Vänligen Lars Lerin: Bjarne Melgaard

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

I kväll gick den sjätte och sista delen av Vänligen Lars Lerin. Det blev en långresa för både Lars Lerin och hans Junior till New York där de träffade konstnären Bjarne Melgaard. Jag hade aldrig hört talas om honom och var väl bara sisådär nyfiken. Men detta avslutande program blev både roligt och seriöst.

Lars Lerin träffade konstnären Bjarne Melgaard, som han var lite rädd för. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

Jag skrattade flera högt flera gånger under programmet. Det gjorde jag inte för att jag är särskilt lättroad, idag är jag ju arg. Men tittar en på Lars Lerin och han bara säger sånt som att han har en lesbisk katt… ja, då garvar jag. Sen var det intressant att delta som observatör i mötet mellan två konstnärer som sinsemellan är väldigt olika – den ena målar landskap, den andra

penisar så att en baxnar.

Lars Lerin erkände att han var lite rädd för sin konstnärskollega. Dels för att han ser så arg ut (!), men också, tror jag, på grund av motiven på hans tavlor.

Kanske uppstod ingen vänskap, utan snarare en bekantskap. För trots olikheterna har de tu en hel del gemensamt: närheten till sina mödrar, missbruket i bagaget – och att de är tillsammans med yngre, sydamerikanska män.

Det avslutande programmet i Vänligen Lars Lerin-serien var lika trivsamt som alla de andra. Den här gången upplevde jag mer ärlighet hos Lars Lerin. Inte är han så oförarglig som alla tycks tro, men å, vad jag gillar honom! Mer Lars åt folket!

Här kan du läsa om när Lars Lerin mötte…

Anni-Frid Lyngstad

Mikael Persbrandt

Leif GW Persson

Nino Ramsby

Christer Sjögren

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Omertà

Ett inlägg om en bok.

---

 

Vännen Agneta är en källa för många positiva saker coh företeelser i mitt liv. En sån är att hon är väldigt duktig på att förse mig med litteratur. I december förra året hämtade jag en rejäl samling böcker hemma hos henne. I kassen låg bland annat Mario Puzos sista roman Omertà.

Omertà är den sicialianska koden för heder i bemärkelse tystnad av vördnad för familjen. Den här bokens handling utspelar sig delvis på Sicilien, lite i England, men mest i USA. FBI har nästan utplånat maffiafamiljerna i New York. Familjen Aprile är emellertid kvar. Vid en konfirmation av ett barnbarn mördas dess överhuvud, gudfadern Raymonde. I testemantet ser han till att det är brorsonen Astorre som tar över framför de tre egna barnen. Astorre har tränat i hemlighet för uppdraget. Bland annat ska han sköta familjens banker. Bankerna är av stort intresse för omvärlden och uppdraget blir inte helt enkelt, trots att det sköts av en mellanhand. Astorre söker dessutom efter gudfaderns mördare.

Den här boken är särskilt spännande inte bara för att den är en thriller eller för att den är författarens sista bok om maffian utan för att den är författarens sista bok punkt. Mario Puzo avled strax efter han fått sitt manus till boken färdigt, sommaren 1999. Det känns verkligen som ett sista-verk – inte för att det är dåligt eller skrivet av en åldrande person utan för att det rundar av Gudfadern-berättelserna.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

100 Code

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår kväll var det premiär för 100 Code på Kanal 5. Detta tipsade Fästmön mig om, så Broadchurch fick stryka på foten till förmån för denna nya svenskamerikanska serie. (Självklart spelade jag in Broadchurch på DVD-hårddisken.)

Huvudrollsinnehavarna i 100 Code, Michael Nyqvist och Dominic Monaghan.

Svenskamerikanskt samarbete… Kan det va nåt? Det svenska i serie står främst skådespelaren som alltid får heta Mikael även i filmer och TV-serier, Michael Nyqvist. Det amerikanska representeras av Dominic Monaghan, inte helt okänd skådis han heller. Två bra skådisar… Det borde väl bli bra?

100 Code handlar om seriemördade blondiner och gula blommor. Först dyker offren upp i New York, men polisen Tommy Conley misstänker att liknande brott har skett i Stockholm. Därför reser han över. Stockholmspolisen Mikael Eklund är på väg att sluta vid polisen, men får som sista uppdrag att låta Tommy Conley observera. Naturligtvis hittar de mördade unga kvinnor och gula blommor. Däremot har de båda poliserna svårt att hitta ett sätt att kommunicera. Tommy Conley är nån sorts Saga från Bron. Igen. Dessutom är han extremt åksjuk. Kanske elchocker kan vara nåt??? Hur som helst verkar de amerikanska och svenska morden hänga ihop. Frågan är hur.

Tolv delar låter lite långt. Och jag undrar om den här serien inte var lite upphaussad innan. Men, men… Det är spännande och ruggigt och jag får möjlighet att bearbeta min ohyggliga rädsla för att bli levande begravd. Tror jag. I vart fall tänker jag fortsätta att titta på torsdagarna. Sen får andra göra som de vill.

Toffelomdömet blir medel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Reselystnad och annat

Ett inlägg om resedrömmar.

---

 

Resedrömmar om New York kan jag ägna mig åt när jag sitter på toa och glor in i detta duschdraperi.

När jag sitter på toa kan jag samtidigt passa på att drömma om New York. Inte för att jag har nån outsäglig längtan just dit, men jag kan liksom i tanke och dröm ramla in i mitt duschdraperi – som består av en bild med en yellow cab framför en massa byggnader.

Att drömma om att resa är OK, men jag ska erkänna att jag mer och mer skulle vilja upptäcka världen i verkligheten för min personliga del, inte genom andras texter och bilder. Innan det är… försent. En blir ju liksom inte yngre…

 

Men nån New York-resa blir det förstås inte för min del, däremot för en god väns del, i höst. Det är vännen väl unt! Själv åker jag till mamma i Metropolen Byhålan i morgon. Det blir inte nån semestertripp direkt. Det är lite saker jag ska försöka hjälpa min mamma med – om jag nu får. Och sen ska vi ju fira hennes 80-årsdag. Vi far bort över dagen med hjälp av Clark Kent*. Jag tror att det blir en bra liten roadtrip på en dag, det är nog vad både mamma och jag orkar med. Jag har gjort en reseplan i huvudet och färden inkluderar ett besök i en stad jag bodde i som litet barn, innan jag började skolan, på äldre stenåldern, alltså.

Idag har jag tusen och en saker att göra, men som vanligt går halva dan åt till att administrera. Och så skriver jag. Igår fick jag ett grönt paket som visade sig innehålla en nyutgiven bok. Den läste jag och bloggade om här samt skrev om i UppsalaNyheter här. Förresten väntar jag på ytterligare ett bokpaket, men det lär nog inte hinna hit innan jag åker till mamma. Då har jag två spännande böcker att se fram emot när jag kommer tillbaka hem i stället. Två böcker, som jag köpte för namnsdagspengen från mamma. Den ena är en antologi över deckare och deckarförfattare i Sverige, den andra är en deckare. Tur att jag har ett och annat hyllplan kvar i mina två deckarhyllor i hallen. Dessa inrymmer främst svenska deckare, men också knappt två hyllplan skandinaviska, särskilt norska, deckare.

Knappt två hyllplan inrymmer skandinaviska, främst norska, deckare.

Min dag ska nu fortsätta med alla måsten och några viljen, förutom sedvanlig jakt på grundtrygghet i tillvaron. Jag ska åka och tanka, handla mat (fisk och potatis finns, måste köpa nån sås av nåt slag) och införskaffa en blomma till mamma. Som belöning tänker jag titta på första avsnittet av sarkastiska Vera, som jag inte kunde glo på i fredags för att jag körde bil just då – DVD-spelaren klarar bara av att spela in ett program och det gick två samtidigt. Därför spelade jag in avsnittet i natt i stället.

Packa behöver jag visst också göra, kom jag på. Det ligger nån lapp på ena köksbänken där jag bockar av efter hand. Jag får INTE glömma mina mediciner den här gången, för mina e-recept är slut! Försöker slutligen upparbeta lite reselystnad inför de här dagarna.

Slutligen vill jag tacka för ALLA vänliga kommentarer och pepp i föregående, lösenskyddade inlägg! Det betyder oerhört mycket ska ni alla som skrev veta! Eftersom jag skriver det här i orange är det väldigt viktigt – och sant! TACK!

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Solskenet i någons liv

Ett inlägg om känslor, sår och att ge bort gåvor – och andras saker.

---

 

Den här kaffekoppen såg jag på Social Ekonomi Uppsala i måndags. Den illustrerar bra detta första stycke i mitt inlägg.

Det är inte alla förunnat att vara Solskenet i nåns liv. Men i morse kunde jag sätta upp det på mitt CV. Fästmön hade klivit upp för att göra sig redo för arbetet. Morgonen var grå och trist. En stund senare, när vi satt i bilen utanför hennes jobb blev det plötsligt soligt. Av detta drog vi båda slutsatsen att det måste vara min förtjänst – jag är helt enkelt Solskenet i Annas liv. (Om du inte fattar att jag är ironisk i den här texten behöver du inte läsa mer.)

Jag skulle vilja fortsätta vara Solsken idag, men efter att ha tampats med tonerbyte i min skrivare är det omöjligt. Tur att det inte fanns några vittnen. Min skrivare behöver jag när jag ”administrerar” för att kunna visa upp att jag ”administrerar”, så att säga. Min skrivare är ingen lyxpryl, den kostade ett par hundralappar för några år sen. Det som är dyrt är toner till den. En behållare svart och en behållare färg behövs och det totala priset ligger på runt 400 spänn. Sånt svider. Men jag har ärligt talat ingen lust att åka in till Myndigheten i stan så snart jag ska göra en utskrift som har med min ”administration” att göra.

Det som händer när jag byter toner är för det mesta att

1. skrivaren inte fungerar efter tonerbytet
2. det blir svart bläck överallt – på golvet, på mig etc

Men idag blev det en variation på temat 

Otekniska Tofflan.

Ett blodsår!

Det som skedde idag var att jag lyckades skada mig så att ett blodsår, som barnet I brukade säga, uppstod. I samband med detta passade jag på att KBT:a mig lite och ta en bild. Det är nämligen så att jag svimmar vid åsynen av blod efter en traumatisk vistelse på Sjukstugan i Backen år 2010. Idag höll jag mig på benen – men det var knappt. Och nu sitter jag och skriver med ett plåster på vänster pekfinger för att inte få skit i det djupa såret – som för övrigt gör jätteont när jag skriver. (Det här är självironi.)

Den här gången när jag grejade med skrivaren var det trots allt värt eländet ganska mycket för mig personligen. Jag brukar nätshoppa toner via UppsalaNyheters webbplats (högerspalten) hos InkClub. På så vis gynnar jag två företag här i Uppsala samtidigt som jag tänker lite på miljön (återanvändning av tonerbehållare) och på sysselsättningen (InkClub har anställda i Uppsala samt samarbetar dessutom med Samhall, som ger jobb åt människor med funktionshinder).

Förra gången jag köpte toner fick jag som trogen kund en fin present – det är här det extra värdet för mig personligen kommer in! Jag fick ett paket med två champagneglas från Iittala. Bara så där… Glasen är ännu ouppackade. Tanken är att spara dem för att sen skåla med dem fyllda av champagne när jag har fått nytt jobb. Alternativt ges de bort till nån annan som ska firas. Eller så försöker jag väl sälja dem… (Man ska inte ge bort gåvor man själv har fått, men glasen är ju inte nån gåva från nån jag känner utan från InkClub…) Nån som redan nu vill lägga ett bud på glasen???

Fina champagneglas från Iittala. Lägg ett bud på dem genom att skriva en kommentar eller mejla mig – adress överst i högerspalten!

En människa som inte tycks ha några skrupler vad gäller att sälja andras grejor är Richard Prince, läser jag i Metro. Han är konstnär och fotograf, bosatt i New York – och lever på att göra konst av andras Instagrambilder. Tydligen är detta en mycket lukrativ affärsidé, för enligt Metro

[…] tjänar [han] storkovan. […]

Det är nämligen så att det vi lägger ut på nätet blir allmängods, kan delas fritt och uppenbarligen säljas – i USA, i alla fall. Här i Sverige får man varken låna texter eller bilder hur som helst – men det är inte solklara regler vad som gäller! Så tänk på att det är bäst att fråga om lov först innan du lånar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stormsvala

Ett inlägg om en bok.

Fyra böcker om Mirjam och Hervor har Marianne Cederwall skrivit. Nu har jag läst den fjärde, Stormsvala, och kommit fram till att den är den bästa i serien.

Den fjärde boken om Mirjam och Hervor.

Äntligen har Mirjam och Hervor kommit till New York! Nu ska de hjälpa sina döttrar som har öppnat ett svenskt spa. Men så får Hervors dotter ett märkligt brev från Sverige. Hervor själv blir betuttad i en gåtfull kund, medan Mirjam är mer tveksam till denne. Och vad har dottern Anna för känslor för Jennifer, egentligen?

Som jag skrev inledningsvis tycker jag att denna den senaste i serien om de två häxorna är den hittills bästa! Den har både humor och spänning och den väjer inte för känslor av nåt slag. Och så har jag lärt mig att en stormsvala är ett varsel…

Det blir högsta Toffelbetyg för den här boken, inköpt i början av september på antikvariat i oläst skick – den gavs ut i år.

Livet är kort,

Read Full Post »

Månpockets augustisläpp

Ett inlägg om pocketböcker.

Ända sen Månpocket började ge ut bra pocketböcker har jag gillat dem! OK, jag vet att det är dotterförlag till Stormogulen, men faktum är att de titlar man släpper är läsvärda och har kvalitet – ofta både och…

Här kommer några av Månpockets boksläpp under augusti, i urval av yours truly:

Mord i blått av Jan Mårtenson
På det stora modehuset på Sturegatan är stämningen kaotisk. Husets grundare har avlidit och lämnat över ledningen till sin unga änka. Hans båda döttrar avskyr sin styvmor och dessutom har deras storslagna expansionsplaner gått upp i rök. Samtidigt som maktspelet trissas upp ska företagets överdådiga 50-årsjubileum firas, i Marrakech, den mytomspunna staden i Marocko mellan snötäckta Atlasberg och Saharas sandvidder. Där flockades 1900-talets internationella jetset och där skapade modeikonen Yves Saint Laurent sitt residens i den magnifika trädgården Jardin Majorelle, med hus och dekorationer som skimrar i lysande kraftfullt majorellblått. Johan Kristian Homan, den stillsamme antikhandlaren från Gamla stan, hamnar mitt i firandet.

Led Zeppelin av Mick Wall
Led Zeppelin var sextiotalets sista och sjuttiotalets första stora rockband. De reste sig ur askan efter The Yardbirds och skulle med tiden komma att betraktas som ett av världens största och mest inflytelserika band. När Jimmy Pages band The Yardbirds lade av 1968 behövde han nya musiker för att avsluta bandets pågående turnén. Han samlade ihop Robert Plant, John Bonham och John Paul Jones och som The New Yardbirds genomförde de en turné i Skandinavien. Efter turnén bytte det nya bandet namn till Led Zeppelin. Det här är historien om bandet som satte standarden för hur det vilda turnélivet för ett rockband skulle se ut. Och hur illa det kan gå om man lever rockmyten fullt ut.

Livlinan av Harlan Coben
När den höggravida f.d. tennisstjärnan Suzze söker upp Myron Bolitar är hon förtvivlad. Hennes make, rockstjärnan Lex Ryder, har försvunnit sedan någon ifrågasatt faderskapet på Facebook. Nu behöver hon Bolitars hjälp. Kan han ta reda på vem som vill henne så illa? Och kan han hitta hennes make? Det här är inte första gången sportagenten Bolitar blir anlitad som privatdetektiv och som vanligt kan han inte tacka nej.

I en människa av John Irving
Det här är en roman om åtrå, hemligheter och sexuell identitet, kryddad med kärlek, Shakespeare och crossdressing. Billys episka och tragikomiska uppväxtskildring tar sin början i 1940-talets Vermont och för läsaren genom årtionden, från Billys första förälskelse i bibliotekarien miss Frost – som han ska komma att återkomma till under resten av sitt liv – vidare till Wien, Los Angeles och aidsepidemins New York och tillbaka till födelsestaden igen. Med varsam hand och en stor portion svart humor skildrar Irving en del av vår historia sedd ur Billys perspektiv, ett sekel av krig, depression, politisk revolution och sexuell frigörelse. Det är en värld i ständig förändring, som angår oss alla.

En ung kvinnas sista ord av Regine Stokke
En dag i slutet av augusti får sjuttonåriga Regine Stokke veta att hon lider av akut leukemi. Ett år senare är hon död. Två månader efter beskedet bestämmer sig Regine för att starta bloggen ”Face your fear”, som snabbt blir Norges mest lästa blogg. Hon skriver ärligt om sjukdom och död, men också om livet. Hon låter oss följa med på aggressiva cellgiftsbehandlingar, starka möten med andra dödssjuka barn, djupa samtal om döden och svåra stunder efter allvarliga besked. Men hon delar även med sig av ljusglimtar från sina besök hemma, fina minnen från rockkonserter, egna fotoutställningar och ”världens bästa födelsedagsfirande”. Kort sagt, ögonblick ur en levnadsglad tonårings alldeles för korta liv. Regines blogg, utvalda läsarkommentarer och några utdrag ur hennes familjs och vänners dagböcker har blivit till den här boken.

Livet är kort.

Read Full Post »

Vårsläpp från Månpocket

Jag tänkte nästan skriva

Kosläpp 

i rubriken, men det handlar ju inte om kossor utan om nyutkomna pocketböcker från Månpocket. Här är några titlar som jag har valt av dem som kommer ut inom den närmaste framtiden:

Adjö det ljuva livet av Camilla Henemark & Carina Nunstedt
En historia om glamour, dekadens, uppgång och fall.
Hon var en stilikon och en diva. En scandal beauty som skapade löpsedlar vart än hon drog fram. Alla flockades runt henne, såväl idrotts- och popstjärnor som topparna inom politik och näringsliv, samt så småningom även Kungens innersta krets.
Under 2000-talet dalar Camillas stjärna. Det blir ett hårt fall som följs av hemlöshet, psykisk ohälsa och självmordsplaner. Det här är berättelsen om hennes hisnande liv. Om hur hon bestämde sig för att avsluta det och påbörja ett nytt.

Mörkt motiv av Louise Penny
När Jane Neal hittas död i skogen, skjuten med en pil rakt genom hjärtat, blåser det en kall höstvind genom den lilla byn Three Pines. Vem har dödat den omtyckta gamla kvinnan, och varför? Och finns det en anledning till att Jane dödades under förberedelserna till den årliga konstutställningen?
Det här är den första boken om kommissarie Gamache och den lilla idylliska byn Three Pines i Kanada. Serien har en stor läsekrets världen över och är flerfaldigt prisbelönt. Louise Pennys böcker har sedan debuten 2006 toppat många av världens försäljningslistor och översätts nu för första gången till svenska.

Jag ska göra dig så lycklig av Anne B. Ragde
1965: I bostadsrättsföreningen ”Ungdomens egna hem” utanför Trondheim sjuder det av otyglad livslust blandat med försök till social kontroll. Åtta familjer bor tätt inpå varandra, övervakar varandras klädsel, uppförande och levnadsvanor och har alltid tid att bjuda på en svidande kommentar. Här erbjuds allt från skvaller och barnpassning till hempermanent och påssoppa. Anne B Ragde målar upp en bild av en perfekt sextiotalsidyll. Bakom gardinerna finns både ensamhet och hemlig längtan, men tron på framtiden är osviklig.

Paradisträdgården av Amy Waldman
En jury samlas för att utse det bästa förslaget i en arkitekturtävling för ett minnesmärke där World Trade Center tidigare stod på Manhattan i New York. Deras röster faller på en grön och frodig trädgård, och när kuvertet med den anonyma vinnaren äntligen öppnas visar det sig vara en amerikansk muslim.
Paradisträdgården är en ytterst angelägen roman om vad främlingsfientlighet kan göra med oss människor. Amy Waldman skildrar de olika individerna i ett skräckslaget New York fullt av sörjande, aktivister och byråkrater – alla medmänniskor som kämpar för att nå fördelar och slåss för sina egna ideal.

Livet är kort.

Read Full Post »

En bild

Det är nånting hisnande över bilden! Den gamla bilden på ett gäng byggjobbare som sitter på en blivande skyskrapa och äter lunch. Hur vågade de? Hur vågade de arbeta där uppe i himlen utan skyddsanordningar av nåt slag?

Två i gänget är svenska bondpojkar! (Bilden är från Scanpix och lånad från Aftonbladets hemsida.)

Den här bilden – och ytterligare en när gänget LIGGER ner på balken – har fascinerat mig. Jag gav bort bilden ovan i storformat till Fästmöns äldste när de nyligen hade flyttat till Himlen. Bilden när gänget vilar middag har jag själv i mitt vardagsrum, tyvärr i ett betydligt mindre format.

Inte har jag nån fascination för höjder, jag har snarare blivit allt harigare med åren. Det som är fascinerande är hur dessa unga män vågade vara där uppe och jobba.

Lite roligt var det idag att läsa i Aftonbladet att två i gänget är svenska bondpojkar! Britt-Marie Johansson Dufva kände igen sin pappa John på bilden. Bredvid honom sitter kompisen Albin. De båda är från Okome i Halland. Bilden togs 1932 under bygget av Rockefeller Center i New York. Vem som tog den framgår inte av nån av artiklarna, men Hallands Nyheter skriver så här:

[…] Den blir mer begriplig om man inser att det några meter framför och nedanför byggjobbarna förmodligen ligger ett plankgolv över järnbalkarna. Bilden togs som ett slags reklamfoto för bygget, en arrangerad bild där jobbarna låtsades ha sitt lunchuppehåll. Den publicerades i tidningen New York Herald Tribune. Än i dag träter man om fotografens namn, även om många håller på Charles Clyde Ebbets, en välrenommerad fotograf från de amerikanska sydstaterna. Men åtminstone ett par andra fotografer var med i fototeamet, så säker kan ingen vara. […]

Livet är kort. Och fascinerande.

Read Full Post »

Arne Dahl: Ont blod – TV-serien

För två och ett halvt år sen läste jag boken Ont blod av Arne Dahl. En bok som vännen K, som nyss lämnade oss, sände till mig i april 2010. Nu har det gjorts TV-serie baserad på boken. Frågan är om det är bättre eller sämre.

Här hittas en kropp i kvällens avsnitt. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida. Fotograf är Johan Paulin.)

Det är förstås samma inledning som i boken: en litteraturkritiker mördas på en flygplats i New York. På så vis kommer mördaren över en flygbiljett – till Sverige. Rikskriminalens A-grupp får veta att en seriemördare är på väg in i landet och rusar till. Naturligtvis slinker mördaren förbi dem. Därpå vidtar ett antal mord, till synes utan koppling till varandra mer än sättet offren mördas på.

Är det här bra? Nja. Det är rörigt. Flera historier pågår samtidigt – även polisernas trassliga privatliv. Så här efter första delen ser man inte riktigt hur de olika delarna hänger ihop. Det sker mest en massa läskiga mord och handlingen hoppar och poliserna gör inget annat än hittar mördade människor.

Nej, än så länge har TV-serien inte höjt betyget jag gav boken! Det blir samma.

Livet är kort.

Read Full Post »