Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘poliser’

Ett synligt inlägg med litterär touch.


 

Två par läsglasögon

Två par läsglasögon med lite högre styrka kan funka för att läsa böcker. Men räcker de för jobbet?

Det här med att använda nya och mycket starkare linser än dem jag bar igår… Att säga att det är en prövning är en litotes. Jag misstänkte att det skulle vara knepigt, men jag kunde inte förutsäga huvudvärken som liksom hamrade sig upp till en sån nivå att jag blev tvungen att avbryta dagens äventyr för att medicinera hemma. Nu har jag just telefonerat en timma med lilla mamma och tabletten har verkat. All värk och allt illamående är inte borta, men de är hanterbara. Jag sitter och skriver vid datorn och försöker se vad det är jag skriver. Ber om ursäkt ifall här vimlar av fel och skyller på mina nya linser. Eller snarare min dåliga syn, dårå… Och i stället för ett dunderlångt inlägg blir det tre kortare.

Första stopp på dagens äventyr utanför hemmet blev vid Tokerian. Där provade jag ut och inhandlade två par läsglasögon, för totalt 100 kronor, i ny styrka. Det här med läsningen blir ett problem och jag misstänker att jag får inhandla läsglasögon i tre olika styrkor. Här vid hemmadatorn kan jag nu använda mina gamla läsglasögon. För att läsa böcker funkar de nyinköpta. Men… vad som funkar på jobbet vete 17 och det kan jag inte testa förrän på måndag.

Stopp nummer två gjorde jag vid Stormarknaden. Där var jag inte ensam. Jag hade tänkt titta in på Systembolaget och köpa med en flaska gott vin hem. Det orkade jag inte. I stället fick jag en trevlig pratstund med Ulf Broberg, som satt på Akademibokhandeln och signerade böcker.

Ulf Broberg och Agneta Lilja

Ulf Broberg pratar ned Agneta Lilja, som fick läsa manus på boken – och kommande i serien – innan den trycktes.


Ulf Broberg visade sig vara 
just den sympatiska person jag hade trott! Vi hade nog kunnat prata längre, men en ville ju inte hindra eventuella kunder från att nå fram till skriftställaren. Extra roligt var det att Agneta Lilja dök upp. Hon hade alltså läst Den tredje mannen som manus och hjälpt författaren med granskning av språk, fakta etc – om jag förstod saken rätt. Vidare har hon fått läsa även nästa del. För det blir fler delar – Ulf Broberg avslöjade att det blir åtminstone två ytterligare böcker i serien om Uppsalapoliserna Kenneth Kihlman och Lisa Norén. Dessa ser jag fram emot! Tills vidare får jag nöja mig med att ha fått mitt recensionsexemplar av boken signerat av författaren.

Ulf Broberg signerade mitt ex av Den tredje mannen

Jag fick mitt recensionsexemplar signerat av författaren.


PS
Jag har faktiskt läst en bok av Ulf Broberg tidigare, för nästan exakt två år sen. Det är Du ska dö som han skrev tillsammans med Leif Ericksson och som handlar om Fadime Sahindal. Min recension av den boken hos UppsalaNyheter kan du läsa här!

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett försök till en recension av en bok, medan andra hoppar högljudda precis utanför mitt arbetsrumsfönster. (Eventuella misstag beror på vissa skärande ljudinslag som… ja, stört mig.)


Finns det nåt bättre
än att få en alldeles ny bok i sin hand, direkt från författaren själv? Jag har haft Fyra dagar i april av Magnus Alkarp i min ägo i ungefär fem dagar. Den har blivit luktad på, den har blivit hållen, den har fått följa med in i obskyra (?) skrubbar och vrår. Den har varit med mig 24 timmar om dygnet. Och nu ska jag försöka skriva en sorts recension av boken.

Fyra dagar i april
En bok om fyra dagar i slutet av april 1943.


Året är 1943 och det närmar sig påsk.
Ute i världen rasar ett krig, men här hemma i Sverige är det fred. Detta hindrar dock inte de svenska nazisterna att kalla till riksmöte i Uppsala. Ett möte som avslutas på annandagen med en manifestation. Men det blir minsann ingen fredlig historia. Ett gäng motdemonstranter är på plats. Ändå visar det sig vara poliserna som är skurkarna. Hur ska man annars förklara sabelhuggen i ryggarna?

Jag dras direkt in i händelserna. Händelser, som författaren stötte på i och med sin forskning inför avhandlingen 2009. Här har han tagit tillfället i akt att sticka näsan ner i en detalj. Eller var det ett getingbo? Hur som helst, påskkravallerna i Gamla Uppsala hade jag aldrig hört talas om – trots att de faktiskt utspelar sig på min födelsedag. (Fast jag var ju förstås inte född 1943, men samma dag som påskkravallerna. Och Tjernobyl. Tjernobyl är ju för övrigt en ännu senare katastrof, 1986, än Petite Moi. Nånting mer den 26 april???)

Vad är väl en bok om den inte, förutom ett givande innehåll, har ett språk som tilltalar mig? Ganska snart noterar jag att Magnus Alkarp har flera riktigt roliga vändningar för sig ibland. Eller vad sägs om denna:

[…] Att han ibland kallades Rödlyset berodde inte på att han skulle ha haft ett förflutet som trafikpolis i Sundbyberg, vilket somliga lär ha trott, utan förmodligen på att det fanns misstankar om att han var socialdemokrat, vilket han troligtvis var. […]

Andra formuleringar är snudd på poetiska:

[…] Ett iskallt duggregn letade sig in under ylletröjor och ned i strumpor och skor. […] 

Jag hittar ett enda ställe där jag tycker att det språkliga brister:

[…] Men Lundberg var också en fri själ och bångstyrig till naturen, inte sällan kritiserad för sin vägran att rätta in sig i ledet när partipiskan ven, vilket i mångas ögon i och för sig gjorde honom ännu mer lämpad att leda striden, men vi ska inte vara så säkra på att Gustav Möller och Per Albin Hansson var lika överförtjusta som sina väljare. […]

Det här är en bok om verkliga händelser, men den är skriven som en roman. Vissa delar skildras så skört, så skört. Och det är bra. Det ger berättelsen liv. När Magnus Alkarp till exempel beskriver hur en av de norske jentene blir utfryst kan inte ens den mest förhärdade förbli kallsinnig:

[…] Det tisslades, vänner undvek henne, inte ens Ingrid visade sig. Den enda som besökte henne, tröstade henne, uppmuntrade henne och kanske försökte uppelda henne var Greta. Sedan slutade även Greta komma. […]

Men det ligger som sagt gedigen forskning bakom tillblivelsen av den här romanen. Särskilt intressant att notera är en lista med namn där Magnus Alkarp faktiskt kunnat återskapa 63 av de 75 ursprungliga namnen. Han tycker att det är

[…] bara […]

Jag tycker att det är många.

Vill du läsa en historisk bok vars innehåll känns synnerligen aktuellt väljer du Fyra dagar i april. Men eftersom Magnus är min syssling kan jag inte dela ut några rosa tofflor utan att anklagas för opartiskhet. Jag låter därför ytterligare ett citat ur bok få avsluta mina tankar om och upplevelser av den här boken:

[…] Vi har ett ansvar för allt vi gör och allt vi underlåter att göra. Det har alltid varit förenat med risker att göra det rätt, men det är värt sabelhuggen om det är friheten man försvarar. […]


Livet är kort.

Read Full Post »

Ursäkta mig, men den här meningen, saxad ur dagens lokalblaska, känns inte riktigt riktig…

[…] De erkände att de hade lyst på poliserna och släpptes senare på grund av deras låga ålder. […]

Eh, släpptes ”skurkarna” på grund av polisernas låga ålder? Knappast, va..? Kan man inte förvänta sig liiite bättre språkliga kunskaper av tidningsmänniskor? En duktig korrekturläsare behövs uppenbarligen (som dock INTE klarar av att korrläsa sina EGNA texter utan är hemmablind). Jag råkar jag känna till en som är tillgänglig!..

(Detta språkpolisiära inlägg är inspirerat av bloggvännen Reb, som då och då hemfaller åt liknande aktiviteter. Språkpolisiära, alltså. Inte skurkaktiga.)

Read Full Post »

Pravda Aftonbladet skriker ut i tjocka, gigantiska rubriker att Mikael Persbrandt älskar kola. Då menas förstås inte godis-kola eller coca-cola utan kokain. Som han har använt och innehaft. Han har erkänt och straffats med böter på 13 500 kronor.

Men har är förstås putt på poliserna som satte dit honom. Att han blivit gripen innebär nämligen att hans chanser till kommande filmroller, arbete i Nya Zeeland och jobbet som ambassadör för Unicef hotas.

OK, han har tagit sitt straff. Men till Nya Zeeland kanske han inte blir insläppt för att jobba, för där säger lagen att den som löper risk att

begå, eller hjälpa andra att begå, grova brott eller drogrelaterade brott i landet

får inte arbetsvisum. Och uppdraget som ambassadör för Unicef, FN:s barnfond är minst sagt i farozonen.

Ja , det är tufft att vara kändis. Det är jättetufft. Man kan inte gå ut nånstans utan att folk känner igen en. Men man har också en massa fördelar av kändisskapet. Om man dessutom är med i filmer som gör succé får man rimligen bra betalt också. Så jag vet inte om jag tycker att det är så synd om Mikael Persbrandt, ärligt talat. Han hade med all säkerhet råd att betala såväl sina droger som böterna…

Däremot är det ju läskigt att kvällstidningar (Expressen har han ju redan stämt i ett annat ärende.) och andra frossar i tragedin – som man väl ändå får säga att det är.

Men Mikael Persbrandt är ju inte bara barnambassadör, han har egna barn också. Vilken juste förebild är han nu, liksom..?

Nja, bilden av herr Persbrandt har onekligen blivit solkig. Och nog är det så att man kanske borde tänka efter före när det gäller droger. För kärleken till droger, är den starkare än annan kärlek som till exempel

  • kärleken till sitt yrke?
  • kärleken till barn som har det svårt?

eller

  • kärleken till sina egna barn?

Det är frågor man nog bör tänka på innan man använder droger. Jag undrar hur hans barn känner – nu är de kanske lite för unga för att förstå –  att pappa älskar ”kola”, kokain, mer än han älskar dem… Deras pappa får gott vara lite putt en stund och tänka över sina prioriteringar, tycker jag.

Mikael Persbrandt är en alldeles utmärkt skådespelare, enligt min uppfattning. Men hans handlande är allt annat än utmärkt.

Read Full Post »

En kylig morgon! Jag hade glömt hur TRÅÅÅKIGT det är att skrapa rutor, men i morse blev jag påmind ute i Himlen. Men trots allt – det är ljust, himlen är blå, solen skiner som ett gult klot, Hortellskan, aka The Monicer, köpte tack & lov ingen turkos hatt, våren börjar visa sina första, trevande blomsterknoppar utmed husväggen och JAG HAR SETT CHUCKY med en liter rödfärg i huvet. Ja, det sista är sant! Misstänker starkt att Chucky har rymt från jobbet som förrådsvakt hos Stattinskan… 


Man kan bli rädd för mindre, eller hur?!

                                                                                                                                       Gårdagskvällen var lugn, men ljudlig som den alltid blir när vi bor tillsammans alla sex. Och roligast av allt var förstås att Linn fick jobb! Idag var det första dagens introduktion och hon skulle infinna sig klockan sju. Detta innebar uppstigning mitt i natten, eller åtminstone klockan 5nånting, men det klarade hon galant! Jag håller verkligen tummarna hårt idag att det går bra och att personkemin fungerar.

Fästmön, Elias och jag slöglodde lite på nåt matprogram på TV4, ett program som faktiskt var ganska roligt och underhållande – om  man hade tagit bort Per Morberg. Alla andra, såväl deltagare som kockar, verkade supertrevliga – även om kockarna var rätt hårda och en del deltagare hade lite för höga tankar om sina talanger i köket… Men Per Morberg verkar bara vara otrevlig och sur.

Jag rundade av TV-kvällen med andra delen av Blue Bloods. Denna andra del kändes inte lika bra som premiäravsnittet och jag misstänker att jag inte pallar att se alla 22 delarna. Det är för amerikanskt för att passa min smak, helt enkelt.


Amerikanska poliser ur serien Blue Bloods. Bilden är lånad från TV4:s hemsida.

                                                                                                                                                              I afton är det förstås Antikrundan på SvT 1. Jag får se om det blir möjligt för mig att titta, blogga och kommentera tillsammans med mina expertkollegor fru Hatt och Inna. Jag var ju så otroligt blond när jag sms-konverserade fru Hatt igår att jag undrar om hon fortfarande vill vara kompis med mig…

Lite diverse saker att greja med på hemmafronten just nu, medan Anna jobbar och Elias är i skolan. Bland annat ska jag försöka hitta en bok om ledarskap till Linn som hon behöver för ett skolarbete. Jag får ta mig en titt i mitt bibliotek…


Mitt bibliotek, det är det som skymtar delvis bakom den här bleka figuren på bilden.

Read Full Post »

På uppdrag av Systerdyster, en mycket klok syster, kommer här nu en tacksamhetslista för dagen och stunden. Ingen ordning eller värdering i tacksamheten, bara en vanlig listjävel om 100 jävla tacksamma företeelser i mitt liv:

  1. Som sagt, vatten i kranen idag.
  2. Jag mår rätt bra trots infektion, brister och sånt.
  3. Jag kan se.
  4. Jag kan gå.
  5. Jag kan höra.
  6. Jag har en älskad vid min sida – OCH jag har fått en familj genom henne inklusive en pappa.
  7. Människor – såväl okända som kända –  är så snälla mot mig och skickar bokpaket och vykort.
  8. Många skriver så vänliga och rosande kommentarer här på bloggen.
  9. Min blogg är min räddning!
  10. Min mamma bryr sig om mig.
  11. Jag fick en jacka av Anna häromdan. En jacka som har hängt i hennes garderob ett tag och som var så gott som ny. Den räcker ända till dunjackan!
  12. Min bil startar varje dag.
  13. Jag slipper göra en stor service på bilen i år, vilket gör det lindrigare ekonomiskt.
  14. Jag hade pengar att unna mig lite naturgodis idag.
    Exotic snacks!          
  15. Jag har vänner som bryr sig.
  16. Jag fryser inte.
  17. Jag svälter inte.
  18. Jag har en älskad pappa i mitt minne.
  19. Jag kan känna.
  20. Jag har ännu en tid kvar på min prenumeration på lokalblaskan.
  21. NÅGRA grannar hälsar fortfarande på mig.
  22. Jag har en fin TV.
  23. Jag har en tejpad mobil, men den fungerar.
  24. Jag kan läsa.
  25. Jag har sköna tofflor att gå i inomhus.
  26. Idag har jag en vän att ringa till.
  27. Jag fick en skön promenad idag.
  28. Jag har fortfarande tak över huvudet.
  29. Jag har fortfarande pengar på banken.
  30. Jag kom ihåg att gratta en vän på namnsdagen idag.
  31. Idag har jag ingen värk.
  32. Det är tyst och skönt i huset.
  33. Mamma sa att jag får post från henne.
  34. Jag har inte skoskav.
  35. Min trasiga känga är lagad inför vintern.
  36. Jag har en hög med spännande böcker som jag inte har läst än.
  37. Vi hittade bra presenter till vårt födelsedagsbarn.
  38. Jag ser ett vackert träd utanför mitt fönster.
  39. Jag är fri att gå ut när jag vill.
  40. Jag har ingen chef.
  41. Jag fick en rabattkupong från ICA på 25 kronor idag.
  42. Jag kan använda skrivandet för att komma igenom svårigheter.
  43. Jag har överlevt en av de svåraste kriser jag gått igenom med exakt 21 månader idag.
  44. En före detta vän tog kontakt med mig härom dan och pratade med mig.
  45. Jag har modet att säga adjö till människor som jag inte vill ha i mitt liv längre.
  46. Jag har modet att höra av mig till vänner och bekanta som har mist en närstående.
  47. Jag har en säng.
  48. Jag har elektricitet.
  49. Jag har en dunjacka till vintern.
  50. Jag har fått ett mejl från en vän alldeles nu!
  51. Jag har tillgång till dator med internetkoppling.
  52. Jag kan ha mina kontaktlinser igen.
  53. Jag har humor.
  54. Det finns nåt gott i alla – även i mig.
  55. Jag blir rörd över omtänksamhet, känner att den alltid är lika oväntad.
  56. Jag väcktes med en puss i morse.
  57. Jag sover gott på natten.
  58. Onda Lårkan var bara en ytlig propp.
  59. Jag är en jävel på att skriva listjävlar.
  60. Jag kan blockera dem som får mig att djupdyka.
  61. Jag är känslig.
  62. Jag har många fina bilder på min familj – nu levande och inte längre levande personer.
  63. Jag minns hur man stämmer en gitarr.
  64. Det finns toalettpapper.
  65. Jag är inte rädd för poliser.
  66. Jag har Allhelgonahelgen i Stockholm att se fram emot tillsammans med Anna.
  67. Det går fler tåg.
  68. Jag behöver inte åka buss.
  69. Att skriva en tacksamhetslista är precis en sån utmaning jag behövde idag.
  70. Jag behöver inte sjukskriva mig om jag blir sjuk. Ingen bryr sig. Än så länge.
  71. Jag har sex år kvar och väldigt lite att betala på mitt bolån.
  72. Det är många jag ser fram emot att träffa, framför allt bekantskaper genom bloggen!
  73. Jag slipper DLF*.
  74. Jag har gjort en döskallelista som uppdateras löpande och som bara jag kan se.
  75. Jag kan skratta.
  76. Jag kan gråta.
  77. Jag kan säga TACK!
  78. Min fästmö förstår mig!
  79. Jag vågar knacka på stängda dörrar.
  80. SOS slapp bli en grönsak.
  81. Jag kan välja att blunda.
  82. Mitt horoskop sa att jag är en vinnare idag.
  83. Min mamma trivs i sitt nya hem.
  84. Idag var det INGEN räkning i postboxen!
  85. Det är roligt att twittra trots att det inte funkar att twittra från mobilen.
  86. Jag har gjort två människor glada idag har de sagt.
  87. Min lingonvecka slutade idag!
  88. Jag kan gå omkring i slafskläder på dagarna – ingen bryr sig.
  89. Jag har skrivit en halv bok. Ungefär.
  90. Där jag bor får jag uppleva fyra årstider.
  91. Jag har fått uppleva så mycket.
  92. Jag har lärt mig den hårda vägen att inte lita på människor, men också att tro dem om gott.
  93. Att lära sig ödmjukhet är en utmaning!
  94. Jag har snart skrivit etthundra saker/företeelser som jag är tacksam över.
  95. Jag har stora fötter och står stadigt.
  96. Jag kan fika när jag vill på dan utan att nån har synpunkter på när, var, hur och med vem. Eller vilka samtalsämnen som kommer upp.
  97. När jag hör vissa utbrott från underjorden är jag glad att jag inte har egna barn.
  98. Jag är inte fullkomlig men jag är utvecklingsbar!
  99. Jag behöver inte ägna timmar åt att sminka mig varje dag – inte för att jag är skitsnygg utan för att jag bara inte sminkar mig.
  100. Jag har klarat av den här uppgiften – och det trodde jag inte!


Belöningsdags!

Read Full Post »

Nu är det dags för Sjukstugan i Backen att vara med i en såpa på TV igen. Eller såpa och såpa, en dokumentärserie är den korrekta benämningen. Programmet sänds i en annan kanal än sist och har som koncept att skildra brandmän, ambulanspersonal och poliser i arbete.


En skådespelare till den nya såpan?

                                                                                                                                                             Jag vet inte hur många terminer man kunde titta på Sjukstugan i Backen på TV. Och jag såg varje avsnitt! VARJE! Om jag inte var hemma, spelade jag in. Till stor skillnad från min chef, som för övrigt var övergripande chef över propagandan. Han såg inte ett enda avsnitt. Inte ett. Och det var nog klokt. Varför slösa bort en halvtimme varje vardagskväll? Jo, för min del, som tjänsteman, tyckte jag att jag borde känna till vad som visades i media, men jag ville också se hur man jobbade. Problemet var ju bara att det var TV. Underhållning. Filmerna klipptes och redigerades. Det var alltså en mycket decimerad bild av verkligheten på Sjukstugan som erbjöds tittarna hemma i TV-sofforna.

Därför fnyser jag lite när en av de nuvarande högsta hönsen menar att skattebetalarna har rätt att se hur pengarna används. Pyttsan! De används nog som de ska, jag är övertygad om att vårdpersonal sliter med de begränsade resurser – personal och pengar, i det här fallet – de har.

Nej, det som hade varit RIKTIGT INTRESSANT var ju att se hur de folkvalda arbetar. Det är ju nämligen dessa som beslutar om budgetar och om hur pengar ska fördelas och till vilka verksamheter. Allt baserat på underlag från tjänstemännen. För det är ju i det vitKRAGADES kontor – inte de vitKLÄDDAS sjuksalar – som affärer och uppgörelser görs. Det är DEN verkligheten vi skattebetalare borde intressera oss för…

Ett annat skäl till att Sjukstugan har sagt ja till att åter medverka i TV är att man vill inspirera ungdomar att söka sig dit som arbetskraft. Fast med tanke på de drömmar och mål våra ungdomar har idag får nog lönerna höjas rejält – vem annars vill jobba i vården? Vill och vill, men det finns uppgifter på att vårdutbildningarna har de lägsta antagningspoängen. Det säger åtminstone mig att det är ungdomar som inte kommer in nån annanstans som söker sig dig. Och hur intresserade och motiverade är de av att jobba med sjuka människor? Pallar de vardagens dramatik med smärta, död, oro, närstående och allt annat som hör livet – och döden – till?


Är våra ungdomar villiga att torka bajs? För det är nämligen en av arbetsuppgifterna i vården…

Read Full Post »