Dödligt dubbelspel

Ett inlägg om en bok.

---

 

Äntligen kom boken ut! Det uppstod lite mankemang vid tryckningen, men den 23 maj hittade Susanne Ahlenius bok Dödligt dubbelspel ner i min postbox. Tack Hoi förlag! Detta är den andra delen i en planerad trilogi i genren erotisk deckare. Den första delen, Dödlig åtrå, läste jag i augusti förra året. Då kändes författaren lovande och jag lyfte henne till en ny svensk deckardrottning. Frågan är om jag tror att hon fortfarande aspirerar på den titeln efter att ha läst uppföljaren…

Svenska polisen Alice Wikander har tillsammans med Tyler Rimes vid Scotland Yard avslutat en mordutredning. Alice blev nästan seriemördarens sjunde offer, men till sist åkte han fast. Självklart blev upplevelsen ett trauma för Alice och hon undrar om ondska kan gå i arv. När hon får kontakt med mördarens tvillingbror är tanken att hon ska få svar. Ungefär samtidigt hittas ett barnskelett i brödernas barndomshem och en strypt kvinna i ett badkar…

När jag skriver ner de stora dragen i berättelsen här har jag medvetet exkluderat 50 procent av genren – jag har skrivit om deckardelen, inte om den erotiska delen. I denna den andra delen om Alice Wikander tycker jag att erotiken tar överhanden, åtminstone i början. Då är det inte helt optimalt att läsa den här boken på en lunchrestaurang på jobbet… Men liksom i den första delen kommer spänningen mot slutet. Då blir det ruskigt spännande. I morse, när jag slog ihop pärmarna, kände jag mig inte säker på att Alice Wikander är i säkerhet. Så snälla Susanne, skynda dig att skriva den tredje delen, Dödlig hämnd!

I min text om Dödlig åtrå associerade jag till Maria Langs debutdeckare Mördaren ljuger inte ensam. Den här gången är det inte mycket som får mig att associera till Maria Lang mer än möjligen bokens titel – allitterationen i den skulle ha kunnat vara Langs. Susanne Ahlenius är emellertid en högst levande och modern författare. Hennes erotiska skildringar i boken fick mig att rodna åtskilliga gånger. Jag är inte van vid alla dessa heterosexuella parövningar… Men som en lisa för min homo-själ får jag som bonus i boken novellen Gåvan där det visserligen fortsätter att vara heterosexuellt, men där det även finns ett homo-tema. Hurra!

Nästa år, hoppas jag, kommer den tredje och avslutande delen om Alice Wikander. Då vill jag se Susanne Ahlenius knipa fem rosa tofflor. Den här gången blir det, precis som förra gången, fyra.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rester, litteratur och ryska karameller

Ett inlägg om år 2016:s första dag.

---

 

Snapsviseboken har blivit lite sliten den senaste tiden.

Värst så sega alla har varit idag då. Men inte jag – trots att jag nog inte släckte lampan förrän runt halv tre i natt. Fast jorå, lite seg har jag nog varit också. Jag började gäspa här vid 21-tiden och faktum är att jag hoppade i säng, tandtrådad, tandborstad och klar före klockan 23. Mina spikande grannar höll ju igång i tio minuter före klockan tio i morse. Lite senare lät det som om de grälade mest. Sen har det varit tyst. De var kanske också sega. Klockan 21 sparkade de igång sin tvättmaskin som sen dess står och brummar otroligt irriterande. Jag måste försöka ta reda på vem det är och föra fram några tankar om hänsyn. Det här går inte. Jag blir mer och mer irriterad och sur av deras störande beteende.

Nyårsdagen sägs vara stora pizzadagen. Inte i mitt hem. Här plockade vi fram lite saker jag räddat från julbordet. Det blev ett riktigt fint och alldeles lagom smörgåsbord av rester. Och eftersom det fanns sill kvar blev det snaps till mig inklusive snapsvisor. Snapsviseboken är lite sliten nu efter alla helgdagar…

Nån promenad blev det inte idag. Det var alldeles för gråkallt för mamma. Men i morgon måste vi ut eftersom vi ska till Tokerian och handla en matkasse som mamma ska ta med sig hem. På söndag kommer riksfärdtjänst nämligen och hämtar mamma. Det har vi också fått bekräftat under dagen.

Eftermiddagen och kvällen gick i litteraturens tecken. Dels skrev jag ner en lista över de böcker jag läste förra året som fick högsta omdöme, fem rosa tofflor, dels läste jag ut min andra julklappsbok och började läsa den tredje. Många deckare är det, dock inte allt och alla!

Ryska karameller.

På kvällen plingade min vän Lucille på och medförde en påse ryska karameller. Det blev en pratstund vid köksbordet och jag känner mig uppdaterad angående vissa saker. I morgon reser hon och familjen bort ett tag och då ska jag mata fiskar, vattna blommor, beundra deras julgran samt passa fläkten.

Mamma goffade en hel del av de ryska karamellerna, men i morgon ska hon få egna, fast finska. Lilla mamma har nämligen namnsdag och jag har ordnat två små paket med sånt jag vet att hon gillar: Mariannekarameller och nicoretteinhalator. Jag är väl inte så överförtjust i att hon drar i sig en massa gift via en plastpinne, men hellre det än att hon röker.

Nu ska jag greppa Färjan och försöka läsa mig till sömns, grannens tvättmaskin till trots.  Och jaa, tänderna är borstade, men… en och annan rysk karamell kan en väl få unna sig så här på det nya årets första dag..?

Färjan och ett par ryska karameller har fått följa med mig in i sovrummet. Karamellerna på bilden smakar ungefär som kexchoklad med mörk choklad.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Fyra dagar i april

Ett försök till en recension av en bok, medan andra hoppar högljudda precis utanför mitt arbetsrumsfönster. (Eventuella misstag beror på vissa skärande ljudinslag som… ja, stört mig.)

Finns det nåt bättre än att få en alldeles ny bok i sin hand, direkt från författaren själv? Jag har haft Fyra dagar i april av Magnus Alkarp i min ägo i ungefär fem dagar. Den har blivit luktad på, den har blivit hållen, den har fått följa med in i obskyra (?) skrubbar och vrår. Den har varit med mig 24 timmar om dygnet. Och nu ska jag försöka skriva en sorts recension av boken.

En bok om fyra dagar i slutet av april 1943.

Året är 1943 och det närmar sig påsk. Ute i världen rasar ett krig, men här hemma i Sverige är det fred. Detta hindrar dock inte de svenska nazisterna att kalla till riksmöte i Uppsala. Ett möte som avslutas på annandagen med en manifestation. Men det blir minsann ingen fredlig historia. Ett gäng motdemonstranter är på plats. Ändå visar det sig vara poliserna som är skurkarna. Hur ska man annars förklara sabelhuggen i ryggarna?

Jag dras direkt in i händelserna. Händelser, som författaren stötte på i och med sin forskning inför avhandlingen 2009. Här har han tagit tillfället i akt att sticka näsan ner i en detalj. Eller var det ett getingbo? Hur som helst, påskkravallerna i Gamla Uppsala hade jag aldrig hört talas om – trots att de faktiskt utspelar sig på min födelsedag. (Fast jag var ju förstås inte född 1943, men samma dag som påskkravallerna. Och Tjernobyl. Tjernobyl är ju för övrigt en ännu senare katastrof, 1986, än Petite Moi. Nånting mer den 26 april???)

Vad är väl en bok om den inte, förutom ett givande innehåll, har ett språk som tilltalar mig? Ganska snart noterar jag att Magnus Alkarp har flera riktigt roliga vändningar för sig ibland. Eller vad sägs om denna:

[…] Att han ibland kallades Rödlyset berodde inte på att han skulle ha haft ett förflutet som trafikpolis i Sundbyberg, vilket somliga lär ha trott, utan förmodligen på att det fanns misstankar om att han var socialdemokrat, vilket han troligtvis var. […]

Andra formuleringar är snudd på poetiska:

[…] Ett iskallt duggregn letade sig in under ylletröjor och ned i strumpor och skor. […] 

Jag hittar ett enda ställe där jag tycker att det språkliga brister:

[…] Men Lundberg var också en fri själ och bångstyrig till naturen, inte sällan kritiserad för sin vägran att rätta in sig i ledet när partipiskan ven, vilket i mångas ögon i och för sig gjorde honom ännu mer lämpad att leda striden, men vi ska inte vara så säkra på att Gustav Möller och Per Albin Hansson var lika överförtjusta som sina väljare. […]

Det här är en bok om verkliga händelser, men den är skriven som en roman. Vissa delar skildras så skört, så skört. Och det är bra. Det ger berättelsen liv. När Magnus Alkarp till exempel beskriver hur en av de norske jentene blir utfryst kan inte ens den mest förhärdade förbli kallsinnig:

[…] Det tisslades, vänner undvek henne, inte ens Ingrid visade sig. Den enda som besökte henne, tröstade henne, uppmuntrade henne och kanske försökte uppelda henne var Greta. Sedan slutade även Greta komma. […]

Men det ligger som sagt gedigen forskning bakom tillblivelsen av den här romanen. Särskilt intressant att notera är en lista med namn där Magnus Alkarp faktiskt kunnat återskapa 63 av de 75 ursprungliga namnen. Han tycker att det är

[…] bara […]

Jag tycker att det är många.

Vill du läsa en historisk bok vars innehåll känns synnerligen aktuellt väljer du Fyra dagar i april. Men eftersom Magnus är min syssling kan jag inte dela ut några rosa tofflor utan att anklagas för opartiskhet. Jag låter därför ytterligare ett citat ur bok få avsluta mina tankar om och upplevelser av den här boken:

[…] Vi har ett ansvar för allt vi gör och allt vi underlåter att göra. Det har alltid varit förenat med risker att göra det rätt, men det är värt sabelhuggen om det är friheten man försvarar. […]

Livet är kort.

Read Full Post »