Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Stockholm’

Ett inlägg om en bok.


 

Tunneln i slutet av ljusetStrax efter mitten av maj knölade postis in ett brunt paket i min postbox. Martin Falkman hade varit vänlig nog att sända mig sin bok Tunneln i slutet av ljuset. Några böcker låg före på tur, men sen grep jag mig an denna psykologiska thriller, enligt dess omslag. Ett omslag som för övrigt matchar delar av min köksinredning, bland annat min vardagsservis! En bok som skriven för att äta till..? Tack Martin Falkman för boken!

Bokens huvudperson hittar ett… erbjudande i ett forum på internet. En man erbjuder den som är livstrött möjligheten att tjäna pengar på sin död. För en miljon kronor i månaden är motprestationen att den livströtte skriver ett dödskontrakt. Haken är att livet sträcker sig tolv månader framåt i tiden som längst. Sen ska mannen ta livet av den livströtte.

Den ende jag inte hittar nåt namn på i boken mer än ett e-post-nick är huvudpersonen, Peter Piper. (Namnet kommer från en barnkammarramsa, nursery rhyme.) Peter Piper ansluter sig till dödskontraktet och skriver ner tre beslut. Han säger upp sig, ber chefen dra åt helvete och… blir gränslös. Huvudpersonen ger sig in i en värld full av alkohol och sex, han reser, han slåss, han… mår dåligt. Frågan är om alla miljoner får honom att må bättre..? Och vad händer med livströttheten – finns den kvar eller går den över?

Stockholm och ångest är två ord som sammanfattar mitt första intryck av boken. Jag känner ganska snart att jag inte vet om jag pallar med att läsa om just det. Men jag läser vidare. För hur det än är vill jag veta hur det går för huvudpersonen som inledningsvis bara vill dö. Frågan hur mycket livet är värt ställs på sin spets.

Det här är en debutroman. Såna brukar innehålla lite för mycket av allt. I det fallet är den här boken inte unik. Jag förstår också att den klibbiga ångesten är självupplevd – hur kan nån annars beskriva den så korrekt och realistiskt? Det blir ganska… genomskinligt.

När jag läser om författarens tankar med boken noterar jag att det här är första delen i en Tunnel-trilogi. Det är bra. I slutet av boken blir nämligen läsaren… lämnad med en cliffhanger. För inte är det väl så att livet tar slut..?

Den här boken är lite för svart för mig. Men den är välskriven och språket flyter på bra. Några små irriterande korrekturfel hittar jag, men inte så de stör min läsning alltför mycket. Bokens formgivare har gjort ett mycket gott arbete och jag gillar särskilt omslaget.

Toffelomdömet blir medel …och lite till. För jag vill läsa fortsättningen!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minihalv-rosa-toffla-mini

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om att försöka både vila och ladda för arbetet.


 

 Jobbväska och Campuskort

Jobbväskan är packad och Campuskortet framlagt. Jag är redo för en ny arbetsvecka!

Snart är den här söndagen slut. Jag hade bestämt mig för en rejäl vilodag efter två veckor på nytt jobb och en halvdags lokalvård hemma igår. Men… du vet hur det är… Det finns alltid nåt att göra i ett hem. Knappt har en hunnit vila ut efter en arbetsvecka förrän det är dags att ladda för en ny. Nu klagar jag inte. Den som tror det känner mig inte. Tvärtom älskar jag att plocka fram såväl rena måndagskläder som jobbväskan. Den senare står nu packad och redo för fem nya arbetsdar. Jag känner mig också rätt redo, bara jag får slappa lite i kväll och sova gott i natt.

Ända till åtta sov jag i morse. Det var skönt. Jag läste ut den urspännande boken Prio ett och påbörjade Tunneln i slutet av ljuset. Den senare ska, vad jag förstår, vara en typ av spänningsroman också. Men den börjar med Stockholm-Stockholm-Stockholm och lika mycket ångest. Därför tror jag inte att jag kommer igenom Martin Falkmans bok lika snabbt som Emelie Schepps.

Prio ett och Tunneln i slutet av ljuset

Från seriemord i Norrköping till ångest i Stockholm…

 

Äggmackor kaffe och bok

Brunch med bok, kaffe och äggmackor.

Förmiddagen gick och jag fick en del läst och en del skrivet. Jag blev enbart störd av en torrgråtande* unge på framsidan. Stor var h*n och den förtvivlade och till sist rätt arga mamman försökte till sist lyfta berget ungen från asfalten där h*n låg och skrek och frakta det ungen med sig. Det gick sisådär. Ibland är det skönt att vara barnlös. Efter en skön dusch med hårtvätt fixade jag mig brunch nånstans mitt på dan. Jag har längtat efter ägg och eftersom det gick bra igår gjorde jag två äggmackor idag. Det har gått lite mer än en månad sen gallstensanfallet, men den här gången har jag inte glömt det lika snabbt – bland annat eftersom det förde med sig ett tarmvred light strax efteråt…

Mamma fick helgens andra samtal på cirka en timme. Jag har sånt fruktansvärt dåligt samvete, för jag vet att hon är så ensam. Men när en jobbar en hel dag och bara har några timmar ledigt på kvällen måste i alla fall jag vara pigg och utvilad för att orka lyssna i en timme på mammas prat om räkmackor, sin frissa, knäppa tanter med mera. Därför ringer jag vanligen på helgen, men då oftast både lördag och söndag. Idag pratade hon om lite annat, visserligen om sånt som varit, fast lite nytt för mig. Jag märker att hon glömmer en del namn. Kanske handlar det om åldern, kanske till viss del att hon blir lite stressad när jag ringer. Idag blev det ett bra samtal.

Efter samtalet tog jag bilen för att leta upp stället jag ska till i morgon på ett möte. Passade på att kolla parkeringar i närheten också. Jodå, det finns, men det kostar, förstås… Så åkte jag och hämtade Fästmön efter jobbet. Vi for till Stormarknaden. Anna hade ett par ärenden där och det var faktiskt inte så mycket folk. Men Anna och jag är väldigt olika när vi handlar. Jag hade nog plockat på mig varor på tio minuter, medan Anna går och kikar, klämmer, känner och… velar. Ja, hon vet med sig att hon är en riktig lite velpotta. Tur att jag kompletterar med mina ibland rätt förhastade beslut… För det mesta har vi trots allt rätt kul när vi handlar. Vi tramsar och flamsar, idag redan vid ingången till Kvantum där månadens grönsak presenterades. Anna förklarade väldigt detaljerat vad hon tyckte att den vita sparrisen såg ut som.

Månadens grönsak vit sparris

Månadens grönsak är vit sparris och den liknar nåt annat, tycker Anna.


På vägen ut träffade vi vännen M 
och fick en pratstund innan vi tuffade vidare till Himlen i Förorten. Jag hjälpte Anna att bära in alla miljoner kassar och sandpaket. Sen var det dags att vända hemåt och värma mat. Lasagnen kompletterades med ett glas rött och det var lika gott som igår.

Bästefåtöljen ropar och jag svarar att jag snart landar där. Jag hoppas att du har haft en bra helg. Min har varit givande och både slitsam och trevlig. Men alldeles för kort…

Den kommande veckan – eller nästa – skrivs det allra sista inlägget på den här bloggen. Det måste jag förhålla mig till på nåt sätt…


*torrgråtande = Annas beteckning på en unge som gråter utan att vara ledsen på riktigt

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Prio ettBöcker är ofta prio ett för mig. När jag så vann en bok med just den titeln, Prio ett, i en utlottning hos författaren på Instagram, blev boken självklart prioriterad. Jag slukade del två i serien snabbt. Denna den tredje delen om åklagaren Jana Berzelius och poliserna i Norrköping läste jag… ännu snabbare. Tack, Emelie Schepp!

Det är en läskig huvudberättelse som läsaren kastas in i. En efter en hittas svårt stympade människor i sina hem. Philip Engström har under sitt yrkesliv som ambulanssjukskötare upplevt mängder av svåra saker, men frågan är om inte detta tar priset. Jana Berzelius, på sidan 57 tillfälligt könsbytt till man, blir förundersökningsledare för morden – ja, personerna avlider av sina svåra skador. Som i tidigare böcker i serien har fallet kopplingar till Jans privatliv.

Jan Berzelius

Åklagaren byter tillfälligt kön på sidan 57.


Vad är det som gör att jag läser en bok så snabbt? 
Det är flera saker! Naturligtvis är det för att boken är bra, i det här fallet spännande. Men det handlar också om språket och bokens struktur, disposition. Det är inte helt ovanligt att författare låter flera parallella historier löpa genom hela boken. Det ger en snabbhet åt storyn. Emelie Schepp låter i alla sina böcker läsaren följa sina huvudkaraktärers göranden och låtanden. Möjligen skulle detta kunna vara nåt som avslöjar mördaren – den personen följs inte på samma sätt. Ganska snart får jag mina misstankar om vem som kan vara den skyldige i Prio ett. Vanligen innebär det att boken sjunker i värde för mig. Men inte den här gången. Jag kanske gissar vem och jag vet hur morden har gått till. Riktigt säker är jag förstås inte på mördarens identitet, men det som gör storyn fortsatt lockande är att jag inte har en aning om varför. Motivet, alltså.

Efter en smärre mellanlandning tycker jag Emelie Schepp har nått toppen igen. Åklagarens och polisernas privatliv känns nedtonade, men finns kvar – i mer lagom mängd, enligt min mening. Nåt som stör mig flera gånger är att jag får för mig att handlingen utspelar sig i Stockholm. Det gör den ju inte! Det gör däremot handlingen i alltför många andra nutidsdeckare. Därför är det roligt att Norrköping är miljön i den här serien. Jag känner igen Vrinnevisjukhuset och Södra Promenaden från mina farföräldrars sista år i stan. Extra ”kul” blir besöket i min gamla hemstad Metropolen Byhålan, på ett härbärge nära den gamla Konsum Ringen. Poliserna i stan verkar inte vara de mest alerta, men om jag finge önska vore det att Emelie Schepp tar livet av en och annan Metropolitan – som en nutida Maria Lang, rentav..?

Konsumringen

Här blir det bråk i Prio ett!


Toffelomdömet är tveklöst det högsta. Fortsätt skriva bra deckare, Emelie Schepp, och visa att Jante är död och Metropolitaner kan!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Sista svängen Maria Wern gick i afton. Och envis som jag är ville jag ge henne en sista chans. Jag såg andra delen av Smutsiga avsikter på TV4.

Maria Wern

Eva Röse spelade Maria Wern för sista gången på ett tag i kväll.


En man och hans fru hittas mördade. 
Men märkligast av allt är att en av dem hittas på Gotland och den andra i Stockholm. Maria Wern får åka till Stockholm för att jobba med polisen där – och Sebastian. Ytterligare en person mördas och medan en till synes oskyldig grönsakshandlare försvinner är hans fru livrädd.

Ja hela historien låter väldigt rörig, men faktum är att jag tycker att kvaliteten på de här Maria Wern-filmerna äntligen höjs! Den här sista filmen, uppdelad på två avsnitt, är både spännande och realistisk. Kärlekstjafset är nedtonat och det tycker jag också är bra. Tyvärr trappas det senare upp i slutet.

Toffelomdömet når upp till medel den här gången. Böckerna om Maria Wern, skrivna av Anna Jansson, är fortfarande bättre. Läs dem i stället, är mitt oombedda råd.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Lite kärlek, så här på morgonen…

Ett försök till ett kärleksfullt inlägg, men…


 

Jag älskar dig på örngottet

Lite kärlek mor vi gott av.  (Örngottet som syns p bilden har jag fått av Fästmön.)

Lite kärlek så här på morgonen denna rätt gråa onsdag tror jag vi alla skulle må gott av. Men det är svårt. Det är svårt när en irriterar sig så mycket. Och klagar – på sin egen blogg, framför allt. Däremot tvingar jag ingen att läsa. Det känns faktiskt som om jag numera skriver mest för mig själv. Syftena med bloggen förändras genom åren. Ursprungligen var bloggen en dagbok – och det är den främst idag igen. Samtidigt vill jag skriva om sånt som intresserar mig. Då tycker somliga att jag bara klagar. För att slippa irritera sig på mig behöver en ju inte läsa här, eller hur? Dessutom anser jag själv att jag också hyllar företeelser, företag, personer, produkter med mera när de är bra. Att ha selektiv syn när en läser kan ju göra att en missar sånt… I förra veckan hyllade jag till exempel min tandhygga och min tandläkare, i söndags hyllade jag mina före detta kollegor, i måndags hyllade jag min fyllande Fästmö – och delvis andra Annor… Kanske kan det vara så att de negativt kritiska orden träffar ömma punkter på det egna stället..?

Nu när jag har inlett med alla dessa exempel på hur jag hyllar personer och företeelser måste jag förstås klaga lite också. Till exempel undrar jag varför lokalblaskan inte har skrivit ett ord om poeten Göran Palm, som gick bort igår? Han är faktiskt ganska känd i lyrik-Sverige – och dessutom föddes han i Uppsala. Men det finns väl inga journalister som bor i Uppsala eller Uppsala län kvar på UNT numera – de flesta verkar pendla in från Stockholm. Det lokala har tappats bort, tycker jag, för Stockholmsmänniskor har inte samma känsla för Uppsala och vårt län. Och när de ska ut på stan och göra reportage är det gågatan, en parallellgata till gatan där UNT har sitt kontorskomplex, som gäller, det tycker fler än jag. Det var länge sen journalisterna gjorde sig besväret att besöka andra delar av kommunen och länet än Uppsala city – och Gottsunda, förstås…

Gravhögar mot blå himmel

Gamla Uppsala finns, till exempel. Det ligger inte på gågatan i city.

 

Antik o Auktion nr 5 2016

Jo, jag kan klaga på att Antikrundan är slut för säsongen, men Antik & Auktion, som kom igår, är bra kompensation!

Annars har jag inte mycket att klaga på just för stunden. Jag blev så glad igår för NK:s* sms. Det jag utläste betyder bland annat att vi ses på fredag när det är ett gäng från min förra arbetsplats som ska träffas. I morgon ska jag träffa min handläggare på Arbetsförmedlingen. Henne gillar jag. Och även om jag inte tycker att hon är så tillgänglig för kommunikation som jag anser att hon borde vara kommunicerar vi bra när vi väl gör det, så att säga. En del kärlek ger jag till och med till min a-kassa. Jag ringde dit i måndags, blev bemött som en människa inte som en paria eller en tärande och mitt ärende handlades samma dag. (Med detta menas att jag kan fortsätta få a-kasseersättning i ytterligare 200 dar.)

Lilla mamma behöver mycket kärlek! Vi telefonerade i nästan en timme igår och jag blev så ledsen av det jag fick höra. För jag förstår så väl att mamma känner sig exkluderad och osedd. Om det handlar om att hon är gammal blir jag dessutom riktigt jävla förbannad. Men det sa jag inte. I stället försökte jag diskutera fram till en lösning som vi två är nöjda med.

På TV har det varit ganska dåligt den senaste tiden. Antikrundan har slutat för säsongen, till exempel. Men När livet vänder har tre avsnitt kvar! I kväll träffar Anja Kontor och vi tittare Daniel Mendoza. På lördag blir det ett kärt återseende av manligt slag – Mr Selfridge är tillbaka! Det blir tio avsnitt den här säsongen.

Mr Selfridge

Mr Selfridge är tillbaka tio lördagar från och med nästa!


Men det är bara onsdag förmiddag än så länge. 
Jag har sökt ett antal jobb och hittat en del intressanta annonser på lediga tjänster och vikariat. Fast mest av allt hoppas jag ju på…

Eftersom mitt bokmål för nästa månad, maj, är att läsa böcker från loppis och second hand behöver jag lite påfyllning i den högen. Där finns för tillfället endast fem böcker – och en av dem har jag dessutom fått av vännen FEM, så jag vet inte om den räknas… Det kanske blir en utflykt idag till Återbruket i Boländerna. De har en ganska stökig och oorganiserad bokavdelning och så har de bara öppet på vardagar. Det var ett tag sen jag var där, med andra ord. Men… lite kärlek: Återbrukets bokavdelning är STOR, de har bra priser och jag har klara favoriter bland dem som jobbar där.

Fem böcker från loppis och second hand

Den här högen böcker från loppis och second hand måste kompletteras så att bokmålet för maj månad kan uppnås.

 

*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Rörelsen Den andra platsenEn av de svenska spänningsförfattare jag länge har läst med stor behållning är John Ajvide Lindqvist. Jag har alltså sträckt mig utanför deckargenren, mot spökhistoriernas och det okändas världar. Det var ingen tvekan om att jag skulle köpa Rörelsen. Den andra platsen på bokrean. Boken, som enligt baksidestexten är en prequel till Himmelstrand. Den första platsen.

Det jag missade att läsa om Rörelsen var att den är en sorts självbiografi. På sätt och vis upplever jag boken som en fiktiv roman, men i och med att det står

[…] magisk självbiografi […]

om boken på baksidan blir jag lite förvirrad. Jag vet inte vad jag ska tro om John i Stockholm 1985. John försöker sig på en karriär som trollkarl, men börjar umgås med en kriminell skinhead. Och vad är det för läskigheter som händer i huset där han bor? Människor går ner i badrummet och skär sig.

Alltså tyvärr. Jag fattar ingenting i den här boken. Den är splittrad och jag finner ingen röd tråd i den. Jag blir bara irriterad. Och jättebesviken. Den här boken är inte spännande alls, den är bara konstig.

Toffelomdömet blir det lägsta.

rosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

LeonSäga vad en vill om Mons Kallentoft som person – men skriva böcker kan han. I Herkulesserien skriver han dessutom tillsammans med Markus Lutteman, en författare jag väl inte var så impad av när jag läste boken om Patrik Sjöberg. Men i Leon, som är den andra boken i Herkulesserien, suddas författarnas gränser ut och det blir spännande och realistiskt. Jag köpte boken på årets bokrea och det var väl spenderade pengar!

Det kommer en direktsänd film som visar en skräckslagen liten pojke i en bur. En person, utklädd till ett lejon, stryker runt pojken samtidigt som en klocka räknar ner tiden. När timmen noll är slagen är pojken lejonets byte. Polisen Zack och hans kollegor kopplas in på fallet. Men samtidigt brottas Zack med sitt drogmissbruk och sina lojaliteter i den undre världen. När ytterligare ett barn kidnappas finner sig Zack plötsligt stå inför ett val: vem ska han rädda – barnet eller vännen?

Det här är en riktigt spännande bok! På långfredagsmorgonen läste jag nog minst halva boken och jag ville ogärna lägga den ifrån mig. Snacka om bladvändare! Idag på påskafton läste jag ut boken. Och nu längtar jag efter del tre i serien. Det är en mycket otäck historia som dessutom är väldigt verklighetstrogen. Stockholm kan onekligen vara både mörkt och kallt och barn… skyddslösa…

Toffelomdömet blir det högsta.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »