Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Idol’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Nu är det slut! Med Marika Lagercrantz avrundades den senaste säsongen av Stjärnorna på Slottet. Jag visste att hon hade spelat rollen som en lärare som blir förälskad i en tonårig elev och att hon är dotter till Olof och syster till David. Sen avslöjade Marika Lagercrantz nästan genast:

Jag växte upp bland böcker. Det fanns böcker överallt. Och jag… hatade det.

Stjärnorna på Slottet 2015

Marika Lagercrantz var sista stjärnan på slottet – för den här gången… (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Inte visste jag alls 
att Marika Lagercrantz, adlig och från borgerligt hem, spelat fri teater under sin tid som ung vuxen. Hon levde i kollektiv, försökte rädda rivningskåkar och… lärde sig renovera kakelugnar. Om sin barndom hade hon inte så mycket att berätta. Tillfällena hon tillbringade med sin far, stor idol på sin tid, var… typ tre. Och när hon rest till Malmö för att studera passade föräldrarna på att flytta – och skickade ner hennes grejor till henne i det lilla hyresrummet.

Tyvärr var det en ton genom programmet som jag inte gillade. En underton. Och vid middagen ballade det ur totalt när Claire Wikholm tyckte att männen tog för stor plats – och männen bara kände sig avbrutna. Urtrist. Däremot av körsången i kyrkan, under ledning av Caroline ”Snälla, snälla” af Ugglas, det bästa.

Toffelomdömet blev högt, för Marika Lagercrantz är spännande. Men de medverkandes sätt mot varandra får bottenbetyg. Fy skäms, vuxna människor!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa om…

Claire Wikholms dag

Morgan Allings dag

Amanda Ooms dag

Stefan Sauks dag

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Saknar du vänner? Kanske ska du göra som Lars Lerin – träffa människor du tycker verkar vara sympatiska och är lite av idoler för dig och på samma gång göra en TV-serie på SvT. Jag kollade premiäravsnittet av Vänligen Lars Lerin förra veckan. På onsdagskvällen slog jag mig ner framför TV:n för att se Lars Lerins möte med Mikael Persbrandt.

Lars Lerin

Lars Lerin saknar vänner. Igår kväll träffade han Mikael Persbrandt för att se om vänskap kunde uppstå. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Lars Lerin och Mikael Persbrandt…
Vid första ögonkastet tycker en kanske inte att den mjuke Lars har så mycket gemensamt med machokillen Mikael. Men två saker delar de: måleriet och alkoholismen. Det hade varit intressant att höra mer av deras dialog kring alkoholismen i programmet. Samtidigt inser jag att det naturligtvis hade blivit lite för nära. Lars Lerin är väldigt öppen med sin alkoholism, medan Mikael Persbrandt inte avslöjade fullt lika mycket. Skillnaden dem emellan vad gäller detta kanske handlar om att Lars Lerin har varit nykter alkoholist i 14 (?) år..?

Efter det första mötet i Mikael Persbrandts ateljé ger de sig ut på en bilfärd. Lars Lerin får Mikael Persbrandt att öppna bildörren åt sig. Lite så skrider den här halvtimmen fram – Mikael Persbrandt är helt klart ”mannen” i programmet. Ibland tycker jag, som själv tillhör HBTQ-gänget, att går till lite överdrift, medan jag noterar att vissa heteromänniskor i sociala medier tyckte att det var gulligt och charmigt. Jag tror nämligen inte att Lars Lerin är så svag som han framställdes igår när Mikael Persbrandt la armen om honom, beskyddande eller överlägset.

Självklart fortsätter jag att följa den här serien – nu återstår fyra avsnitt. Onsdagens program får emellertid inte högsta Toffelomdöme. Däremot får Junior det i sin Persbrandt (Bredaband)-imitation. Nästa gång möter Lars Lerin Leif GW Persson.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Här kan du läsa om när Lars Lerin mötte…

Anni-Frid Lyngstad

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en ny TV-serie.


 

Lars Lerin… Första gången jag hörde honom var i bilen på väg ner till Metropolen Byhålan tillsammans med mamma. Han sommarpratade. Tyvärr missade vi kanske den första halvtimmen av hans program, men sen lyssnade vi andäktigt båda två. I SvT:s nya serie Vänligen Lars Lerin söker Lars Lerin nya vänner. Vänner är nåt han saknar i livet. Sen är det självklart extra roligt att träffa folk som är lite av ens idoler. Först ut var Anni-Frid Lyngstad.

Lars Lerin

Lars Lerin saknar vänner. Kanske hittar han några i de sex programmen..? (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)


Mötet med Anni-Frid Lyngstad 
sker på Mallorca. Inte tar det lång tid innan ABBA-stjärnan rörs till tårar. Lars Lerin har inte den effekten att människor blir ledsna i hans närhet. Snarare handlar det om att han får dem att öppna sig, att prata om det som är svårt. Jag själv hade ingen aning om att Anni-Frid Lyngstad på kort tid förlorade först sin dotter och sen sin man under slutet av 1990-talet. (Just dessa år var jag på sätt och vis själv i kris.)

Men jag njuter också av att se Anni-Frid Lyngstad rynka på sitt speciella sätt på näsan och skratta så där som bara hon kan. Det känns äkta och även om jag vet att hon troligen är stenrik känns hon väldigt… vanlig – precis som hon säger att hon är. Eller åtminstone var under ABBA-tiden.

Vi tittare får en inte höra allt som sägs under det halvtimmeslånga programmet. Så klart en blir nyfiken! Samtidigt vill jag unna Lars Lerin sina nya vänner. Han verkar vara en sån underbar person själv, en sån en blir glad av. En liten ängslig tant med ett stort mått av ödmjukhet. Det kommer en långt på.

Den här serien ska jag fortsätta följa. Seriestarten får högsta Toffelomdöme! Nästa vecka möter Lars Lerin Mikael Persbrandt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som delvis går ut på att en ska inte ska skjuta upp saker till en morgondag som kanske inte finns. Fast vissa saker kan vänta.


 

Diamond Dogs David Bowie vinylLP

Diamond Dogs…

När du ser bilden här intill tror du säkert att jag ska skriva om en stor idol, RIP och en massa sånt. Det ska jag inte. David Bowie var inte en av mina stora idoler, men varken hans musik, filmer eller hans död har lämnat mig oberörd. Jag tycker till exempel inte att en ska dö när en nyss fyllt 69 år, en kan vänta ett tag. Vinylplattan Diamond Dogs är min enda LP med David Bowie. Jag lyssnade inte så mycket på hans låtar när jag var ung. Inte förrän jag kom till England och bosatte mig där ett tag. David Bowie var stor i England. Mina främsta musikaliska minnen från den tiden omfattar bland annat Ashes to ashes. För övrigt tycker jag att min yngsta bonusdotter skrev så fint på Instagram om sitt förhållande till David Bowies musik och vad han har betytt för henne. Den som följer henne där kan läsa. (Jag länkar inte eftersom det tyvärr finns nånting som kallas för troll.)

Så i stället för att jag skriver storvulet och känslosamt, som jag inte kan i det här fallet, väljer jag att citera Ashes to ashes här. Och glöm inte bort att en sak är säker: vi ska alla dö. Det är bara det att vissa dödar gör mer ont än andra.

[…] Ashes to ashes, funk to funky
We know Major Tom’s a junkie
Strung out in heaven’s high
Hitting an all-time low […]



Igår var det söndag 
och jag hade en synnerligen lat sådan. Det snöade inte så mycket, men jag hade ingen lust att gå ut i blåsten. Nån promme i Gamlis med Fästmön blev det inte, men vi har bokat in en dejt framöver. Jag intog en sen frukost, klockan var närmare 14 när jag slog mig ner vid köksbordet för att äta ägg, rostat bröd och de sista bitarna av mammas inlagda julsill.

Söndagsfrukost

Söndagsfrukost. Brödet, som inte syns i bild, är i rosten.


Största delen av dan ägnade jag åt att läsa. 
Jag fick tio böcker i julklapp. De fyra jag har läst hittills är alla jättebra. Den femte, som jag läser just nu, är helt… underbar… Jag vill inte göra nånting annat än att läsa… Och betänk att den inte är nån deckare, utan utspelar sig i… en bokhandel…

Bok och tänt ljus

Läsning av julklappsbok med julklappsbokmärke i samt tänt ljus = min söndag!


Framåt seneftermiddagen telefonerade jag med mamma. 
Jag skrapade veckans Trisslott – och tänk, vi vann! För vinstpengarna, 60 kronor, blir det två nya lotter.

Trissvinst 60kr

Trissvinst!


Ingen större lust att laga mat hade jag
 (ovanligt, va?!) så jag dukade fram en ädelostbit som var kvar sen i julas samt en chèvre och en cambozola vitlök inköpta till lördagskvällen. Då var magen emellertid full. Vilken tur att den som spar hon har – nåt riktigt gott! Ett glas Amarone blev det till ostarna samt fikonmarmelad, som jag liksom ädelosten hittade i kylskåpet. Det gottiga intogs medan jag kollade Gengångare.

Söndagsmiddag

Söndagsmiddag av Toffliansk sort.


Resten av kvällen läste jag,
men så fastnade jag för en dokumentärfilm som pågick ända till 22.35 och då var det dags att lägga sig. Tvätteriverksamheten hade paus i natt, vilket gjorde att jag kunde somna ganska snabbt. Däremot körde den igång framåt halv sex-/sex-tiden i morse. Det är nu tydligt och uppenbart att den som tvättar i huset dessa underliga tider inte kan läsa vilka tider det ska vara tyst. Stackars människa! Jag menar, att inte kunna läsa… Så hemskt…

I morse snöade det och fortsatte att göra så hela dan – till dess att det började regna… Kollegan E och jag hann med att lägga några ord i Wordfeud under dagens raster. För tillfället leder jag och jag är revanschsugen efter att ha fått stryk lite för mycket och ofta den senaste tiden.

Kollegan E spelar Wordfeud

Kollegan E försöker hitta ett ord som ger många poäng.


Självklart hade jag med mig Fikry till jobbet,
men eftersom jag har fullt upp med arbetet hann jag bara läsa en kort stund i samband med ett toabesök. Så gissa vad jag ska göra nu..?

Livet enligt Fikry på hylla

Fikry fick mest ligga på hyllan på jobbet idag.


I mina fönster står stakar och hänger stjärnor.
Men det är inte tjugondedag Knut förrän på onsdag. Kanske plockar jag bort dem ändå redan i morgon. I kväll vill jag läsa. Vad gör DU i afton??? Har du inget bättre för dig kan du alltid skriva några rader i en kommentar här nedan och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om helgen och om glädjen som saknas.


 

Afrikansk figur

Jag satt här och läste… Som synes behöver jag tvätta håret OCH skaffa tandställning mot underbettet.

Jag satt här igår och läste min tidning… Ja, det vill säga jag läste pappersvarianten av QX, en tidning jag knyckte i Pride Park i lördags. Och sen läste jag förstås boken jag ska recensera. Den hinner jag inte ta mig igenom före helgen – helgen börjar ju för övrigt idag. Recensionen kommer därför nån gång under nästa vecka.

I eftermiddag ska jag åka till Förorten, skjutsa barn och grejor och hämta Fästmön. Efter nåt ätbart tar vi oss sen in till stan för att gå på konsert. Jag har inte varit i stan på hela sommaren, för jag räknar inte en bussresa till centralen som ett stadsbesök liksom inte heller besöket hos frissan – salongen ligger i utkanten av stan. Nej, jag häckar ju mest här i New Village. Vad ska jag i stan att göra? Bli irriterad på folk? Det kan jag lika gärna bli här hemma. Det är tröttsamt när människor inte förstår hur röster ekar i grytan som bildas av omkringliggande hus. Det gör att alla här hör deras fest, trots att vi inte är bjudna (för övrigt skulle jag aldrig frottera mig på ett party där Mr Besser-Wisser deltar). Och jag blir liiite grinig och hyssjar när jag genom mitt öppna arbetsrumsfönster har hört en unge säga

Det är en fluga!

sex gånger, högt, utan respons från nån förälder.

Sarah Dawn Finer på Parksnäckan

Vi ska lyssna på Sarah Dawn Finer i Parksnäckan!

En har blivit folkskygg, det är bara att konstatera. Jag klarar fint av att umgås med en till två personer i taget, helst såna ur närmaste umgänget eller familjen. Sen tar det stopp. Därför blir det extra intressant att se hur det avlöper i kväll. Jag gissar nämligen att vi inte är ensamma om att lyssna på Sarah Dawn Finer i Parksnäckan här i Uppsala. Biljetterna var en liten överraskning från Anna, som vet att Sarah Dawn Finer är det närmaste en idol för mig. Hon reser och far Sverige runt och ger konserter, hon reser utomlands och sjunger, är med i teateruppsättningar… jag blir trött bara jag tänker på hennes schema. Och jag förstår verkligen att hon numera nästan aldrig svarar på Tweets… Men i kväll ska vi lyssna på hennes ljuva stämma när hon och hennes tremannaband kör akustiskt. Det blir nog en magisk kväll, särskilt som solen har lovat att hålla sig framme.

Stadshuset i Stockholm.

Stadshuset i Stockholm ska vi kanske titta på. Den här bilden är dock från november förra året.

I morgon far vi sen iväg, Sar… Anna och jag, för att utnyttja två gratisnätter på hotell som Anna har fixat. Vi får ungefär två dar i Stockholm allt som allt (anländer lördag eftermiddag, åker hem måndag lunch). Lucille vaktar över mitt hem och får på så vis en fristad (utan att jag förklarar närmare). Det ska bli skönt att få tid tillsammans. Tid, när bara Anna och jag upplever saker. Det är för lite av den varan sen en tid tillbaka och det tär. Sen vet jag också att Anna alltid är mamma, att Anna jobbar när hon inte har semester och att jag är dotter (inte till Anna, förstås!) och har mitt skrivande. Men nu… Nu har vi två dar som ingen tar ifrån oss. Jag lämnar datorn hemma. Behöver jag skriva kan jag faktiskt göra som FEM och jag gjorde när vi var barn, eller som Kim M. Kimselius gör på sina resor – skriva för hand. Block och penna brukar finnas på hotellet. Jag vill vara närvarande den här gången, inte tänka på nästa text eller nästa blogginlägg eller om jag har fått nåt mejl.

tårarDatorn får stanna hemma, alltså, du läste rätt. Visserligen är jag livegen, men jag har lagt på några extra kol och det jag behöver göra på måndag kan jag göra när jag kommer hem – bara det är före midnatt. Jag har tidsinställt några blogginlägg ifall du saknar mig förfärligt. Och du som finns på Instagram kan nog se en och annan bild som jag skickar upp – kopia går till Twitter också. Mejlen får vila helt. Jag har inte riktigt hittat tillbaka till glädjen i skrivandet. Orden finns där, de kommer ut utan problem, men jag känner mig inte välkomnande eller glad över dem. Bara ledsen och sorgsen. Det är med andra ord rätt illa ställt.


Vad händer hos DIG i helgen??? Skriver du några rader i en kommentar och berättar har jag nåt kul att läsa, det vet jag bestämt!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg till min mamma.


 

Mamma och jag vintern 62 63

Påbyltad i mammas trygga armar vintern 1962 – 1963. Jag var inte ett år än här. Pappa fotade.

När jag var liten var du min idol, mamma. Du var inte bara gårdens vackraste och modernaste mamma, du var världens snällaste också. Varje stund jag kunde sökte din närhet. Men sen blev du sjuk. Kanske var det därför jag ännu mer ville vara där du var de gånger du var hemma från sjukhuset.

Jag blev arg på din sjukdom, arg på dig. Vi har inte haft nån riktigt bra relation, mamma. Det var ju pappa som blev min trygghet när jag var liten, pappa jag senare också vände mig till när nånting var svårt. Men det var alltid, alltid dig, mamma, som jag längtade efter.

Åren gick och jag lämnade Metropolen Byhålan. Där kändes för trångt och för kvävande. En sån som jag passade inte in. Jag byggde mig ett nytt liv så småningom här i Uppsala, men försökte åka ”hem” varje sommar och varje jul. Du och pappa bodde kvar i huset, trots att det enbart var pappa som skötte såväl hus som trädgård. Din dumma sjukdom satte stopp för så mycket. Dock inte för din matlagning. Den var du nästan lika känd för som ditt modellande i ungdomen.

mammas o pappas bröllopsfoto

Mamma och pappa fick knappt 50 år tillsammans varav 47 som gifta.

Så gick pappa bort och du och jag blev de två tredjedelar som finns kvar i min ursprungliga familj. Det du var med om när pappa drunknade skulle jag inte önska nån. Det var ett så hemskt slut på er kärlekshistoria, mamma. Ni var ju tillsammans i 50 år, varav 47 som gifta.

Ändå blev det så att du och jag kom varandra närmare igen. Visst kan jag bli galen ibland på dig när du tjatar om färdtjänst, dina telefoner… för att inte tala om kaffeperkolatorn. Men du är min mamma och du ställer alltid upp för mig även om min stolthet hindrar mig från att jag be dig. Du gör det ändå. Du finns där. Du är min mamma och jag älskar dig.

Jag kunde inte åka ”hem” till Mors dag, men tack vare min vän FEM fick du ett litet paket att öppna idag. I sommar fyller du 80 år. Även om jag är livegen tänker jag åka till dig då för att fira din dag. Jag blev lite ledsen att höra att du skulle äta en Findus frusenrätt idag. På födelsedagen blir det nåt smaskigare, mamma, jag lovar!

Jag o mamma

Jag och mamma sommaren 2014 på mammas 79-årsdag.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett tänkande inlägg.


 

Grått löv med droppe

Det finns fortfarande tårar trots att det är över.

Även den här helgen har jag fått nåt att fundera över. Jag vet inte hur det kommer sig, men så snart jag gör nåt annat än sitter i mitt hem ringer min mobil eller telefon. Det skedde två gånger igår. Sista gången körde jag bil på slingrande vägar genom ett vägarbete, så jag ville inte prata. Jag får ett nytt samtal på måndag. Till dess kan jag läsa på lite. Och fundera.

Det är lite för mycket på gång just nu, känns det som. Vissa saker vill jag gärna slutföra. Som redigeringen av mina ord. Delmålet var fem kapitel igår, jag hann två. Till viss del berodde det på omfånget, men till största delen var det så otroligt smärtsamt att gå igenom. Igen! Jag har ju nyss satt orden på pränt, känns det som. Jag borde vara smått… immun… Men inte. Tårarna finns där trots att det är över. Det gör fortfarande fruktansvärt ont.

Citronklyftor

Middagstillbehör.

Det blev, fantasifullt nog, sedvanlig fredagsmiddag i New Village-köket igår. Jag hade tänkt överraska och göra kyckling i lergryta med sallad, men det funkade inte med tider, hämtningar och lämningar. En kyckling i lergryta ska stå i ugnen en timme per kilo och när man inte vet exakt vilken tid man kan äta blir det knepigt. Men den som spar hon har!

Till nästa helg blir det emellertid inte kyckling i lergryta, för då kommer äldsta bonusdottern hem på besök och jag gissar att hennes mamma/min Fästmö vill åka hem och hänga med henne då de timmar hon (Anna) inte jobbar. För naturligtvis jobbar Anna nästa helg. Och nån gång under den helgen eller kanske måndagen därefter ska vi fira yngsta bonusdottern som fyller 20.

Räkor

Middagen.

Efter middagen gjorde vi nåt som i alla fall jag inte har gjort på många, många år: vi glodde på Idol. Detta broilerprogram i landet Lagom där det plötsligt är tillåtet för tre personer att vara hur elaka som helst. Och de som står framför dem leker divor och ikoner. Vissa av dem är inte ens torra bakom öronen. Men se! Igår… Jag såg och jag hörde en tjej göra en underbar version om min gamla favoritlåt Purple rain. Fantastisk röst och utstrålning! Den här tjejen önskar jag en bättre framtid än att segrande ur programmet (det brukar ju inte gå så bra för vinnarna…) – jag önskar att hon får möjlighet att göra sång och musik till sitt yrke. Och så får hon gärna tipsa Laleh om hur man inte förstör en bra låt.

I eftermiddag ska vi ut och vandra bland gamla döa författare och kändisar på Gamla kyrkogården i centrala Uppsala. Det börjar klockan 14, samling vid Gamla kapellet och kostar 50 pix. Häng på om du inte har nåt för dig!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »