I kväll gick den sjätte och sista delen av Vänligen Lars Lerin. Det blev en långresa för både Lars Lerin och hans Junior till New York där de träffade konstnären Bjarne Melgaard. Jag hade aldrig hört talas om honom och var väl bara sisådär nyfiken. Men detta avslutande program blev både roligt och seriöst.
Lars Lerin träffade konstnären Bjarne Melgaard, som han var lite rädd för. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)
Jag skrattade flera högt flera gånger under programmet. Det gjorde jag inte för att jag är särskilt lättroad, idag är jag ju arg. Men tittar en på Lars Lerin och han bara säger sånt som att han har en lesbisk katt… ja, då garvar jag. Sen var det intressant att delta som observatör i mötet mellan två konstnärer som sinsemellan är väldigt olika – den ena målar landskap, den andra
penisar så att en baxnar.
Lars Lerin erkände att han var lite rädd för sin konstnärskollega. Dels för att han ser så arg ut (!), men också, tror jag, på grund av motiven på hans tavlor.
Kanske uppstod ingen vänskap, utan snarare en bekantskap. För trots olikheterna har de tu en hel del gemensamt: närheten till sina mödrar, missbruket i bagaget – och att de är tillsammans med yngre, sydamerikanska män.
Det avslutande programmet i Vänligen Lars Lerin-serien var lika trivsamt som alla de andra. Den här gången upplevde jag mer ärlighet hos Lars Lerin. Inte är han så oförarglig som alla tycks tro, men å, vad jag gillar honom! Mer Lars åt folket!
Ett inlägg om vanor och koder… och lite annat också, förstås!
Jeans är i alla fall dresscode på jobbet…
Nu när jag för en stund tillhör de arbetandes skara kan jag ibland fascineras av hur denna skara beter sig. Flocken arbetskamrater. För det mesta känner jag tillhörighet i gruppen, men jag är också så pass ny att jag kan ställa mig utanför och se på. Idag vid förmiddagsfikat pratade jag med en ännu nyare kollega om detta att bryta mot jobbkoder. Och då menar jag inte begå brottsliga eller oetiska handlingar utan bara bryta mot små oskrivna regler.
Broccoligratäng, upphittad på Årstahallen igår.
En sån oskriven regel är hur vi sätter oss i lunchrummet. I vårt lilla lunchrum finns fyra små rätter bord. I stället för att fylla upp ett bord i taget sätter vi oss – utspritt. En och en vid borden. Det är alltid lika spännande att se vilket bord den femte luncharen väljer!
Idag hade jag en bok med mig till lunchen. Det har jag nästan aldrig, men eftersom jag var i slutet av boken ville jag passa på att läsa ut den. Detta till trots fick jag sällskap vid mitt bord – ett sällskap som liksom övriga i rummet pratade kors och tvärs med varandra. Ingen optimal läsmiljö, alltså, men jag läste snabbt ut de cirka 20 sidorna ändå. Det var faktiskt riktigt trivsamt att läsa bland människoljud! Och så åt jag min ljuvliga broccoligratäng, upphittad på Årstahallen igår kväll.
Dan har flutit på ganska bra. Jag har jobbat med ett par lay outer och fixat några bilder till en Power point-visning. Och så har jag fått god hjälp av NK* – som vanligt. (Dessutom fick jag veta att NK inte läser min blogg mer än ytterst sällan för att inte… komma för nära. Det är väldigt klokt tänkt, men så har jag ju världens bästa närmaste kollega också!)
Hemma i New Village var det varmt – i köket. Resten av hemmet är ganska mycket den igloo den har varit den senaste tiden. Jag fick ett fönsterkuvert från Akassan Vision – och då får jag alltid magknip. Kuvertet visade sig bara innehålla tre räkningar på kommande a-kasseavgifter! De har haft mage att höja avgiften med 16 kronor per månad – efter alla fackskandaler. Inte konstigt att facken förlorar medlemmar – och då menar jag inte bara Kommunal… Nåja, jag är ju plikttrogen medlem sen 1986 och betalade därför alla tre räkningarna genast. Sen skrev jag lite grann och uppdaterade systemet på min mobil.
För den som vill veta det har ytterligare en procent av bloggutrymmet gått åt. Jag har nu fem procents utrymme kvar på den här bloggen, som ibland känns som en evighetshistoria. Nog trodde jag att utrymmet skulle ta slut i höstas, det räcker ett tag till, uppenbarligen. Men sen tar det slut och då tar den här vanan att blogga slut också.
Nu har jag använt 95 procent av bloggutrymmet. (Många skräpkommentarer har blockerats, som synes.)
För ett par år sen gjorde jag Elly Griffiths bekantskap – i bokform. Författaren, som skriver om arkeologen Ruth Galloway. Det handlade till en början om nyfikenhet i samband med ett ställe där jag har bott (Brighton) och ett ställe där en del av min släkt kommer ifrån (Norfolk). Och naturligtvis om min förkärlek för deckare och intresse för historia. Nu har jag plötsligt läst den femte boken i serien, En orolig grav.
Den här gången får Ruth ett dödsbud – en gammal studiekamrat, Dan, har blivit innebränd. Dagen därpå kommer ett brev från sagde kamrat. Dan skriver att han har gjort en sensationell arkeologisk upptäckt och behöver Ruths hjälp eftersom hon är benexpert. Ruth får en inbjudan från universitetet i Blackpool att undersöka Dans fynd och tar med sig Cathbad och dottern Kate. Fast hon får också anonyma, hotfulla sms. Och Dans död är ingen olycka – hans ytterdörr var låst. Från utsidan…
Spännande och mystiskt är det som vanligt. Den här gången finns även ett par HBTQ-trådar invävda i historien. Stämningen är kuslig, även om man både som Ruth och läsare letar naturliga förklaringar. Men kanske är detta inte den mestkusliga boken i serien. För mestav allt är det trivsamt och historiskt.
Nelson och Barnaby. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats. Foto: All3Media/SVT)
Äntligen ordning på torpet! Sommartorpet! Det som jaganser vara TV-sommartorpet: Morden i Midsomer. I afton visades den tredje delen av säsongens fem, Morden i Midsomer: Wild Harvest.
Den här gången hittas en markägare mördad – på ett för Midsomer typiskt märkligt sätt: vildsvinen har gett sig på mannen, bunden vid ett träd och insmord med tryffelolja. Spåren leder till ortens finrestaurang, den med en alldeles egen kändiskock. Nästa mord låter inte vänta på sig. Den som smakar av soppan vrider sig i plågor och faller död ner.
Spåren leder i kringelikrokar, även till det förflutna. Naturligtvis är inte det inte bara naturens örter som är kraftfulla ingredienser i kvällens Midsomer – det är även passion och kärlek. Och så är det ju den underbara hunden Sykes, som uppenbarligen har drabbats av nån sorts depression inför det kommande Barnaby-barnet.
Toffelomdömet blir högt, men inte det högsta. Det är trivsamt och inte särskilt läskigt, nämligen. Lite läskigare hade gett toppoäng.
Att få vakna en påskdag och nästan inte ha ont i ryggen alls, det var faktiskt sanning i morse. Men jag vågar knappt uttala orden. Jag har hoppats och trott förut och så har smärtan kommit tillbaka. Nu håller jag nästan andan. Och njuter. Får lov att tänka att det kanske bara är för en lite stund, dårå, men då får jag njuta av det lilla medan tid är. Ha det gott en stund.
Vårt påskbord 2014.
Igår hade vi det mycket gott här i Himlen. Fästmön mest och jag bara lite (ägghalvor och potatisskalning) gjorde så härligt påskbord till oss. Det var riktigt mysigt att ha ungdomarna hemma och slippa oroa sig för fylla på stan och sånt. Men i kväll blir vi kanske en decimerad skara. Och så ska det väl vara.
På vårt påskbord fanns tre sorters sill, två sorters lax, köttbullar, prinskorv, ägghalvor, helgskinka, flatbröd, stark ost med mera. Som dryck serverades påskmust, påsköl och Östgöta sädes. De som drack snaps fick välja färg på glasets fot. Jag valde blått, för det är min älsklingsfärg.
Vi hade till och med påskservetter.
Planen var att vi skulle äta påskbord på eftermiddagen och det gjorde vi. Fast det blev närmare ordinarie middagstid eftersom det ju tog lite tid att fixa allt – med en kock justerad. Men gott och fint och trivsamt blev det. Vi hade till och med påskservetter. Det behövs inte så mycket mer ibland för att göra det mysigt.
Detalj från Annas tischa.
Anna satte på sig en av sina nya födelsedagstisschor som hon fick av min yngsta bonusdotter, hennes yngsta dotter. Själv hasade jag omkring i mjukisbrax, det är enklast när man, som jag, då och då måste ”gymnastisera” på nåt golv.
Påskgodis i min bunke.
Och tro det eller ej, men framåt kvällningen lyckades vi klämma i oss lite påskgodis också. Jag skrev häromdan att godiset på Tokerian var utplockat. Märkligt nog hade vi en hel kasse med godis – efteratt de två yngsta hade fått sina påskägg, alltså… Så till aftonen ordnade vi äggletning, den enda påsktraditionen i den här familjekonstellationen som jag har varit med om tidigare. I botten av ”barnens” ägg la vi jag såna där äckliga ägg som ingen tycker om. Ja, jag är den elaka styvmodern. För egen del tilldelade jag mig godis både i en egen bunke och i det stora ägget. Ful får man vara, men inte dum!
Ett litet jäkla plastlås.
I min första familj, den med mamma och pappa, skapade vi en Kinderägg-tradition. Den gick ut på att man skulle bygga ihop den eländiga lilla leksaken inuti – EFTER att man hade snapsat till påskmaten. Inte helt enkelt alla gånger. Den här traditionen ville jag föra med mig till nuvarande familj. Bara det att tre av fyra fick färdiga leksaker. Det vara bara storsnapsaren själv, det vill säga jag, som fick sitta och pilla med och montera ihop ett litet jäkla plastlås…
Köp en större bil…
Johan är snäll mot sin elaka styvmor och skänkte henne sin leksak – en bil. Jag tror att jag förstår vinken, det vill säga
Köp en större bil så att jag kan sitta bekvämt!
Vår påskaftonskväll avslutades med TV. Jag ville ju se Mr Selfridge och Anna gillar de blodiga Bibelavsnitten där folk skär halsen av varandra eller petar ut ögonen. Ja, ja, det är tur att nån av oss är fridsam. I kväll ska vi i alla fall se ruskigheter tillsammans i form av Fjällbackamorden.
Vackert väder är det idag och det torde ge oss lust att ta en promenad. Ryggen skulle tacka mig, liksom magen, som har lidit av medicinen. I morse tog jag den allra sista tabletten, den som jag skulle ha tagit igår kväll. Nu får vi se vad som händer…
För ett tag sen trillade den sjätte och sista Maria Langfilmen in i postboxen. Söndagen och första advent rundades därför av med att Fästmön och jag hade filmkväll och såg Tragedi på en lantkyrkogård.
Tragedi på en lantkyrkogård. Och i en lanthandel…
Puck och Ejnar är hos Pucks farbror Kyrkoherden för att fira jul. Där finns också Pucks pappa och kyrkoherdens lilla dotter Lotta. Nån mamma hör vi inte talas om, men Hjördis, som är ”hembi” finns där – mycket för Lottas skull. Men på självaste julafton kommer den sköna Barbara och undrar om sällskapet sett hennes man, lanthandlaren Arne. I stället för att passa julskinkan har Arne faktiskt gått och blivit mördad…
Jag tycker att Maria Langfilmerna blir mer och mer spännande. Den här är rentav lite kuslig. Det är mycket utomhusspring om nätterna. Det skenas rätt friskt över kyrkogården, faktiskt…
Just Tragedi på en lantkyrkogård är speciell för mig bland Maria Langs böcker. Detta var nämligen den allra första Langboken jag läste som ung tonåring…
Och så klart filmen får högsta Toffelbetyg! Även om det är mord är det rentav trivsamt.
Närå, jag missade inte miss Marple igår. Men jag glömde skriva om filmen. Det var taskigt av mig eftersom det var säsongsavslutning. Bot och bättring! Miss Marple: They do it with mirrors (2008) avslutade fjärde säsongen på Sjuan/TV4.
Miss Marple hade celebert sällskap igår.
Miss Marple hade minsann celebert sällskap igår. Inte nog med att Joan Collins spelade syster (Ruth) till Carrie Louise – Carrie Louise spelades av Penelope Wilton, mer känd som mamman till Matt i Downton Abbey!
Anyways, syster Ruth ber miss Marple åka till Carrie Louise för att kolla hur där står till egentligen. Carrie Louise driver en sorts anstalt för vanartiga unga män. Men det är inte dessa män som är problemet utan annat. Först brinner det i ett av rummen hos Carrie Louise och sen sker det naturligtvis mord. Och Carrie Louise själv är visst på väg att bli arsenikförgiftad.
Självklart löser miss Marple gåtan. Det blir faktiskt lite av grande finale här, kan man säga.
Lagom trivsamt, inte särskilt otäckt, morden till trots. Det blir ett medeltoffligt betyg.
Ett inlägg om hur man roar sig själv efter ett besök i vården.
Dagens besök i vården gick bra.Tack alla som frågade! (Inte en enda.) Jag överlevde och det retar sig väl många på. Jag gillar inte sjukhus. Jag vet för mycket vad som pågår innanför fasaderna och bakom kulisserna för att jag ska känna mig bekväm som patient. Idag var inget undantag…
Åter igen Den Lilla Människan på besök i Ett Stort Hus. Notera att ett enda fönster är öppet…
UL lägger om biljettsystemet här i stan och i länet, vilket innebär att det rent praktiskt är svårt för en del av oss att åka buss. Under flera dar i slutet på månaden och i början på nästa kommer en sån som jag inte kunna åka buss överhuvudtaget här. Vilken tur att jag inte behöveråka buss så ofta! Idag kunde jag ta bilen. Parkerade på vanliga stället och la i pengar för två timmar.
Besöket i vården gick snabbt. Jag hade nog tur och fick komma in tidigare, för där fanns inte en käft i nåt väntrum, bara en karl som glodde ihjäl sig på mig. Höll på att räcka ut tungan åt honom, men insåg att jag då och då behöver uppföra mig som den tant jag är.
Det blev tid över på parkeringen. Traskade därför iväg för att kolla läget på Röda Rummet, ett av mina riktiga favoritställen här i stan. De hade en härlig Maria Lang-utställning i skyltfönstret, men tyvärr inte den bok som vännen FEM saknar i sin samling.
En härlig Maria Lang-utställning i skyltfönstret!
Är det nåt ställe som jag INTE känner mig liten på så är det i ett bokantikvariat. Detta trots att hyllorna allt som oftast går från golv till tak. Nej, på såna här ställen trivs jag verkligen!!! Jag hittade ingen bok till Fästmön heller, men gjorde ett eget fynd, en eftersökt, inbunden bok i fint skick för endast 60 kronor.
Bland böckerna i hyllorna på Röda Rummet gjorde jag ett fynd idag!
Det var fortfarande tid kvar på parkeringen, så jag skuttade upp nån gata till Myrorna(webbplatsen funkar inte, därför länk till karta!). Myrorna har ett riktigt fint bokrum nere i källaren. Nu noterade jag att det dessutom har utökats till musikrum – där såldes lite vinyler.
Bok- o musikrummet Myrorna är både trivsamt och ordningsamt!
Källarrummet i sig är ganska sunkigt, med rör som det forsar vatten och säkert bajskorvar genom. Men innehållet i rummet är både trivsamt och ordningsamt. Böckerna står prydligt i bokstavsordning; inbundna för sig, pocketar för sig. Några böcker ligger framme på ett par bord. Och även här gjorde jag ett fynd, åter en inbunden bok, men denna kostade bara 20 kronor!
Sen fick jag nog och traskade tillbaka till bilen. En gång i tiden hade jag kanske messat eller ringt nån före detta arbetskamrat kollega och föreslagit lunch. Men mina sista kontakter med den sorten från mitt förrförra arbetsliv var inte särskilt roliga. En hade inte ens tid att komma ut två minuter för att få en kasse med läsbart från min mamma och två skickade sms för ungefär ett och ett halvt år sen för att fråga var jag jobbade. När jag hade svarat, vilket jag gjorde direkt, hördes de aldrig mer av.
I hamnen höll en ung kille på med stenläggning. Det är ett tungt arbete, men jag vet inte om han gjorde så mycket för hand, precis… Lite häftigt såg det ut med stenarna, så jag blev tvungen att stanna och fota.
Stenar i hamnen.
Hemma igen gladde jag mig åt dagens fynd och fortsatte min frågestund via internetkassan med min a-kassa. Detta innebär att jag frågar och får svar tidigast fyra timmar efter min fråga inkommit. Dessutom svarar handläggaren fel. Men det är i alla fall helt säkert att jag inte får en spänn nästa vecka på grund av karensen. Strålande – NOT!.. Nån som frivilligt erbjuder sig att betala mina räkningar??? Nä, tänkte väl att det inte var det… Så köp prylarna jag annonserar ut på Blocket, åtminstone, så får jag nästan in till hyran månadsavgiften!!!
När jag vaknar med huvudvärk efter att ha varit bortbjuden på middag kvällen innan vet jag att jag har haft roligt. Och druckit vitt vin. Jag och vitt vin går inte så bra ihop, trots att druvorna är renare och alkoholhalten mycket lägre än i rött.
Ett lätt mousserande vin som kittlade tungan.
Men nu ska jag inte klaga alls, för detta ska bli ett positivt inlägg om hur trevligt det var igår kväll. Jag hade aldrig varit hemma hos Syssling M och hans Eva-Lena tidigare. Deras hem är precis så trivsamt som jag föreställde mig. Trägolv, ett kök med imma på rutorna, kakelugnar, instrument, datorer – och alienkatten Bibbi!..
Alienkatten Bibbi var min egentliga värdinna igår.
Visst ser hon väl magisk ut? Dessutom är hon husses kelgris och när matte försöker vara hård och banta ner Bibbi, som lider av två till tre kilos övervikt, går Bibbi till husse. Där får hon nåt gott ur en påse i skafferiet, eller så.
Bibbi och hennes husse Magnus, den senare iförd sin webbtrolltischa.
Sysslingen var kvällen till ära iförd en webbtrolltischa som nån vänligt, men anonymt tillsänt honom. En sån skulle jag också vilja ha! Webbtrollet, däremot, får ju gärna dra, men jag tror inte h*n vet hur eftersom h*n uppenbarligen är totalt uppslukad av min blogg och mitt liv. Tröttsamt…
Men vänta nu, det här skulle ju bli ett positivt inlägg!!!
Eva-Lena gillar inte kameror, men här hann hon inte undan.
Eva-Lena är Magnus trevliga fru/sambo, en mycket varm person – som liksom jag delar med sig av sin värme i det att hon/vi med varm hand delegerar matlagning till våra bättre hälfter. Det är klokt – i alla fall i mitt fall.
När det gäller skådespelarinsater har Eva-Lena faktiskt gjort en riktigt bra film tillsammans med Magnus om en dator. Jag skrattade så jag tjöt. Eller nej. Jag ylade!
När jag kom mötte jag söte sonen J som var på väg ut. En 19-åring (?) sitter inte hemma med föräldrarna och föräldrarnas gäster en fredagskväll. Sunt! Dessutom gav det mig möjligheten att ta mig en rejäl titt i hans rum! Moahahahaaaaa…
Framåt kvällen dök vackra dotter M upp. Tänk att jag tyckte jag såg Magnus mormor i hennes utseende! Magnus mormor var en mycket vacker dam och syster till min morfar.
Jajamens!
som Bosse J brukade säga.
När barnen är små brukar de få godis av sina föräldrar. Nu är dotter M hela 25 år fyllda och hade tagit med en hel kasse chokopåsar till mor och far och Tofflan. Gotti, gotti! Och vilken väluppfostrad flicka som tar hem godis! Bra jobbat, Magnus och Eva-Lena!
En väluppfostrad dotter tar med sig godis hem till sina föräldrar och deras gäster.
Jag hade medfört en kartong med ljusa chokladpraliner (mörk choklad=urk). Baktanken med detta var förstås att jag skulle kunna snika åt mig massor av bitar, men tänk, jag ville inte ha en enda! Jag var nämligen proppad efter Magnus kycklingspett med ris och jordnötssås och broccoli, Eva-Lenas sallad och ljuvlig paj med vaniljsås till kaffet. (Ja, salladen var till maten, inte till kaffet.)
Vidare överräckte jag en flarra av mitt hemtrampade rödvin. Nu tror jag att Magnus och Eva-Lena definitivt är vitvinsmänniskor. Dessutom är väl kvaliteten på mitt vin inte den högsta. Men kanske kan det vara lämpligt som matlagningsvin???
Magnus hade många kameror, men alla ville visst inte göra som han ville.
En sammanbiten man och hans icke samarbetsvilliga kamera.
Kvällen var fylld av intressanta spörsmål och ämnen. Vi talade om allt från kulturredaktörer till psykopater, a-kasseidiotiska regler, försvunna krönikor, chefer i grannskapet och så Magnus fantastiska mamma, som jag önskar att jag hade känt lite bättre. Hon, som var som en storasyster för min egen mamma, fast de i själva verket var kusiner. Tyvärr gick Magnus mamma bort förra året utan att vi hann att träffas igen. (Sista gången hon och jag sågs var på en begravning. Vi satt bredvid varandra på begravningskaffet och fnittrade – inte alls comme il faut!)
Nu är planerna att försöka få en liten minisläktträff kring jul när min mamma kommer hit. Vi vill också försöka få kusin B med make från Hägersten att joina oss. Annars är släkten ett märkligt kapitel, det tror jag Magnus och jag är eniga om. Enough said on that subject on this blog!
Gästen, det vill säga jag, gick inte tomhänt från kvällen. Jag fick en DVD-skiva med spännande och användbart innehåll. Magnus försökte pracka på mig ett av sina skönlitterära verk. Då var det extra roligt att säga:
Nej tack!
(Hans min var obeskrivbar).
Jag har den boken redan!
(Han blev lättad.)
Tacksamt tog jag i stället emot hans avhandling som jag inte har läst! Jag fick den signerad, dessutom! 😛
Taxichauffören körde som en biltjuv och jag var hemma på fem minuter. Förklaringen låg väl i att han var östgöte…
En mycket trevlig kväll, denna! Jag sparar den i mitt hjärta och plockar fram när jag bäst behöver. TACK!
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
(Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
tofflan(snabel-a)home.se
För ett par år sen gjorde jag 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 