Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘svek’

Ett inlägg om en film.


 

Fucking Åmål (1998)Igår kväll gjorde jag nåt jag aldrig trodde att jag skulle göra: Jag såg filmen Fucking Åmål (1998). SvT1 visade den direkt efter Mr Selfridge och jag satt kvar. Kunde inte låta bli att se den där rullen som blev början till slutet på en numera glömd och bortträngd historia så full av lögner och svek och heta känslor att den, historian alltså, skulle kunna bli en film i sig. Som jag skrev i förra inlägget

[…] X såg den med Y och sen var X otrogen och dumpade Z, för att göra en sex månader lång historia kort […]

Storyn är enkel och miljön lätt att känna igen. I en svensk småstad bor Agnes och Elin, som går i samma klass. Agnes har flyttat dit med föräldrarna ett par år tidigare, men har nästan inga vänner förutom en tjej i rullstol. Elin, däremot, tillhör de populära tjejerna på skolan. Agnes är kär i Elin i hemlighet. Av nån anledning går Elin och hennes syrra till Agnes på hennes födelsedag. Systrarna slår vad om Elin vågar kyssa Agnes eller inte. Sen brakar det igång ordentligt.

Filmen var faktiskt mycket bättre än jag trodde. Eller ville tro. Trots att den har några år på nacken, vilket till exempel syntes på mobilerna, funkar den. Den funkar såväl nu som när jag var ung, för det var nästan precis så där. Hög igenkänningsfaktor, alltså. Och vad var det jag kände igen? Den inkrökta småstadsmentaliteten, obildade människor, människor som vill nåt annat än stanna kvar, gifta sig, få barn och skilja sig, grupptryck med mera. Det som har förändrats sen jag var ung och bodde i Metropolen Byhålan är möjligen folks (läs: vissa människors!) syn på homosexuella. De vuxnas i filmens syn på det känns lite för osannolikt tolerant. I Byhålan har jag hört sägas att många fortfarande tycker att det är totalt sjukt.

Men regissören, Lukas Moodysson, har jag fortfarande svårt för. Det hjälper inte att en av våra kvällsblaskor berättar nio saker om Fucking Åmål som kanske ingen mer än han och teamet kring filmen kände till tidigare. Och att kalla detta en kultfilm, Expressen… Nej, där sätter jag bestämt ner foten!

Toffelomdömet blir medel. 

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

https://tofflan.files.wordpress.com/2015/05/utan-ett-ord.jpgFör nån helg sen, när jag hade besök av vännen FEM, hittade jag en länge eftersökt bok hos Myrorna i Boländerna. Det var Linwood Barclays bok Utan ett ord. Det riktigt kliade i fingrarna på mig att läsa den, så den gick före andra i att läsa-högen. Idag slog jag ihop pärmarna till pocketutgåvan av denna psykologiska thriller.

Efter en kväll med fylla och bråk med föräldrarna vaknar 14-åriga Cynthia nästa morgon för att finna att huset är tomt. Hennes föräldrar och bror är bara borta. Nån klarhet i vad som har hänt får Cynthia inte. Men 25 år senare är hon med i ett TV-program om olösta fall. Förlusten av familjen har förstås gnavt hela livet. Detta sätter igång en räcka händelser och så småningom förklaras allting i denna makalöst spännande historia om falskhet och svek och kärlek.

Det är här Linwood Barclays debut i thrillergenren. Och den är fantastiskt spännande – från pärm till pärm. Läsaren får hela tiden fundera på vem som är vem och ända till slutet är det osäkert vem man kan lita på. Och inte förrän mot slutet får man reda på det boken handlar om: Vad hände med föräldrarna och brorsan? Riktigt rafflande, alltså. Min enda kritik är att det dricks alkohol och körs bil direkt efteråt.

Toffelomdömet blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Jag brukar inte sitta uppe om nätterna, men i natt gjorde jag ett undantag. SvT skulle visa en film med HBTQ-tema ganska sent (varför?). Därför tog jag en lur under tidiga kvällen så jag skulle orka se Paria (2011).

Pariah Lee

Lee (Alike) på väg hem från en flatklubb.


Det var ett tag sen jag kom ut. 
Den här filmen gjordes 2011 och jag ville se om det är annorlunda nu/då (det har ju gått några år sen 2011, men…). Alike kallar sig Lee och är 17 år. Lee hänger på flatklubbar tillsammans med kompisen Laura. Hon försöker acceptera att hon är lesbisk, men döljer det förstås för familjen. Familjen består av pappan, som är polis, mamman som är djupt troende och lillasystern. Pappa och Lee står närmast varandra och Lee är väldigt nära att berätta för honom när hon blir kär. Lillasyster fattar vad Lee håller på med och trots syskonbråk säger hon att Lee får vara som hon vill. Relationen mellan Lee och mamman funkar inte alls. Så Lee smyger med sin identitet. Besöker obskyra klubbar, klär om på skolans toalett till mer bekväma kläder som inte är utvalda av mamman för att de är kvinnliga etc.

Mamman gillar inte alls Lees vän Laura. Gissningsvis anar hon att den självständiga Laura är Lees förtrogna. Laura är själv förskjuten av sin mamma och kämpar för att klara vardagen tillsammans med sin syster. En dag presenterar mamman Lee för en kollegas dotter, en flicka som hon tror ska vara ett mer lämpligt sällskap för Lee. Men flickan förför Lee, kan man säga. De får en kärleksnatt. Sen backar tjejen.

Det är inte lätt att ta sig tillbaka till tonåren, men nog är mycket sig likt. Kampen inom Lee för att acceptera sig själv känner jag mycket väl igen, liksom smygandet för föräldrarna. Föräldrarna, som antagligen vet eller åtminstone anar utan att nåt uttalas. Den första kärleken, sveket… Det är sånt som fanns även när jag var ung, alltså. Och det är på sätt och vis OK med självacceptanskampen, första kärleken och sveket. Men det här med föräldrarna, som borde vara modernare och ett stöd för dottern… De kan inte undgå att se hur dåligt Lee mår. Pappan försöker på sitt lite tafatta sätt, medan mamman vänder sig bort från dottern till religionen. I en av avslutningsscenerna träffas Lee och mamman. Lee säger att hon älskar sin mamma. Mamman säger ingenting förrän Lee har upprepat sina ord. Då svarar mamman:

Jag ska be för dig.

Det här är en mycket amerikansk film och målgruppen för den är inte alls en sån som jag, som varken är tonåring eller har tonårsbarn. Men det är mycket som är sig likt sen mina tonår och det är mycket som fortfarande gör ont när jag ser filmen.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Den innersta kretsenIbland är de bästa filmerna man ser såna man kanske inte hade tänkt att se. Eller planerat att se genom att markera i TV-tidningen. Igår kväll började Fästmön och jag titta på Den innersta kretsen (2006) som gick på SvT1. Jag fastnade rejält!

Filmen börjar vid andra världskrigets slut och fortsätter fram till det kalla kriget. Edward är en begåvad student som tidigt rekryteras till först FBI, sedan CIA. Naturligtvis är det inte bara häftigt och spännande. Tillvaron består av många uppoffringar, framför allt på det personliga och privata planet. I jakten på en läcka får Edward möta svek, men också sorg, besvikelse och rentav rädsla.

Det här är en riktigt bra spionthriller! Jag sitter klistrad de två timmar och 40 minuter – utan reklampaus – den pågår. Skådespeleriet är på topp. I huvudrollen som Edward ser vi Matt Damon, men även Robert de Niro (som också regisserade filmen!), Alec Baldwin, William Hurt och Angelina Jolie med flera medverkar.

Toffelomdömet för denna spännande film blir det högsta!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Just som jag traskade här fram och tillbaka och var nervös för mötet ringde mobilen. Jag kände inte igen numret, men svarade korrekt med för- och efternamn. Man vet ju aldrig… Och tänk, det var den hjärtegoa före detta (trist att skriva…) kollegan L som vill bjuda på middag i afton. På stamlokuset.

I afton blir det en kulinarisk resa till Amerikat igen!..


Jag blir så glad, så glad, så glad!
Tänk att nån gillar en så mycket att hon bjuder ut en på middag!

Det har nämligen varit en lång period av tungt bärande och kånkande för min Fästmö. Hon är den som så gott som ensam under över tre års tid har hållit mig på benen, allt medan de så kallade vännerna i närheten, som hade kunnat bry sig, försvann. Det måste kännas konstigt för dem att jag har fått nya vänner, jag som är så elak. Hmm, hmmm…

Jag har lärt känna flera nya människor via bloggandet, några av vilka jag räknar till mina verkliga vänner. En del har jag träffat. Men det var länge sen jag räknade in före detta kollegor i vänkretsen. Det är först nu jag insåg att dessa långt-tillbaka-föredettingar svek för länge sen. Såsom jag också svek några längre tillbaka, på sätt och vis. Fast inte på det sätt som de tror.

Men jag är en nån annan nu. Och att nån gillar den person som är jag idag betyder… massor!

Read Full Post »

Så här i julklappsfunderartider kan Månpockets nyhetsbrev vara värt att läsa. Idag damp det ner i min inbox. Här är ett urval titlar från decembersläppet av pocketböcker:

Mot ljuset av Elin Boardy
Detta är en gripande berättelse om en kvinnas strävan efter kärlek och frihet. I efterdyningarna av andra världskriget följer den 24-åriga Elly med sin lillasyster på dennas bröllopsresa till Malaya (nuvarande Malaysia), där Annies make Laurids ska praktisera som läkare. Elly är kartriterska och under resan ser hon bokstavligen världens konturer veckla ut sig – haven med det oändliga blå, kusterna, länderna som just ska resa sig ur krigets ruiner. De tas emot av plantageägare och av den koloniala ordningen. Med pennan i hand får Elly utlopp för det som trängs inom henne. Djungeln gör något med henne, kläderna känns trånga och hon vill bryta sig loss. Hon låter sy upp shorts och skjortor och börjar klä sig som männen.

Bad boy av Peter Robinson
Alan Banks är på semester när en kvinna söker honom hemma på polisstationen. Hon är mycket upprörd och för Banks kollega Annie Cabbot berättar hon att ett vapen har hittats i dotterns rum, ett vapen som kan ha kopplingar till den undre världen. En polisstyrka skickas till huset för att undersöka saken. Men situationen utvecklas snabbt i fel riktning. Innan man vet ordet av har en person dödats. När massmedia får nys om saken blir det stora rubriker.

Flickan från Paradiset av Agneta Sjödin
Hittebarnet Yemen växer upp i oasen Paradiset, en plats präglad av trygghet och harmoni. Hon tar hand om sin fosterbror och mellan dem finns en kärlek och innerlighet som är få förunnad. Deras lycka gör fostermodern avundsjuk och hon säljer Yemen som brud till en resande handelsman. Yemen kan inte förhindra det som sker, och djupt sårad av moderns svek tvingas hon följa sin make till en annan oas.

Ilustrado av Miguel Syjuco
När den legendariske filippinske författaren Crispin Salvador hittas död i Hudsonfloden i New York bestämmer sig hans adept Miguel för att undersöka det märkliga dödsfallet. Han upptäcker snart att det med all sannolikhet hänger ihop med försvinnandet av Salvadors sista manuskript, en avslöjande skildring av korruptionen på Filippinerna. För att försöka förstå vad som har hänt börjar Miguel kartlägga Salvadors liv genom att läsa hans romaner och dikter samt andra dokument kopplade till honom.

Vintervålnader av Kate Mosse
Berättelsen utspelar sig under vintern 1928. Engelsmannen Freddie Watson åker i sin bil genom södra delarna av Frankrike på flykt undan sorgen över brodern Georges död i första världskriget. Trots att det är så många år sedan nu har han svårt att gå vidare. Freddie har vid berättelsens början kommit till gränsen mot Spanien, ett område som på 1200-talet härjades hårt av det religiösa kriget mellan olika falanger av kristna, och som skildrats i Mosses första roman på svenska, Labyrinten.

Read Full Post »

I kväll blev det äntligen en stund över för Fästmön och mig att se nummer två av söndagens deckare från SvT1, Ont blod, inspelad på DVD-hårddisken. Och första delen av tre bådade gott!


Huvudpersonen!

                                                                                                                                                         Ruth är i 30-årsåldern när hon släpps ur fängelse. Hon har avtjänat ett långt straff för mord på två polismän när hon var tonåring. Långsamt börjar hon bygga upp sitt nya liv. Men längtan och saknaden efter den yngre systern Katie är stark och hon försöker på flera sätt få kontakt med henne. Dessvärre blev systern bortadopterad. Adoptivföräldrarna ställde som krav att Katie, numera Lucy, inte skulle ha nån kontakt med sin syster.

Handlingen är så här i första avsnittet lite hoppig. Skälet är att skildra de familjer som påverkas av Ruths frisläppande. Ruth träffar familjen som bor i huset där hon växte upp och där får hon oväntat hjälp i efterforskningarna av systern. Men hon träffar också på de vuxna barnen till en av polismännen hon mördade. Och så systerns adoptivfamilj som i slutet av avsnittet får ett brev av vilket det framgår att Ruth vill träffa sin lillasyster.

Det här känns som en riktigt bra och spännande brittisk serie. Dessutom en serie med lagom många avsnitt, tre. Och just det att det är en deckare som även handlar om förträngning av minnen, svek, hämnd och förlåtelse gör den så bra. Kan en människa, som begått ett sånt hemskt brott som mord, nånsin få förlåtelse? Ett högaktuellt ämne nu när Annika Östberg just kommer ut med sin bok om sitt liv.

Jag ger den här serien högsta betyg!

Read Full Post »

Det har regnat hela kvällen igår och hela natten. När vi vaknade idag framåt förmiddagen var tennisbanan på baksidan mer som en pool. Och det regnade fortfarande. En dag som gjord för den utflykt Fästmön önskade sig på sin sista lediga vuxenhelg – NOT!

Och inte blev dagen bättre när jag med bestörtning grävde fram lokalblaskans kulturbilaga och ser på dess första sida att min extramamma, Gunilla Lindberg, har gått bort.

Uppdaterat: Jag har försökt två gånger att lämna en kommentar hos lokalblaskan, men det verkar som om man censurerar det jag skriver – i princip en länk till det här inlägget.  Tack för det!


”Rosa rorans bonitatem, stella stillans claritatem […]*”

                                                                                                                                                            Jag träffade Gunilla Lindberg första gången vid mitten av 1980-talet på det ställe/företag som sen jag gav 23 år av mitt yrkesliv. Gunilla arbetade som frilansande skribent – och jag var den kanslist, som det hette på den tiden, som skrev ut hennes artiklar till personaltidningarn via en diktafon. (Ja, det var på stenåldern, men googla om du inte förstår terminologin.)

Gunilla Lindberg var hela sitt liv en fri fågel. Men hon tog mig under sina vingar under många år, tillsammans med min första chef Curt Jansson. De båda blev mina extraföräldrar när mina riktiga föräldrar bodde 30 mil härifrån. För även om man är 20nånting behöver man sina föräldrar ibland. Curt tvingade till exempel ut mig att köpa en mössa en vinter när genomsnittstemperaturen var -30 grader dygnet runt. Men det minne som sitter djupast och som betydde mest var den gången jag akut hamnade på sjukhus och mina föräldrar hade sjuhundrafyrtioelva ursäkter för att inte komma till sitt enda barn. Då kom Curt och Gunilla och satt stilla och väntade på mig tills jag orkade möta dem. Personalen sa:

Dina föräldrar sitter i dagrummet och väntar på dig. Orkar du?

Min förvåning – och den kärlek jag kände till dessa två som inte hade behövt göra detta alls – var enorm. Där satt de och vi pratade och allt kändes nästan ”som vanligt”. Men när jag gick och la mig den kvällen gömde jag detta i mitt hjärta för alltid. För mina egna föräldrar kom inte och från jobbet kom bara samtal med rena jobbfrågor, framför allt från en av dem som i dagens lokalblaska uttrycker sin stora sorg och saknad över Gunilla. Det är med stor ledsenhet jag nämner detta, för just denna person har jag känt lika länge som Gunilla Lindberg, men inte ett ord, inte ett pip har jag fått höra sen den dagen i mitten av januari 2009 mitt gamla liv föll samman. Ja, jag har lärt mig den hårda vägen vilka som är vänner och vilka som har falska leenden och tomma baksidor. Som pappfigurer.

Gunilla och jag höll kontakten genom åren trots att våra yrkesvägar tog en del andra svängar. Jag började jobba på ett av ”företagets” ”dotterbolag” och vi sågs inte lika ofta. Men vi skapade oss en egen lite tradition! Och det var att träffas nån av juldagarna i Sankta Birgittas kloster i Stöllestan. Stöllestan ligger nån mil från Metropolen Byhålan dit jag åkte varje jul för att tillbringa helgen med mina föräldrar. Gunilla var under några år ”singel” och valde att gå i kloster under denna familjehögtid. Detta eftersom hon inte längre hade nån familj sedan maken gått bort på 1980-talet och sonen så tragiskt omkom många år före det. Sonen, som var född samma år som jag. Hon pratade inte aldrig om sin sorg. Det var mycket som var hyssj hyssj. Men en dag berättade hon. Och jag förstod att hon behövde låna mig som barn då och då. Det fick hon gärna.

I klostret var det väldigt tyst, men Gunilla och jag var inte så tysta. Hon ordnade kaffe och whisky och så satt vi och smuttade på drycken och smaskade på småkakorna min mamma hade skickat med mig. Sen träffade Gunilla Bengt och han var med till klostret en jul. Efter det blev det inga fler jular i klostret – Gunilla hade fått en familj igen och jag var så glad för hennes skull.

Sista gången jag och Gunilla träffades en längre stund var när min extrapappa Curt gick bort, strax före min egen pappa. I samband med begravningen fick jag då en pusselbit som jag hade saknat. En pusselbit till alla dessa komplicerade relationer vi har i livet – privat som på arbetsplatsen. En pusselbit om svek och kärlek och väl dolda hemligheter.

De senaste åren hade Gunilla och jag ingen kontakt alls. I början av sommaren fick jag genom en före detta kollega veta att hon var svårt sjuk, men inte ville bli kontaktad eller att sjukdomen ens skulle uppmärksammas. Några dar senare hade hon själv skrivit en krönika om sin cancer i lokalblaskan.

Det var så ledsamt att börja den här dan med att läsa att Gunilla Lindberg har gått bort. Jag tror att det är därför Gud och alla änglarna vägrar att sluta gråta de stora regntårar de har gråtit sen igår kväll.

                                                                                                                                                                       *Ur ett vesper ur Birgittaofficiet. Texten betyder: ”Ros, duggande godhet, stjärna droppande klarhet…”

Read Full Post »

I natt läste jag ut en vidunderlig liten bok. Stieg Sæterbakkens bok Lämna mig inte var en gång ett lästips jag plockade upp från Marcus Birro! Marcus Birro, vars krönikor jag älskade, men som jag inte läser längre. Varför? Därför att han gav upp och drog från Sverige när det blåste för snålt och jag tappade lite tro på honom samtidigt som jag förstod varför han drog… Hur som helst, detta var en av böckerna som presentkortet jag fick av Rippe till födelsedagen gick till. TACK!


En vidunderlig liten bok.

                                                                                                                                                              Den här boken börjar lite i fel ände – slutet. En kärlekshistoria som har tagit slut, en ung kvinna har lämnat sin unge man därför att han helt enkelt inte går att leva med. Genom berättelsen förs vi bakåt i tiden och inser VARFÖR han inte går att leva med. Via svartsjuka hamnar vi i svek och tillvarons svarthet. Mobbning. Utsatthet. Ett litet HBTQ-tema också. Ja det låter mycket och kanske rörigt, men det hela blir faktiskt ganska logiskt – trots allt.

För att orka läsa den här boken måste man vara stark. Jag klarde inte av att läsa mer än några sidor v de 239 åt gången för att den berörde mig så starkt. Jag tilltalas emellertid av bokens yttre – det lilla formatet, typsnittet (som jag tror är en Garamond-sort) och pagineringen, som ligger i mitten av marginalen i stället för i botten på sidan eller uppe i övre kanten. Skitnyggt!

Jag ger inte högsta betyg, för boken är lite rörig bitvis och vissa delar har jag svårt att foga samman. Men högt betyg blir det!

Read Full Post »

Min fredag är bara i paus i skrivande stund. Hela dagen består av möten av olika slag. Möten med människor kring vitt skilda ämnen. Stundom med mjukvara som mig själv i fokus, andra stunder med ren hårdvara av metall. Jag börjar känna mig som en kameleont. Nu har jag emellertid ingen bild på nån kameleont i mitt bildarkiv, så jag serverar dig denna trappa som jag en gång fick av vännen Kloppan. Trappan symboliserar vägen genom livet. Att vägen går uppåt, men att den är minst sagt brokig till färgen…


Vägen går uppåt i livet, men färgerna är brokiga.

                                                                                                                                                            Dagens första möte blev alldeles för långt och tog nästan hela förmiddagen i anspråk. Jag skäms, men det är faktiskt inte så att jag älskar att tala om mig själv. Tvärtom. Och det var bland annat kring detta jag fick ypperlig guidning. Ibland är det fantastiskt att få en helt ny persons ögon fästa på ens person! Man ser sig själv med nya brillor, liksom.

Tiden fram till nästa möte blev för kort för att åka hem och äta frukost (!), så jag skuttade upp till min vän Greken. Där blev det kaffe och ostfralla och en stund med Maria Engelwinge. Eller hennes bok, alltså, En SHOT till tack. Passade på att ha lite sms-kontakt med Fästmön, som lämpligt hade en kort rast just då. Annars var det svårt att koncentrera sig eftersom en trio megafoner* trodde att de var ensamma på uteserveringen. Mannen lät för övrigt som grodan Kermit fast på svenska, barnet lät som om det druckit för mycket whisky och dessutom hade det svårt att säga R (det blev J i stället). Kvinnan var bara allmänt pratsam. Mannen undervisade barnet, som var runt tio år, i ämnet tårtgafflar. Det blir SVÅRT att läsa under såna förhållanden…

Trions besök blev emellertid ganska kortvarigt och min vän Greken tog plats i soffan bredvid mig för att språka en stund. Han satt upptagen i ett möte med en säljare när jag gjorde entré på soldäcket och jag flinade lite i smyg när jag lyssnade till den enes ivriga, smattrande, inlärda jargong och den andres mer laid back och avmätta svar. Vi fick en liten stunds samtal i alla fall och hann avhandla såväl renoveringar som barnsliga vuxna.

På väg till lunchmötet skuttade jag ner på Celsiusbokhandeln i Fenixhuset. Där hade man bland annat dukat upp ett fint och imponerande bord av Uppsalaförfattare. Trevligt! Fast jag undrade var Elsie Johansson var. Men hennes böcker kanske hade sålt slut??? Jag svischade in och ut innan jag sprang in och köpte tuggummi hos en TREVLIG Pressbyråhandlare på S:t Persgatan (till skillnad från Pressbyrån på Stora Torget där man helst vill slippa kunder som vill betala kontant…).

Lunchmötet blev ett vänskapsmöte mellan två vuxna som en gång har jobbat tillsammans. Vi avhandlade lite jobb, ganska mycket kärlekar, en del vänskapsband, något om kollegor och före detta kollegor, svek snuddade vi vid, sjukdomar, pengar, åldersfixering –  ja, vi undvek inte alls samtalsämnen som är tabu! Samtidigt bekände vi båda en del färg och när det var avklarat kände jag bara en stor värme. Jag fick en dessutom en bok och du som känner mig vet ju att böcker är det finaste nån kan ge mig. Tack, ”tant” K! Jag vill gärna träffa dig snart och dricka för mycket vin med dig! Och boken recenserar jag förstås här på bloggen efter läsning!


Fyra berättelser som naturligtvis efter läsning recenseras på en blogg nära dig!

                                                                                                                                                                 Ett möte återstår idag innan Anna och jag kan ta fredag. Anna är i skrivande stund på väg ner till stan för att träffa den blivande studentskan. Till kvällen tänkte jag servera sill och potatis tillsammans med var sin kall öl och en eller två små klara**. Jag gissar att vi lär behöva denna näring MYCKET.

Mitt liv som kameleont har börjat. Jag har känt mig bekväm i alla roller idag. Även om jag alltid är densamma i alla möten är det olika sidor som träder fram tydligare. Till eftermiddagsmötet blir det kundens. Och nästa fredag ska jag träffa ett företag där jag kanske får tillfälle att känna mig… ung. GAH! Denna åldersfixering!

                                                                                                                                                                    *en trio megafoner = tre personer som pratade urhögt, som om de var ensamma på planeten
**en eller två små klara = en eller två snapsar.

Read Full Post »

Older Posts »