Kundbemötande och dialog… jag lovar, det gör inte ont!

Ett inlägg med exempel på gott kundbemötande och mindre gott..

---

 

Jag har talat med Hasse Te… nej, med chefen på Bokus kundservice.

Jag är konsument. Jag köper varor och tjänster. Ibland vill jag ha service också inför eller kring ett köp. För cirka två dygn sen skrev jag ett blogginlägg om Bokus, i mitt tycke undermåliga, kundservice. Det gick inte i tisdags att kontakta Bokus via det formulär som finns webbplatsen, så jag skickade länken med mitt inlägg till dem på Twitter i stället. Nu, två dygn senare, svarade de på Twitter att de vill ha mina kontaktuppgifter så vi kan reda ut saken. Jag twittrade tillbaka att jag genast skulle DM:a mitt mobilnummer så de kunde ringa mig. Det tog ungefär en timma, sen hade jag en ansvarig person på Bokus kundservice i luren. Äntligen dialog! Det blev ett bra samtal och även om det inte finns nån lösning på det mångåriga problemet ÄNNU, känner jag mig hoppfull och vill tro att den här personen tänker ta tag i det struliga. Att lova kunden på webbplatsen att kunden ska kunna göra ett val när detta i själva verket inte är möjligt, är fel. Då förlorar man förr eller senare kunder. Men att lova kunden att ta tag i problemet och jobba för såväl tekniska som praktiska lösningar är… bättre. 

Idag vid lunchtid draschlade jag in till stan för att göra ett tandläkarbesök. Regnet bara öste ner och eftersom bussen stannar långt ifrån min centralt belägna tandläkarmottagning – vid stans berömda (!) Paradgata (vilket löjl!) – tog jag faktiskt bilen. Jag parkerade vid S:t Eriks torg. Vi var flera stycken som försökte köpa parkeringsbiljetter, men den ena automaten svalde bara pengar och gav inga biljetter. Min parkering kostade 55 spänn. Jävla hutlöst, på ren svenska. Men ska en till tandläkaren måste en komma i tid och besöket kan ta längre tid än planerat. Bara att betala och se glad (nåja…) ut.

Det är bra att Mamsell K säljer regnbågsflaggor, men det vore bra om de hade tid för kunderna också. Och fanns regnbågsflaggorna vid barngrejorna?

Eftersom jag var ute i god tid hoppade jag in på en affär i gränden för att titta efter en present till en mig närstående person som fyller år nästa vecka. En kund gick just som klev in. Inne i affären stod två personal och pratade med varandra. Ingen av dem tycktes notera att jag passerade dem två gånger, andra gången fick jag be om ursäkt för att de skulle flytta lite på sig så jag kom fram. Jag är INTE LITEN… Nu hade jag tänkt fråga om en specifik vara fanns i deras sortiment, men eftersom de var fullt upptagna med varandra lät jag bli. Ska jag säga nåt gott om Mamsell K, som affären heter, är att de säljer regnbågsflaggor. Fast varför dessa står bland barngrejorna fattar jag inte riktigt.

På Paradgatan slank jag i stället in i dess bokhandel. Och se där var det annat ljud i skällan! Jisses vilken LAGOM uppmärksam person som jobbade där. Hit ska jag gå mycket oftare, absolut! Om inte annat så för att försöka hjälpa till att få rörelsen på fötter igen efter kommunens tramsiga Paradgatsbygge. (Asså, det enda som är annorlunda är att gatan har fått ny beläggning. Medan detta arbete pågick gick det bara utför för de stackars affärsidkarna: eftersom inga människor kunde passera kunde affärsidkarna heller inte idka så mycket affärer. Och nu är gatan TUNGT trafikerad. Är det bättre? NEJ!)

Utsikt mot domkyrkotornen från min tandläkarmottagning.

Sen var det tandläkaren… Min tandhygga Sara och min tandläkare Outi är bara bäst. Jag har gått hos dem sen bronsåldern, det vill säga slutet på 1980-talet. Jag är alltid skitskraj, men Sara är så lugn och fin och tänk, jag nästan somnade vid dagens lagning. Fin utsikt är det i väntrummet också.

Eftersom jag hade bilen med mig tog jag den och for för att köpa ett par presenter efter tandlagningen. Visserligen var det mitt på dan, men den affär jag kom till hade en enda person ute i affären som en kunde fråga om saker och ting. Nu kan jag dessvärre inte avslöja vilken affär det gäller, eftersom jag trots allt handlade där. Och födelsedagspresenter ska vara överraskningar. Men ändå… Det verkar som om företag är rädda för kunddialog!..

Så åkte jag hem. Det gick ett tag. Det gick typ tre, fyra timmar – och min bedövning efter tandlagningen hade fortfarande inte släppt! Inte syntes det att jag kände som om jag haft flera svåra ansiktsförlamningar, men det var bra läskigt att inte ha nån känsel i högra halvan av överläppen och en del av kinden. Jag ringde min mottagning. Och trots att min tandläkare var ensam i tjänst idag tog hon sig tid att prata med mig, lyssna på mig och förklara. Avslutningsvis fick jag hennes privata mobilnummer att ringa i kväll om bedövningen inte har släppt! Min tandläkare kan ju då inte få annat än högsta Toffelomdöme i bemötande, eller hur?

Och medan jag pratade med Bokus kundservicechef och sen skrev ner dessa rader har bedövningen börjat släppa, tack och lov! Så kära företagare, dialog med kunderna är inte farligt, det kan ju till och med vara bra för kundernas hälsa…

NU ska jag skriva ner några kompletterande uppgifter och mejla till Bokus kundservicechef. UTAN att få nåt ärendenummer – HURRA!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Flyktig fortsättning

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Sista dagen

Ett inlägg om min sista arbetsdag.

Det regnade hela eftermiddagen och kvällen igår. Det blåste också. Jag blev tvungen att stänga fönster och dörrar. Vädret var en perfekt avbild hur det kändes inuti. Men det lättade när jag mobiltelefonerade med Fästmön, för hon får mig alltid på bra humör, hur tufft det än känns eller är.

Sista dagen på femte skrev jag om igår.

Det var en lustig dag igår! Och inte fick jag nån klarhet i saker och ting. Jag har försökt ringa och mejla, men ingen svarar. Folk är ju på semester. Så vart jag ska överlämna saker och ting – som material, nycklar, passerkort, dator, mobil etc – vet jag i skrivande stund inte. Den person prefekt 2 tyckte att jag skulle överlämna till har nämligen semester – även nästa vecka.

Det mest struliga i skrivande stund är datorn som jag hade tänkt deponera på fakulteten idag. ML deklarerade igår att h*n tror att institution 1 har köpt loss den av fakulteten. Det hade ju varit bra om jag blivit informerad om detta, eftersom jag eventuellt ska göra ett jobb för sagda fakultet och har meddelat att jag har en dator… Nu vet jag inte om jag har en dator eller inte… Jag hoppas på svar under dan.

Nu har jag emellertid pratat med personalmänniskan och jag fick hämta mina intyg efter lunch. Hade tänkt luncha ensam med min bok tillsammans med Lena Nyman på Thaistället, men fick sånt trevligt sällskap av varma A idag igen! Vi har bytt mobilnummer! Knäppt, va, sista arbetsdagen…?

Det sista jag gör på jobbet är att mastertömma tjänstemobilen och flytta datorn till femte våningen. Där står den säkrast, tror jag. Troligen lämnar jag resten av mina prylar där också. Nånstans. Jag känner mig ganska frustrerad att det ska bli så här struligt i sista minuten, men när jag har lämnat den här byggnaden är det inte längre mitt problem. Och jag ska inte vända mig om…

Sa hej då till några igår som är i tjänst och det blir väl ytterligare några goodbyes idag. Men jag tänker inte dra ut på eländet utan ge mig iväg så snabbt jag kan. Nån avtackning blir det inte den här gången heller, men det hade jag inte förväntat mig. Jag har ju bara varit visstidsanställd i ett och ett halvt år.

När jag var och hämtade kaffe på förmiddagen föll mina ögon på denna nidbild som nån – inte jag! – hade ritat och lagt på hyllan bredvid kaffemaskinen. På nåt sätt känns det rätt att avsluta med den här, för informationsservicen lär ju bli obefintlig när jag har stängt och låst min dörr.

The preventor of information service – undras vem som avses…

Det är onsdag idag och det är min sista arbetsdag här. För alla andra går livet vidare, för mig tar det stopp. Ett tag. Jag försöker planera in aktiviteter av olika slag – både roliga och användbara, men jag har svårt att upparbeta nåt engagemang just nu. Det går över, jag vet, men jag måste få sörja en stund.

I kväll ska jag fira vår elvaåring, men jag misstänker att födelsedagspresenten från Bokus inte har kommit fram än. Och det är skitdåligt, för den skickades i fredags. Jag hoppas att den är väl värd att vänta på…

Livet är kort. En del liv har knappt börjat, medan andra liv är på väg att ta slut. Så är det bara.

Read Full Post »

Weekend – ett bögdrama som bryter mark?

Läser i Dagens Nyheter idag om det rubriksättaren kallar bögdramat Weekend. (Ja, det är Pride snart, det märks redan i media!) Enligt artikelskribenten har homosexuella varit antingen helt osynliga eller ganska stereotypt skildrade genom filmhistorien. Detta vill jag väl inte helt hålla med om, även om en sån bra TV-serie som L Word också var ganska bra på att visa stereotyper trots att den gjordes så sent som under 2000-talet… Men det finns filmer som sticker ut och jag skulle vilja säga att Boys don’t cry är en av dem, liksom svenska Kyss mig. Så vad är det nu som gör att TT-recensenten menar att Weekend

bryter mark???

Handlingen utspelar sig i Nottingham där två unga män, som inte verkar ha så mycket gemensamt än att de föredrar att ha sex med män, träffas. Och har sex. Med varandra. Men sexet förvandlas till en helg av samtal och känslor, enligt skribenten.

Russel och Glen blir kära i varandra. Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.

Regissören Andrew Haigh säger att han tycker att en relation är mest intressant i början därför att då avslöjar man så mycket om sig själv. Men Andrew Haigh hade svårt att få sin film finansierad, trots att efterfrågan på såna här filmer sägs vara stor. Själv tror han att han kanske hade haft lättare att få pengar till filmen om de två huvudpersonerna hade varit lite struliga. Nu är de inte det utan två ganska vanliga killar som råkar vara bögar och kära i varandra. Och det kanske är just detta som gör att filmen bryter mark. Eller? Jag blir onekligen nyfiken och hoppas få tillfälle att se filmen!

Read Full Post »

En Toffla med retad gallfeber – och lite uppmuntran!

Jag gjorde misstaget att läsa ett mejl från min a-kassa innan jag avslutade för dan på ”jobbet”. Jag blev så arg att jag var färdig att strypa nån – i teorin, alltså – och bad Carl om att få ringa min a-kassa. Detta med anledning av att jag inte hinner hem medan den fortfarande har telefontid. Jag sa att jag nog skulle låta skitförbannad och otrevlig, så Carl var förvarnad.

Före helgen skickade jag en ganska enkel fråga via mejl till a-kassan. De skulle ha två arbetsdagar på sig att besvara min fråga och det var den tiden det tog också. (Snacka om att följa sina direktiv till punkt och pricka. Som medlem kan man inte förvänta sig att det ska gå snabbare – även om möjligheten säkert finns, tror jag.)  Jag skrev i mejlet att jag hellre hade ringt men att jag inte hinner hem för att ringa om dagarna.

Och svaret då? Ja för det första fick jag nu ett besked tvärt emot det jag tidigare hade fått – jag ska inte skicka in några a-kassekort alls. Nehej… OK… Jag hoppas den som svarade på mejlet har rätt.

Sen står det, rätt snorkigt, tycker jag:

[…] Detta forum ska du inte skicka meddelande till angående ditt ärende.Kontakta oss på 010-773800. […]

Mejlet är för en gångs skull undertecknat med en persons namn. Fast… telefonnumret i signaturen, som går till nån sorts allmän telefonlinje, har ett annat prefix än det som står i mejlet ovan… Förvirrande? Tja… Som medlem förväntas man kunna gissa sig till vad som gäller. Eller pröva. För när man är arbetslös har man ju tid att ringa och testa. För att inte tala om råd… 👿

Eftersom jag kände mig osäker på svaret jag fått på min enkla fråga ringde jag i alla fall upp. Jag vet inte vilket nummer jag använde, men faktum är att samma person som skickat mejlet till mig svarade!

Svaret då? Ja, jag ska åter igen skicka in arbetsgivarintyg om jag eventuellt jobbar under den här tiden när jag är sysselsatt med annat, men inte förrän jag åter igen är arbetssökande. Jag får en viss ersättning – definitivt inte nån lön – från annat håll under en period. Varför ska då a-kassan bry sig om huruvida och hur mycket jag jobbar – utöver/vid sidan av – alltså kvällar och helger – det heltidsuppdrag som jag nu har, i princip oavlönat???  (Jag kan knappt kalla den ersättning jag får för ersättning, den är ett skämt.)

Sen blev jag på nytt tagen i örat av personen i luren för såna här frågor ska jag ta via a-kassans hemsida. Bara det att lösenordet, som står på allt de skickar ut i pappersform (hört talas om sekretess, liksom??), inte fungerar. Detta orkade jag inte orda om idag, jag var för arg.

Kära läsare, det här är så dumt, så dumt, så dumt att det inte finns ord för det! Till saken hör att det arbete jag kan tänkas ha under den här tiden möjligen sysselsätter mig en timma i månaden. Möjligen, alltså. För det ska jag jaga arbetsgivarintyg. Igen. Jag har redan skickat in två stycken till a-kassan. Eftersom jag är anställd finns uppgifterna registrerade hos Skatteverket, dessutom. Varför förutsätter a-kassan alltid att man fuskar??? Jag gör nämligen inte det, utan har varit ärlig om att jag är anställd för skrivuppdrag.

Jag är lika förbannad som ungen jag hör illvråla i skrivande stund. Och inte blev det bättre av att jag tog en tur på Tokerian. Två fruktansvärt irriterande småungar hade krig – de dängde fruktpåsar på varandra och upptog hela kortsidan av grönsaksavdelningen! Trött man blir!

Såna här ljud klarar jag verkligen inte av just nu…

                                                                                                                                                               Inte var det nån solstråle som kom hem till den mörka och tysta lägenheten i kväll, inte. Men då…

När jag hade sparkat igång datorn och kollat Toffelmejlen upptäckte jag att jag hade fått den här fina awarden av lika fina Lumummagumman.

Tusen tack!!!

                                                                                                                                                                  Nu är jag genast lite gladare igen, men fortfarande urförbannad på a-kassan som jag tycker agerar struligt och byråkratiskt, minst sagt…

I kväll har jag bestämt mig för att

laga mat

och har nu tagit fram tre kycklingchorizos från frysen. Det blir en fin middag att tugga på medan jag funderar på vilka fem som ska få awarden i sin tur från mig!

Till matlådan i morgon blir det kallskuret, röra och lite rödgrönt. Bildbevis kommer förstås på en blogg nära dig under morgondagen.

PS Mitt fackförbund har bytt namn till Vision… Varför inte Dimsyn?..

Read Full Post »

Mörkbrunt, inget annat!

Vissa dar vet jag i förväg vilken färg den kommande dan får. Men inte idag! Idag blev det en överraskning att vakna till en mörkbrun dag, dels för att jag ju inte är så där överförtjust i just brunt, dels för att jag TRODDE att dan skulle vara orange eller vinröd, möjligen. Men den är mörkbrun och inget annat.

Fästmön har just sprungit iväg till bussen, jag hoppas att hon inte halkar på vägen och bryter nåt och jag hoppas att hon hinner. Hon hann precis, messade hon just! Jag skulle föredra att det var vanlig snö ute – eller helst ingen snö alls. Som det är nu är det ju livsfarligt med rena isgator i kombination med slask.

Det är bättre med vanlig snö ute – eller helst ingen snö alls…

                                                                                                                                                  Egentligen är det Annas lediga dag, men hon är ivägsänd på nån föreläsning i Musikens hus (jag måste verkligen SLUTA med att kalla byggnaden det, för den inrymmer så många andra evenemang än bara musik). Själv är jag hemma och packar och softar tills hon återvänder, runt halv tolv, tolv, kan jag tänka mig. Då blir det lite mathandling, för idag kommer Frida och Elias hem till sin mamma. Eller rättare sagt, Taxi Tofflan får hämta, gissar jag. Jag har superlite bensin i tanken, men får väl tanka på plastkort – fakturan kommer ju då först om en månad.

Det finns inte så mycket att säga om livet just nu. Jag har kryssat i ”Arbetslös” på hela förra veckan på mitt a-kassekort. Bättre än så blev det inte. Inte fanns det fler jobb än fem stycken att söka heller förra veckan, men jag hann upptäcka i tid att en tidigare ansökan inte hade kommit fram. Och den ansökan var till ett jättespännande jobb. Förstås. Hoppas att jag inte upplevs som strulig, för i det här fallet var det felskrivet i annonsen (inte helt ovanligt, faktiskt…) vart man skulle skicka sin ansökan och ovanpå det krånglade tekniken. Jag är inte odelat glad åt webformulär som ska skickas in och misstänker att många inte ”går fram” som de ska. Sen förstår jag inte varför man måste krångla till det så? Det är ju mycket enklare att mejla ansökan och CV!

Jag har superont i magen och har haft det en tid, men det fick sin förklaring igår. Detta innebär en massa spring på nätterna och trötthet på grund av att jag inte hinner producera tillräckligt många och stora röda blodkroppar i rätt takt. Lär bli någr kul dar framöver (not…). Slut på gnället, nu ska jag sätta lite fart här!

Read Full Post »