag, naturligtvis. I kväll satt jag som klistrad framför SvT2 som visade dokumentärfilmen Vägen till Ann-Christine.

Ann-Christine

Åke blev Ann-Christine. (Fotot är lånat från SvT:s webb.)


Det är faktiskt sant att jag satt som klistrad framför TV:n. 
Det här är en sån rörande historia om en sån modig person som har tagit tag i sitt liv och förändrat det så. Dessutom med risk att förlora både sin familj och sitt jobb. För en präst kan väl inte leva ostraffat öppet som transperson, eller? Jo, det går! Visst blev det förluster, men också vinster. Ann-Christine har bevisat att det är möjligt. Dessutom har hon varit en förebild för andra i samma situation. I den här dokumentärfilmen får vi nämligen inte bara höra Ann-Christine och Åke berätta utan även en annan person som också levt ett långt liv med känslan av att vara fel. En person som efter att fått vetskap om Ann-Christine nu sökt hjälp att komma tillrätta med sitt eget liv.

I filmens början får vi tittare träffa Åke. I nästa scen är det Ann-Christine som berättar. Vidare får vi höra vad såväl församlingsmedlemmar som biskopen tänker och tycker om det hela samt också en av Ann-Christines döttrar. En dotter, för vars lille son Ann-Christine ändå är morfar.

Om du bara läser den här texten jag skriver nu låter det säker mest förvirrande. Men att se och höra Ann-Christine berätta gör allt kristallklart och inte ett dugg konstigt! Ann-Christine är nämligen inte den där mediebilden av en transa. Hon är så naturlig och enkel och klok i sin kvinnlighet. Det är en väldigt fin och sevärd ny film av Helena Isaksson Baeck.

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

Med detta sagt och sett är det verkligen inte så att vi har kommit långt här i Sverige med vår öppna på allas rätt att finnas till och synas. Eller för att citera Ann-Christine i filmen:

[…] Man ser inga transpersoner läsa nyheter i Rapport. […]


Missade du Vägen till Ann-Christine kan du se den här på SvT Play
eller under morgondagen (måndagen den 3 augusti), när den går i repris i SvT2 klockan 16.05.

Du kan också läsa Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Främlingars domInspirerad av Eskilstuna-Åsa plöjer jag nu Roth-trilogin. Främlingars dom är den andra boken i trilogin av Andrew Taylor och den har jag läst ut alldeles nyssens. Boken fyndade jag på Emmaus i Gryttby för 30 kronor.

Vi går bakåt i tiden. Den första delen, De fyra yttersta tingen, utspelade sig på mitten av 1990-talet. Denna den andra delen utspelar sig 1970. Huvudkaraktär i tvåan är prästen David, han som är gudfar och beskyddare åt Michael, som är en av huvudkaraktärerna i den första delen. Michael är med även i andra delen, som barn, förstås. David är änkling, men efter tio år träffar han på en kvinna som han snabbt blir väldigt förtjust i. De gifter sig och Vanessa flyttar in i prästgården i byn Roth utanför London. Davids tonåriga dotter Rosemary bor där också när hon inte pluggar. Godset Roth Park får nya ägare i form av ett halvsuspekt syskonpar. Deras intentioner är luddiga, men de attraherar många i sin omgivning på olika sätt. I persongalleriet finns också en ättling till en poet och påträngande församlingsbor. För att inte tala om Lord Peter. Det är när den gode lorden hittas huvudlös som det börjar hetta till i byn. Klimax kommer vid en stor fest i Roth.

Det här är en obehaglig och ruggig historia. Den första delen handlade om seriemördande pedofiler. Här är finner sig läsaren hålla i en Agatha Christie-liknande deckare. Men Främlingars dom är mer åt thrillerhållet. Prästen David, som i den första delen var en knastertorr präst, visar sig vara en liderlig sälle, dessutom.

Toffelomdömet blir det högsta. Dessutom har jag redan grabbat tag i tredje och sista delen!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Sommar, tisdagskväll och Morden i MidsomerI kväll var det trolleri på tapeten och det långfilmslånga avsnittet hetta följaktligen Murder by magic. Solen hade just tittat fram efter en kvällsskur med regn, men så sakteliga sjönk den bakom huset och skymningen kom, passande nog…

Morden i Midsomer Nelson och Barnaby

Nelson och Barnaby letade mördare bland hedningar och kristna i kväll. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Det hålls en trolleriföreställning i kyrkan 
i Midsomer Oaks. Alla är inte lika begeistrade. En del tycker att det är förskräckligt rentav . Inte blir det bättre när en glasbur, från vilken trollkarlen himself anländer, kraschar rakt på kvinnan vid flygeln… Naturligtvis blir detta inte det enda mordet i kvällens program. Men vem är den skyldige? Allting pekar mot en viss person – som självklart inte är mördaren.

I kväll blev jag lite besviken. Det kunde ha varit kusligt på det där mysiga, Midsomriga sättet, men det blev bara lite… jaha, för min del. Det var i alla fall roligt att återse Amanda Burton, denna gång minus hennes irländska accent, dock. En annan skådis, som tidigare spelade polis, var här präst, dessutom. Den är ingen ordning ens i Midsomer, alltså.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

På sommaren gillar jag extra mycket att se läskiga filmer. När natten kryper på, mörkret sänker sig – och ändå blir det inte riktigt mörkt ute. Bara så där så att skuggorna djupnar. I kväll hade solen just sjunkit bakom husen när filmen Den som söker (2013) startade på SvT2.

Den som söker


I TV-tidningen
var filmen kategoriserad som thriller. Jag skulle vilja lägga den nånstans mellan drama och spökhistoria. Det är nämligen en kuslig historia som spelas upp för oss tittare. I samband med att Tuvas föräldrar har omkommit i en bilolycka upptäcker hon att hon är adopterad. Tuva tar med sig åttaåriga dottern Saga till en håla i Västmanland (länet som är fullt av hålor och ödebyar i verkligheten…) – så mycket spår efter sina biologiska föräldrar får Tuva fram. Och så har hon ett foto på en kvinna som kan vara hennes mamma samt ett namn på en präst. Tuva åker och pratar med prästen och det blir ganska uppenbart att han döljer nånting. När hon nästa gång kommer tillbaka och finner att prästen har hängt sig förstår Tuva att hon är sanningen på spåren…

Jo nog är det både kusligt och obehagligt. Samtidigt tycker jag att stämningen kunde ha gjorts ännu mer läskig – jag menar en stor del av filmen utspelar sig i skogen… Men det är ändå en hyfsat bra film, tycker jag, för den är otäck på flera sätt än ett.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »