Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘inte farligt’

Ett inlägg med exempel på gott kundbemötande och mindre gott..


 

Bokuspaket

Jag har talat med Hasse Te… nej, med chefen på Bokus kundservice.

Jag är konsument. Jag köper varor och tjänster. Ibland vill jag ha service också inför eller kring ett köp. För cirka två dygn sen skrev jag ett blogginlägg om Bokus, i mitt tycke undermåliga, kundservice. Det gick inte i tisdags att kontakta Bokus via det formulär som finns webbplatsen, så jag skickade länken med mitt inlägg till dem på Twitter i stället. Nu, två dygn senare, svarade de på Twitter att de vill ha mina kontaktuppgifter så vi kan reda ut saken. Jag twittrade tillbaka att jag genast skulle DM:a mitt mobilnummer så de kunde ringa mig. Det tog ungefär en timma, sen hade jag en ansvarig person på Bokus kundservice i luren. Äntligen dialog! Det blev ett bra samtal och även om det inte finns nån lösning på det mångåriga problemet ÄNNU, känner jag mig hoppfull och vill tro att den här personen tänker ta tag i det struliga. Att lova kunden på webbplatsen att kunden ska kunna göra ett val när detta i själva verket inte är möjligt, är fel. Då förlorar man förr eller senare kunder. Men att lova kunden att ta tag i problemet och jobba för såväl tekniska som praktiska lösningar är… bättre. 

Idag vid lunchtid draschlade jag in till stan för att göra ett tandläkarbesök. Regnet bara öste ner och eftersom bussen stannar långt ifrån min centralt belägna tandläkarmottagning – vid stans berömda (!) Paradgata (vilket löjl!) – tog jag faktiskt bilen. Jag parkerade vid S:t Eriks torg. Vi var flera stycken som försökte köpa parkeringsbiljetter, men den ena automaten svalde bara pengar och gav inga biljetter. Min parkering kostade 55 spänn. Jävla hutlöst, på ren svenska. Men ska en till tandläkaren måste en komma i tid och besöket kan ta längre tid än planerat. Bara att betala och se glad (nåja…) ut.

Regnbågsflaggor

Det är bra att Mamsell K säljer regnbågsflaggor, men det vore bra om de hade tid för kunderna också. Och fanns regnbågsflaggorna vid barngrejorna?

Eftersom jag var ute i god tid hoppade jag in på en affär i gränden för att titta efter en present till en mig närstående person som fyller år nästa vecka. En kund gick just som klev in. Inne i affären stod två personal och pratade med varandra. Ingen av dem tycktes notera att jag passerade dem två gånger, andra gången fick jag be om ursäkt för att de skulle flytta lite på sig så jag kom fram. Jag är INTE LITEN… Nu hade jag tänkt fråga om en specifik vara fanns i deras sortiment, men eftersom de var fullt upptagna med varandra lät jag bli. Ska jag säga nåt gott om Mamsell K, som affären heter, är att de säljer regnbågsflaggor. Fast varför dessa står bland barngrejorna fattar jag inte riktigt.

På Paradgatan slank jag i stället in i dess bokhandel. Och se där var det annat ljud i skällan! Jisses vilken LAGOM uppmärksam person som jobbade där. Hit ska jag gå mycket oftare, absolut! Om inte annat så för att försöka hjälpa till att få rörelsen på fötter igen efter kommunens tramsiga Paradgatsbygge. (Asså, det enda som är annorlunda är att gatan har fått ny beläggning. Medan detta arbete pågick gick det bara utför för de stackars affärsidkarna: eftersom inga människor kunde passera kunde affärsidkarna heller inte idka så mycket affärer. Och nu är gatan TUNGT trafikerad. Är det bättre? NEJ!)

Domkyrkotornen utsikt fr min tandläkarmottagning

Utsikt mot domkyrkotornen från min tandläkarmottagning.

Sen var det tandläkaren… Min tandhygga Sara och min tandläkare Outi är bara bäst. Jag har gått hos dem sen bronsåldern, det vill säga slutet på 1980-talet. Jag är alltid skitskraj, men Sara är så lugn och fin och tänk, jag nästan somnade vid dagens lagning. Fin utsikt är det i väntrummet också.

Eftersom jag hade bilen med mig tog jag den och for för att köpa ett par presenter efter tandlagningen. Visserligen var det mitt på dan, men den affär jag kom till hade en enda person ute i affären som en kunde fråga om saker och ting. Nu kan jag dessvärre inte avslöja vilken affär det gäller, eftersom jag trots allt handlade där. Och födelsedagspresenter ska vara överraskningar. Men ändå… Det verkar som om företag är rädda för kunddialog!..

Så åkte jag hem. Det gick ett tag. Det gick typ tre, fyra timmar – och min bedövning efter tandlagningen hade fortfarande inte släppt! Inte syntes det att jag kände som om jag haft flera svåra ansiktsförlamningar, men det var bra läskigt att inte ha nån känsel i högra halvan av överläppen och en del av kinden. Jag ringde min mottagning. Och trots att min tandläkare var ensam i tjänst idag tog hon sig tid att prata med mig, lyssna på mig och förklara. Avslutningsvis fick jag hennes privata mobilnummer att ringa i kväll om bedövningen inte har släppt! Min tandläkare kan ju då inte få annat än högsta Toffelomdöme i bemötande, eller hur?

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Och medan jag pratade med Bokus kundservicechef 
och sen skrev ner dessa rader har bedövningen börjat släppa, tack och lov! Så kära företagare, dialog med kunderna är inte farligt, det kan ju till och med vara bra för kundernas hälsa…

NU ska jag skriva ner några kompletterande uppgifter och mejla till Bokus kundservicechef. UTAN att få nåt ärendenummer – HURRA!

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om livet. Men mest om döden.


 

Min hand

Min vänsterhand med den brutna livslinjen.

I morse vaknade jag 6.44 av att det kliade i högerörat. Jag vaknar alltid av att det kliar i högerörat, men det var betydligt bättre att vakna av det 6.44 än 5.18 som igår. Klådan i sig må vara irriterande. Fast i och med att den finns vet jag att jag fortfarande lever. Just nu funderar jag mycket på livet och det där andra. Döden, vill säga. Och det faktum att jag har en bruten livslinje.

Så sent som igår pratade vi också om döden. Jag vet att jag inte blir särskilt gammal innan jag sluter mina ögon för gott. Det liv jag har levt, framför allt som rökare i nästan 30, har satt sina spår – trots att jag snart firar tioårsjubileum som rökfri.

Jag är inte rädd för döden, men just nu är jag inne i en period när den får mig att gråta. Mycket. Jag gråter varje dag över döden för att den är så definitiv. För att man kanske inte hinner säga eller göra det där man hade velat innan… Det är inte så att jag tror att jag ska dö i morgon, nu är jag ledsen över andra i min omgivning som gått bort. Det finns faktiskt såna som jag som snart inte har nån nära levande familj som jag har blodsband med kvar i livet. Det gör mig ledsen.

För min personliga del känns det värre att bli gammal än att dö. Därför är kanske min vetskap om att jag inte ska bli gammal snarare ett önsketänkande än ett faktum. Att bli gammal i Sverige nu för tiden är inte roligt. Du får inte den hjälp du behöver. Och behöver du hjälp får du betala för den, trots att du betalar skatt –högre skatt än de som jobbar, faktiskt! – till samhället. Jag är ganska less på att se dessa pengar försvinna ner i direktörers fickor i stället för att pengarna används för dem som behöver. Det har jag sett på nära håll. Det är skamligt vilka löner somliga har… Och då menar jag åt båda hållen…

I somras (ja, för nu känns det som höst!) läste jag flera böcker som handlade om döden. Ove-boken, till exempel, och Blå koral. Den senare grät jag mig igenom på vissa ställen. Jag visste redan när en av personerna hade blivit gravid att det skulle sluta med en katastrof. Eller flera. För livet hänger ju ihop med döden. Det blev så… tydligt just i boken.

Paprikaskörd

Min paprikaskörd igår – två små frukter. Men ändå en skörd!

Jag tycker att det är viktigt att vi pratar om döden. Att vi vågar, att vi inte blundar. Att vi också vågar bry oss om dem som drabbas av den när de inte är beredda (vem är egentligen nånsin beredd på döden?). Det är nämligen inte farligt att nån sörjer, det är högst normalt. Det är när sorgen tar överhand under alltför lång tid som det kan vara farligt för den sörjande. Därför är det viktigt att vi runt omkring finns där under hela resan.

Igår skördade jag några ynkliga små paprikor. Till och med då tänkte jag på döden, men mest på livet. För även om min skörd blev mager, så blev det ändå en skörd! Två små röda frukter, som jag ska skiva och lägga på macka. En tredje hänger kvar på krukväxten för att mogna lite till.

Idag har jag inte skördat nånting. Men jag har letat och hittat ett skribentjobb som skulle vara toppen att kombinera med författarskap. Poängställningen är annars ett poäng minus plus minus noll just nu – dan är emellertid inte slut än.

Himlen är lika blå som den var igår på dan, vinden blåser bara fyra sekundmeter idag jämfört med nio igår. Jag vet att jag borde gå ut, men jag har ingen lust, har inget mål. Möjligen att halta över till Tokerian för att köpa bröd till soppan som blir min middag framåt kvällen.

Vad har du för mål den här dagen? Och då tänker jag på andra mål än mellanmål. Skriv gärna några rader och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg där Tofflan lyfter fram sin veckas höjdpunkter och lågvattenmärken.


Torsdag idag och ledig,
men jag sover nog inte när det här publiceras. Fast den som sover syndar ju inte, så det kanske vore en god idé. Att sova, menar jag.  Här kommer höjdpunkterna (Flax) och lågvattenmärkena (Krax) i Tofflans gångna vecka. Det är inte svårare än så här:

Flax 


Krax

  • Kommunikation är inte oväsentligt, men det är svårt (Och det som är svårt är inte farligt – om man är utvecklingsbar.)
  • Bokus (Som inte tillåter länkar i sin bokrecensioner – vad är det för larv? – och som dränker en in ärendenummer när man mejlar kundtjänst angående reklamfloden som forsar. Nej, nu är det slutlänkat. Härifrån till Bokus. Bye, bye!)
  • Respit (Visst är det bra med lite mer pengar, men pengar är inte allt.)
  • Gå omkring i limbo (Nej, nu räcker det.)
  • Jag är förbannad (Och det vet h*n.)


Livet är kort.

Read Full Post »

Torsdag – och nu börjar Tofflan få ordning på såväl veckor som dagar! – och dags för veckans höjdpunkter (jobba) respektive lågvattenmärken (nobba). Det är inte svårare än så här:

Jobba


Nobba


Livet är kort.

Read Full Post »