Min jobbväska håller på att falla sönder och samman, men den innehåller fortfarande ”allt”.
Att det här dagen blev klarare kan en inte direkt säga. Morgonen inleddes med minusgrader och snöfall, eftermiddagen avslutades med regn och slask. Och däremellan har jag jobbat. Eller försökt. Jag har försökt hantera och bemöta olika människor som har stått i mitt dörrhål och velat saker. Jag har försökt förhålla mig till det faktum att timglasets sand rinner ut. Jobbat på, suttit i avstämningsmöte och, avslutningsvis, varit en kollega behjälplig med medicin. (Min jobbväska, som håller på att falla sönder och samman, är som Muminmammans handväska – den innehåller ”allt”!)
Prioriteringar är klara, jag vet vad jag ska göra i morgon. Jag vet också att det kommer ett viktigt akutjobb nästa vecka. Ovanpå det är jag kallad till ett samtal som jag bävar för. Det blev en del funderingar som vädrades under dagens go-lunch i restaurangen när NK* och jag fick sällskap av kollegan H. I övrigt en trevlig lunch. Dessutom gladde det mig att min sjuka kollega hade återvänt från de döende idag. Själv känner jag mig lite halvrisig, men undrar om det inte mest är psykiskt.
Jag tänker inte bli sjuk till helgen. I kväll botar jag mig med Antikrundan och Gåsmamman, i morgon med Fästmön och på söndag med en födelsedag i familjen.
En reflektion, bara, med tanke på födelsedagar… Idag skulle min farfar ha fyllt 116 år och Ted Gärdestad 60. Jag tror att Lars Lerin hade kunnat velat bli vän med båda. Lars Lerin är just… oskyldigt blå…
Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om underliga saker, nyttiga dito och spännande TV-program.
Jag blir allt svartare runt ögonen. Men nyklippt och fin i håret är jag i kväll också!
Ringarna runt ögonen blir allt större och mörkare. Jag fattar inte, jag tycker att jag sover om nätterna, går och lägger mig tidigt nånstans mellan klockan 22 och 23) och kliver inte upp alltför tidigt (6.30). Men ändå är jag så trött, så trött. Och i natt hände en skum grej. Jag vaknade och betraktade mig! Fast jag sov. Jag sov och snarkade och lät som en traktor… Vissa morgnar när jag är på väg till jobbet kan jag komma på mig själv med att undra om jag verkligen lever. Det råder sån märklig tystnad omkring mig. Konstiga känslor och upplevelser som jag inte har nån förklaring till. En del skulle med all säkerhet säga att jag är knäpp. Det kanske stämmer. (Fast det är inte OK att håna mig för det.)
Det händer konstiga saker här hemma också. Häromdan var det en blyertspenna som plötsligt började rulla på köksbordet. Jag stod vid diskbänken, en bra bit därifrån. Nu i kväll när jag kom hem satte jag mig vid datorn för att betala en räkning. Plötsligt smällde det till i köket. Det var en diskborste som LÅG på diskbänken som plötsligt ”hoppade” ner i en av diskhoarna. På lunchen idag pratade R om hur spökrädd h*n är. Jag vågade inte berätta om den rullande pennan, men när R hade gått från lunchrummet berättade jag för NK* om trädgårdssaxen som var försvunnen och som plötsligt dök upp. Det finns mycket troligt logiska förklaringar till dessa saker, fast när det gäller försvunna saxar och saker som plötsligt rör sig av sig själva, då är jag övertygad om att det är min pappa som busar med mig eller på nåt sätt vill få fram ett budskap. Vad det senare skulle kunna vara tål att tänkas på… Jag återkommer om jag kommer på nåt.
Dagens lunch.
Det har varit en dag fylld med jobb, men också med funderingar, framför allt kring prioriteringar. Det var 15 grader kallt i New Village i morse. Jag kände att jag behövde tillföra kroppen lite nyttigheter, så jag följde med NK till ICA-affären och köpte ett par kycklingspett och grönsaker till lunch. Sen jobbade jag på rätt stenhårt och bra till det var dags att hasta iväg till stans bästa frissa M. Eftersom jag var tvungen att åka rakt genom stan fastnade jag naturligtvis i en bilkö, men jag kom fram några minuter före bokad tid. Innan jag kunde landa här hemma stannade jag vid Tokerian för att veckohandla mjölk, fil, ost och luncher, mest. Fick slänga på datorn och administrera lite innan jag äntligen kunde rosta ett par mackor. En blir inte så mätt på två små spett och lite grönt…
Medan jag åt min kvällsmat bläddrade jag igenom TV-tidningen. Till min glädje hittade jag en hel del spännande program som visas inom kort. På torsdag, direkt efter Antikrundanpå SvT1, börjar den svenska kriminalserien Gåsmamman på Kanal 5. På söndag kan den som inte har sett Maria Lang: Mördaren ljuger inte ensam kika klockan 21 på TV4. Jag har sett filmen och har den på DVD, så jag kollar SvT1 klockan 21.45 i stället. Då visas ett minnesprogram om Ted Gärdestad med anledning av att han skulle ha fyllt 60 år den 18 februari. Och på onsdag nästa vecka visar TV4 den första delen av två om mordet på Olof Palme, Palme: sista timmarna. Tänk att det är 30 år sen Olof Palme mördades!
Men NU ska jag ta en liten runda bland de bloggar jag läser innan jag häller ner mig i bästefåtöljen för att höra och se vad Leffe och Camilla har för sig i Veckans brott klockan 21. Jag lämnar dig med tre bilder från dagen, den som började med femtongradig kyla och som blev till en porlande vårdag…
Men har är förstås putt på poliserna som satte dit honom. Att han blivit gripen innebär nämligen att hans chanser till kommande filmroller, arbete i Nya Zeeland och jobbet som ambassadör för Unicef hotas.
OK, han har tagit sitt straff. Men till Nya Zeeland kanske han inte blir insläppt för att jobba, för där säger lagen att den som löper risk att
begå, eller hjälpa andra att begå, grova brott eller drogrelaterade brott i landet
får inte arbetsvisum. Och uppdraget som ambassadör för Unicef, FN:s barnfond är minst sagt i farozonen.
Ja , det är tufft att vara kändis. Det är jättetufft. Man kan inte gå ut nånstans utan att folk känner igen en. Men man har också en massa fördelar av kändisskapet. Om man dessutom är med i filmer som gör succé får man rimligen bra betalt också. Så jag vet inte om jag tycker att det är så synd om Mikael Persbrandt, ärligt talat. Han hade med all säkerhet råd att betala såväl sina droger som böterna…
Men Mikael Persbrandt är ju inte bara barnambassadör, han har egna barn också. Vilken juste förebild är han nu, liksom..?
Nja, bilden av herr Persbrandt har onekligen blivit solkig. Och nog är det så att man kanske borde tänka efter före när det gäller droger. För kärleken till droger, är den starkare än annan kärlek som till exempel
kärleken till sitt yrke?
kärleken till barn som har det svårt?
eller
kärleken till sina egna barn?
Det är frågor man nog bör tänka på innan man använder droger. Jag undrar hur hans barn känner – nu är de kanske lite för unga för att förstå – att pappa älskar ”kola”, kokain, mer än han älskar dem… Deras pappa får gott vara lite putt en stund och tänka över sina prioriteringar, tycker jag.
Mikael Persbrandt är en alldeles utmärkt skådespelare, enligt min uppfattning. Men hans handlande är allt annat än utmärkt.
Dags för veckans höjning det vill säga Löv, som det är roligt att springa och prassla i) respektive sänkning, Röv (det säger sig ju självt.) Här kommer de!
Löv
Allhelgonamys i Stockholm i helgen (som vi har längtat!)
Älskade Fästmön och jag firar tvåårig förlÖvning måndagen den 8 november
I morse höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen igen, som alltid när det gäller den verksamhet i vårt län som ansvarar för vård. Igår kväll hade jag nämligen läst i lokalblaskan – allt i tidningen är väl sant? 😉 – att prognosen för framtiden visar en kostnadsökning i miljardklassen för Sjukstugan i Backen. Detta med anledning av att antalet äldre ökar och att antalet patienter med svåra diagnoser blir fler. Alltså äldre äldre = fler sjukdomar som hör till åldrandet. I år har man därför centralt reserverat 49 miljoner för vård av de äldre.
Men det räcker ju inte!Sveriges Kommuner och Landsting räknar dessutom med att kostnaderna stiger upp till 50 procent inom offentliga verksamheter som sköter vård samt kommunerna de kommande 25 åren. Naturligtvis lär detta innebära höjda skatter för invånarna, det pratas om 13 kronor fram till år 2035.
Då vänder det sig i min numera rätt stora mage när jag öppnar DAGENS tidning och ser ledning flinande blicka emot mig på en sida. Rubriken skriker ut att man inte ser nån anledning till oro. Nej, nej… Det klart att ledningen med sina feta löner alltid klarar sig, men hur går det för dem som behöver vård framöver?
Receptet för att möta prognoserna om hårdare tider är effektivseringar, nya läkemedel och nya behandlingsmetoder. Gissningsvis menar man med effektiviseringar neddragningar av personal. Önskvärt vore att man drog ner på byråkater, inte ännu mer vårdpersonal. Men det är ju inte troligt!.. Och vi alla vet ju att nya mediciner och behandlingar ofta är dyra saker innan licenser släpps fria. Då måste det prioriteras. Detta innebär säkerligen högst segdragna etikdiskussioner (Typ frågor som: Ska en svårt sjuk människa verkligen få en medicin som bara lindrar hennes sista tid och som inte kan bota?). Eftersom diskussionerna som sagt tar tid – och tid är ju en bristvara för den som är svårt sjuk – hinner många patienter dö under tiden. Och då slipper man ju betala för medicin och vård av desamma. Fy farao så krasst! Jag undrar hur många liv denna ledning har på sina samveten om man skulle titta efter. Ibland önskar jag att lokal media verkligen TITTADE efter. Ordentligt. I stället för att ge fel titel till Högsta Hönan (tack och LOV är densamma inte Högsta Höns på Sjukstugan utan bara i Sandlådan!).
Det kan inte bli annat än en svart bak för detta krassa tänkande, eller?!
En fet, svart bak för krasst tänkande och andra dumheter/elakheter.
För inte tror jag att dessa så ERFARNA personer är så naiva att de tror att allt löser sig bara alla hjälps åt. Extra många gånger STUDSAR jag i taket när en person, som DLF* klassade som nån som har en bokstavsdiagnos, säger:
Det är en hel kedja av delar som måste fungera tillsammans. Man kan inte bara lasta över allt på sjukvården. […] Om folk har ett jobb så ingår de i ett socialt sammanhang och då mår de också bättre och kräver mindre vård. Dessutom bidrar de till samhället och betalar skatt. […]
Detta är alltså sagt av en som var med och slog i spikarna i min kista. Motsägelsefullt är bara förnamnet. Jag hoppas att jag blir riktigt vårdkrävande och besvärligare än nånsin så att jag kostar massor. Jag har en döskallelista här på bloggen som endast jag kan se, men ett klick så är den offentlig. Och där framgår vem som har gjort vad.
*DLF = obehagliga personer på min förra arbetsplats
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
(Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
tofflan(snabel-a)home.se
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 