Fucking Åmål

Ett inlägg om en film.

---

 

Igår kväll gjorde jag nåt jag aldrig trodde att jag skulle göra: Jag såg filmen Fucking Åmål (1998). SvT1 visade den direkt efter Mr Selfridge och jag satt kvar. Kunde inte låta bli att se den där rullen som blev början till slutet på en numera glömd och bortträngd historia så full av lögner och svek och heta känslor att den, historian alltså, skulle kunna bli en film i sig. Som jag skrev i förra inlägget…

[…] X såg den med Y och sen var X otrogen och dumpade Z, för att göra en sex månader lång historia kort […]

Storyn är enkel och miljön lätt att känna igen. I en svensk småstad bor Agnes och Elin, som går i samma klass. Agnes har flyttat dit med föräldrarna ett par år tidigare, men har nästan inga vänner förutom en tjej i rullstol. Elin, däremot, tillhör de populära tjejerna på skolan. Agnes är kär i Elin i hemlighet. Av nån anledning går Elin och hennes syrra till Agnes på hennes födelsedag. Systrarna slår vad om Elin vågar kyssa Agnes eller inte. Sen brakar det igång ordentligt.

Filmen var faktiskt mycket bättre än jag trodde. Eller ville tro. Trots att den har några år på nacken, vilket till exempel syntes på mobilerna, funkar den. Den funkar såväl nu som när jag var ung, för det var nästan precis så där. Hög igenkänningsfaktor, alltså. Och vad var det jag kände igen? Den inkrökta småstadsmentaliteten, obildade människor, människor som vill nåt annat än stanna kvar, gifta sig, få barn och skilja sig, grupptryck med mera. Det som har förändrats sen jag var ung och bodde i Metropolen Byhålan är möjligen folks (läs: vissa människors!) syn på homosexuella. De vuxnas i filmens syn på det känns lite för osannolikt tolerant. I Byhålan har jag hört sägas att många fortfarande tycker att det är totalt sjukt.

Men regissören, Lukas Moodysson, har jag fortfarande svårt för. Det hjälper inte att en av våra kvällsblaskor berättar nio saker om Fucking Åmål som kanske ingen mer än han och teamet kring filmen kände till tidigare. Och att kalla detta en kultfilm, Expressen… Nej, där sätter jag bestämt ner foten!

Toffelomdömet blir medel. 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Farsot

Ett inlägg om en bok.

---

 

Nu är the bottom nådd! I alla fall i högen med böcker som vännen FEM skickade mig i februari. Den sista boken, Peter Buggerts thriller Farsot, har jag läst och slagit ihop pärmarna på. TACK snälla FEM för alla böckerna jag fick!!!

Den här spionthrillern, får man nog klassa den som, har några år på nacken. Boken kom ut 1999 och handlar om det lite nyare kalla kriget, det mellan araber och israeler. Tre flygplan sprängs på tre platser i världen, varav Stockholm är en. Det finns spår av radioaktivitet bland vrakdelarna och Johan Adler, signalsystemforskare precis som författaren, kallas in. Men det är inte helt enkelt att få fram vem som sprängt bomberna och som hotar med ännu fler…

Gillar man flygplan gillar man definitivt den här boken! Det flygs så gott som hela tiden. För min del blir det lite… trist. Jag hittar inte riktigt den där spänningen jag skulle önska, samtidigt som jag får lite associationer till Jan Guillous Hamilton. Men, som sagt, det är ett tag sen boken skrevs OCH den skrevs för 9/11.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Night work

Ett inlägg om en bok.

---

 

Det var ett tag sen jag läste en skönlitterär bok på engelska, men nu är det gjort. I mars fyndade jag Laurie R Kings bok Night work på Myrorna för 20 kronor. Det gick oväntat lätt att läsa den och jag kände inte att det tog särskilt mycket längre tid att läsa en bok på engelska än på svenska. Deckare kan ibland vara knepiga, men denna hörde till det lättare slaget att ta sig igenom.

I centrum för just den här serien står lesbiska polisen Kate Martinelli. Jag gillar att HBTQ-temat är så uttalat, men också att det inte är i samband med några problem. Kate lever ihop med Lee och mot slutet av boken diskuterar de att skaffa barn. Men huvudhistorien handlar förstås om hemskheter som mord – detta är ju en deckare. Nån tar livet av män som är kända kvinnomisshandlare och våldtäktsmän. Efter det första mordet ser det ut som om hustrun är den skyldiga, men när fler liknande mord följer måste mördaren var nån annan. Kate och hennes kollega Al söker samband mellan offren. Mitt i detta dyker Kates vän Roz, feministisk präst och även hon lesbisk, upp och slänger ett annat fall i Kates knä. Kan det rentav vara Roz som som är mördaren? Jag kan säga att jag får mina misstankar ganska tiden om vem som är den skyldige. Om jag har rätt? Tja, på sätt och vis.

Toffelomdömet blir högt, men inte det högsta. Kanske för att det märks att boken har några år på nacken och att tekniken med mera (mobiltelefoni, datorer, sociala medier etc) inte är lika långt kommen som idag.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Snällträning, men dumträning då..?

Ett snällt och lite dumt inlägg.

---

 

Konsten att vara snäll – nåt jag behöver träna på, enligt somliga.

Vad tar man för bok ur att-läsa-högen när man just har slagit ihop pärmarna till en vidunderligt vackert skriven bok? Jag nappade åt mig Stefan Einhorns bok Konsten att vara snäll. Det är nämligen sånt jag behöver träna på, enligt somliga. Jag är ju så elak. Boken har några år på nacken (den kom ut 2005), men det har ju jag också. Jag läste inledningen igår kväll och i morse började jag på ett kapitel om etik och moral, begrepp som ursprungligen betydde samma sak. Intressant…

Men idag ska jag inte läsa bok. Som vanligt har jag inlett min vardag med att söka tre jobb. Ett av dem hade jag redan sökt… Ja, jag skriver ner alla jobb jag söker i en Excelfil, men uppenbarligen hittade sökfunktionen inte detta jobb. Så nu har jag antingen dubblat mina chanser att få den sökta tjänsten – eller minskat dem drastiskt. Finns det nån bok i dumträning, tro???

Jag skjutsade Fästmön till jobbet i morse genom dimmiga gator. Dagarna brukar börja så för att sen framåt lunch bli riktigt soliga och varma. Min hälsporre mår gott av att jag håller mig ganska stilla, så kanske kan jag ta upp mina promenader nästa vecka. Nåt simkort har jag ju inte råd med förrän möjligen nästa månad. Fast då behöver jag köpa linser. Risken finns att jag måste välja mellan att simma tio gånger eller se under tre månader. Valet blir inte svårt… Men promenader är gratis!

På tal om val skrev Jerry igår på sin blogg och undrade när valaffischerna ska plockas ner. När vi åkte till Annas jobb såg jag ”kvarglömda” affischer från Kristdemokraterna, Folkpartiet och Vänstern. På vägen hem noterade att jag Kristdemokraterna hade varit ute och städat.

I kväll ska vi storhandla, så gott det nu går, för Anna ska flytta hem till sig i två veckor nu när de yngsta barnen kommer i morgon. Det är inte mycket som skramlar i våra plånböcker och det finns inte mycket i min kyl och frys. Ett paket thaisoppa hittade jag i alla fall, så det blir kvällens middag. Sen ska jag köpa mer nudlar – jag har 120 kronor i min plånbok och 170 kronor på ICA-kortet. Ett paket nudlar kostar 3.90 på Tokerian och det blir en helt OK middag som jag blir mätt på. Jag kör med Anders variant och slänger ner en näve frysta blandade grönsaker i koket. Med en rostad macka och ett glas mjölk till är måltiden komplett. Det kan jag leva på fram tills a-kassan behagar betala ut ersättning. När det blir vet jag inte, men jag hoppas att det blir fredagen den 26 september.

Ja, det är tufft att leva på marginalerna, men det är bra träning för mig. Träning på att inte ta nåt för givet. Träning på att inse att det finns både snällhet och dumhet här i världen. Det är inte lätt när man behöver träna på båda.

Nu blir det en djupdykning ner i bokskriveriet. Idag ska jag skriva texten till kapitel 17. Texten handlar om förra hösten, den tiden jag inledde med gott mod, fann mig överväga att hoppa framför tåget och till slut hamnade i Märsta.

Vad händer hos dig idag??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar så jag har nåt roligt/intressant att läsa när jag tar paus i mitt eget skrivande!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »