Steget efter

Ett inlägg om en bok.

---

 

Två stora och tämligen tunga papperskassar med böcker kom vännen Agneta bärandes över gården till mig en dag i mars – förra året. Jag har plockat ur böckerna, ställt in dem i olika hyllor och läst några av dem. Eftersom mars månad 2016 är en månad när jag enligt mitt bokmål ska läsa svenska författare blev det naturligt att välja Henning Mankells bok Steget efter. Boken var en av dem som kom i papperskassarna. Tack, Agneta!

I den här tegelstenen sker det riktiga otäcka saker. Den inleds med tre försvunna ungdomar. De antas vara på resande fot, men en mamma ställer sig mycket tveksam till detta. Samtidigt hittas en av Kurt Wallenders poliskollegor mördad i sitt hem. Under utredningarnas gång visar det sig att morden hänger ihop. Dessutom finns ett HBTQ-tema. Tyvärr sker det ytterligare mord innan Wallander löser fallet – och själv är nära att få sätta livet till.

Jag är förvånad över att den här boken var så spännande och bra som den är. Dels för att den har ett antal år på nacken, men också för att min uppfattning om författaren troligen färgats av TV:s Wallanderfilmer. Jag blev glatt överraskad samtidigt som jag alltså ännu en gång kunde säga att

Boken är bättre än filmen.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Mannen på taket

Ett inlägg om en film.

---

 

År 1976 var jag 14 år. Jag gick på bio då och då med mina kompisar. En av filmerna jag såg som jag har bestående minnen av är Mannen på taket. (Bland annat minns jag biobesöket för att min vän FEM fick ett skrattanfall under en av reklamfilmerna.) Jag hann precis hälla ner mig i tid framför TV:n när SvT1 visade filmen direkt efter en dokumentär om författarparet Sjöwall-Wahlöö. (Dokumentären spelade jag in och ska kika på i kväll, kanske.) Filmen är baserad på en av deras deckare, Den vedervärdige mannen från Säffle.

Filmen börjar riktigt obehagligt: en patient mördas i sin säng på sjukhuset, ett regelrätt blodbad. Det visar sig att mannen är polis – och att han som sådan var ganska… vedervärdig. Men kårandan inom polisen är stark och det är tack vare den han har klarat sig. Tills nu. Mördaren är en person som vill hämnas och det blir inte bara den sjuke polisen som får sätta livet till. Mannen tar sig upp på ett tak i Vasastan och börjar skjuta vilt omkring sig. Men det är inte allmänheten han vill åt utan poliser…

Den här filmen har 40 år på nacken. Nästan alla skådespelare – utom Sven Wollter (som för övrigt visar sin snorrkas) – i filmen – inklusive dess regissör – är döda. Det är så tittaren vet att filmen är gammal. Kläder och bilar avslöjar det förstås också liksom avsaknaden av mobiltelefoner, men förutom det… Filmen håller fortfarande! Den är fortfarande spännande och obehaglig och mycket skickligt gjord, särskilt helikopterscenen vid Odenplan. En annan stark scen är när mannen just skjutit sina första poliser och en liten knatte kommer cyklande på en trehjuling.

Alla som har spelat kommissarie Martin Beck kan slänga sig i väggen: Carl-Gustaf Lindstedt ÄR och kommer alltid att vara Beck för mig. Thomas Hellberg är också betydligt bättre än han… vahetteran Micke nånting… i rollen som Gunvald Larsson.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den kommer närmare

Ett inlägg om verkligheten.

---

 

Den kommer närmare, terrorn. För vad annat kan en kalla det än terror när Paris igår kväll drabbades av flera attacker med dödlig utgång? Dagens Nyheter rapporterar om skottlossning, explosioner och gisslantagande.  Hur många människor som har fått sätta livet till i Paris är ännu oklart. Svenska Dagbladet gissar nånstans mellan 127 och 150, varav de flesta, över 70 personer, mördades vid en rockklubb. Frankrike har infört undantagstillstånd. Och här hemma i Sverige har vi, förutom tillfälliga gränskontroller, höjt vår beredskap inför terrorn – samtidigt som statsministern och vice statsministern käbblar om en tweet som den senare skrev igår där hon fokuserade mer på att attackerna kunde störa framtida klimatmöten i Paris, snarare än att över hundra människor hade dött.

Jag blir bara så trött och undrar vad det är för folk som styr här i världen. Sen blir jag ledsen, förtvivlad och rädd. Terrorn kommer allt närmare min comfort zone här i New Village, Uppsala. Sverige, men mina tankar går i första hand till dem som drabbats – direkt och indirekt. Hur många familjer som slagits i spillror, hur många liv som har släckts, hur många vars tillvaro har blivit förstörd för alltid… I ett sånt här läge spelar inga siffror nån roll – det är en katastrof. Fruktansvärt, förödande och hemskt. Hur kan människor göra så här mot sina medmänniskor? Det övergår mitt förstånd.

---

 

Det var inte alls så här jag tänkte inleda lördagens första inlägg. Men nu blev det så. Det går inte att blunda, det går inte att inte känna sig berörd. Jag ska ändå försöka ta mig samman, för från och med idag har jag ansvar för ett pojkliv när jag ska vikariera som förälder ett tag.

 

Jag hade med mig Ida Bäckmann i sängen i morse.

Vem är kvinnan med hela handen under hängslet?

Så lyder första meningen i den bok jag började läsa igår kväll, Sigrid Combüchens Den umbärliga och det var med detta citat jag hade tänkt börja det här inlägget ursprungligen. Boken handlar om en kvinna i litteraturen som stod i skuggan av litterära giganter som Gustaf Fröding (föremål för min C-uppsats) och Selma Lagerlöf. Det intressanta är att jag hade fått för mig att detta var en roman. Fel! Det är en biografi och till viss del en litteraturhistorisk upprättelse där bland annat en av mina gamla docenters (avliden i april i år) omdömen som 29-åring om Ida Bäckmann kommer delvis på skam. Jag har läst cirka en tredjedel och ungefär 200 sidor återstår, några av dem plöjer jag säkert idag.

Pojklivet och jag har lite annat för oss också. Jag ska bland annat köpa både en present och en julklapp till en vän – ja, jag har ju vänner som inte bara firar jul utan fyller år i december också. Dessutom måste vi införskaffa föda som ska tillagas idag. Tillagning av föda är inte min starka sida. Därför blir det med all säkerhet ett besök hos ICA Kvantums delikatessdisk. Jag har ju lön nu och kan handla lite mer fritt.

Vad har DU för dig denna lördag??? Skriv gärna några rader i en kommentar, för jag startar nog datorn nån gång under dan och kollar läget och då vill jag gärna läsa nåt som inte enbart handlar om terror.

Var rädd om dig!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blommor och frisk luft

Ett inlägg i vilket Tofflan fortsätter på temat sommar.

---

 

Kvällssol.

Det är kväll. En sval vind leker genom mina öppna fönster. Jaa, i skrivande stund har jag åtminstone ett öppet fönster i alla mina rum. (Utom i morn, där är det stängt…) Det har varit två dagar med sol och värme. Jag har suttit i skuggan, men ändå har jag fått lite färg, noterar jag. Rosa färg, vill säga… Nåja, jag är i vart fall inte likblek längre.

De har dagarna har jag nog fått mer frisk luft än under hela våren. Våren 2015 ska jag inte minnas på annat sätt än den tiden när jag isolerade mig. Inget händer, livet står stilla. Men mitt i det har jag fått nya vänner och gamla vänner har blivit mer betydelsefulla. Annars lever jag mest när Fästmön är nära. Och så kan jag inte ha det. Man kan inte hänga sig på folk. Kragtagning! 

Jag telefonerade med mamma i eftermiddags – 47 minuter. Men det var ett bra samtal idag och dessa samtal sparar jag i mitt hjärta. Det är inte lätt för henne heller. Hon får bara frisk luft när hon går och hämtar sin matlåda eller rollar över till Lilla ICA. Men en bit in i juli kommer jag ner och då har jag lovat utflykter, inte bara på själva födelsedagen! Lucille plingade på i kväll och det blir perfekt att vi ser till varandras hem. De åker i morgon och kommer hem när jag åker. Vissa grannar är bara toppen! Andra… har visat… vänlighet och hyfs och det är gott nog för mig.

Basilika, olivträdet och dragonen fick flytta ut idag.

Tre krukor med grönt – basilikan, olivträdet och dragonen –  ställde jag ut på ballen*. Det ser… rätt trist ut. Kanske åker jag och inhandlar nån liten blomma i morgon för att få lite färg. Jag vill ju inte sitta där ensam och vara rosa… Pelargonerna jag fick av Lucille i höstas blommar visserligen, men de trivs så bra i köket att jag inte har hjärta att ställa ut dem på balkongbordet.

Det är kväll. Det blåser frisk luft genom mitt hem och jag sitter och funderar över växtlighet… Dessutom har jag just sett sista avsnittet av Frikänd på SvT Play och nu vet jag vem mördaren är. Det är fiktion. Verkligheten är… annat. Så många människor som fick sätta livet till i helgen. Och här sitter jag och njuter av svalkan och tänker på blommor…

 

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Återvända eller se framåt

Ett sorgligt inlägg.

---

 

På annandag jul var det tio år sen den fruktansvärda tsunamikatastrofen i Khao Lak. Det var en riktigt hemsk händelse och som vid de flesta såna minns jag på ett ungefär vad jag gjorde då: jag var hemma hos föräldrarna för att fira jul och jag var förkyld och beklagade mig över detta… När katastrofen var ett faktum slutade jag gnälla. Det var ett hemskt uppvaknande ur självömkan, men det var inte svårt att få andra perspektiv på andras lidande och mitt eget, rätt futtiga.

Det var så många människor som fick sätta livet till och så många vars bostäder och livsverk blev förstörda. Många turister dog också. Från Sverige total 543 personer. Den svenska regeringen fick mycket kritik för att den inte hade nån katastrofberedskap. Den som stod för detta utåt sett blev Fritidsresors Lottie Knutson. Hon tog verkligen ett enormt ansvar även om hon egentligen bara representerade ett resebolag… Men där ser man hur viktigt det är med kommunikation – Lottie Knutson var ju vid tillfället Fritidsresors kommunikationsdirektör.

Annandagen 2014 var det många anhöriga som reste till Khao Lak för att delta i minnesceremonier. En del av dessa människor hade varit med om katastrofen på plats, till och med, men överlevt. Dessa människor, som rest dit för att ha semester med familj och vänner och som sen reste hem utan delar eller kanske hela sitt sällskap…

Jag hade inte rest tillbaka. Jag har inte heller rest tillbaka till den plats där min pappa drunknade. Där var jag en gång – för att hämta hem min mamma och pappas saker. Jag gick inte ner till vattnet då, jag ville inte se själva… platsen. Jag skulle aldrig kunna förmå mig till det. Däremot såg jag min pappas döda kropp innan han skulle begravas. Först då fick jag svart på vitt att min pappa verkligen var död. Oåterkalleligt. Sorgen hanterade jag sen på olika sätt. Det tog lång tid innan jag släppte fram den, för jag var tvungen att vara stark för mammas skull. Ordna med det praktiska och sånt… Det är mycket praktiskt när en anhörig dör.

Vi hanterar sorg på olika sätt, det är bara att konstatera. Jag har svårt att se framåt utan låta bli att snegla bakåt. Tänka ”om…” eller ”om inte…”. Men pappa är borta nu. Han kommer aldrig tillbaka. Jag, däremot, är här.

Dan efter annandagen, det vill säga igår, fick vi svenskar veta att det inte blir nåt nyval – eller extraval – i mars nästa år. Ja, livet går ju vidare, vare sig vi vill det eller inte, oavsett om flera hundratusen människor får sätta livet till eller 500nånting eller en. Personligen tycker jag att det känns skönt och rätt att det inte blir nåt nyval. Vad hade det liksom inte kostat? Nu kan pengarna användas till vettigare saker i vårt samhälle, förhoppningsvis.

Viktigast av allt var att blocken med gemensamma krafter kväste det lilla uppstickarparti som i princip har en enda fråga på sin agenda. Ett riktigt otäckt parti, i mina ögon. Men ett parti som i senaste mätningen hade 16 procent av svenskarnas röster. Även sossarna hade gått framåt, så gissningsvis måste Alliansen ha tappat väljare. Hur som helst, nu blir det en svag regering i mångas ögon. Men ändå en regering som står enad mot ett parti som för mig representerar ren och skär ondska. Och jag tänker också att de 13 procent som gav partiet sina röster i valen i september är en del av den ondskan. Jag har mycket svårt att fördra och förlåta. Men nu tänker jag försöka se framåt och hoppas på det bästa.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fjällbackamorden: Strandridaren

Ett inlägg om den TV-film.

---

 

För en gångs skull dissade jag Poirot i kväll till förmäån för Fjällbackamorden: Strandridaren. En del av dessa Fjällbackamord har visats tidigare på TV, men inte denna. SvT1 körde den dessutom i vettig tid för en kvällströtter.

Erica och Patrik löser även kvällens mordgåta. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Strandridaren pendlar mellan dåtid och nutid som så ofta i Camilla Läckbergs böcker. Det är ju på dessa böcker som Fjällbackamorden är baserade. Eller i vart fall har man lånat karaktärerna och delar av berättelserna.  I denna hittar Kustbevakningen, i modern tid, två döda dykare. Först avskrivs dödsfallen som en olycka, men det är nåt mystiskt med det hela. När sedan det planerade skeppsmuseets ordförande hittas mördad börjar såväl polisen Patrik som hans fru författaren Erica nysta i fallen. Naturligtvis hänger de tre dödsfallen ihop – dessutom har de anknytningar till ett vrak från 1800-talet. Det gamla skeppet lurades på grund, men strandridaren, dåtidens kustbevakare, fick sätta livet till när han vittnat mot den skyldige. Nu sägs skeppet ruva på dyrbarheter…

Lite spännande är det allt, men med betoning på lite. Det blir liksom inte jättespännande nån gång. Jag irriteras över att Erica och Patrik inte kommer iväg på sin helgsemester – i stället väljer de att jobba. Som vanligt löser Erica större delen av gåtorna åt eller med sin man polisen. Det är liiite otroligt, men…

Det samlade Toffelomdömet blir medel. För visst vill man veta hur det går. Och mördarens identitet kan inte ens jag lista ut förrän mördaren drar kniv!..

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Förlorade du nån i Estoniakatastrofen för 20 år sen?

Ett redovisande inlägg.

---

 

Den gångna veckan var det 20 år sen Estoniakatastrofen inträffade. Många människor fick sätta livet till, många skadades och många drabbades av svår sorg. Därför undrade Tofflan om du förlorade nån i Estoniakatastrofen.

Så här fördelade sig de 23 inkomna svaren:

70 procent (16 personer) svarade: Nej, jag förlorade ingen jag kände. 

22 procent (fem personer) svarade: Ja, en eller flera vänner eller kollegor.

Nio procent (två personer) svarade: Other:
Bekanta har förlorat någon.
En avlägsen skolkamrat som jag visste vem det var.

Ingen svarade: Ja, en eller flera familjemedlemmar eller släktingar.

Tatiana kommenterade:

Jag förlorade en mycket nära vän . Vi har barn i samma ålder . Tänker på henne i dag och har tänt ett ljus.

Stort TACK till dig som klickade och kommenterade! Jag hoppas som vanligt att du kollar in den nya frågan. Den finns – också som vanligt – här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »