Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘föräldrar’

Ett inlägg om en film.


 

Fucking Åmål (1998)Igår kväll gjorde jag nåt jag aldrig trodde att jag skulle göra: Jag såg filmen Fucking Åmål (1998). SvT1 visade den direkt efter Mr Selfridge och jag satt kvar. Kunde inte låta bli att se den där rullen som blev början till slutet på en numera glömd och bortträngd historia så full av lögner och svek och heta känslor att den, historian alltså, skulle kunna bli en film i sig. Som jag skrev i förra inlägget

[…] X såg den med Y och sen var X otrogen och dumpade Z, för att göra en sex månader lång historia kort […]

Storyn är enkel och miljön lätt att känna igen. I en svensk småstad bor Agnes och Elin, som går i samma klass. Agnes har flyttat dit med föräldrarna ett par år tidigare, men har nästan inga vänner förutom en tjej i rullstol. Elin, däremot, tillhör de populära tjejerna på skolan. Agnes är kär i Elin i hemlighet. Av nån anledning går Elin och hennes syrra till Agnes på hennes födelsedag. Systrarna slår vad om Elin vågar kyssa Agnes eller inte. Sen brakar det igång ordentligt.

Filmen var faktiskt mycket bättre än jag trodde. Eller ville tro. Trots att den har några år på nacken, vilket till exempel syntes på mobilerna, funkar den. Den funkar såväl nu som när jag var ung, för det var nästan precis så där. Hög igenkänningsfaktor, alltså. Och vad var det jag kände igen? Den inkrökta småstadsmentaliteten, obildade människor, människor som vill nåt annat än stanna kvar, gifta sig, få barn och skilja sig, grupptryck med mera. Det som har förändrats sen jag var ung och bodde i Metropolen Byhålan är möjligen folks (läs: vissa människors!) syn på homosexuella. De vuxnas i filmens syn på det känns lite för osannolikt tolerant. I Byhålan har jag hört sägas att många fortfarande tycker att det är totalt sjukt.

Men regissören, Lukas Moodysson, har jag fortfarande svårt för. Det hjälper inte att en av våra kvällsblaskor berättar nio saker om Fucking Åmål som kanske ingen mer än han och teamet kring filmen kände till tidigare. Och att kalla detta en kultfilm, Expressen… Nej, där sätter jag bestämt ner foten!

Toffelomdömet blir medel. 

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett överlevt inlägg.


 

Life is sweet

Livet är starkare än smärtan.

Tänk att jag har överlevt! Det måste vara ett tecken på att livet är för mig och att jag ska vara kvar här ett tag till. Livet är starkare än smärtan. Inte kan jag på nåt sätt påstå att jag är pigg och kry idag. Smärtan finns kvar, jag är stel och svag. Men… jag lever! Medicinen hjälpte föga. Det är nog så att smärtan – och det som kommer med den – måste ha sin gång. Ändå känns det tryggt att ha medicinen hemma. Nu gäller det bara att ta den när den behövs, inte när smärtan är alltför skarp. Idag finns den fortfarande här och sveper om min mage och rygg nedtill, som ett brett bälte. Men jag har bestämt mig för att den inte ska få ta överhanden och jag ska hålla mig uppe idag. Morgondagen är ju en sån viktig dag!

Nästrimmer

”No pulling guaranteed”

Innan smärtan satte klorna i mig hade vi en bra helg, Fästmön och jag. Vi var bland annat på Salléns och tittade på röda köksmaskiner, nåt som en av oss har en viss fäbless för. Jag tittade på en nästrimmer som garanterade

No pulling

Mindes när vi skojade med min pappa och köpte en sån till honom. Det var en rätt värdelös tingest, pappa skrek när han provade den. Sen hamnade den i hans byrålåda och kom aldrig mer fram. Nåja. Vi kom varken ut med nån röd köksmaskin eller nån nästrimmer från Salléns, blott en glödlampa. Såna är vi när vi är på shoppingtur!

En kopp kaffe

En skir kopp kaffe på Erikshjälpen.

Vi korsade gamla E4:an och svängde in till Erikshjälpen. Redan i entrén doftade det nybakade kanelbullar. Vem kan motstå det? Inte ens såna med dåliga magar som borde motstå det. Men först tog vi en lång tur bland hyllorna och möblerna. Vi såg både tokigt och slugt, vackert och fult – precis som vanligt. Anna blev förälskad i en söt kaffeservis. Den påminde om en av dem som min mamma har/hade. En finservis, som jag tror att mina föräldrar fick i bröllopsgåva. Den användes nämligen enbart vid högtidsdagar. Sen kom det andra kaffeserviser in i familjen, främst från farmor och farfars hem. De är också fina, på sitt sätt, men jag har inga minnen kopplade till dem.

Bok Låt mig ta din hand

En bok följde med mig hem från Erikshjälpen. Helt otippat, va’?

Vi tog i alla fall en fika. I Erikshjälpens lilla kafé jobbar alldeles för många människor som jag har svårt att förstå vad de säger. Men kaffet är ljuvligt gott och en kan dricka det ur skira, vackra koppar. Självklart blev det en kanelbulle till. (Så här efteråt misstänker jag att kanelbullar är ytterligare en grej som får strykas på listan över sånt jag kan äta utan att nästan dö i tarmkramp.)

Med mig från Erikshjälpen kom en pocketbok för 15 spänn, i dyraste laget, tycker jag nog. Andra loppisar brukar ta en femma för pocketar… Nåja, jag hoppas att boken är bra. Det är visst den tredje delen i en serie – eller så är det bara författarens tredje bok – så jag ska försöka få tag i de två första och läsa först. En bok att lägga på vänt, med andra ord. Författaren, Tove Alsterdal, blir en ny bekantskap. Spännande och kul, tycker jag!

Wasabinötter

Wasabinötter får strykas på listan över sånt jag kan äta.

Innan vi for hem blev det ett besök på Stormarknaden. OK, det är inte världens roligaste ställe och det är framför allt alldeles för stort. Men… där finns ju ”allt”. Anna, som ju är kvinnan i förhållandet, handlade på Gubbdagiset, medan jag, som är mannen i förhållandet, köpte mat. Ja, tänk så rollerna kan förändras! (<== ironi).

På kvällen lagade jag mat, för jag hade ju börjat äta lite fast föda igen under veckan. Men att inleda med wasabinötter kanske inte var det bästa för min mage. De är väldigt goda och väldigt starka. Tyvärr får nog dessa strykas också på min kan-äta-lista. Vi drack ett svindyrt vin till maten (kalkon) och vad jag tyckte om det kommer i ett separat inlägg! Vi skulle ju fira lite, lite grann i helgen…

Kokostopp

Naturgodis i form av kokostopp går fetbort också. (Det ser ut som gröt, men är jättegott!)

Mr Selfridge såg vi förstås på lördagskvällen, i alla fall jag. Det är den fjärde och sista säsongen och Anna missade den förra så hon läste. Lördagsgodis blev det och det är ytterligare sånt som nu åker fetbort. Jag åt två små kokostoppar (naturgodis) och två rader mintchoklad. Mår illa bara jag tänker på det…

 

 

Randiga lakan på duntäcke

Igår vilade jag hela eftermiddagen och kvällen och natten…

Sen kom söndagen… Och den tog jag, som bekant (?) på orden och gjorde till en vilodag. När jag hade skjutsat hem Anna med stegen la jag mig i sängen och klev nästan inte upp igen förrän i morse. Det enda jag fick i mig igår var yoghurt och honung på morgonen. Sen levde jag på vatten, mineralvatten och Pro Viva fruktdryck med svartvinbärssmak. Idag har jag druckit en halv mugg kaffe, rester från igår. Tanken på att äta nåt har passerat och jag har inte fångat in den. Men ska jag orka med morgondagen borde jag nog försöka få i mig nånting. Den genomsnälla, goa vännen Agneta har erbjudit sig att lyfta ut sommardäcken i min bil efter jobbet idag. Jag har accepterat erbjudandet. Ibland behöver också en genomstark Toffla lite hjälp.

Min dag har inte alls börjat som den brukar, men det är bara att bita ihop och komma igen för när en är arbetssökande får en inte vara sjuk. Jag läste dessutom hos en bloggvän häromdan att en inte ens får vara sjuk ens när en är sjuk. Det är så illa i Sverige 2016.

Men livet… LIVET!!! Life is sweet och bättre än dess motsats.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Onsdag… Då är det ingen tvekan om vad som gäller: När livet vänder. Jag får ut så mycket av den här TV-serien. Den ger mig hopp om att det finns möjligheter även för mig, samtidigt som den visar att jag långt ifrån har det svårast av alla. Jag kan bara hoppas att Anja Kontor får fortsätta göra När livet vänder forever and ever!!!

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor möter människor för vilka livet har vänt. Men för den här säsongen återstår tyvärr inte så många möten… (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Daniel

Daniels uppväxt präglades av våld. Han lovade sig själv ett bättre liv.

Daniel var i fokus i kvällens program. Och våld… våld, våld, våld. Som barn blev han misshandlad av båda föräldrarna. Alkohol är en lömsk och opålitlig vän och den var naturligtvis också inblandad. Psykisk sjukdom, självmord… Det är så mycket svårt som har funnits i Daniels tillvaro. Men det var detta som fick honom att lova sig själv redan som tolvåring att välja en annan väg: han skulle skapa sig ett annat liv, ett bättre.

Vägen till ett bättre liv blev lång och rätt krokig. Den slutade med att Daniel satte kniven i en person. Visserligen anmälde han sig själv, men polisen som han anmälde sig hos strök en mening i Daniels bekännelse. Därför blev straffet bara 200 timmars samhällstjänst. 200 timmar… Det är en månad och en vecka omräknat i heltidsjobb.

Jag kan aldrig acceptera våld. Det gör också att jag har svårt att förstå det som har med våld att göra. Daniel fick en ny chans. Tack och lov använde han den möjligheten och lever idag ett betydligt lyckligare och rikare liv än många av oss.


Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play
(avsnittet kan ses till den 13 maj 2016).

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina

När livet vänder: Admir


Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

För fjärde säsongen har jag och alla andra som kan se SvT2 möjligheten att få följa När livet vänder i åtta program. Anja Kontor är den som står både bakom och framför serien – och i allra högsta grad är mitt i den.

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor är tillbaka och möter människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Johann

Johann Neumann berättade sin uppväxt, om sitt liv och om när livet vände.

I mina ögon är När livet vänder en av svensk TV:s bästa serier. Mina förväntningar var höga när jag äntrade bästefåtöljen och startade TV:n klockan 20. Premiäravsnittets huvudperson var Johann Neumann, kanske mera känd som Iprenmannen, vars föräldrar tänkte sälja honom till en cirkus.


I kvällens program
blev det både tårar och skratt. Så där som… livet är. Det var hemskt att höra hur Johann gömdes i tvättkorgen, att han längtade efter att mamman skulle tvätta honom med sitt spott för då fick han känna närheten av henne. Många och tunga var stunderna av svartaste svarta mörker i Johanns liv, men där finns också ljusa tillfällen. Som när han kom till Stockholm för att spela teater. Och när han äntligen mötte kärleken på riktigt. I mitt hjärta finns han för alltid som Iprenmannen. Det var faktiskt nästan så att jag slutade köpa Ipren när reklamfilmerna med Iprenmannen upphörde…

En stark öppning, men som vanligt ger jag inte programmen i När livet vänder några omdömen i rosa toffelform. För vem är jag att betygsätta andra människors liv och svårigheter? Däremot ger jag högsta betyg till Anja Kontor. Framför allt gladde jag mig åt att hon var mer synlig i detta säsongens första avsnitt. Det var bara bra.

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 8 april 2016).


Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.

Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter (Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Nu är det slut! Med Marika Lagercrantz avrundades den senaste säsongen av Stjärnorna på Slottet. Jag visste att hon hade spelat rollen som en lärare som blir förälskad i en tonårig elev och att hon är dotter till Olof och syster till David. Sen avslöjade Marika Lagercrantz nästan genast:

Jag växte upp bland böcker. Det fanns böcker överallt. Och jag… hatade det.

Stjärnorna på Slottet 2015

Marika Lagercrantz var sista stjärnan på slottet – för den här gången… (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Inte visste jag alls 
att Marika Lagercrantz, adlig och från borgerligt hem, spelat fri teater under sin tid som ung vuxen. Hon levde i kollektiv, försökte rädda rivningskåkar och… lärde sig renovera kakelugnar. Om sin barndom hade hon inte så mycket att berätta. Tillfällena hon tillbringade med sin far, stor idol på sin tid, var… typ tre. Och när hon rest till Malmö för att studera passade föräldrarna på att flytta – och skickade ner hennes grejor till henne i det lilla hyresrummet.

Tyvärr var det en ton genom programmet som jag inte gillade. En underton. Och vid middagen ballade det ur totalt när Claire Wikholm tyckte att männen tog för stor plats – och männen bara kände sig avbrutna. Urtrist. Däremot av körsången i kyrkan, under ledning av Caroline ”Snälla, snälla” af Ugglas, det bästa.

Toffelomdömet blev högt, för Marika Lagercrantz är spännande. Men de medverkandes sätt mot varandra får bottenbetyg. Fy skäms, vuxna människor!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa om…

Claire Wikholms dag

Morgan Allings dag

Amanda Ooms dag

Stefan Sauks dag

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om andras barn, ljuv musik och om att bo i en igloo.


 

Markus

Här är en tidigare bild på Markus och mig, på den tiden han hette Maskil. Här är en inte ens två månader – men somnade gott hos Tofflan redan då. Notera också UTAN napp!

I fredags gjorde jag nåt jag aldrig har gjort förut: jag matade en bebis. Ja, det är inte klokt. Tofflan… Mata en bebis… Bebis och Tofflan är ju ingen ekvation som går att lösa, men den som såg oss tänkte säkert:

Hon tränar nog inför barnbarnen.

Jag får aldrig några barnbarn. Däremot är jag modig nog att våga prova nya saker. Markus mamma var uppenbarligen modig hon också. Hon lät mig sitta med sonen, cirka tre månader, i knäet, mata gossen med flaska (mamma själv hade druckit kaffe och ville inte att Markus skulle få det i sig genom att bli ammad) och låta det lilla människobarnet somna i Toffelarmarna när flarran var tömd. Inte ens ett rap eller en lite fjärt från Markus – han slocknade som ett ljus. Så vem vet… Jag kanske även kan sätta upp

nanny

mitt CV? Häftigt var det, i alla fall, och nu när jag har provat att mata bebis kanske nästa steg blir att… byta blöja..? Nåt bildbevis på ovanstående finns emellertid inte. Jag kunde ju inte fota när jag hade en sån dyrgrip i armarna.

Händel Water music

Vattenmusik i stereon igår.

Kanske hade jag varit en riktigt snäll tant om jag tagit hand om egna barn. När det gäller andras barn kan jag ha lite… kort om tålamod. Fast oftast är det inte barnen jag har svårt för utan deras föräldrar. Att ordna ett jätteparty hemma i lägenheten i ett flerfamiljshus för ett barn som ännu inte kan gå är exempel på sånt jag tycker mindre om. Allra helst som vi har en förträfflig lokal i huset intill där det går in hur mycket folk som helst, nästan, och inga grannar störs. Dessutom är lokalen billig att hyra och där finns pentry med spis, micro, porslin och diskmaskin… Nästan bättre utrustat än mitt hem, alltså – det är ju diskmaskinslöst.

Så igår var jag inte nån Nanny Tofflan, ingen snäll tant. Jag lyssnade på vatten. Det vill säga spelade Händels Water music på stereon i köket. Högt. Mycket högt. Sen fortsatte jag med min Classical Collection, en samling om fem CD-skivor med cirka 400 timmars klassisk musik. Jag lyssnade till och med CD nummer två. Sen var det TV-dags mellan klockan 20 och cirka 22.30. Då spred vardagsrumsstereons högtalare ljudet av stjärnor och skumma timmar. Högt. Jag ska sluta vara så tyst har jag bestämt mig för. Det hjälper ju inte att klaga, inget händer mer än att folk blir sura. Så…

If you can’t beat ‘em, join ‘em.

Den enda vattenmusik jag har hört idag är duschen. Ljuvligt varm. Mitt hem är som igloo och igår hittade jag is – inte vilken is som helst utan is – på fönsterkarmens insida i sovrummet. Hur BRF-ordföranden kan hävda att jag har 21 grader i min lägenhet säger emot sig självt med tanke på isen. Men är det värt att klaga? Nej. Jag får flytta in i badrummet, hemmets varmaste rum. Hela 19 grader är det där.

Igår fick jag dessutom ta till vin för att bli varm. Jag drack ett och ett halvt glas vitt till maten och ett glas rött framför TV:n. Nej, jag söp inte, Mannen, jag njöt och blev varm. Här är några bilder från min lördagskväll:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att leva och dö.


 

Jag vet inte hur många gånger en kan dö under en livstid. Eller under en period av sex, sju år. Dö och återuppstå, för det mesta till nya små helveten på jorden. Nog måtte jag vara av ett virke som är det segaste sega, för varje gång jag tror att jag äntligen ska få sova för alltid, går väckningsalarmet igång. Min kropp har emellertid börjat säga ifrån rejält. Till exempel är det min tredje dag med huvudvärk.

Nu tänker jag inte berätta mer. Det finns vänliga och omtänksamma människor som läser mina ord på den här bloggen, men det finns också personer som är ondskan själva. Givetvis njuter dessa senare när jag har det svårt – den känslan kan jag inte ta ifrån dem. Det enda jag kan göra är att inte stilla deras nyfikenhet så att de kan sprida sina falska slutsatser i sociala medier. Jag läste förresten att EU vill införa ny dataskyddslagstiftning och att en konsekvens av det kan bli att företag inte får hantera data från den som är 16 år. Det skulle bland annat innebära att unga behöver föräldrars tillstånd för att öppna konton inom sociala medier. Fint tänkt, men det skyddar ju inte mot till exempel farmödrar som är riktiga troll i cyberspace. Tänk om nån kunde stifta lagar mot dessa tanter som borde vara goda förebilder för sina barnbarn. I snart sex år har en av dem förföljt, hånat, förtalat mig. Även det är som att dö flera gånger under en livstid och sen återuppstå. Det tar nämligen inte slut förrän utrymmet på den här bloggen tar slut. Så länge tänker jag skriva och lika länge till lär jag vara förföljd. Nu återstår sex procent.

Ljusblå himmel

Det är ljusare himmel idag.

 

Nånting ljusare än inledningen är vädret. Idag är himlen lite blå, faktiskt. Det har varit ganska kallt här i några dar, men nån snö har vi inte fått. Det är bara frostigt och halt och jag skrapar bilrutor så svetten sprutar innan jag kan åka hem från jobbet. Alla klappar och all julmat utom rena färskvaror är inhandlade. Jag har försökt köpa små förpackningar, för både mamma och jag äter mindre och mindre. Tyvärr är det svårt att hitta livsmedel av lägre vikt – allt tycks göras för storfamiljer. Som alla de senaste jularna är vi bara två som firar tillsammans. Men det är inte så bara – ingen av oss två behöver sitta ensam, bitter och ledsen under varken jul eller nyår. Och när det nya året inleds återuppstår livet och dess prövningar igen. Jag kan bara hoppas att vi får vara skonade under ett par veckor. Få vila och hämta krafter för att utstå nya kamper.

Ha en god och ljus onsdag och du som är den du utger dig för att vara får gärna skriva några rader i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »