Steget efter

Ett inlägg om en bok.

---

 

Två stora och tämligen tunga papperskassar med böcker kom vännen Agneta bärandes över gården till mig en dag i mars – förra året. Jag har plockat ur böckerna, ställt in dem i olika hyllor och läst några av dem. Eftersom mars månad 2016 är en månad när jag enligt mitt bokmål ska läsa svenska författare blev det naturligt att välja Henning Mankells bok Steget efter. Boken var en av dem som kom i papperskassarna. Tack, Agneta!

I den här tegelstenen sker det riktiga otäcka saker. Den inleds med tre försvunna ungdomar. De antas vara på resande fot, men en mamma ställer sig mycket tveksam till detta. Samtidigt hittas en av Kurt Wallenders poliskollegor mördad i sitt hem. Under utredningarnas gång visar det sig att morden hänger ihop. Dessutom finns ett HBTQ-tema. Tyvärr sker det ytterligare mord innan Wallander löser fallet – och själv är nära att få sätta livet till.

Jag är förvånad över att den här boken var så spännande och bra som den är. Dels för att den har ett antal år på nacken, men också för att min uppfattning om författaren troligen färgats av TV:s Wallanderfilmer. Jag blev glatt överraskad samtidigt som jag alltså ännu en gång kunde säga att

Boken är bättre än filmen.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Märkligheter, nyttigheter och tittigheter

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om underliga saker, nyttiga dito och spännande TV-program.

---

 

Jag blir allt svartare runt ögonen. Men nyklippt och fin i håret är jag i kväll också!

Ringarna runt ögonen blir allt större och mörkare. Jag fattar inte, jag tycker att jag sover om nätterna, går och lägger mig tidigt nånstans mellan klockan 22 och 23) och kliver inte upp alltför tidigt (6.30). Men ändå är jag så trött, så trött. Och i natt hände en skum grej. Jag vaknade och betraktade mig! Fast jag sov. Jag sov och snarkade och lät som en traktor… Vissa morgnar när jag är på väg till jobbet kan jag komma på mig själv med att undra om jag verkligen lever. Det råder sån märklig tystnad omkring mig. Konstiga känslor och upplevelser som jag inte har nån förklaring till. En del skulle med all säkerhet säga att jag är knäpp. Det kanske stämmer. (Fast det är inte OK att håna mig för det.)

Det händer konstiga saker här hemma också. Häromdan var det en blyertspenna som plötsligt började rulla på köksbordet. Jag stod vid diskbänken, en bra bit därifrån. Nu i kväll när jag kom hem satte jag mig vid datorn för att betala en räkning. Plötsligt smällde det till i köket. Det var en diskborste som LÅG på diskbänken som plötsligt ”hoppade” ner i en av diskhoarna. På lunchen idag pratade R om hur spökrädd h*n är. Jag vågade inte berätta om den rullande pennan, men när R hade gått från lunchrummet berättade jag för NK* om trädgårdssaxen som var försvunnen och som plötsligt dök upp. Det finns mycket troligt logiska förklaringar till dessa saker, fast när det gäller försvunna saxar och saker som plötsligt rör sig av sig själva, då är jag övertygad om att det är min pappa som busar med mig eller på nåt sätt vill få fram ett budskap. Vad det senare skulle kunna vara tål att tänkas på… Jag återkommer om jag kommer på nåt.

Dagens lunch.

Det har varit en dag fylld med jobb, men också med funderingar, framför allt kring prioriteringar. Det var 15 grader kallt i New Village i morse. Jag kände att jag behövde tillföra kroppen lite nyttigheter, så jag följde med NK till ICA-affären och köpte ett par kycklingspett och grönsaker till lunch. Sen jobbade jag på rätt stenhårt och bra till det var dags att hasta iväg till stans bästa frissa M. Eftersom jag var tvungen att åka rakt genom stan fastnade jag naturligtvis i en bilkö, men jag kom fram några minuter före bokad tid. Innan jag kunde landa här hemma stannade jag vid Tokerian för att veckohandla mjölk, fil, ost och luncher, mest. Fick slänga på datorn och administrera lite innan jag äntligen kunde rosta ett par mackor. En blir inte så mätt på två små spett och lite grönt…

Medan jag åt min kvällsmat bläddrade jag igenom TV-tidningen. Till min glädje hittade jag en hel del spännande program som visas inom kort. På torsdag, direkt efter Antikrundan på SvT1, börjar den svenska kriminalserien Gåsmamman på Kanal 5. På söndag kan den som inte har sett Maria Lang: Mördaren ljuger inte ensam kika klockan 21 på TV4. Jag har sett filmen och har den på DVD, så jag kollar SvT1 klockan 21.45 i stället. Då visas ett minnesprogram om Ted Gärdestad med anledning av att han skulle ha fyllt 60 år den 18 februari. Och på onsdag nästa vecka visar TV4 den första delen av två om mordet på Olof Palme, Palme: sista timmarna. Tänk att det är 30 år sen Olof Palme mördades!

Men NU ska jag ta en liten runda bland de bloggar jag läser innan jag häller ner mig i bästefåtöljen för att höra och se vad Leffe och Camilla har för sig i Veckans brott klockan 21. Jag lämnar dig med tre bilder från dagen, den som började med femtongradig kyla och som blev till en porlande vårdag…

Detta bildspel kräver JavaScript.

*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Målgrupp: Människor

Ett inlägg om gåvor och prövningar.

---

 

Livet prövar oss människor. Och gjorde det inte det skulle vi inte uppskatta de goda stunderna. Jag visste att Döden var i faggorna. En försvunnen person i ett annat land. Igår kom bekräftelsen. Min vän var i tårar. Jag satt vid vännens köksbord och lyssnade och pratade. Fick för miljonte gången känna att jag måste sluta skjuta upp saker och ting som har med människor att göra. Inte träffas SEN. Inte ringas SEN. För SEN kan ju vara… försent. Nu finns inget kvar som binder min vän vid det gamla landet. Begravning lagom till jul om det går att ordna visum. H*n lovade vara tillbaka här till nyår. Jag lovade att finnas här nu och under tiden – och SEN också – även för familjen. Jag fick i eftermiddags en produktanmälan som jag granskade och den fick mig att tänka på vännen med sorgen. Författaren hade som målgrupp nämligen angett… människor. Det är nåt jag tar till mig och nåt jag ska försöka jobba för att bli bättre på. Alltså att ha människor som min målgrupp.

Författarens ord.

Vi drar oss mot jul och idag har jag fått så fina julklappar från jobbet. Jag har alltså varit snäll, kunde såväl jag som kollegorna konstatera. (Sen finns det visst en och annan i cyberspace som tycker att jag är knäpp också och som anser att min knäpphet berättigar dem till att förfölja mig. Men det är annan historia och den kommer inte här.) Efter förmiddagskaffet kom chefen med ett grått kuvert som innehöll ett presentkort från Delicard. Jag blev tvungen att genast gå och kolla på nätet. En kan välja bland ett femtiotal jättefina klappar – allt från välgörenhet till husgeråd, delikatesser och prenumerationer. Jag funderar på att välja en grillpanna. Visserligen har jag större behov av en vanlig stekpanna, men jag har alltid velat ha just en grillpanna för till exempel lax.

Det finns massor med saker att välja bland.

 

Trevlig helg önskade arbetsgivaren med en reflex. Mycket användbar julklapp!

Det var tårta på jobbet i onsdags eftermiddag, så inte trodde jag att det skulle vara gofika även idag – men det var det! Stora, härliga bullar med pärlsocker på. NK* och jag slank ner tidigt för att få en pratstund på tu man hand. Det behövdes både socker och prat för att hålla energinivån uppe så att en fick nåt vettigt gjort för lönen den här fredagen före jul… Många hade varit på julfest igår kväll och jag tror bestämt att det hade satt sina spår hos somliga. På väg från gofikat snubblade vi över nästa julklapp, dessutom. Och det var en riktigt bra grej: en reflex. Jag svär så ofta över att fotgängare inte har reflexer så här års. I år har jag varit extremt dålig på det själv. För det händer ju att även en bildåre som jag behöver gå till och från garage och parkering… (Nä, jag är inte felfri.)

Nu sitter jag och laddar för en kvällspromenad till soprummet och Tokerian. Då skulle jag slippa ge mig ut och köpa kaffe i morgon förmiddag, nämligen. På väg hem från jobbet såg jag hur full parkeringen var. Kanske har många kunder handlat färdigt nu?

På Tokerian finns det mesta, dock inte champagne. Det är tur att jag har egen sån i kylen med tanke på dagens bästa gåva:

Dagens bästa gåva.

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Otäckheter och positiva nyheter

Ett inlägg som inleds med otäckheter och som rundas av med positiva nyheter.

---

 

Fasen, så många otäcka saker som nyligen har hänt och händer i omvärlden! Och då menar jag allvarliga ting, inte turkoschockar. Jag vet inte vad det är för land jag lever i längre. Bara en sån sak som allt knivande… Är det rätt metod att ta till för att få ”hjälp” från Samhället? Varför reagerar ingen förrän det redan har hänt otäckheter? Här i Uppsala kom det upp staket vid ett ställe intill järnvägen strax innan sommaren. Men då hade redan ett antal självmord skett vid just den platsen, bland annat Ludmillas dotters – för sju år sen. Det är inte utan att man vill skrika till Samhället:

Sent ska syndaren vakna!

Fast det är inget roligt sammanhang, bara ledsamt och tragiskt.

Vatten är härligt, men också farligt.

Ovanpå det har sommaren medfört en massa tragiska drunkningsolyckor och försvunna barn, stora som små. Det är inte alltid de har hittats vid liv när de sen har hittats. I detta sammanhang är jag glad att jag inte skaffade barn – jag skulle ha varit en orolig morsa hela livet, helst stängt in ungen. Och det går ju inte!

Drunkningsolyckorna känns som om de har varit fler i sommar. Eller också är det för att media har slagit upp dem större, särskilt när det är barn inblandade. Men det är lika hemskt när nån äldre drunknar. Även om det finns simkunnighet på skolbetygen är det inte nån garanti. Min pappa lärde sig tidigt simma eftersom han tillbringade somrarna i den finska skärgården. Han drunknade ändå.

På tal om pappa läste jag igår på nätet att Bertil Torekull, han som gav pappa kåserispalten Hurtigrutten i Byhålenytt Corren i födelsedagspresent en gång, kämpar för att få sitt körkort tillbaka. Bertil Torekull är 83 år och det var våren 2014 efter ett läkarbesök som Transportstyrelsen drog in hans körkort på grund av en synskada. Bertil Torekull har nu ansökt om dispens för en viss sträcka, den mellan hemmet och Simrishamn, eftersom han ofta är ute och föreläser. Om synskadan säger han i Expressen att han ser från sitt hem ända bort till Bornholm. Underlig synskada, det…

Jag tänker gör nåt så ovanligt som att ringa för att förnya mina recept.

Åter till otäckheterna. Jag läser att antalet ID-kapningar och kontokortsbedrägerier har ökat också. Det blir ju den självklara följden av att allt ska vara så himla digitalt. Visst underlättar det digitala samhället mycket för både sändare och mottagare, men det är också väldigt sårbart. Jag tänker därför fortsätta att ringa till min husläkarmottagning när jag behöver förnya mina recept, vilket jag behöver göra nästa vecka. Tänk så förvånade de ska bli när de får höra en mänsklig röst! (<== ironi) För övrigt höll jag ju på att få betala en lunch i Nora flera gånger på grund av en ilsken restaurangägare och en dålig (?) kortläsare. Du må tro att jag är extra vaksam sen dess! Inte känns det särskilt bra, heller, eftersom den ilskne fick mitt visitkort med mina kontaktuppgifter på…

Händer det verkligen inte bra och roligt längre? Är positiva nyheter av det slaget som vem som blir nästa programledare för Falsksång Allsång på Skansen? Det blir för övrigt Sanna Nielsen, enligt Aftonbladet. Jag hade tippat på Kalle Moraeus, därför att det är ett program jag inte tittar på samtidigt som jag vet att herr Moraeus är väldigt musikalisk. Det är Sanna Nielsen också – hon sjunger definitivt inte falskt. Det gör däremot många i broilerfarmprogrammet Idomin Idiot Idol. Småungar, som tror att de är världsstjärnor bara för att de får vara med i TV. Sen klarar de flesta inte av det så kallade kändisskapet och det går åt skogen för många av dem, även om undantag finns. En del blir ju, till exempel programledare för Falsksång Allsång på Skansen…

Personligen vill jag helst inte synas i TV, men nu är det så att Antikrundan, mitt favvo-program på SvT, kommer till stan på lördag. Jag tänker dra ner på Vaksala torg och köa för att komma in på Uppsala Konsert & Kongress, där rundan spelas in mellan klockan 12 och 18. Vad jag tänker ta med mig? Litteratur, förstås, som jag vill veta mer om! Det blir en blandning av uppslagsverk, historiskt, media, sakralt och profant.

För att fylla på med positiva interna nyheter ska Uppsalaewa och jag ha bokbytarstund om en vecka. Äntligen! Vi byter deckare mot deckare.

Jag får Dödens bok och Ewa får Dödsdomen… Inte särskilt positiva titlar, men…

Har det hänt nåt positivt i DITT liv i sommar? Varför inte skriva några rader i en kommentar här nedan och berätta!!! Jag menar, har du orkat läsa hela den här drapan, kanske du har nåt att säga själv..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inte bil(l)igt med bil

Ett inlägg om bilägandets lustar och olustar.

---

 

Nu är jag och min älskade Clark Kent* till doktorn. Översatt till svenska betyder det att jag ska åka och få min bil reparerad. Det där stenskottet, du vet. Jag har inte varit ute i garaget och tittat på bilen sen jag kom hem från Stockholm. Om vindrutan har spruckit lovar jag dig att jag grinar. Högt och ljudligt. Det sved så jäkligt för ett par år sen att behöva hala upp tusenlappar för att jag var seg med att ta mig till Ryds.

My Toyota is fantastic! Men börjar bli till åren kommen…

Jag älskar min bil, men den börjar bli till åren kommen. Och med åren kommer krämporna, precis som hos oss människor. När vi kom hem från Nora hade ena fönsterhissen pajat, till exempel. (Troligen ett kretskort och ett nytt sånt kostade hela 7 000 kronor. För tre år sen…) Sen är det lite annat smått och gott som skulle behöva fixas till. Om jag bara finge en lön…

Du tycker säkert att jag är larvig som talar om min bil som Stålmannen, mannen i mitt liv. Men faktum är att Clark Kent är det hjälpmedel jag ofta behöver för att ta mig ut. Av olika skäl åker jag helst inte kommunalt och nån fungerande cykel äger jag inte, bara en rostig sak som har hängt obrukbar i kallförrådet sen 1999, ungefär. Kort sagt och utan att förklara närmare än vad jag redan gjort behöver jag min bil. Därför älskar jag den.

Häromdan läste jag i Byhålenytt om en stackare som fått sin bil stulen i slutet av 1980-talet  i Metropolen Byhålan. Ja det var en lång sorgeperiod, tänker du, men historien är inte slut än. Mannen fick nämligen helt nyligen parkeringsböter och trängselavgifter på sin stulna bil. Av nåt skäl tycks anmälan ha försvunnit från polisens system. Den stulna bilen är en röd Golf och nu är den efterlyst igen. Kanske dags att koppla in Hasse Aro eller varför inte självaste Brynolf Wendt?..

Fågelbajs på bilen är inte heller kul.

Men du ska inte tro att jag tycker mest synd om mannen med den stulna, röda Golfen som fick böter. Jag tycker nog att det är snäppet värre med bilägaren som fick sina säten nersmetade med kattbajs. Hur polisen vet att det är just kattbajs förtäljer inte historien, men gissningsvis har det tagits prover och analyserats. Även detta skedde i Metropolen Byhålan.

Med dessa två hemska historier tänker jag att… om så är fallet… vad är en sprucken vindruta? Min bil är ju inte stulen och inte nersmetad med bajs, i alla fall. Fast du får gärna hålla en tumme att dagens reparation av stenskott inte blir nåt dyrbart! 

 

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Morden i Midsomer: The Balad of Midsomer County

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Brittisk folkmusik är inte alltför lik svensk, även om vissa instrument är desamma. Men det påhittade Midsomer county är väldigt likt Gotland – i deckarlitteraturen, vill säga. På båda ställena tas ju folk av daga i sån takt och under så många år att det är märkligt att där finns några överlevare. Kvällens Morden i Midsomer, med undertiteln The Balad of Midsomer County, inleds med en dränkning.

Nelson och Barnaby löste nya mordfall i Midsomer i afton, på SvT, förstås.

Varför svamlade jag om folkmusik i inledningen? Jo, i kväll var det folkmusikfestival i Midsomer. Men kvällen innan festivalen skulle starta mördas arrangören. Han dränks i sitt hem, i en skål med kokta ägg, levande ålar och vatten. Som synes fortsätter de spektakulära modus operandi i Midsomer. Det framkommer ganska snart att arrangören ville flytta festivalen till London, nåt som inte är populärt bland de lokala företagarna. Upp till ytan kommer också ett mystiskt gammalt självmord och en försvunnen masterinspelning där självmördaren sjunger The Balad of Midsomer County. Självklart inträffar flera mord. Kärlek, passion och lojaliteter saknas inte heller som ingredienser i detta det tredje av totalt fyra långfilmslånga avsnitt.

Bitvis var det spännande idag med alla gamla hemligheter och nya bland invånarna. Men det är också lika bitvis segt, trots allt, och jag saknar fortfarande det där riktigt kusliga Midsomer. Den enda gången jag tyckte det var lite läskigt var när mord nummer två utfördes. Uuuuuäääääääck!.. (<== onomatopoetiskt äckelord)

Toffelomdömet blir medel.

PS Det fjärde avsnittet av säsongens Morden i Midsomer visas inte förrän den 21 juli!!!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sammanträffanden eller vad?

Ett märkligt inlägg.

---

 

Felix var borta, men kom hem fyra minuter efter att jag postat det här kollaget och en efterlysning på Instagram.

Den här veckan har jag varit med om några märkliga saker. Jag gissar att det är sammanträffanden, men riktigt säker kan en ju aldrig vara…

I tisdags hade en av familjens katter varit försvunnen sen fredagskvällen. Det fanns inte så mycket jag kunde göra åt det, för katten försvann i Förorten och jag befinner mig i New Village. Men Fästmön gav sig ut med Felix pappa för att leta efter katten. Anna la ut en bild på Instagram i samma veva på hur de stod under ett träd för att slippa bli regnvåta och jag kommenterade bilden genom att undra om Felix inte hade kommit till rätta än. Det hade han inte. Jag slängde ihop ett kollage om tre bilder på Felix och la ut på Instagram tillsammans med en efterlysning. Fyra minuter efter att min bild blev postad satt Felix utanför dörren hemma hos sig och ville in.

Den andra konstigheten inträffade på torsdagsförmiddagen. Jag fick ett sms med tre smileypussar från Anna och svarade – med tre smileypussar och en tårta, av nån anledning…

Tre smileypussar och en tårta.

Jag vet inte varför jag skickade med en tårta, för vi hade inte messat tidigare på morgonen och ingen av oss fyller år eller nåt. Men det som är ännu märkligare är att jag två minuter senare blev bjuden på tårta av vännen M, per sms…

Två minuter senare kom sms från M.

Ja man kan ju undra lite över detta. Att Felix kom hem berodde troligen på att det var dags, han var trött och hungrig efter fyra dygn på luffen. Och att M bjöd in mig på tårta berodde nog på att hon hade en bit över från igår. Fast varför jag messade en tårta till Anna kan jag inte förklara. Tyvärr hade jag inte möjlighet att åka till M och smocka i mig tårta, för jag hade annat för mig. Kanske behöver jag bli lite mer lyhörd för mina egna förmågor och tolka dem bättre så att vissa saker passar bättre in i min planering… Eller… så är det just det rubriken på det här inlägget säger, sammanträffanden, och de sker ju lite när som…

Vad tror DU??? Råkar du ut för såna här sammanträffanden då och då??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nytt från Månpocket i juli

Ett litterärt inlägg.

---

 

Månpocket är nåt jag gillar! Ofta är det bra böcker som kommer ut snabbt i pocket där. Pocketböcker, som ju är betydligt billigare än inbundna – OCH lättare att ha med sig i just en ficka (pocket). Månpocket är faktiskt Sveriges största pocketförlag och har gett ut 2 500 titlar sen starten 1980. Det är Bonnierförlagen och Norstedts Förlagsgrupp som är ägare, men titlarna hämtar Månpocket från de flesta svenska förlag. Totalt blir det cirka 100 pocketböcker om året. Bara så du vet. (Faktauppgifterna är hämtade från Månpockets mynewsdesk-sida.)

Trots att juli är en semestermånad tar Månpocket inte ledigt från sin utgivning. Här är några titlar som kommer i juli och som jag tycker är/verkar vara intressanta:

Sex år av Harlan Coben
Det har gått sex år sen Jake Fischer såg hur hans stora kärlek Natalie gifte sig med en annan man. Sex år av sorg och saknad. När han får syn på Natalies makes dödsannons kan han inte låta bli att gå på begravningen. Men den sörjande änkan är inte Natalie. Jake börjar söka efter sanningen, men jakten på kvinnan som krossade hans hjärta – och ljög för honom – kommer snart att sätta hans eget liv i fara.
Harlan Coben är en av mina favoriter i thrillergenren. Hans böcker är spännande och mystiska och handlar ofta om försvinnanden av olika slag.

En ond liten handling av Elizabeth George
Dottern till en av Barbara Havers bästa vänner kidnappas och spåren leder till Italien. I ett försök att hitta flickan gör Havers ett övertramp och straffas med administrativ tjänst. I stället reser Sir Thomas Lynley till den italienska staden Lucca för att bistå den lokala polisen i utredningen. Snart upptäcker Lynley att fallet har förgreningar långt upp i den italienska maktens korridorer.
Elizabeth George är en av mina favoritförfattare vad gäller deckare. Jag gillar också TV-serierna/filmerna som är baserade på hennes böcker. En ond liten handling är hennes artonde roman om Thomas Lynley och Barbara Havers.

Konsten att ha sjukt låga förväntningar av Åsa Asptjärn
Det här är en debutroman i vilken vi läsare med lika delar skratt och svärta får ta emot Emanuel Kents livsfilosofiska råd medan han trasslar sig genom hösten på högstadiet. För alla som läst om, älskat – och växt ifrån – Greg i ”Dagbok för alla mina fans”, finns nu en liknande antihjälte, fast i tonårsupplaga med stor näsa, finnar och fjun på överläppen.
Jag tycker att det här låter som en annorlunda och spännande bok och läser den gärna!

Sigrid av Johanne Hildebrandt
Den här boken sägs vara en magnifik saga byggd på Sigrid Storrådas liv, den drottning som format hela Nordens historia. Vi läsare får följa med till 900-talets sagotid när sägenomspunna kungar och drottningar härskar, blodiga krig står mellan vikingar och kristna och gudinnorna vandrar bland de dödliga.
Det verkar hur intressant som helst!

 

Urvalet ovan är som sagt mitt ur Månpockets julisläpp!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Chasing shadows

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår kväll var det premiär på TV4 för Chasing shadows, en brittisk kriminalserie i fyra delar. Eftersom jag inte hade möjlighet att titta då spelade jag in på DVD-hårddisken och kollade nu i kväll. Ganska snart insåg jag att den som gjort serien måste ha sneglat en hel del på Bron – Sean är en manlig version av Saga, nämligen. Båda kan de mycket om människor – utom att umgås med dem.

Chasing Shadows två huvudpersoner Ruth, spelad av Alex Kingston och Sean, spelad av Reece Shearsmith. Den senare såg jag tidigare i år som hustrumördare.

Serien inleds med en jakt på en seriemördare. Polisen Sean och hans kollegor hittar mördaren, men hinner inte fram i tid för att rädda det senaste offret. Vid en presskonferens säger Sean att han har misslyckats. Strax därpå blir han omplacerad till en avdelning för försvunna personer. Där ska han arbeta tillsammans med analytikern Ruth. Eftersom Sean är som han är kör han sitt eget race, vilket komplicerar saker när tanken är att Ruth och han ska samarbeta. Raskt kastas vi tittare – och Ruth – in i jakten på en försvunnen tonårstjej, ett fall som polisen inte prioriterar eftersom flickan tidigare har rymt hemifrån. Men Sean inser snart att hon inte håller sig undan frivilligt. Hans metoder att komma fram till detta är ganska… brutala.

Ja, man blir tidigt rätt galen på Sean, men… han är duktig. Det är även Ruth. Och mot slutet av första delen är hon nånting på spåren när hon plötsligt… Tja, jag rekommenderar faktiskt att du tittar! Både Alex Kingston, som spelar Ruth, och Reece Shearsmith, i rollen som Sean gör lysande ifrån sig. Den senare såg jag för övrigt tidigare i år, den gången som psykopat i Hustrumördaren.

Toffelomdömet blir högt.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

With child

Ett inlägg om en bok.

---

 

Nej, nej, nej! Jag är verkligen inte med barn! Däremot har jag alldeles nyssens lagt Laurie R. Kings bok With child till handlingarna. Och i den deckaren tampas huvudpersonen, lesbiska polisen Kate Martinelli såväl med andras barn som med tanken att skaffa egna barn tillsammans med partnern Lee. Tusen tack, Tomte-Åsa i Eskilstuna! Detta var den andra boken av totalt fyra som jag har köpt för ditt julklappspresentkort!

Kates kollega Al har blivit styvpappa till en tonårstjej. Inte helt enkelt… Jules, som flickan kallas, söker upp Kate för att be henne om hjälp att hitta den försvunne hemlöse killkompisen Dio. Kates privatliv är samtidigt upp-och-ner efter att Lee har rest till sin faster på obestämd tid för att tänka över deras förhållande. När sen Al och hans Jani, Jules mamma, ska gifta sig och åka på bröllopsresa, ber Jules att få stanna hos Kate. De två bestämmer sig för att åka upp till Lee och hennes faster. Det är bara det att Jules är försvunnen en morgon…

Inte heller den här boken var svår att komma in i trots att jag läste den på engelska. Det tar tio sidor, sen läser jag lika snabbt som på svenska. Jag gillar författarens sätt att skriva, men också hur hon skildrar Kate och Lee och deras förhållande. Det känns som om hon är väldigt insatt i hur ett lesbiskt förhållande kan vara. Samtidigt märker jag att boken har några år på nacken – den kom ut 1996. Mobiltelefoner fanns då inte i var mans/kvinnas hand. Men hade det gjort skulle den här boken inte ha blivit så spännande.

Toffelomdömet blir högt. Inte det högsta, för jag tycker att boken liksom är skriven i två delar som inte helt hänger ihop.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »