Oskyldiga?

Ett oskyldigt inlägg.

---

 

Innocent – oskyldig? (Drycken fotade jag på ICA Solen idag.)

Efter lite mer än ett dygn i Himlen är jag helt slut. Och det handlar inte om att bonussönerna (båda var hemma i helgen) har varit besvärliga. Det är familjen Katt som har kört slut på mig. En katta och två ungar har varit busigare än människobarn, tror jag bestämt. Inte för att jag har så stor erfarenhet av små barn i grupp, men dessa två håriga typer – och deras moder (som visst löper…) var helt galna. Det var tur att kattungarnas mormor, det vill säga Fästmön, kom hem tidigare än beräknat idag.

Det blev lite sent igår kväll för mig och Elias. Det sista som hände var ju att en av kattungarna lyckades krascha Annas fina regnbågskula som hängde i ett sidenband i en gardinstång. Jaa, den kulan har länge levt farligt, har jag förstått. I natt fick den sätta livet till. Små, små bitar av vasst glas for överallt. Eftersom det var miss i nassen kunde jag inte släpa fram dammsugaren, utan jag fick sopa efter bästa förmåga. Tursamt nog var Johan vaken så vi kunde leta efter sopkvasten och skyffeln gemensamt. Jag sopade idag också, fast eftersom jag skulle åka in till centralen och hämta Anna och Jerry hann jag inte suga innan. Nåt kul lyckades jag spara till min kära, alltså. Hoppas bara att ingen lite flisa fastnar i nån söt, rosa tass.

Det blev kaffe på sängen i morse också.

Jag sov till klockan åtta idag, ungefär. Då skuttade jag ur sängen och gav familjen Katt sin äckliga mat – nån sorts torsk i gelé som stank. Annas Moccamaster kom jag bra överens med och kunde därför dra mig tillbaka till sovrummet med en kopp nybryggt kaffe och Ida Bäckmann. Ja alltså boken om Ida Bäckmann av Sigrid Combüchen. Fröken Bäckmann är död sen länge.

Det blev en stunds läsning innan jag klev upp och gjorde frukost till Elias och mig. Anna hade messat att jag fick ta hennes hemkokta äpplemos med mjölk och det gjorde jag. Strösslade på lite kanel också och det smakade bara ljuvligt. Sen hörde Anna av sig igen att de skulle åka hem med ett tidigt tåg, så jag fick plötsligt bråttom. Det hade varit kallt under natten och taken lyste vita. Därför var jag införstådd med att jag behövde skrapa rutor på bilen.

Annas ljuvliga äpplemos med mjölk och kanel blev min frukost.

Anna och jag fick lite extra tid idag och det var mysigt. Tid har blivit en sån bristvara för oss. Hur det blir nästa helg är osäkert. Vi har ju då en större födelsedag inom familjen, men om Anna jobbar till klockan 21 på Dagen D får vi två helt enkelt fira födelsedagsbarnet på söndagen. Helgen därpå hoppas vi få mer tid för varandra, men vi ska också in till Stockholm och träffa FEM och Soffan på lördagen. Jaa, det är lite mycket nu…

Alldeles nyss har jag avslutat ett 50 minuter långt telefonsamtal med min mamma. Hon har en infektion och kände sig klen, men näbben verkade det inte vara nåt större fel på. Fast hon pratade inte hela tiden, vi, det vill säga jag, beställde julklappsböcker åt oss från Bokus. Mamma får fyra, jag tre och så delar vi på fakturan. Men när hon började prata julmat avbröt jag henne – jag kan inte handla sånt förrän om en månad. Sen följde en diskussion om pengar hit och dit, för vi vill ju vara ”oskyldiga” båda två. Bestämt blev att jag betalar och lägger ut så länge.

Nu ska jag värma min ICA-pizza och läsa en stund innan jag häller ner mig i bästefåtöljen för en av veckans TV-höjdpunkter, Bron. Jag hoppas att du har haft en jättebra helg – det har jag haft! Den var både lugn och händelserik, men lite för kort, känner jag. Clark Kent* är tankad och gnisslar och vi är båda redo för en ny arbetsvecka.

 

Två som mest är redo för bus är kattungarna. Fast de är ju också väldigt, väldigt söta…

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ingen tidningsdöd: Grattis, 223-åringen!

Ett inlägg om en häftig tidning som inte hade en tanke på tidningsdöd.

---

 

Stockholms Posten från den 15 mars 1792 finns i min ägo. En 223-åring, alltså…

Man skulle kunna tro att jag gratulerar mig själv. Idag är ryggen inte att leka med. Antingen beror det på att jag har suttit stilla för mycket eller på promenaderna jag har tagit de senaste dagarna. I vart fall skuttade jag upp och skjutsade Fästmön till jobbet i morse. Då kände jag mig som en ung tjej (nåja…), trots att jag hade drömt en mardröm om att jag hade en tumör på överläppen. Men lite senare, när jag hade återvänt till bädden och slumrat en stund… Jag vaknade av att nån i huset hade springtävling. Sen hade nån (samma person?) sparka-i-väggen-tävling. Springtävling kan jag förstå att man har när benen är fulla av just spring. Men sparka-i-väggen-tävling finns det inga ursäkter för. Det gör ont till slut och det blir fula märken och kanske rentav hål i vissa väggar. Och ens grannar får inte sova.

Det är när jag skriver den sista meningen i förra stycket som jag undrar om det ändå inte är jag som fyller 223 år idag… Fast det är det inte. Jag är än så länge bara 52. Men jag har en tidning i min ägo som kom ut idag för 223 år sen – ett exemplar av Stockholms Posten* från torsdagen den 15 mars 1792.

Hur just denna tidning hamnade hos mig är rena turen. Det ska dock sägas att den som ursprungligen har ägt den är min farfar, så jag har inte köpt den eller snott den av nån.

Stockholms Postens baksida med anteckningen om maskeradbalen. 

Min farfar gick bort 1973 och efterlämnade en massa böcker. En del tog pappa hand om, men det mesta var kvar hos farmor, som gick bort i slutet av 1982. Då hamnade alla böcker hos mina föräldrar. En gång under 1980-talet skulle pappa få hjälp med en renovering i huset av en granne. Överenskommelsen var att grannen i stället för pengar skulle få böcker. Pappa och grannen bestämde vilka böcker. Det var en fin samling och ett stort antal böcker i ett visst ämne. Men så råkade jag säga att ämnet intresserade mig, varpå pappa ändrade sig och behöll böckerna. Vad grannen fick i stället är oklart. Troligen var det några andra böcker. Böcker har nämligen aldrig varit nån bristvara i mina hem.

När jag i mitten av 1980-talet flyttade från mitt studentrum till min första lägenhet följde böckerna med. Det var ena riktigt tunga as. En natt vaknade jag av att ett hyllplan i mina dåvarande vita Billyhyllor brakade. Böckerna står numera i en rödbrun Billy hylla.

En dag på 1980-talet satt jag och bläddrade i en av böckerna på jakt efter en uppgift. Det var då jag fann den – Stockholms Posten från den 15 mars 1792 låg mellan två sidor! Det är en liten, skör och fyrsidig tidning. Insidan har jag inte läst på länge, för jag vill inte riskera att pappret ska gå sönder. Jag kan förresten knappt läsa vad det står, för typsnittet är så gammalt. Men på baksidan har nån för länge sen skrivit med bläckpenna ovanför en annonstext

På denna maskerad blef Gustaf III skjuten

Visst är det lite häftigt?! Jag gillar historiska prylar och det här födelsedagsbarnet ska jag fortsätta vårda ömt. Det ligger fortfarande på samma ställe, mellan två sidor i en av mina miljoner böcker…

Det känns nästan magiskt också att läsa följande på baksidan:

[…] I morgon kl 8 f. m. utgifves nästa Blad häraf. […]

Ingen tidningsdöd i sikte, där inte!..

*Stockholms Posten grundades av Johan Henric Kellgren i oktober år 1778. Sista numret av tidningen gavs ut 1833. Tidningen skrevs ursprungligen i frakturstil.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Dold agenda – och öppen

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Andlig och lekamlig spis

Ett inlägg om en tur till stan.

Åter en dag med strålande väder. Men kyligt. Det blåste en liten vind och den var iskall. När våra kalufser hade torkat tog vi bilen in till stan. Hittade en parkering vid floden och traskade upp till Upplandsmuseet.

På museet var det ganska mycket folk, bland annat en hord turister som stank parfym. Tyvärr var ett helt våningsplan stängt för att där skulle sättas upp en utställning. Jag noterade att det stod

Klum

på en låda, vilket låter lovande om det är M. Klum det handlar om…

Men det fanns en hel del att titta på ändå i den gamla kvarnen som inrymmer museet. Äckligast var nog uppdukade maträtter från olika tidsåldrar. Intressantast var nog hur Uppsala har sett ut förr i tiden. Mitt sällskap är fortfarande en liten kartnörd, nämligen.

