Jag var på ett väldigt trevligt kalas igår. Vi firade en familjemedlem som har födelsedag idag, egentligen, men eftersom vi är många delas firandet upp. Fästmön och jag hade fått instruktioner om att inte ta bilen, så vi gick. Det var en alldeles lagom promenad, men lite kylig. Mina öron var illrödaen lång stund efter att vi anlänt till målet. Vi hade ett lätt paket med oss som vi hoppas ska komma till användning och glädje framåt sommaren. Det såg inte mycket ut i ”omonterad” form, tyvärr. Efter att ha skålat i bubbelvatten med alkohol i och väntat in övriga gäster bjöds vi på två sorters smörgåstårta, många sorters kakor, två sorters vin och två sorters tårtor. En kan säga att vi rullade hem under kvällen efter en gott och varmt firande – och ätande. Då hade vinden stillnat och det blev en ännu skönare promenad.
Innan vi knoppade in kollade vi en nygjord dokumentär om Ted Gärdestad med anledning av att han skulle ha fyllt 60 år i förra veckan. Vad jag tyckte om den kan du läsa här. Jag tror att filmen påverkade mig, för jag drömde att jag var en sökare på väg hem. Och just som mobilen larmade att det var dags att vakna hade jag kommit fram. Dessvärre sov mina händer fortfarande, så det tog en stund att stänga av oljudet.
Snögubben vi passerade igår kväll såg rätt sur ut. Och det var kanske inte så konstigt med tanke på temperaturen…
Att säga jag var på glatt humör idag vore att ljuga. Jag jobbar på efter de prioriteringar jag har fått och försöker göra mitt bästa för att författarna ska vara nöjda. Det är de, tack och lov! Med mina insatser, det vill säga. Med situationen är ingen av oss nöjd. Det handlar om att utnyttja och att utnyttjas. Jag kände hur hornen i pannan växte ut när till och med tidsrapporteringen krånglade. Uppenbarligen var jag inte tyst, för jag fick fnissiga korridorkommentarer. Jag hade gärna fnissat med – och jag varit på fnissigt humör. Men jag var sur. Som ättika! Eller som snögubben vi passerade igår kväll…
Temperaturen har legat runt nollan eller strax däröver igår och idag. Under dan snöade det, men det var blandat med regn och la sig tack och lov inte. Jag blev tvungen att ta en liten promenad även i kväll, för i helgen kom nya och korrektalappar med frågor fönster och persienner. Eventuella fel ska anmälas skriftligt och lämnas in före onsdag, för nu går garantin snart ut. Och jag har massorav fel – allt från otäta ventiler med is på insidan som följd till halvtrasiga persienner. För ett tag sen delades en enkät ut där en uppenbarligen skulle vara anonym. Efter att ha undrat hos BRF-ordföranden hurh*n tänkte (inte omh*n tänkte, men…) gjordes lapparna alltså om. Nåja, eftersom jag gav mig ut till styrelsebrevlådan kunde jag också ta med mig några soppåsar till soprummet. Till skillnad från somliga ställer jag nämligen inte mitt stinkande avfall i trappuppgången, jag behåller det inne hos mig eller går ut med det och lämnar det där det ska lämnas.
Tidigare idag fick jag ringa ordföranden också. Ja, jag hörde att jag störde, men om det nu är besvärligt att folk ringer får h*n väl införa telefontider. I helgen kom det upp lappar på våra portar om ett informationsmöte. Jag ville veta om det var ett möte kring en tvingandesak eller om det var ett säljmöte. Det var det senare, alltså ett möte där ett företag vill sälja på oss boende nånting. Då tycker jag att det ska stå på lapparna. Det ska vara tydligt att det inte är nåt informationsmöte från BRF-styrelsen utan ett säljmöte i regi av ett företag. Som det är utformat nu är det intetydligt. Kommunikation och information är svårt. Det irriterar mig att såna som inte är proffs på det ägnar sig åt det i stället för att ta hjälp – hjälp, som uppenbarligen behövs. Hoppas fler än jag ringer och ”stör”!
Jag tror bestämt att mitt blodsocker är nere vid fotknölarna. Blodet mitt är inte sött utan surt, vilket betyder att jag behöver äta nåt. Förhoppningsvis jämnar det ut humöret tills jag ska ut och åka och hämta en och annan senare i kväll.
Inte vet jag om jag kan se ljust på framtiden, men en kan ju alltid Photoshoppa…
Ted Gärdestad skulle ha fyllt 60 år i torsdags. Han blev bara 41.
I torsdags skulle Ted Gärdestad ha fyllt 60 år. Med anledning av detta visade SvT1 igår kväll, tre dar senare (!), en ny dokumentär, Ted Gärdestad – För kärlekens skull. Självklart ville jag inte missa den.
I programmet fick vi gå i hasorna på brodern Kenneth, men vi fick också se och höra personer som Ted Gärdestad jobbade med liksom en av hans före detta fruar, hans gamla pappa och hans dotter. Jag rös när Björn Ulvaeus berättade hur snabbt han insåg att Ted Gärdestad var väldigt begåvad. Det var roligt att se gamla bilder på Ted Gärdestad, såväl stillbilder som rörliga, liksom bitar från hans framträdanden.
Vi som gillade Ted Gärdestad när vi var unge visste snart att han var en sökare. Det vi inte visste varhur dåligt han mådde. I det här programmet berättades bland annat om Ted Gärdestads sista inspelning och hur kämpigt han hade med att genomföra den samtidigt som rösterna inom honom försökte ta över. Att han överhuvudtaget orkade spela in sin sista skiva är en gåta.
Jag äger en enda av Ted Gärdestads skivor och det är LP:n Ted, i vinyl, förstås. Tyvärr har skivan legat i solen (slarvmaja jag!) och blivit bucklig, så den är kompletterad i efterhand med en CD. Jag lyssnar på den ibland, njuter, minns hur det var då, när skivan kom. Och så tänker jag vilken fruktansvärd förlust det var att Ted Gärdestad gick alldeles för ung ur tiden. Ted Gärdestad avslutade sitt eget liv genom att hoppa framför ett tåg.
Det är viktigt att vi vågar prata om självmord och att må dåligt. Därför tycker jag att den här dokumentären var bra. Men den kunde ha varit längre – 45 minuter var alldeles för kort. Jag hade gärna sett och hört ännu mer av Ted (och lite mindre av brodern Kenneth). Dessutom tycker jag att det är väldigt konstigt att SvT visar den flera dar efter den dag när Ted Gärdestad skulle ha fyllt 60. Susanne Cederberg, som gjorde filmen, borde ha fått både mer(sändnings)tid och framför allt rättsändningstid.
Toffelomdömet blir trots mina invändningar ovan det högsta.
Min jobbväska håller på att falla sönder och samman, men den innehåller fortfarande ”allt”.
Att det här dagen blev klarare kan en inte direkt säga. Morgonen inleddes med minusgrader och snöfall, eftermiddagen avslutades med regn och slask. Och däremellan har jag jobbat. Eller försökt. Jag har försökt hantera och bemöta olika människor som har stått i mitt dörrhål och velat saker. Jag har försökt förhålla mig till det faktum att timglasets sand rinner ut. Jobbat på, suttit i avstämningsmöte och, avslutningsvis, varit en kollega behjälplig med medicin. (Min jobbväska, som håller på att falla sönder och samman, är som Muminmammans handväska – den innehåller ”allt”!)
Prioriteringar är klara, jag vet vad jag ska göra i morgon. Jag vet också att det kommer ett viktigt akutjobb nästa vecka. Ovanpå det är jag kallad till ett samtal som jag bävar för. Det blev en del funderingar som vädrades under dagens go-lunch i restaurangen när NK* och jag fick sällskap av kollegan H. I övrigt en trevlig lunch. Dessutom gladde det mig att min sjuka kollega hade återvänt från de döende idag. Själv känner jag mig lite halvrisig, men undrar om det inte mest är psykiskt.
Jag tänker inte bli sjuk till helgen. I kväll botar jag mig med Antikrundan och Gåsmamman, i morgon med Fästmön och på söndag med en födelsedag i familjen.
En reflektion, bara, med tanke på födelsedagar… Idag skulle min farfar ha fyllt 116 år och Ted Gärdestad 60. Jag tror att Lars Lerin hade kunnat velat bli vän med båda. Lars Lerin är just… oskyldigt blå…
Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om underliga saker, nyttiga dito och spännande TV-program.
Jag blir allt svartare runt ögonen. Men nyklippt och fin i håret är jag i kväll också!
Ringarna runt ögonen blir allt större och mörkare. Jag fattar inte, jag tycker att jag sover om nätterna, går och lägger mig tidigt nånstans mellan klockan 22 och 23) och kliver inte upp alltför tidigt (6.30). Men ändå är jag så trött, så trött. Och i natt hände en skum grej. Jag vaknade och betraktade mig! Fast jag sov. Jag sov och snarkade och lät som en traktor… Vissa morgnar när jag är på väg till jobbet kan jag komma på mig själv med att undra om jag verkligen lever. Det råder sån märklig tystnad omkring mig. Konstiga känslor och upplevelser som jag inte har nån förklaring till. En del skulle med all säkerhet säga att jag är knäpp. Det kanske stämmer. (Fast det är inte OK att håna mig för det.)
Det händer konstiga saker här hemma också. Häromdan var det en blyertspenna som plötsligt började rulla på köksbordet. Jag stod vid diskbänken, en bra bit därifrån. Nu i kväll när jag kom hem satte jag mig vid datorn för att betala en räkning. Plötsligt smällde det till i köket. Det var en diskborste som LÅG på diskbänken som plötsligt ”hoppade” ner i en av diskhoarna. På lunchen idag pratade R om hur spökrädd h*n är. Jag vågade inte berätta om den rullande pennan, men när R hade gått från lunchrummet berättade jag för NK* om trädgårdssaxen som var försvunnen och som plötsligt dök upp. Det finns mycket troligt logiska förklaringar till dessa saker, fast när det gäller försvunna saxar och saker som plötsligt rör sig av sig själva, då är jag övertygad om att det är min pappa som busar med mig eller på nåt sätt vill få fram ett budskap. Vad det senare skulle kunna vara tål att tänkas på… Jag återkommer om jag kommer på nåt.
Dagens lunch.
Det har varit en dag fylld med jobb, men också med funderingar, framför allt kring prioriteringar. Det var 15 grader kallt i New Village i morse. Jag kände att jag behövde tillföra kroppen lite nyttigheter, så jag följde med NK till ICA-affären och köpte ett par kycklingspett och grönsaker till lunch. Sen jobbade jag på rätt stenhårt och bra till det var dags att hasta iväg till stans bästa frissa M. Eftersom jag var tvungen att åka rakt genom stan fastnade jag naturligtvis i en bilkö, men jag kom fram några minuter före bokad tid. Innan jag kunde landa här hemma stannade jag vid Tokerian för att veckohandla mjölk, fil, ost och luncher, mest. Fick slänga på datorn och administrera lite innan jag äntligen kunde rosta ett par mackor. En blir inte så mätt på två små spett och lite grönt…
Medan jag åt min kvällsmat bläddrade jag igenom TV-tidningen. Till min glädje hittade jag en hel del spännande program som visas inom kort. På torsdag, direkt efter Antikrundanpå SvT1, börjar den svenska kriminalserien Gåsmamman på Kanal 5. På söndag kan den som inte har sett Maria Lang: Mördaren ljuger inte ensam kika klockan 21 på TV4. Jag har sett filmen och har den på DVD, så jag kollar SvT1 klockan 21.45 i stället. Då visas ett minnesprogram om Ted Gärdestad med anledning av att han skulle ha fyllt 60 år den 18 februari. Och på onsdag nästa vecka visar TV4 den första delen av två om mordet på Olof Palme, Palme: sista timmarna. Tänk att det är 30 år sen Olof Palme mördades!
Men NU ska jag ta en liten runda bland de bloggar jag läser innan jag häller ner mig i bästefåtöljen för att höra och se vad Leffe och Camilla har för sig i Veckans brott klockan 21. Jag lämnar dig med tre bilder från dagen, den som började med femtongradig kyla och som blev till en porlande vårdag…
Ett inlägg i vilket Tofflan filosoferar över himlen, en otrolig resa som går mot sitt slut och sin ärliga mamma.
Idag är himlen så där oskyldigt blå som i bröderna Gärdestads låt med samma namn. Passande nog, eller snarare genom en tydlig vink från Fästmön igår, valde jag en lika oskyldigt blå pikétröja idag. Inte för att jag känner mig oskyldig, direkt, men kanske möjligen lite fåfäng. Jag ska ju fotas idag, en bild som ska komplettera en artikel om mig och mitt arbete i personaltidningen. Den tidning som, ironiskt nog, kommer ut i samma veva som jag slutar.
Min blå Lacoste och jag.
Jag försöker att inte bryta ihop. I stället försöker jag se artikeln och allting annat som sker runt omkring just nu som vägar till nånting nytt. Och faktum är att jag är bättre rustad den här gången! Jag har nämligen arbetat på tre fantastiska arbetsplatser samt en avdelning på det här universitetet under knappt två år. Arbetsplatser där mina kompetenser har efterfrågats och jag har blivit bedömd därefter, inte efter att jag inte alltid fikar… Det har varit en otrolig resa, som har känts lite som att både vila i en trygg famn och ta in så många intryck att hjärnan nästan har kokat. Jag är så tacksam att jag har fått vara med om det här.
Gårdagen var kylig och blåsig, så det passade bra att vi slurpade i oss soppa till kvällen. I afton vet jag inte vad som vankas, för Anna ska iväg på möte på eftermiddagen och sen håller hon på och smusslar med saker och ting.
Ringde mamma igår kväll. Det ramlade nämligen in ytterligare ett kuvert i min postbox igår från henne – hon lämnade ju också ett när hon var och hälsade på i påskas. Vi pratade lite om sista april och hon berättade att hon hade fått med sig en sillburk hem från Lilla ICA, en burk hon inte hade betalt för, igår. Vet du vad lilla mamma gör då? Hon rollar tillbaka till affären och berättar om misstaget! Hur många hade inte i stället behållit sillburken och hållit käft om den???Hon var lite ledsen över att inte ha fått tag i färskpotatis till sista april, men sa att hon får nöja sig med Janssons frestelse från frysdisken till sillen hon köpte. Ibland är avståndet oss emellan skit. Jag önskar att jag kunde åka dit med några färskpotatisar, men det är ju lite långt. Jag vill inte att nån annan gör det, jag skulle vilja göra det själv. Men nu är det som det är.
Anna och jag hängde över våra böcker och våra Wordfeudpartier största delen av kvällen sen. Slöglodde lite på nån autentisk FBI-historia om ett kidnappningsdrama och sen var det plötsligt läggdags. Vi var jättetrötta båda två! Men som vanligt sprakade det i min klockradio klockan 1.23 i natt. Jag vet inte vad som händer, men det har sprakat tre nätter i rad just nu. Det är inte så att jag får nåt meddelande eller att nåt händer med min Ajfån, det verkar som om nånting stör radiomottagaren. Fruktansvärt irriterande är det, för vi vaknar och kan ingenting göra åt det!
Idag skulle jag per telefon diskutera bevakning av sociala medier med vår mediebevakare, men det blev just avbokat.Får försöka att inte spilla ner mig på lunchen, för fotograferingen är först klockan 13.30. Klockan 15 ska jag sen på ett extra institutionsinfo. Men sen… sen är jag LEDIG ända till torsdag nästa vecka! Och då har jag en lunch med den kloka L att se fram emot.
Hur är himlen hos dig idag???
[…] Himlen är oskyldigt blå Som ögon när barnen är små Att regndroppar faller som tårarna gör
Det rår inte stjärnorna för
Älskling jag vet hur det känns
När broar till tryggheten bränns
Fast tiden har jagat oss in i en vrå
Är himlen så oskyldigt blå […]*
BloggvännenChristinahar efterlyst en omvärldsspaningsrunda. Egentligen har jag inte alls tid med det, men vad gör man inte sina bloggvänner? Här kommer ett gäng nyheter, lika färgglada – eller trista – som dessa kablar jag hittade i ett rum nånstans idag…
Nyheter som färgglada – eller trista – kablar…
Skeppet Vasa bryts ner snabbare än väntat.Uj uj! Ett av de häftigaste, förlista skeppen som sparats till eftervärlden på ett fantastiskt museum på Djurgården, håller på att brytas ner. Det är cellulosan i eket som har förstörts av syror. En del träplankor har bara kvar en femtedel av sin ursprungliga hållfasthet. Låter synnerligen oroväckande, det här skeppet är nånting urhäftigt, ju!
Upphetsning minskar äckelkänslor.Urrrrk! Ja jag måtte ha varit allt annat än upphetsad igår kväll när jag glodde på TV! Holländska forskare har nämligen kommit fram till att vi är mer toleranta mot dofter från svett och andra kroppsodörer när vi är upphetsade. Fast… vad är det för nytta med att veta detta..?
Arbetslösheten stiger och vissa drabbas hårdare än andra.Fruktansvärt! Arbetslösheten stiger igen. I augusti i år var 366 000 personer, eller 7,2 procent av alla i yrkesverksam ålder, arbetslösa. Hårdast drabbas de långtidsarbetslösa. På fyra år har de som varit arbetslösa i två år eller mer ökat från knappt 25 000 till 70 000 personer. När ska regeringen göra nåt konkret???
Nya mynt 2016. I veckan presenterades de nya mynt vi får i Sverige 2016. Det är Ted Gärdestads låt Sol, vind och vatten som har inspirerat myntformgivaren Ernst Nordin: Solen är symbol på enkronan, vinden på tvåkronan och vattnet på femkronan. Fast kungen är förstås på alla mynts framsidor.
Nya iPhone är här! Och det som är nytt med den jämfört med tidigare modeller är att den har större skärm och 4g. Nyfiken är jag, det kan jag inte komma ifrån!..
Gratis sex efter den nionde biltvätten. Men hallå! Bilar och sex… Jaa, om man bor i Sunway Mentari i Malaysia, kanske. Det var en massagesalong och en biltvätt som fick en briljant idé, trodde de. Tills polisen avbröt verksamheten. Nej, jag nöjer med med en gratis tionde tvätt, jag.
Knäppa lagar. Knäppa lagar finns det gott om! Eller vad sägs om att man inte får ta med sig Kinderegg in i USA, att man inte får glömma sin frus födelsedag på Samoa, att gravida kvinnor får kissa var som helst i Storbritannien och att du måste ha regeringens tillstånd ifall du vill reinkarneras efter din död i Kina?
Ribbstolsförbud när TV4 filmar. Och nu nåt riktigt tramsigt: I tre år till ska TV4 sända matcher från innebandyns superliga. Fast kanalen vägrar filma hos lag som har hallar med ribbstolar. Det här drabbar minst fem herrlag och säkert ännu fler damlag. TV4 har till och med en innebandyredaktör. Enligt honom är skälet att kanalen
[…] höjer nivån på sändningarna, vi vill inte visa en vägg […]
Sen finns det klart extrafärgglada nyheter som att två svenska journalister har frigetts från fängelse i land söder om ekvatorn. Eller nattsvarta som den om mannen som både rånades och överkördes av tåget…
När Ted fick sin diagnos vet jag inte. Men som Kenneth berättar var schizofreni en sån skamlig sjukdom att den inte nämndes av varken läkarna, i familjen eller av Ted. Ted förnekade att han hade schizofreni. Och det är den här skammen som Kenneth menar är livsfarlig. Skammen att ha en psykiatrisk sjukdom. Kan man få bort skammen kanske många sjuka kan få hjälp i tid och lära sig att leva med sin sjukdom – även om den är psykiatrisk. Det är därför Kenneth är ute och pratar om sin bror och schizofrenin. Ted kan nämligen inte själv prata, för han tog livet av sig midsommardagen 1997.
När jag var i tonåren lyssnade jag en hel del på Ted Gärdestad. Jag har ett par av hans skivor, till och med i vinyl. För mig var Ted den evige tonårigen. En ung man med djupa funderingar, men också en sprallig och fräknig rödtott. Men lycklig var han inte. En sökare genom hela livet, snarare.
Ted var alltså sjuk. Han hörde röster från onda makter, ibland också musik som hindrade honom från att komponera. Prestationsångesten blev till scenskräck. Ted blev otroligt rädd för att röra vid föremål som andra hade rört.
I morgon kväll i Lötenkyrkan kan du lyssna på Teds bror Kenneth när han pratar om sin bror, schizofrenin och den livsfarliga skammen. Ted Gärdestad blev bara 41 år. Hur blir man av med den livsfarliga skammen kring psykiatriska sjukdomar???
Ted Gärdestad föddes 1956 – samma år som tennisstjärnan Björn Borg. Och Ted och Björn spelade faktiskt tennis. Men musiken tog över och redan 1971 fick Ted ett skivkontrakt hos Stikkan Andersson. Året därpå debuterade han med skivan Undringar. Sen följer en tid med melodifestivaler, teater, giftermål och barn. På 1980-talet blir han medlem i Bhagwan-rörelsen i USA. När Olof Palme mördas går det rykten om att Ted är mördaren. I slutet av 1980-talet får han en psykos och blir arresterad. Under 1990-talet gör Ted comeback och han gifter sig igen. Men kring mitten av 1990-talet går det utför. Han krockar med sin bil och får svåra skallskador. År 1996 gör Ted sin sista spelning och året därpå tar han livet av sig. Ted Gärdestad blev bara 41 år.
Scenen är Sollentuna, skådespelarna två ungdomsgäng från olika världar, en polis med ett passionerat förhållande till en gift kvinna. Tragedin är fullbordad i Håkan Östlundhs senaste bok Jag ska fånga en ängel*, som Systerdyster så vänligt skickade mig i ett ”meducin-paket” förra veckan.
Men vänta nu… Det här är ju inte omslagsbilden på Håkan Östlundhs bok… Det är nåt fel med bilden… Ansiktet stämmer inte ihop med…
Ett ögonblick…
Så! Nu blev det rätt bild!
I centrum står nyskilde polisen Paul som bor och jobbar i Sollentuna, i hyreslägenhet. Paul har ett förhållande med framgångsrika, men gifta Ylva. Passionerat sådant. Men samtidigt blir Paul indragen i ett fall där två ungdomsgäng – det ena från lägenhetsdelen, det andra från villområdet i Sollentuna – är i konflikt. Konflikten trappas upp och slutar i tragedi. När Paul utreder fallet hamnar vi också i hans eget förflutna, där det gick bra för honom själv, men sämre för andra.
Håkan Östlundh har flyttat scenen från Gotland till Sollentuna. Sad Fish. Solemn Tuna, som Ylva skämtar till det i boken utan att Paul skrattar. Den här gången är berättelsen inspirerad av verkliga händelser. För mig känns gängbråk ganska långt borta, trots att jag vet att sånt händer även här. Men ändå. Jag tycker att det är liiite trist att författaren lämnat Gotland. Samtidigt är det så många författare som mördar folk på ön, så snart finns det väl inga öbor kvar…
Hur som helst, ämnet är aktuellt. Det är skildrat rakt på sak. Även konflikten mellan gamla lojaliteter i Pauls förflutna och nuet. När man läser känner man sympati för alla inblandade – även den skyldige. Och då är det en välskriven bok. Högsta betyg får den inte, men högt!
*Jag ska fånga en ängel är ursprungligen en titel på en av den alltför tidigt bortgångne Ted Gärdestads låtar. Ted Gärdestad var för övrigt från Sollentuna.
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
(Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
tofflan(snabel-a)home.se
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 