Posted in Böcker, HBTQ, Personligt, tagged allitterattion, associera, augusti, badkar, barndomshem, barnskelett, berättelse, bonus, Dödlig åtrå, Dödlig hämnd, Dödligt dubbelspel, en ny svensk deckardrottning, erotik, erotisk deckare, erotiska skildringar, författare, Gåvan, genre, heterosexuella parövningar, Hoi förlag, homo-själ, homo-tema, jobb, kan ondska gå i arv, levande, Lisa, lovande, lunchrestaurang, mankemang, Maria Lang, Mördaren ljuger inte ensam, modern, mordutredning, novell, offer, polis, postbox, rodna, rosa tofflor, ruskigt spännande, säkerhet, Scotland Yard, seriemördare, skriva, skynda, spänning, stora drag, strypt, Susanne Ahlenius, svensk, ta överhanden, tack, titel, triologi, tryckning, tvillingbror, uppföljare on 28 maj 2016|
Ett inlägg om en bok.
Äntligen kom boken ut! Det uppstod lite mankemang vid tryckningen, men den 23 maj hittade Susanne Ahlenius bok Dödligt dubbelspel ner i min postbox. Tack Hoi förlag! Detta är den andra delen i en planerad trilogi i genren erotisk deckare. Den första delen, Dödlig åtrå, läste jag i augusti förra året. Då kändes författaren lovande och jag lyfte henne till en ny svensk deckardrottning. Frågan är om jag tror att hon fortfarande aspirerar på den titeln efter att ha läst uppföljaren…
Svenska polisen Alice Wikander har tillsammans med Tyler Rimes vid Scotland Yard avslutat en mordutredning. Alice blev nästan seriemördarens sjunde offer, men till sist åkte han fast. Självklart blev upplevelsen ett trauma för Alice och hon undrar om ondska kan gå i arv. När hon får kontakt med mördarens tvillingbror är tanken att hon ska få svar. Ungefär samtidigt hittas ett barnskelett i brödernas barndomshem och en strypt kvinna i ett badkar…
När jag skriver ner de stora dragen i berättelsen här har jag medvetet exkluderat 50 procent av genren – jag har skrivit om deckardelen, inte om den erotiska delen. I denna den andra delen om Alice Wikander tycker jag att erotiken tar överhanden, åtminstone i början. Då är det inte helt optimalt att läsa den här boken på en lunchrestaurang på jobbet… Men liksom i den första delen kommer spänningen mot slutet. Då blir det ruskigt spännande. I morse, när jag slog ihop pärmarna, kände jag mig inte säker på att Alice Wikander är i säkerhet. Så snälla Susanne, skynda dig att skriva den tredje delen, Dödlig hämnd!
I min text om Dödlig åtrå associerade jag till Maria Langs debutdeckare Mördaren ljuger inte ensam. Den här gången är det inte mycket som får mig att associera till Maria Lang mer än möjligen bokens titel – allitterationen i den skulle ha kunnat vara Langs. Susanne Ahlenius är emellertid en högst levande och modern författare. Hennes erotiska skildringar i boken fick mig att rodna åtskilliga gånger. Jag är inte van vid alla dessa heterosexuella parövningar… Men som en lisa för min homo-själ får jag som bonus i boken novellen Gåvan där det visserligen fortsätter att vara heterosexuellt, men där det även finns ett homo-tema. Hurra!
Nästa år, hoppas jag, kommer den tredje och avslutande delen om Alice Wikander. Då vill jag se Susanne Ahlenius knipa fem rosa tofflor. Den här gången blir det, precis som förra gången, fyra.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, TV, Vänner, tagged bladvändare, bloggare, bokrea, Bokus, bultpistol, De underkända, deckare, Det fördolda, dokusåpadeltagare, enskilda individer, frustration, grupp, Hans Rosenfeldt, hyllad, ilska, inte bildad, inte godkänd, julklapp, känd, kriminalpsykolog, kritisk, kunskapsprov, läsa, litteratur, lysande, mördare, mellandagar, Michael Hjorth, negativ bemärkelse, oförtjänt, offer, omdöme, perfekt, relationer, Riksmord, Rolf Lassgård, roll, rygg, slutet, snabbläst, spännande, spärrar, straffa, TV-serie, vinter on 11 mars 2016|
Ett inlägg om en bok.
Författarduon Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt upptäckte jag en vinter tack vare vännen Jerry. Jag fick deras första bok i serien om kriminalpsykologen Sebastian Bergman i julklapp 2010 av honom. I mellandagarna gick en TV-serie baserad på boken och med Rolf Lassgård i huvudrollen. Detta har självklart färgat min läsupplevelse, men samtidigt… Rolf Lassgård gör rollen som Sebastian Bergman så jäkla perfekt. Nu har jag läst den femte boken i serien, De underkända. Det blev en present från mig själv till mig själv, inhandlad på årets bokrea hos Bokus.
Den här gången har en mördare beslutat sig för att straffa dem som oförtjänt blir hyllade och kända – trots att de inte är särskilt bildade. Det första offret är en dokusåpadeltagare, nästa en bloggare. Offren skjuts ihjäl med en bultpistol. På deras ryggar har mördaren häftat kunskapsprov som offren uppenbarligen inte har blivit godkända på… Samtidigt skildras Riksmordgänget både som grupp och som enskilda individer. Deras (inbördes) relationer påverkar naturligtvis vissa skeenden och framför allt val.
Det här är riktigt lysande! Boken skildrar aktuella fenomen och jag erkänner villigt att jag till viss del kan stämma in i mördarens frustration och ilska. Men till skillnad från en mördare har jag spärrar. Spännande är också berättelsen kring Sebastian Bergmans person. Boken är otroligt snabbläst – den är ju en äkta bladvändare! Lite kritisk i negativ bemärkelse ska jag vara. Jag tycker ibland att det blir lite för många berättelser i berättelsen och jag tycker att slutet inte känns helt bra. Detta till trots får boken högsta Toffelomdöme!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, tagged artikel, bibliotek, dömas, en alkoholiserad person, en fylla, farlig, fängelse, föreläsare, förkämpe, förnedrande våldshandlingar, förort, fel, Göran Lindberg, graviditet, gripa, grov våldtäkt, hemliga spaningar, hustru, Jakten på Kapten Klänning, jämställdhet, jobb, Jonas Trolle, kall ton, kontraster i livet, koppleri, kriminell, länspolismästare, litteratur, mord, obehagliga sexscener, offer, polis, Polishögskolan, rektor, sexism, sexuella övergrepp, spaning, Stockholm, Uppsala län, våldsamt gruppsex, villkorligt, vittne on 21 februari 2016|
2 Comments »
Ett inlägg om en bok.
Det handlar om sexuella övergrepp. Igen. Jag tycks ha snöat in på det litterärt. I morse läste jag ut Jakten på Kapten Klänning, skriven av polisen Jonas Trolle. Jonas Trolle var den som ledde spaningarna i jakten på en annan polis, Göran Lindberg.
Det börjar med ett mord 2009 i en förort till Stockholm. Offret visar sig ha haft vissa sexuella böjelser av rå natur. Ett av hans egna offer säger att en av männen som var med på våldsamt gruppsex var en högt uppsatt polis, en polis hon läst en artikel om. Det visar sig vara ingen mindre än Göran Lindberg, förre länspolismästaren i Uppsala län, förre rektorn för Polishögskolan och föreläsare och förkämpe för jämställdhet. En man som arbetar mot sexism. Jonas Trolle är polisen som leder spaningarna på Göran Lindberg. Hemliga spaningar, som så småningom leder till ett gripande. I juni 2010 döms Göran Lindbergs till fängelse för bland annat grov våldtäkt och koppleri. Han släpps villkorligt i januari 2014 efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt straff. Det är omkring den tiden Jonas Trolles bok kommer ut.
Av en händelse hittade jag den här boken på ett av jobbets små bibliotek. Det är en otäck historia, men det värsta av allt är ju att den är sann. Vissa kapitel skildrar mycket obehagliga sexscener, baserade på ett vittnes eller ett offers utsaga.
Nån djupare litteratur är detta inte. Jag hade gärna velat veta lite mer om vad som kan driva en polis och jämställdhetsivrare till att begå såna här förnedrande våldshandlingar mot unga kvinnor. För mig som utomstående läsare känns det som om nånting har hänt, nånting som har förändrat den här polisen och gjort honom kriminell och farlig. Jonas Trolles tanke med boken är naturligtvis inte att gå in på det. Han berättar historien ur sin, polisens, synvinkel, inför, under och efter gripandet av en annan polis. Ibland tycker jag att tonen är ganska kall. Jag hänger upp mig på att en alkoholiserad person omnämns som ”en fylla” i boken. Och jag förstår inte varför Trolle blandar in sin hustrus graviditet i boken. Gissningsvis är det för att beskriva en del av kontrasterna i livet. För mig känns det bara fel.
Toffelomdömet blir medel.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, tagged antologi, baksidestext, bokpaket, by, coacha, dra ner helhetsintrycket, duktig, enkelt språk, erbjuda hjälp, fantasy, för mörk, författare, förlag, felaktiga uttryck, felfri, formgivare, genre, högtravande, I nattens mörker, jul, korrekturfel, lektor, leva på, litteratur, locka till sig, Nathalie Sjögren, offer, omdöme, omslagsbild, rädda, redaktör, skog, skräck, skräckroman, slå ihop pärmarna, slott, spännande, spreta, stavfel, suga livet ur, tack, tro, unga kvinnor, utvecklas, vampyrväsen, vimla, vinna, yngre läsare on 15 januari 2016|
2 Comments »
Ett inlägg om en bok.
Precis före jul lyckades jag vinna ett bokpaket från Nathalie Sjögren. Det låg tre böcker i paketet. Två är antologier i vilka Nathalie Sjögren medverkar, den tredje en fantasy-/skräckroman av henne. Jag har just precis slagit ihop pärmarna till I nattens mörker. Tack, Nathalie Sjögren!
Boken handlar om en by som lever i skräck för Serando, en sorts vampyrväsen. Serando lever i ett slott i skogen. Och det han lever på är unga kvinnor, helst, som han lockar till sig och sen suger livet ur. I centrum står den unga Evilina. Ska hon kunna rädda byns invånare eller blir hon också Serandos offer?
Fantasy är inte nån genre som tilltalar mig. Men jag gillar skräck. Kanske vänder sig emellertid den här boken till en lite yngre läsare än jag. Språket är ganska enkelt. På vissa ställen. På andra ställen är det lite högtravande och det gillar jag bättre! Tyvärr, tyvärr, vimlar det i boken av stavfel, korrekturfel, felaktiga uttryck etc. Det är minst ett fel på varje sida och inte ens baksidestexten är felfri. Det drar ner mitt helhetsintryck enormt mycket.
Samtidigt ser jag att författaren har en spännande historia att berätta. Berättelsen i sig spretar emellertid lite. Jag tror att ett bra förlag kanske hade kunnat coacha författaren, men även erbjudit hjälp i form av en duktig redaktör/lektör och en formgivare. Omslagsbilden, till exempel, är troligen väldigt bra fast alldeles för mörk.
Nu har boken nästan fem år på nacken och mycket kan han hänt på dessa år. Det ska bli intressant att läsa Nathalie Sjögrens senare berättelser och se om hon har utvecklats åt det håll jag vill tro att hon kan…
Toffelomdömet blir lågt.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in HBTQ, Personligt, TV, tagged Ann Petrén, Östergyllen, Bron, champagnekork, dansk, fyndplats, genusdebattör, gestaltning, gift, Gubben i lådan, högsta, karaktär, könsneutral förskola, Köpenhamn, kollega, mamma, modifiera, mord, obehagligt, offer, omdöme, placering, poppa upp, ruggig, Saga Norén, säsongspremiär, sätta sina spår, scen, slut, smälla till, Sofia Helin, Sverige, Sveriges Television, trovärdig, uppvuxen, utstuderat, webbplats on 27 september 2015|
Ett inlägg om en TV-serie.
Det kändes nästan som om hela Sverige – eller i vart fall väldigt många här – skulle se Bron i kväll. Jag var en av dem som slog sig ner framför TV:n klockan 21 för att kolla vad Saga Norén hade för sig.
Saga Norén, till höger och en av dockorna i kvällens mordscen till vänster. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)
Bron hänger med i de moderna HBTQ-svängarna. Säsong tre inleds med ett mord på en dansk genusdebattör, en kvinna som bland annat startade Köpenhamns första könsneutrala förskola och var gift med en kvinna. Saga får en ny dansk kollega och det funkar väl sisådär. De börjar utreda mordet, ett mord som känns väldigt… utstuderat. Placeringen av offret på fyndplatsen är som en scen. Och utan att avslöja för mycket sker nåt riktigt obehagligt mot slutet…
Tredje säsongen smällde till som en champagnekork. Riktigt ruggigt, riktigt bra tror jag att det blir. Sofia Helin har nu modifierat sin karaktär en del och känns trovärdig i sin gestaltning. Men så är hon ju uppvuxen i Östergyllen och sånt sätter ju sina spår. Som gubben i lådan, dessutom, poppar Sagas mamma upp i form av… Ann Petrén.
Toffelomdömet kan ju inte bli annat än det högsta.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Familj, Film, Personligt, TV, tagged 100 code, Angelina Jolie, Bron, buss, en knorr, ett extra slut, FBI-profilerare, flyga, franskkanadensisk, högt, identitet, jobb, kallblodigt, Kanal 5, köpa en bil, laga, märklig, mörda, motorstopp, offer, okomplicerad, omdöme, otäckt, polis, psykologisk thriller, punktering, rädd, ruggig, saga, seriemördare, spännande, stanna, Taking lives, tonåring on 18 september 2015|
Ett inlägg om en film.
Igår kväll flög vi hem från Fästmöns jobb för att se andra delen av 100 Code. Men lustigt nog följde en bra film på den, så vi satt uppe framför Kanal 5 alldeles för länge och såg Taking lives (2004).
Filmens story är ruggig, men ganska okomplicerad. Den franskkanadensiska polisen kallar in en FBI-profilerare för att hjälpa dem i jakten på en seriemördare. Mördaren är dock märklig så tillvida att han tar sina offers identiteter efter att han har mördat dem. Vi tittare får se alldeles från början när han som tonåring blir bekant med en annan tonåring som gett sig av hemifrån. När bussen får motorstopp bestämmer sig de två vännerna för att köpa en bil. Fast när den bilen sen får punktering och de stannar för att laga den… Då blir det… riktigt jävla otäckt, på ren svenska! Otäckt och kallblodigt.
Jag tycker att den här psykologiska thrillern är väldigt spännande och på flera ställen i filmen blir jag rädd. Mördarens identitet avslöjas inte förrän mot slutet, men filmen är inte slut med det. Det blir liksom ett extra slut, med en knorr. Angelina Jolie är förresten riktigt bra i rollen som profilerare – med drag från Saga i Bron…
Toffelomdömet blir högt, för det här är bra och spännande.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, HBTQ, Personligt, TV, Vänner, tagged applådera, översättning, brev, brottslingar, Dalziel och Pascoe, dåligt intryck, Dödens bok, deckare, författare, författarskap, frigiven fånge, fristående fortsättning, influensan, influensen, jul, julklappsutdelning, kärlek, kollega, korrekturfel, lärare, läsa, lite för mycket av det goda, litteratur, medel, offer, omdöme, originalbok, plural, polis, presentutdelning, priser, prostituerad, rörigt, recension, Reginald Hill, serie, seriemördare, singular, tegelsten, tips, utmärkelser, välskriven, vinna, vinstbok, yrke on 14 september 2015|
Ett inlägg om en bok.
För ett tag sen vann jag en bok hos Uppsalaewa. Nu är det tre veckor sen vi strålade samman och bytte böcker, för Uppsalaewa vann ju en bok även hos mig. Eftersom jag har fått många böcker för recension har jag inte haft tid förrän nu att gripa mig an min vinstbok, Reginald Hills Dödens bok. Det var en riktig tegelsten och jag såg verkligen fram emot att läsa den. Tack till Uppsalaewa!
Den här boken ingår i en serie om poliserna Dalziel och Pascoe. Dessa tu kan en även se på TV då och då. Sett dem på TV har jag gjort nån gång, men jag hade inte tidigare läst om dem. Och kanske är det detta, att den här boken ingår i en serie och inte är den första i den, som gör att jag har mycket svårt att komma in i boken trots att det är en fristående fortsättning. Flera historier i Dödens bok går in i varandra. Dels får vi läsare följa breven som en frigiven fånge skickar till Pascoe, dels kärleken mellan kollegan Hat Bowler och Pomona Rye, som höll på att bli en seriemördares sista offer. Också är det ett litet HBTQ-tema med homosexuelle polisen Wield som får kontakt med en ung, prostituerad kille som förser honom med tips om brottslingar. Det blir lite för mycket av det goda och lite för rörigt.
Boken är säkert välskriven, men jag retar mig på vissa saker vad gäller översättning och korrekturfel. Det förekommer liksom inte en gång utan flera. Till exempel blir singular plural, det är presentutdelning vid jul (jag har julklappsutdelning), det applåderas för i stället för åt, har blir hur, influensan blir influensen med mera. Och det är inte bra, det ger ett dåligt intryck. Men, som sagt, jag tror säkert originalboken är välskriven. Författaren fick ju trots allt många priser och utmärkelser och var lärare, ett yrke han gav upp tio år in i sitt författarskap.
Toffelomdömet blir medel.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Familj, Gult, Personligt, TV, tagged 100 code, bearbeta, bli levande begravd, blondin, Broadchurch, brott. Stockholm, Dominic Monaghan, DVD, elchocker, extremt åksjuk, gula blommor, hänga ihop, huvudroll, Kanal 5, kommunicera, mördad, medel, Michael Nyqvist, mord, New York, observera, offer, ohygglig rädsla, omdöme, polis, premiär, ruggig, Saga från Bron, seriemördare, skådespelare, sluta, spännande, spela in, svenskamerikansk, tips, upphaussad on 11 september 2015|
Ett inlägg om en TV-serie.
Igår kväll var det premiär för 100 Code på Kanal 5. Detta tipsade Fästmön mig om, så Broadchurch fick stryka på foten till förmån för denna nya svenskamerikanska serie. (Självklart spelade jag in Broadchurch på DVD-hårddisken.)
Huvudrollsinnehavarna i 100 Code, Michael Nyqvist och Dominic Monaghan.
Svenskamerikanskt samarbete… Kan det va nåt? Det svenska i serie står främst skådespelaren som alltid får heta Mikael även i filmer och TV-serier, Michael Nyqvist. Det amerikanska representeras av Dominic Monaghan, inte helt okänd skådis han heller. Två bra skådisar… Det borde väl bli bra?
100 Code handlar om seriemördade blondiner och gula blommor. Först dyker offren upp i New York, men polisen Tommy Conley misstänker att liknande brott har skett i Stockholm. Därför reser han över. Stockholmspolisen Mikael Eklund är på väg att sluta vid polisen, men får som sista uppdrag att låta Tommy Conley observera. Naturligtvis hittar de mördade unga kvinnor och gula blommor. Däremot har de båda poliserna svårt att hitta ett sätt att kommunicera. Tommy Conley är nån sorts Saga från Bron. Igen. Dessutom är han extremt åksjuk. Kanske elchocker kan vara nåt??? Hur som helst verkar de amerikanska och svenska morden hänga ihop. Frågan är hur.
Tolv delar låter lite långt. Och jag undrar om den här serien inte var lite upphaussad innan. Men, men… Det är spännande och ruggigt och jag får möjlighet att bearbeta min ohyggliga rädsla för att bli levande begravd. Tror jag. I vart fall tänker jag fortsätta att titta på torsdagarna. Sen får andra göra som de vill.
Toffelomdömet blir medel.
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Böcker, Personligt, tagged avslöja, återge, ögon, bartender, bindning, bygga upp en spänning, chans, döda, Dödlig åtrå, debut, deckare, dialog, engelska, engelsmän, England, ensamhet, erotik, erotisk deckare, få plats, författare, försättsblad, förslagen, flexband, flikar, generad, gilla, glasögonbåge, glasögonskalm, hälsning, hålla dem vid liv, högt, Hoi förlag, inlaga, irriterande, jakt, kamp, käft, kärleksförklaring, kidnappa, kollega, korrekturfel, kvarterspub, lätt gultonat papper, långa meningar, litteratur, lugn, manipulativ, Maria Lang, mördare, Mördaren ljuger inte ensam, meningslängd, mjölk, mjuk pärm, mun, mycket bra, mystisk, nervös, Ny svensk deckardrottning, nyfiken, offer, omdöme, omslag, otäck, pluspoäng, polis, professor, röd scarf, röda hjärtan, rött hjärta, Rikskrim, ruskig, Scotland Yard, se den framför mig, seriemördare, skriva, skruvad, snälla mord, socker, spännande, språkligt, Stockholm, stor trut, Susanne Ahlenius, svenska, symbol, te, titel, trevande, ung polis, uppdrag, upprepa ord, utnyttja sexuellt, vänlig, vänta otåligt on 10 augusti 2015|
5 Comments »
Ett inlägg om en bok.
Erotisk deckare… Kan det verkligen vara nåt för mig? Jo deckare gillar jag ju, erotik också. Men det senare gör mig så ofantligt generad – även om jag ”inmundigar” det i min ensamhet. Samtidigt var jag väldigt nyfiken på Susanne Ahlenius debutbok Dödlig åtrå (utgiven 2014 på Hoi förlag). Detta uppfattade författaren och var så vänlig att hon sände mig ett exemplar med en hälsning på försättsbladet. En hälsning där hon målat röda hjärtan, en symbol som återkommer i boken och som gjorde mig lite nervös när jag senare under läsningen påmindes om hälsningen…
Alice Wiklund är en ung polis som jobbar på Rikskrim i Stockholm. En dag får hon chansen att åka till England och jobba vid Scotland Yard. Fallet hon ska jobba med handlar om en seriemördare. Det är en otäck person som kidnappar unga och ganska framgångsrika kvinnor. Han håller dem vid liv ett tag och utnyttjar dem sexuellt innan han dödar dem. Offren lämnar han märkta med en sorts kärleksförklaring. Dessutom skriver han till polisen Tyler, som blir Alice kollega. Jakten på mördaren är spännande i sig, men minst lika spännande är den mystiske bartendern på kvarterspuben – tycker Alice, i alla fall.
Självklart vill jag inte avslöja för mycket av handlingen, men författaren har jobbat med några få och väldigt tydliga symboler – röda hjärtan och röda scarves. Den senare symbolen får mig att tänka på Maria Langs debutdeckare, Mördaren ljuger inte ensam (och det är inte dåligt!). Annars är det inte mycket som påminner om Langs ofta ganska ”snälla” mord. Den här mördaren är förslagen, manipulativ och väldigt… skruvad.
Dödlig åtrå börjar aningen trevande, tycker jag. Meningarna är väldigt långa och ibland upprepas ord på ett lite irriterande sätt. Nåt korrekturfel ser jag också. Vidare hänger jag upp mig på att en professor stoppar en glasögonbåge i käften – det han stoppar i sin mun är troligen en glasögonskalm (en båge lär knappast få plats ens i en väldigt stor trut). Inte heller är det trovärdigt med en engelsman som inte vill ha nåt i sitt te (varken mjölk eller socker). Men var lugn – boken blir väldigt bra! Susanne Ahlenius lyckas bygga upp en spänning som håller fullt ut. Den kommer visserligen inte till mig förrän jag har läst två tredjedelar av boken, men den kommer. Och då blir det riktigt ruskigt!
Ytterligare pluspoäng får författaren där hon skriver dialog som sker på engelska men som återges på svenska. Jag kan nästan se dialogen framför mig på engelska. Och det är mycket bra språkligt sett! Vidare gillar jag bindningen vars omslag består av mjuk pärm med flikar, så kallat flexband. Inlagans lätt gultonade papper gillar mina ögon.
Jag tror att Susanne Ahlenius lär vara med i kampen om titeln Ny svensk deckardrottning de kommande åren. (Med kortare meningslängd!) Nu väntar jag med otåligt på Alice nästa uppdrag.
Toffelomdömet blir högt.
Tack för boken, Susanne Ahlenius!
Livet är kort.
Read Full Post »
Posted in Personligt, TV, tagged alkohol, dödlig utgång, döma ut, deckare, fönster, förgiftning, gäst, högt, hotellägare, ingrediens, knuffa, konkurs, kvävningsdöd, lagom, lanseras, lokal, mord, Morden i Midsomer, Morden i Midsomer: A Vintage Murder, mordsätt, offer, omdöme, ovanlig, polis, sanning, säsongsavslutning, skambud, skål, smitningsolycka, sorgligt, spetsad, Sveriges Television, svimma, ung förbjuden kärlek, vin, vinbryggeri, vinexpert, vinmakare, vintillverkare on 21 juli 2015|
4 Comments »
Ett inlägg om en TV-serie.
Nelson och Barnaby befann sig bland viner och mördare i kvällens avsnitt.
Skål och hej, leverpastej! Så kunde vi nästan säga i kväll när det var säsongsavslutning för Morden i Midsomer. SvT visade det fjärde långfilmslånga avsnittet, med undertiteln A Vintage Murder. Och märkligt nog inleddes det inte med ett mord utan ”bara” en förgiftning…
Ett nytt vin ska lanseras av den lokala vinmakaren. In träder en berömd vinexpert – och ut döms vinet totalt… Då svimmar en del av de deltagande gästerna. Det är inte av förvåning – de är förgiftade. Senare samma kväll sker det första mordet. Ett mord, som visar sig hänga ihop med en smitningsolycka med dödlig utgång. Vintillverkaren är på väg i konkurs, den lokale hotellägaren försöker köpa företaget via ett skambud och ung, förbjuden kärlek utgör övriga ingredienser. Som vanligt är mordsätten tämligen ovanliga – det ena offret dör kvävningsdöden i vinbryggeriet, den andra blir knuffad ut genom ett fönster och spetsad.
Det här avsnittet är ganska lagom Midsomer, både vad gäller humor och spänning. Men det är också lite sorgligt när sanningen uppdagas i slutet.
Toffelomdömet blir högt, för detta fjärde och sista avsnitt var säsongens bästa, tycker jag.
Livet är kort.
Read Full Post »
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 