Då kom regnet…

Ett avslutande inlägg.

---

 

Himlen öppnade sig och regnet kom just som jag rullade ut från jobbets parkering.

Just som jag rullade ut från parkeringen på jobbet kom regnet. Det blev så talande för hur det kändes inuti, hur jag har känt den senaste veckan och idag allra helst. Jag vill bara gråta hela tiden, men förvånande nog är ögonen alldeles torra. Tror att jag kanske grät av mig i påskhelgen. Och då är det ju bra, för nu måste jag vara stark. Det är ingen annan som är det åt mig. Det finns ingen NK* att luta sig mot. NK var så gullig och hjälpte mig att bära ut mina krukväxter till bilen, allt medan jag berättade att jag ville ta hem växterna eftersom jag har fått dem av Elliot Hund. Två kramar blev det innan NK gick tillbaka in och jag for hem. I morgon ska jag inte till jobbet. NK, däremot, och en del andra sköna människor ska jag träffa. Snart. Så sent som i eftermiddag kom en inbjudan till en träff i mitten av april. Själv planerar jag att hålla gravöl tillsammans med mina favoriter nån gång i maj, när vi kan sitta på nån uteservering. NK och jag lär träffas innan dess.

Nån större nytta har jag inte gjort idag. Jag har tömt mitt rum, förstås, och inte haft svar till en person som undrade nåt. Det kändes helt OK att hänvisa personen till min chef. Överlämningen till NK gjorde jag redan i tisdags. Igår fick jag en sån fin present av NK och Mamma Mu**, ett presentkort på Akademibokhandeln. Eftersom jag är med i Akademibokhandelns Vänner får jag dessutom vissa erbjudanden och rabatter, så jag kollade runt lite vad det kan tänkas bli för den generösa summan. Helt klart är att det INTE blir kontorsmaterial utan skönlitteratur som får följa med hem när jag åker dit och shoppar. Innan jag lämnade byggnaden delade jag ut kramar och visitkort till mina personliga favoriter. Såna människor jag vill spara på.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hemma i New Village fick jag ringa min fastighetsförvaltare eftersom jag hade fått en påminnelse på en faktura som jag däremot INTE hade fått. Telefonköade en god stund, men sen löste det hela sig. Det visade sig att fastighetsförvaltaren hade gjort fel och inte jag, så en ny faktura kommer med ett belopp utan påminnelseavgift. Därefter ringde jag Fästmön som sökt mig i ett vasst ärende och slutligen skrev jag ut och fyllde i en blankett till Dimsyns a-kassa. Blanketten plus två arbetsgivarintyg ska jag posta i morgon. Tror jag. Jag orkar fan inte ringa a-kassan i morgon också, det räcker med Arbetsförmedlingen. Jag hoppas innerligt att våra kontakter blir mycket kortvariga den här gången. Och blir de inte det så överlever jag inte. Detta är sååå förnedrande, tillintetgörande och värdelöst. 

Slutligen tar jag med mig orden som A sa efter eftermiddagsfikat:

Tack för den här tiden! Du har varit en stämningsförhöjare.

Att vara stämningsförhöjare är inte fy skam! Nu får NK klara den biten på egen hand. Själv ska jag gå ut i regnet – men inte förrän i morgon – och posta ett tjockt kuvert med blanketter till Dimsyns a-kassa. Tjolahopp, liksom… I kväll tröstar jag mig med Antikrundan (säsongsavslutning i kväll), Gåsmamman och en nyinköpt bok.

*NK = Närmaste Kollegan
**Mamma Mu = Markus mamma

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Antikrundan 2016: Järvsö 2

Ett härligt antikt inlägg igen!

---

 

Jepp! Det är skärTORSDAG – med betoning på den sista delen i ordet. För torsdag betyder ju Antikrundan för min del. Jag hängde med tillbaka till Järvsö. Och självklart var mobilen laddad och appen påslagen så jag kunde amatörvärdera från bästefåtöljen i New Village, Uppsala.

De här grejorna tyckte jag var mest spännande i kvällens program:

• En fin liten Buddha värderade jag helt korrekt till 50 000 kronor.
• Den gula glasvasen var otroligt vacker – från bästefåtöljen. Experten såg blåsor i glaset med mera och vasen var inte värd ett smack. Jag trodde den var värd 60 000 kronor.
• Hörnskåpet var både ovanligt och fint. Det värderade både experten och jag till 50 000 kronor.
• Mumintrollen var värda hela 10 000 kronor. Jag tyckte att de var gulliga, men värderade dem till endast 7 000 kronor.
• Silverkannan var bara så fin. Ändå var jag snålare än experten och satte ett värde på 80 000 kronor när den senare tyckte 100 000 kronor.
• Mässingshinken värderade jag till 18 000 kronor och experten till 15 000 kronor.
• Den läckra glasskulpturen av Bertil Vallien värderade jag till hela        80 000 kronor. Experten la sig på hälften, ungefär.
• Järvsöskåpet var otroligt vackert. Där var experten och jag överens om värdet, 50 000 kronor.

Denna andra runda från Järvsö tyckte jag var lite svår. Men även om kunskaperna var låga hos mig, är det inget fel på intresset. Jag fick diplom som Antikintresserad. Nästa gång är den sista Antikrundan från den här säsongen. Experterna är tillbaka i Västerås- och det är även jag!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Antikrundan 2016: Läckö slott 2

Ett antikt inlägg.

---

 

Äntligen torsdag! Med laddad mobil och påslagen TV var Antikrundan i mitt fokus. Ja, mobilen måste ju vara laddad för att jag ska kunna amatörvärdera via Antikrundans app. Roligt och lärorikt, även om jag naturligtvis aldrig blir varken världsbäst eller expert. I kväll var vi tillbaka på Läckö slott för att se fler fina saker.

De här föremålen tyckte jag var mest intressanta i kvällens program:

• Hundhalsbandet tog jag full värderingspott på. Experten värderade det till mellan 3 000 och 5 000 kronor.
• Soffan var lite häftig tyckte jag och ansåg att den borde vara värd runt   14 000 kronor. Experten tyckte bara mellan 10 000 och 12 000 kronor.
• Stenskulpturen var jättegammal och den värderade jag och experten till ungefär lika mycket, runt 40 000 kronor.
• Den handskrivna boken värderade experten till 100 000 kronor och jag till 90 000.
• Ekskåpet blev jag väldigt förtjust i och tyckte att det var värt 12 000 kronor. Experten la sig lägre, på mellan 6 000 och 8 000 kronor.
• Den gulliga gosedjurshunden värderade jag helt korrekt till 5 000 kronor.
• Armbandet värderade experten till mellan 40 000 och 50 000 kronor. Jag la mig lite lägre, på 35 000 kronor.
• Väggsekretären av Bruno Mathsson tyckte jag var både snygg och smart och värd 40 000 kronor. Experten, däremot, ansåg att den var värd mellan 15 000 och 25 000 kronor.
• Den kinesiska skålen värderade både experten och jag till 50 000 kronor.

Den här omgången var svår. Det finns brister i kunskaperna, men intresset för antikviteter är det inget fel på. Idag fick jag diplom som Antikintresserad. Nästa torsdag är Antikrundan tillbaka i Varberg.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vänligen Lars Lerin: Mikael Persbrandt

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Saknar du vänner? Kanske ska du göra som Lars Lerin – träffa människor du tycker verkar vara sympatiska och är lite av idoler för dig och på samma gång göra en TV-serie på SvT. Jag kollade premiäravsnittet av Vänligen Lars Lerin förra veckan. På onsdagskvällen slog jag mig ner framför TV:n för att se Lars Lerins möte med Mikael Persbrandt.

Lars Lerin saknar vänner. Igår kväll träffade han Mikael Persbrandt för att se om vänskap kunde uppstå. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Lars Lerin och Mikael Persbrandt… Vid första ögonkastet tycker en kanske inte att den mjuke Lars har så mycket gemensamt med machokillen Mikael. Men två saker delar de: måleriet och alkoholismen. Det hade varit intressant att höra mer av deras dialog kring alkoholismen i programmet. Samtidigt inser jag att det naturligtvis hade blivit lite för nära. Lars Lerin är väldigt öppen med sin alkoholism, medan Mikael Persbrandt inte avslöjade fullt lika mycket. Skillnaden dem emellan vad gäller detta kanske handlar om att Lars Lerin har varit nykter alkoholist i 14 (?) år..?

Efter det första mötet i Mikael Persbrandts ateljé ger de sig ut på en bilfärd. Lars Lerin får Mikael Persbrandt att öppna bildörren åt sig. Lite så skrider den här halvtimmen fram – Mikael Persbrandt är helt klart ”mannen” i programmet. Ibland tycker jag, som själv tillhör HBTQ-gänget, att går till lite överdrift, medan jag noterar att vissa heteromänniskor i sociala medier tyckte att det var gulligt och charmigt. Jag tror nämligen inte att Lars Lerin är så svag som han framställdes igår när Mikael Persbrandt la armen om honom, beskyddande eller överlägset.

Självklart fortsätter jag att följa den här serien – nu återstår fyra avsnitt. Onsdagens program får emellertid inte högsta Toffelomdöme. Däremot får Junior det i sin Persbrandt (Bredaband)-imitation. Nästa gång möter Lars Lerin Leif GW Persson.

Här kan du läsa om när Lars Lerin mötte…

Anni-Frid Lyngstad

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bland bullar och kakor, några viner och julförberedelser

Ett inlägg om godsaker.

---

 

Gofika när mamma kom. Men jag åt bara en lussekatt.

Jodå, tack alla som undrat, mamma anlände igår. Riksfärdtjänst kör med samåkning och en dam skulle av söder om Stockholm. Vidare skulle det letas anläggning för att miljötanka taxin. Inte lätt för chauffören att krångla i Uppsala. Resan tog därför över fyra timmar. Mamma var emellertid nöjd och glad att det just var denne chaufför som körde. Han var verkligen gullig, hjälpte mamma upp med väskorna och kramade om henne och tog mig i hand innan han åkte igen. Jag tackade för att han anlänt med min mamma intakt och bad honom köra försiktigt på vägen hem till Metropolen Byhålan igen.

Jag bjöd mamma på nyperkolerat kaffe med kakor och bullar till. Eller lussekatter, egentligen. Mamma gillar gofika och kan jag glädja henne på detta enkla sätt gör jag det gärna. Jag hade också inhandlat favoritgodiset Mariannekarameller och hällt upp en en fin skål till kvällen. Min mamma är en riktig godisråtta! För egen del åt jag en lussekatt, inget mer. Ingen kärleksmums, ingen pepparkaka, ingen Marianne och ingen choklad som finns i skåpet heller. Tror bestämt att jag har stävjat mitt sockerberoende och det känns jättebra. Till jul ska jag unna mig en och annan godbit, men så länge jag kan låta bli är det ju jättebra – för såväl tänder som hälsa och vikt.

Som vanligt tar det tid innan jag vänjer mig vid att ha en annan människa boende i mitt hem – även om det är min mamma. Jag är van vid tystnaden – och mamma pratar. Hela tiden… Ibland piper jag in i arbetsrummet och sitter en stund vid datorn. Men då kommer hon gärna efter – och pratar. Jag fick mejl med julhälsningar från vänner igår och ville svara på dem. Jag vet inte riktigt vad jag skrev…

När jag gick och la mig igår tog jag med mig datorn in i sovrummet. Nu sitter jag i en arbetsställning som min kropp, framför allt ryggen och högerbenet, starkt protesterar emot. Jag har läst lite nyheter på nätet. Det blev annars en rätt stor dos av TV-nyheter igår kväll. Mamma och jag har inte riktigt samma smak vad gäller TV-program, men jag låter henne bestämma nu.

Till middag införskaffade jag kotletter till mamma och kycklingfilé till mig, grillat hos ICA Heidan. Ordnade också en julblomma till en person. Och så träffade jag på Fästmöns mammas L bland gångarna, letandes efter ostkaka. Jag tror att eftersökningarna gav utdelning. Till maten unnade jag mig två glas rött italienskt, förstås. Som en motvikt till kakorna och bullarna överst kommer här ett kollage med åtta sju röda och en vit italienare som jag verkligen rekommenderar:

Åtta italienare jag rekommenderar! Vinet längst till vänster i översta raden var det jag drack igår.

Idag blir det varken kött eller vin till middag, för mamma har önskat sig våfflor. Till det serverar jag grädde, hjortronsylt och drottningsylt. Jag lär väl få en sötchock och hoppas att jag inte återfår mitt sockerberoende. Men det går ju faktiskt att inte äta så många våfflor, med så mycket sylt och grädde på. En träning i karaktärsfasthet, vill säga.

Vi har två uppgifter i övrigt att utföra under dagen: göra ett besök på apoteket samt inhandla gran. Vidare ska jag instruera mamma om hur hon hanterar min micro – hon får ju värma mat när jag är och jobbar. I morgon har mamma lovat att steka kycklingköttbullar och dito pannbiffar åt oss, på tisdag ska hon lägga in sill och på onsdag griljera vår kalkon. Mamma har alltså fullt upp att göra här medan jag arbetar. På tisdag kväll ska jag till Himlen med julklappar till familjen. På onsdag kväll jobbar nämligen Anna. Då ska jag i stället klä vår gran om vi nu får tag i nån idag. Och så blir det julknäcke med kalkonskiva på.

Hur är det hos DIG??? Riktig julgran eller plastig??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Blommor från en hårig kille

Ett inlägg om nåt jag gillar – blommor.

---

 

Hela baksätet fullt av växter.

Det finns saker som gör mig glad. Till dessa saker hör blommor och växter. Och en dag, när livet var så där fruktansvärt svart som det kan vara ibland när en har det svårt, hittade jag ett brev i min postbox. Det var från Elliot, en hårig kille. Han ville muntra upp mig med ett presentkort på Blomsterlandet. Hela 200 kronor fick jag. Idag satte jag sprätt på presentkortet. Eftersom Elliot hade varit så generös blev hela baksätet i bilen blev fullt…

 

 

Jag köpte tre krukväxter till jobbet: en saint paulia, i färgen nånstans mellan cerise och lila, en röd novemberkaktus och så en kardemummablomma, en grön växt.

Förr i tiden brukade jag ofta köpa mig en lördagsblomma, vanligen gladiolus. Idag återupptog jag den traditionen och köpte ett par underbart vackra vita gladiolus.

Tack snälla, gulliga håriga killen Elliot för de fina blommorna!!!

Här kan du titta på de fina blommorna och växterna som jag köpte idag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hyllat

Ett hyllande inlägg.

---

 

Inte tror jag att jag behöver säga att det där mötet i morse var en besvikelse? Du fattar det ändå. Vi var cirka 30 losers som de hade skrapat ihop. En tjej med svag röst pratade till en Power Point-presentation. Trots att jag satt i mitten varken hörde jag eller såg ordentligt. Den viktigaste informationen fick vi inte – eller så missade jag den. Nästa måndag ska jag tillbaka på ett enskilt möte. Till dess ska jag ha svarat på några ganska idiotiska frågor samt skriva ut och ta med mig min senaste specifikation. Allt är förberett, men jag mejlade även min handläggare. Inget svar, naturligtvis. Och som grädde på moset kom just ett mejl med ett svar jag inte ville ha. Det är tur att jag har en joker i fickan…

Mötet var tack och lov över efter en knapp halvtimme, så jag åkte till Gamlis och plockade upp Fästmön. Hon hade i ett svagt ögonblick igår lovat mig att offra några timmar på sin lediga dag för att hjälpa mig bära upp bokhyllorna för min branta trappa hemma.

Clark Kent* och jag for till Återbruket för att hämta hyllorna. Jag fick sånt fint bemötande och god hjälp ut till bilen av Anders och en annan kille, som jag inte hörde namnet på. Men det började med katastrof, naturligtvis. Vem har sagt att det ska vara enkelt? Jag fick låna en skruvdragare för att montera av de fyra glasdörrarna. Det gick hur bra som helst med de sex gångjärnen per dörr – tills jag kom till det allra sista. Armarna var väl möra, för jag orkade inte hålla emot. Dörren studsade till i golvet och glassplittret flög över halva Återbruket… Alla tittade naturligtvis på mig. Den snälla killen i kassan kom till undsättning och sopade. Som plåster på såren – nej jag skar mig inte! – var han så gullig att han drog av 30 kronor per hylla eftersom jag lämnade de tre hela dörrarna kvar. Så två hyllor kostade mig alltså totalt 100 kronor!

Kaffe och kanelbulle smakade ljuvligt efter bärande, handling, bilkörning och biltvätt.

Anders tog en kärra och vi hjälptes åt att lyfta in hyllan i bilen. Eller in och in… Det kändes som om halva hyllan stack ut i bagageluckan. Jag är inte säker på att jag körde lagligt och dessutom gjorde jag det två gånger… 😳 Det var tur att jag inte behövde köra på nån stor och mycket trafikerad väg. Dessutom ligger Återbruket och min bostad på rätt sida om ån, så att säga.

Jag hade aldrig klarat att bära upp hyllorna ensam, så jag är mycket tacksam för Annas hjälp. När vi var färdiga skjutsade jag henne till ICA Heidan för att handla. Själv skulle jag hämta ett paket – toner till min skrivare. Vissa myndigheter förutsätter ju att man har teknisk utrustning av detta slag. Vi for sen ut till Himlen där jag släppte av min kära. Jag åkte tillbaka in till stan för att tvätta bilen – den ska besiktigas på onsdag, nämligen. Upptäckte att en grej hade pajat under förmiddagen, men försökte laga den så gott det nu gick. Lite nervös inför besiktningen är jag, med anledning av detta. Efter tvätten gjorde jag som alla hantverkare: jag tog fikarast. Den snälla kvinnan på Frendo bjöd på kaffe och kanelbulle eftersom jag hade tvättat bilen! Det smakade ljuvligt i solskenet.

Hemma igen skred jag till verket. Jag hade inte tid att sms-snacka med två goa vänner som undrade hur allt hade gått, men jag är tacksam för deras omtanke. Tanken var att flytta alla deckare ut från hyllorna i arbetsrummet till de ”nya” hyllorna i hallen och göra en liten deckarhörna. Stol och golvlampa fanns ju redan. Jag tänkte att kan Johanna ha en deckarhörna, så kan jag!

Jag dammade av hyllorna och polerade dem med möbelpolish. Tyvärr var båda högersidorna illa rispade, men jag fyllde i med lite vaxkrita i lämplig färg. Det blev inte sämre. Sen började jag fylla hyllorna och passade samtidigt på att damma av hyllorna i arbetsrummet. Vid 19-tiden i kväll var jag färdig. Färdig och helt slut, kan jag meddela! Jag lär ha träningsvärk i morgon, det är helt säkert. Nån middag har jag inte hemma och jag orkar inte fixa till nåt. Nu vill jag bara slå mig ner i bästefåtöljen och titta på mina nya bokhyllor.

Men du… Tror du att mina hyllmetermätningar stämde..? Här kommer några bilder från min bokhylledag. Kikar du på dem får du veta sanningen…

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min väldigt lilla bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Den sista dagen…

Ett lägesbeskrivande inlägg.

---

 

Jag struntade fullständigt i partiledardebatten igår kväll. I stället såg jag på norska Frikänd och skrev det här inlägget för att tidsinställa det för publicering måndag morgon. För det här med politik och verklighet går inte ihop längre i min värld. Min värld är här och nu och idag är det sista dagen jag får ersättning från min a-kassa. A-kassan, där jag har varit medlem sen 1986. Varje månad sen april det året har jag betalat min avgift – även de månader jag har varit arbetslös. Från och med idag är jag helt värdelös för mitt fack. Och min morfar, som startade fackföreningar, han sitter säkert där uppe i himlen och skäms över sitt barnbarn…

Det är möjligt att jag får nya ersättningsdagar, för jag jobbade trots allt en del förra året. Men några vettiga svar får jag inte från a-kassan. Därför är jag nu på ett möte i stan. Ett möte som jag misstänker går ut på att försöka tvinga mig att jobba gratis eller för en piss i havet. Och det tänker inte jag ställa upp på. Jag vill inget hellre än att jobba, men jag vill också ha skälig lön för det. Att leva på a-kassa går, men det har varit svårt. Systemet tillåter nämligen inte att man jobbar lite grann om möjlighet ges – då straffas man. Dessutom utsätts du för hot hela tiden om att din ersättning dras in om du inte gör si eller så. Jag har skött mig exemplariskt, jag vet det, men jag har misslyckats med en sak: att få ett nytt jobb. För övrigt finns det ingen möjlighet för mig att studera eller omskola mig – vad ska jag leva på under den tiden? Studielån eller studiebidrag får jag inte för jag är för gammal. Så du som ständigt kommer med den typen av råd kan sluta med det. Dessutom har ingen mer än jag själv och min handläggare nån aning vilken sorts jobb jag har sökt och söker. Men det som du kallar för skitjobb får jag inte – med motiveringen att jag är överkvalificerad. Så vilken del av mitt CV ska jag ljuga om, det vill säga ta bort? (<== retorisk fråga)

Den sista dagen…

 

Dans endast på borden!

Nu har jag en och annan sak på gång. Det vet en del av er. Några vet lite, andra vet mer. Jag vill tänka optimistiskt och ljust på framtiden, men när det blir för svårt gömmer jag mig bland mina böcker. Att greja med hyllorna och litteraturen idag blir min terapi för 2 x 80 kronor plus bensinpengar. Om jag nu får in hyllorna i min lilla bil. Ju mer jag tänker på det, desto mer tveksam blir jag. Fästmön har varit gullig nog att offra en del av sin lediga dag och komma hit för att hjälpa mig bära hyllorna uppför min branta trappa. För när jag tänker på det är jag inte säker på att jag klarar det heller ensam.

Det är inte mycket vi människor klarar av att göra ensamma, eller hur? Det är därför gott att inte vara ensam, att inte ha varit ensam genom de senaste sex årens helvete. Jag hoppas och önskar att jag nån gång i framtiden kan ge tillbaka nåt av det jag har fått av alla snällingar. I bästa fall ska vi dricka champagne snart och dansa på borden. I värsta fall ska jag göra mitt hem till ett Toffelmuseum där snällingar har fri entré att komma och titta på mitt bibliotek. Men då kommer jag själv inte att vara här. Då är jag vinden som blåser förbi din kind och rufsar till ditt nylagda hår en aning.

Till dess jag vet hur det blir måste jag leva i nuet och ha tålamod. Först när jag vet kan jag ta beslut om nästa steg. Jag är dessvärre en otålig natur. Livet har försökt kuva mig. Det har inte lyckats. Jag kommer aldrig nånsin att tacka personen som förstörde det för mig, trots att det var bland det sista h*n sa till mig. Aldrig får h*n heller min förlåtelse, för h*n har inte ens bett om den. H*n ägnar i stället sina dagar åt att göra av med alla pengar h*n har tillskansat sig och har inte vett att känna ödmjukhet. Faktum är att jag har fått lära mig det. Och jag har lyckats – på nästan alla plan, men inte detta. Men jag har gjort mitt bästa och mer kan jag inte göra. Jag är gammal. Försök lära gamla hundar sitta – på alla ställen. Det går inte.

I min fortune cookie i fredags…

Det här inlägget kan ingen kommentera. Jag undanber mig också mejl som låtsas vara välmenande, men som bara är elaka. Skälet är att jag inte vill få fler nålstick från människor som bara vill göra mig illa. Men jag vet vilka mina vänner är och er håller jag närmast hjärtat. TACK för att ni finns!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gulliga, gulliga människor!

Ett vänskapligt inlägg.

---

 

Vännen I tog emot i ett rött hus på landet.

Å vilka gulliga, gulliga människor det finns här i världen! Idag var det så roligt att få åka på okända vägar ut på landet, till ett rött hus. Där möttes mamma och jag av vännen I och hennes H samt sonen J. Så varma och snälla människor – bara det att jag kunde ta med mamma var toppen. Det är ju en hel del knorr när jag är nere i Metropolen Byhålan och vill träffa mina vänner. Mamma vill ha minst 100 procent av mig, helst mer. Nu fick hon var lite i centrum också. För munlädret är det inget fel på. Gärna ska det pratas när andra pratar – och överröstas. Och kan man inte överrösta så säger man elaka saker om att andra pratar för mycket. Ibland kan jag ta det, ibland gör det ont. Men nu är det som det är.

Vi blev bjudna på underbara räkmackor som I hade gjort. Vi misstänkte starkt att mr Lumbago hade fångat den gravade laxen på mackan, men han svor sig fri. Däremot hade hans mamma gjort den underbara flarntårta vi bjöds på till kaffet. Maj gadd, jag hade sett framför mig en slät kopp kaffe och en massa prat. Nu blev det en massa prat OCH en massa gott. Dessutom fick jag med en Dramaten till Fästmön. TACK GOA NI! 

Nog hade jag önskat att vi kunde få prata lite mer, men jag ska ju åka hem till Uppsala i morgon och det måste packas. Innan dess behövde Clark Kent* få lite soppa och det sista i matväg handlas till mamma. Vidare skulle det lagas mat och allt som har med det att göra. Så tyvärr hade jag inte möjlighet att träffa vännen FEM. Men hon hade ändå varit här när vi var ute och lämnat en bok och ett paket. TACK SNÄLLA! Paketet ska jag låta ligga till sig till min födelsedag, jag lovar!

Här är några bilder från dagen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Avslutningsvis kan jag säga att jag längtar hem väldigt mycket – samtidigt som jag får med mig det dåliga samvetet för att mamma får klara sig själv. Men nu är det som det är, precis som jag skrev ovan. Jag är glad att det finns gulliga, gulliga människor i mitt liv. PÖSS på er!

PÖSS på er, gulliga!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Grantchester

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Brittiska kriminalserier gillar jag! Därför var jag aningen förväntansfull inför nya serien Grantchester som hade premiär i kväll på SvT1. Fästmön och jag tittade och ingen av oss somnade.

Polisen och Prällen i Grantchester. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Efter att avsnittet inletts med en lekande scen mellan prällen och en tjej, fortsätter det med en begravning för en självmördare. Men strax efter begravningen söker den dödes älskarinna upp prästen. Hon ber honom luska lite, för hon tror att älskaren blev mördad. Den unge prästen blir först tveksam, men kan inte låta bli. Och så går han till polisen. Efter en del tveksamheter inleder kommissarien och prästen ett samarbete och tillsammans löser de gåtan.

Totalt blir det sex avsnitt och jag tittar nog på samtliga. Det här är ingen otäck deckare, utan en ganska trivsam serie. Både humor och allvar ingår, liksom professionalism och privatliv. Men det får inte bli för gulligt eller roligt, för då tippar det över. Serien utspelar sig 1953 i en by strax utanför Cambridge. Man får stå ut med att polisen har byxorna uppdragna i armhålorna, man får inte skratta. Så var det då. Man får inte heller blanda ihop skådespelerskor. Det är tur att man har en googlande fästmö som kan fastställa identitet (”verkligen inte Mary Crawly!”) samt härkomst (”hon var med i L Word!”).

Toffelomdömet efter första delen blir högt för detta typiskt brittiska.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »