Kvintetten italienare är komplett: Ricossa Barolo 2011

Ett inlägg om vin.

---

 

Vin. Jag ÄLSKAR vin. Men det ska vara rött, fylligt och helst italienskt. För ett tag sen tog jag med mig fem italienare hem från Systembolaget i Stormarknaden. (Ja, jag betalade självklart för vinerna!) Nu har jag provat dem alla fem och här är mina åsikter om vin nummer fem, kanske kan det vara ett tips för dig som vill provat nåt nytt..?

Fem italienare – och nu har jag smakat även på den inringade!

 

Ricossa Barolo provade jag till lasagne på kycklingfärs och After eight.

Ricossa Barolo 2011 var det näst dyraste vinet av de fem. Flaskan kostade 169 kronor. Så här skriver Systembolaget om vinet på sin webb:

Kryddig, stram smak med fatkaraktär, inslag av körsbär, choklad, lavendel, salvia och lakrits. Serveras vid 16-18°C till rätter av lamm- eller nötkött.

Det här vinet provade jag till lasagne på kycklingfärs. Jag hade inte tänkt äta nåt i kväll, men när jag nu ändå lagade maten ville jag smaka en bit. Och så öppnade jag flaskan Ricossa Barolo och lät den som vanligt ljummas ovanpå spisen medan ugnen lagade till lasagnen. Jag kan säga att det här var en dryck och en maträtt som gick utmärkt ihop! Vinet lyfte fram kycklingfärsen och såsen, såsen lyfte fram vinet. Det kunde liksom inte bli mer perfekt än så här.

För att utmana vinet en aning provade jag att äta After eight till det lite senare. Och till och med det gick hur bra som helst! Den mörka chokladen med mintsmak och det lite sträva, chokladiga vinet passade OCKSÅ helt perfekt! Ett helt makalöst vin alltså och jag skulle nog vilja säga att det här var den bästa italienaren av de fem.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ricossa Barolo får högsta Toffelomdöme.

 

Här kan du läsa om…

det första vinet av de fem, Conero Riserva 2012

det andra vinet av de fem, Epicuro Zinfandel 2014

det tredje vinet av de fem, Villa Righetti Amarone  2012

det fjärde vinet av de fem, Grande Alberone

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Julpyssel

Ett grejande inlägg.

---

 

Jorå. Jag har hasat runt på Stormarknaden idag tillsammans med pensionärerna. Träffade också en före detta kollega som jag ”norpade” till min avdelning en gång i tiden. Sen gjorde h*n karriär och blev chef borta på Sjukstugan i Backen. Fick ta en hel del skit för andras idiotiska beslut och regler, men var säkerligen en alldeles utmärkt chef. Idag växlade vi bara några korta meningar, jag vill ju liksom inte smitta nån jag gillar.

Genomsvettig var jag när jag kom hem. Men då hade jag släpat in två kassar med julmat, en julklapp till Fästmön och en julklapp till mig själv (Tack, L!). Jag, som är så elak och självisk får nog inga klappar, så jag får köpa till mig själv. Det blev två flaskor (förhoppningsvis) gott vin.

Här hemma flaffar jag omkring – se föregående inlägg! – och dammar, stryker juldukar och pyntar lite. Pynta är vad jag orkar ägna mig åt, det är så där lagom ansträngande.

Därför tar jag tillfället i akt och visar upp min julstolthet – krubban med de sex vise männen! Ja jag VET! Det finns en del som tror att det inte finns så många vise män, men jag lovar dig, det finns det!

Krubba med sex vise män.

Har DU nån julstolthet???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Bokrektangel: Tofflan om Allt jag önskar mig

Ett inlägg om en bok.

---

 

Både FEM och jag har läst Allt jag önskar mig! Här kommer min recension:

 

Lite ovanligt, men… Vännen FEM och jag hade både köpt den lilla boken Allt jag önskar mig av Grégoire Delacourt. Då passade det ju verkligen bra att göra en bokrektangel av detta: det vill säga, båda läser boken, tycker till om den och skriver om den.

I stora drag handlar de drygt 190 sidorna i pocketutgåvan som jag läste om Jocelyne, snart 50. Hon har ett OK liv, även om det nog inte blev kanske som hon hade hoppats på. Gift med Jocelyn (lite förvirrande med namnen, där!), mor till två vuxna barn, bloggare och ägare till en sybehörsaffär i fransk småstad. Inte ett dugg modeskapare i Paris, men… Affären går sisådär i konkurrensen med stormarknaderna, hela fyra stycken, i den lilla staden befolkningsmässigt sett i storlek som Metropolen Byhålan. Och så en dag låter hon sig övertalas att spela på Lotto. Hon vinner storvinsten.

Jag tilltalas genast av den direkta tonen och de korta meningarna. En person i galleriet som jag fastnar för är dottern Nadine, hon som inte pratar så mycket utan gör filmer. Mellan mor och dotter finns ett speciellt band, en ordlös närhet, som jag inte riktigt ser mellan övriga familjemedlemmar. Bland övriga medverkande noterar jag en del likheter med vissa av byhåleborna i Metropolen. Det där småstadsaktiga, Jantemässiga att man inte ska tro att man är nånting, inte förhäva sig, inte ha några drömmar. Samtidigt finns en värme mellan tvillingsystrarna i skönhetssalongen och Jocelyne som man kanske inte skulle hitta mellan affärsidkare i en storstad.

Jocelynes syn på sig själv är jordnära, men också lite sorgsen – hon är rundlagd och ingen skönhet, även om hon låtsas vara det ibland när hon är ensam framför spegeln. Detta konstaterande gör att jag känner igen mig fullständigt, eftersom även jag är rundlagd och ingen skönhet. Och bloggen! Den som har så många läsare och som till och med gör att en och annan människa får ett nytt liv… Riktigt så välbesökt är dock inte min blogg och inte tror jag heller att jag har gett eller ger nån annan ett nytt liv, men… Jocelyne är är förvånad över antalet läsare, hon har inga svar på journalistens frågor först. När hon senare pratar om sociala medier och om att de kan göra människor mer isolerade än tvärtom inser såväl journalisten som läsaren att Jocelyne är väldigt klok. Hon säger sig inte vara emot framåtskridande  men…

[…] För någon månad sedan ville en ung tjej ta livet av sig och meddelade sina 237 vänner, men ingen svarade. Ursäkta? Ja, hon dog. Hon hängde sig. Ingen talade om för henne att det innebar tjugo minuter av fruktansvärda plågor. Att man alltid vill bli räddad, men att man bara får tystnad som svar på de kvävda ångestropen. […]

Det finns flera företeelser i Jocelynes liv  som jag känner igen i mitt eget liv. En förälders hastiga död, till exempel. Och sorgen man känner när man skulle ha kunnat ”betalat tillbaka” på olika sätt, men det är försent.

Boken går naturligtvis ut på att diskutera huruvida en storvinst är en välsignelse eller en förbannelse.  Vad den kommer fram till? Tja, det tycker jag att du ska läsa dig till. Det här är en alldeles utmärkt liten roman, en bok som får en att båda skratta till då och då och att gråta lite.

Toffelomdömet blir det högsta!

Så här tyckte FEM om boken!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Inför Eurovision Song Contest 2013… Del 1

Ett inlägg vari Tofflan förfasar sig något, men samtidigt ställer sig frågande till varför andra förfasar sig över oväsentligheter i sammanhanget.

Igår kväll var det premiär för det första av fyra program med titel Inför Eurovision Song Contest 2013. Inte svårt att gissa att det var årets version av presentationer av de deltagande låtarna i Eurovision Song Contest nu i maj. Upplägget var emellertid annorlunda. Christer Björkman var äntligen utbytt och hade ersatts av Niklas Strömstedt. Denne har dessutom en bisittare, Malin Roos, samt i varje program en gäst. Igår var Rickard Engfors i studion.

Rickard Engfors, Niklas Strömstedt och Malin Roos sparkade igång Eurovision. (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)

Tvärtemot vad många twittrare ansåg, tycker jag att det var ett alldeles utmärkt koncept att byta ut herr Björkman och att inte ha en ”jury” som återkommer i varje program. En jury som varit vald lite hipp som happ beroende på vem som varit inne just nu eller mest gay. Och med den ständige Tomas Vad-heter-han-nu-igen som på sin finlandssvenska tycker om eller dissar låtarna. Vi har hört det tillräckligt nu.

Den här gången har man valt en musiker som programledare (som själv har tävlat i ESC), en journalist samt en gäst som har koppling till ESC. Rickard Engfors koppling är dels att han har deltagit själv, dels att han under flera år har stylat de deltagande artisterna.

Jag gillar det här! För vi tycker så mycket hit och dit om artisterna och det är inte bara sångröster och låtar som spelar roll, framträdandet är också viktigt. Just därför kändes det extra kul att Rickard Engfors var på plats i den första delen! Niklas Strömstedt och Malin Roos är inte rädda för att tycka saker, men Rikard Engfors var den som kunde argumentera på riktigt igår, tycker jag.

Sen kommer vi då till låtarna… Då sjunker mitt gillande. Det var de tio första låtarna i semifinal ett som vi fick höra och se en videosnutt av. Två riktiga sömnpiller (Österrike och Estland) inledde. Därefter tog Hannah vid från Slovenien och om jag inte minns fel hade hon en sån tajt klänning att hon inte kunde röra sig. Total nollpoängare vad gäller framträdande.

Kroatien skickar i år en manskör som inte tycks ha kameratränat ett dugg. Jag håller fullständigt med Rickard Engfors när han sa att de verkar mer intresserade av att titta på varandra än in i någon kamera.

Danmark har en barfotaflicka, eld samt en massa trumslagarpojkar som springer omkring på scenen och bara tar fokus från sångerskan. Emmelie kan nämligen sjunga. Men det här är inte riktigt min genre, så nja…

Rysslands och Ukrainas låtar gillar jag! De är både vemod och trallvänligt och jag skiter i att de (Ryssland) sjunger om fred och håller varandras händer eller att My Little Pony gästspelar i en av musikvidoerna (Ukraina).

Nederländerna skickar enligt de tre i TV-studion det bästa de har, nämligen Anouk. Jag är inte särskilt imponerad, men hon kan i alla fall sjunga. Det låter emellertid mest som en låt hämta ur en Disneymusikal.

Montenegro har både en förfärlig låt (?) som knappast kan kallas låt samt en lika förfärlig video till den. Och vad gäller Litauens låt gick den mig helt förbi – jag blev helt absorberad av sångarens ögonbryn som for upp och ner.

Gänget i den svenska TV-studion tyckte att Anouk var bäst, men att Danmark vinner. Jag håller inte med, men ser ingen klar vinnarlåt bland dessa tio första.

Livet är kort.

Read Full Post »

Kärlek till droger starkare än annan kärlek?

Pravda Aftonbladet skriker ut i tjocka, gigantiska rubriker att Mikael Persbrandt älskar kola. Då menas förstås inte godis-kola eller coca-cola utan kokain. Som han har använt och innehaft. Han har erkänt och straffats med böter på 13 500 kronor.

Men har är förstås putt på poliserna som satte dit honom. Att han blivit gripen innebär nämligen att hans chanser till kommande filmroller, arbete i Nya Zeeland och jobbet som ambassadör för Unicef hotas.

OK, han har tagit sitt straff. Men till Nya Zeeland kanske han inte blir insläppt för att jobba, för där säger lagen att den som löper risk att

begå, eller hjälpa andra att begå, grova brott eller drogrelaterade brott i landet

får inte arbetsvisum. Och uppdraget som ambassadör för Unicef, FN:s barnfond är minst sagt i farozonen.

Ja , det är tufft att vara kändis. Det är jättetufft. Man kan inte gå ut nånstans utan att folk känner igen en. Men man har också en massa fördelar av kändisskapet. Om man dessutom är med i filmer som gör succé får man rimligen bra betalt också. Så jag vet inte om jag tycker att det är så synd om Mikael Persbrandt, ärligt talat. Han hade med all säkerhet råd att betala såväl sina droger som böterna…

Däremot är det ju läskigt att kvällstidningar (Expressen har han ju redan stämt i ett annat ärende.) och andra frossar i tragedin – som man väl ändå får säga att det är.

Men Mikael Persbrandt är ju inte bara barnambassadör, han har egna barn också. Vilken juste förebild är han nu, liksom..?

Nja, bilden av herr Persbrandt har onekligen blivit solkig. Och nog är det så att man kanske borde tänka efter före när det gäller droger. För kärleken till droger, är den starkare än annan kärlek som till exempel

• kärleken till sitt yrke?
• kärleken till barn som har det svårt?

eller

• kärleken till sina egna barn?

Det är frågor man nog bör tänka på innan man använder droger. Jag undrar hur hans barn känner – nu är de kanske lite för unga för att förstå –  att pappa älskar ”kola”, kokain, mer än han älskar dem… Deras pappa får gott vara lite putt en stund och tänka över sina prioriteringar, tycker jag.

Mikael Persbrandt är en alldeles utmärkt skådespelare, enligt min uppfattning. Men hans handlande är allt annat än utmärkt.

Read Full Post »

Vad tycker du om det jag skriver?

Att skriva är för mig ett sätt att överleva. Så länge jag skriver, lever jag. Och så länge jag lever, skriver jag. Egentligen skriver jag inte för andra, bara för mig själv, men ÄNDÅ… Jag blir så OTROLIGT sporrad av alla fina kommentarer här eller via mejl som jag får från ibland helt okända människor! Detta gör att jag inte lägger ner, trots att tankarna har funnits där både en och två gånger.

Så länge jag skriver, lever jag och så länge jag lever, skriver jag.

                                                                                                                                                           Sen finns det de som INTE gillar det jag skriver. De är också välkomna med sina kommentarer – så länge kommentarerna är sakliga och inte aggressiva. Osakliga och aggressiva kommenterar och kommentatorer publiceras nämligen INTE . Dessa kommentatorer blockeras. Jag respekterar att människor har andra åsikter än jag. Jag är också medveten om att det JAG skriver endast är MIN sanning, kanske inte SANNINGEN. Argumentera gärna sakligt och vårdat. För detta är min blogg och det är jag som bestämmer spelreglerna här.

Min penna kan vara vass, men det är väl ganska självklart eftersom det är MIN blogg..?

                                                                                                                                                             En regel som jag har haft hela tiden är att jag svarar på ALLA kommentarer som publiceras. Glöm inte bort att kika efter svaret på just DIN kommentar!

Nu har jag lagt in en funktion som innebär att du kan betygsätta mina inlägg. När du går in och läser ett inlägg genom att klicka på inläggets rubrik, hittar du efter texten ett antal stjärnor och texten Rate this. Här kan du klicka i det antal stjärnor du vill ge inlägget. En stjärna betyder att inlägget är uselt, fem stjärnor att det är utmärkt – betygen däremellan kan du ju gissa själv. Så ta gärna denna möjlighet att betygsätta inläggen. Jag ser inte vem som har gett mig vilket betyg, så du kan vara helt anonym.

Tack på förhand!

Read Full Post »