Efter den andliga spisen var klockan inte så jättemycket, men vi traskade ner till China Garden för att äta buffé. På vägen dit passerade vi The English Shop som nu hade öppnat. Jag köpte med mig en påse hem, men i skrivande stund är jag så mätt att jag inte ens orkar titta i påsen. Den åkte rakt in i skåpet…

På China Garden hade de tagit bort den stora fiskbassängen och ersatt den med två bord med runda soffor. Det fanns emellertid ett litet akvarium, inmonterat i en vägg. Även övriga sittmöbler och bord i lokalen var utbytta och det kändes väldigt fräscht.

Vi tog två portioner var och Elias ville ha glass efteråt från dessertbordet. Själv tog jag konserverad frukt. Sen höll jag på att spricka.

En familj anlände med en tjurig unge som stod och stampade med sin lilla fot i en gång och vägrade sätta sig. Till sist tröttnade farfar och gick iväg med barn och barnets mamma. Gjorde han rätt i. Det finns inget värre än sura ungar. Mat kanske var just vad barnet behövde, men med det beteendet hade ungen fått gå rakt i säng vid hemkomsten, utan så mycket som en macka – om det hade varit min unge. Elias skötte sig som vanligt exemplariskt. Det har aldrig varit några problem att ta med honom på restaurang. När han var mindre fanns det förstås en hel del spring i benen, men inte så det blev ett skenande kors och tvärs i restaurangen, bara fram till fiskarna på just det här stället.

Vår middag avslutades med var sin fortune cookie. Vad som stod på min är

for me to know and for you to find out, 

men det handlade om leenden…

När vi kom fram till parkeringen hade en idiot parkerat alldeles för nära förardörren. Jag fick klättra in via passagerarsidan. Det var inte det lättaste, kan jag meddela, med en överfull mage. Dessutom stod det bilar ute på gatan och ville svänga in och parkera. Nååågot stressande… Men till sist hamnade jag i rätt position för att starta bilen.

Nu är vi hemma i värmen igen och softar vid våra datorer. Jag kör en maskin tvätt, för jag måste beta av den överfulla tvättkorgen. I nästa vecka hinner jag ju inte som förr. Och det är jag glad för! 

Här är några bilder från vår dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort.

Read Full Post »

Öltunna, snedseglarfrilla och armar – en bristvara

Jag var så himla slut igår kväll att jag inte orkade skriva några inlägg för tidsinställd publicering. Därför tar jag mina raster i anspråk till bloggande i stället. För det är liiite svårt att hämta kaffe när man går med två kryckor. Det känns inte bra att stoppa ner kaffemuggen med vätskeinnehåll i jobbväskan, nämligen. Att gå och äta lunch utan att först tvinga nån att agera assistent känner jag inte för idag. Det var ju så mycket folk och så rörigt igår och då kan det vara knepigt även för en assistent att ta sig fram med två brickor. Det skrivna ordet i stället för kaffe och mat, alltså! Men var lugn, jag svälter inte ihjäl! Magen ser ut som en öltunna just nu, eller som Obelix, ungefär…

Min mage är som Obelix, fast jeansen sitter inte i armhålorna utan nedanför magen. Hundens roll i sammanhanget är oklar, den är säkert bara en linslus.

Det har gått bra att strutta omkring på kryckor, men det gör baske mig inte mindre ont. Sen är det, som sagt, lite opraktiskt också eftersom jag inte har bläckfiskarmar utan bara två ganska vanliga. Men vänta bara! Snart kommer ett gnäll-inlägg om blåsor i händerna! Jag känner mig själv…

Dagen började med ett gapflabb i badrummet åt morgonfrisyren. Alltså jag vet inte vad jag håller på med om nätterna! Snedseglat, såg det ut som… I morse vaknade jag för övrigt halv fem och det var inte roligt när harpan på Ajfånen inte trillrar igång förrän 6.10. Men jag låg och funderade lite, svarade på ett par kommentarer på bloggen och HEPP! så hörde jag att kaffet var klart. Det är helt suveränt med timer till perkolatorn på morgnarna, det har jag kört med sen 1980-talet!

Snedseglarfriysr med uppståndelse och platthet i… annorlunda kombination. Kort sagt: jag inte bara snackar skit, enligt nån, enligt mig själv ser jag ut som skit också.

När jag anlände till jobbet hade skeppet kapsejsat och frisyren antagit ett mer neutralt utseende. Klockan åtta hade jag en utbildning och tekniken krånglade som 17. Det slutade med att eleven fick sitta vid min dator och jobba, allt medan jag i varannan mening skrek

Klicka inte på publicera! Klicka INTE på publicera!

Efter denna märkliga upplevelse (eleven såg mycket trött ut efter utbildningen, jag kan nu lägga till hes till min bank av åkommor) var det dags att svara på lite mejl kring bland annat projektsidor på webben. Jag försöker också köpa grafisk form av en mall, det ser mycket lovande, men dyrt ut. Kanske skulle jag kunna göra det själv, men nu ska jag ju inte jobba som varken grafiker eller formgivare, så…

I eftermiddag ska jag skriva lite nyheter med anledning av en helikopterleverans idag. Snälle C har lovat ta en bild eftersom det är lite knepigt att klara av rent praktiskt – två kryckor och en kamera, men bara två armar = omöjligt.

I morse var det mer än sju grader kallt. Enligt Ajfån-appen är det tre grader plus ute. Mellan wellpapprullarna i fönstret (man tager vad man haver så att man kan se vad som står på datorskärmen trots solljus) noterar jag att solen skiner för fullt. Det vore skönt med en promenad, men jag har alltför ont.

Efter jobbet ska jag handla på Tokerian och det blir en intressant upplevelse. Eller nej, det blir det inte. Kryckorna får stanna kvar i bilen och jag får göra som mamma när hon storhandlar – hänga på varuvagnen. Det slog mig alldeles nyss via min observanta Fästmö att jag blir mer och mer lik mamma:

• jag hänger på varuvagnen
• jag rapar och skyller på bråcket på matstrupen
• jag pratar skit
• jag är rätt ilsk rent generellt
• jag är allmänt DAAAN!

Att vara daaan är en östgötsk företeelse som jag nog måste blogga om!

Den hjärtegoa L har jag haft mejlkontakt med under förmiddagen och L vill överraska oss kulinariskt i efterskott på förlovningsdagen. Tills vidare skjuter vi det på framtiden eftersom det är som det är med hälsan, men en lunch ska vi försöka få till snart. Vi jobbar ju inom samma fakultet, så det borde ju inte vara så knepigt. Om armarna räcker till, vill säga… I dagsläget är just armar en bristvara.

Nu ska jag ta en liten inomhuspromenad denna lunch. Jag ska gå på toa och där ska jag… inte berätta mer. Jag sparar nämligen en del av skitsnacket för en intern publik.

När jag har hämtat hem Anna från jobbet i kväll, nån gång runt 21.30, blir det ost, kex och rödvin. Vad blir det för fredagsmiddag hemma hos dig???

Livet är kort

Read Full Post »

Lönesamtal, jobb, lite delikatesser och klädinköp

Två lönesamtal har jag haft nu (ett igår och ett idag) och inte en spänn har jag begärt eller fått. Äh, jag skojar lite. Det är sant med lönesamtalen, men när det gäller lönen är det lite svårt att veta hur det blir. Det är ju trots allt så att jag bara har anställning här året ut. Jag har i vart fall fått veta vilka intentioner som finns från två håll. Vidare har jag presenterat mitt erbjudande åt ett håll där man uppenbarligen inte riktigt kände till vad som finns att få och fråga efter. Båda samtalen var annars bra…(eh… tänk, jag höll på att skriva SAMLAG och det får ju inte jag ha förrän på måndag, sägs det!), men det blev också så att de omfattade en del jobbprat. Och, som sagt, intentioner kan man inte leva på, lika lite som man kan leva på luft.

Inte en spänn, men en guldpeng..?

För institution 1 är nu sagt att jag ska prioritera kommunikationsplanens slutversion och därefter tag tag i forskningssidorna på webben. Hela strukturen måste göras om och sidorna ska uppdateras med nya inledande texter och aktuella projekt. Frågan är om jag hinner göra detta klart före årsskiftet på 20 procents arbetstid (en dag/veckan). Bara att få in underlag kräver att man står med piskan beredd i princip hela tiden. Jag har emellertid hunnit göra en skiss och tagit fram ett lagom antal frågor som underlag till sidorna om projekten. Alltid något!

På instituton 2 är det disputation idag, men jag känner att jag inte hinner delta. Jag behöver sitta och tänka och även planera den lilla utbildning jag ska hålla i på onsdag i nästa vecka. Jag funderar på att höra om flera är intresserade så vi får ihop ett gäng om högst sex personer, det brukar vara lagom. Strax efter lunch kom en person inflygande i mitt rum, nämligen, och ville att jag på studs skulle visa hur man skapar en sida på intranätet. Och det är inte det lättaste att lära ut på två minuter…

Idag är jag så trött och mår illa, men jag hade kaffe med mig hemifrån som jag hällde i mig här tidigt i morse. I kväll blir det Fästmöns och min sista kväll tillsammans bara vi två på ett tag, så vi tänkte fira med att plocka ihop lite delikatesser till middag och kanske skölja ner med ett glas rött. Sen somnar vi väl före klockan 20 i kväll. Igår gick vi och la oss strax efter 21. Det går bara inte att hålla ögonen öppna om kvällarna! Inte när alarmet går igång kvart i sex om morgnarna.

Om jag finge önska nåt mer just nu än ett fast jobb, vore det att jag hade lite mer tid att köpa kläder. Det enda jag har gott om är jeans, men jag måste ju ha nånting under och nånting på överkroppen också. Tyvärr är jag ju ingen klädmänniska. (När det gäller utseendet lägger jag ner mest pengar på linser och frissan!) Därför blir det gissningsvis så att jag inhandlar nåt i panik – i allra sista stund… Jag har i alla fall fått sms från Anna att hon har inhandlat strumpor på jobbet åt mig idag. Strumpor är en STOR bristvara just nu. De jag har lyckats rädda från Strumpmonstret är antingen trasiga eller har uttjänt resår.

Strumpmonstret tog dess make/a!

En av ”mina” forskare var på TV igår och pratade om ett projekt som pågår tillsammans med bland annat Tokerian. Och idag vid fikat avslöjade jag att jag kallar just den affären Tokerian i min blogg. Det kanske inte var det smartaste avslöjandet jag har gjort, men lite kul var det allt att försöka besvara allas frågor om varför. Nu hoppas jag innerligt att folk på jobbet inte letar efter min blogg eller börjar följa den, det skulle vara lite… retligt och genant. Tror jag. Jag är ju ganska frispråkig här. Och så skryter jag så mycket om mina duktiga kollegor så de kan ju råka tro att de är det de är – skitduktiga!

Livet är kort.

Read Full Post »

Toaletter är inga skitsaker!

Toaletter kan verkligen vara skitdyra! Men världens dyraste finns nog på ön Handa, utanför skotska Atlantkusten. Ön är obebodd, men varje år besöker tusentals fågelskådare ön. Därav den skitdyra toaletten – till priset av ungefär en halv miljon kronor. Toaletten är ekologiskt byggd, men också byggd för att stå emot höststormar.

Skänk en toa! (Bilden är lånad från Toaletter utan gränser.)

Men alla har inte råd med ens en väldigt enkel toalett. Varför inte bidra med en slant till en toalett i ett utvecklingsland? Toaletter är en bristvara i många länder. Föreningen Toaletter utan gränser tar emot pengar som går till toaletter till familjer med låga inkomster eller inga inkomster alls på Filippinerna. Du kan också skänka pengar till toaletter till skolbarn i Etiopien via Unicef eller via WaterAids Faddertoan för att nämna några organisationer. Dessa organisationer hjälper till att bygga toaletter i länder där människor inte själva har möjlighet att göra det. Toaletterna byggs med system som tar hand om avfallet på ett sätt som gör att det sen kan användas som gödsel. En annan bra grej med toaletter är att de minskar riskerna för kvinnor att bli våldtagna. För den risken finns när man tvingas uträtta sina behov i ett buskage eller liknande.

Så… toaletter är faktiskt inga skitsaker utan riktigt bra!

Read Full Post »

Skam den som ger sig och vikten av kommunikation

Det var väldigt tröttigt igår kväll. Både Fästmön och jag jobbade långa dar. Jag hade visserligen en del ljus- och vilopunkter mitt under dan, men Anna satt i möte hela eftermiddagen. Ett möte som drog ut på tiden. Eftersom Clark Kent blev törstig* var jag tvungen att stanna till vid Preem  för lite bensin. Anna skulle sluta klockan 16.30, men när jag landade utanför hennes jobb 16.40 syntes hon inte till. Tur att jag hade intressant sällskap av Olof Palme.

Men så kom hon äntligen ut, min älskling, och vi åkte hem till New Village. Jag slog på stort och lagade middag – makaroner och stekt kycklingkorv. Trots att jag hade ätit en helt OK lunch var jag rejält hungrig. Men det hade kanske att göra med att jag äntligen påbörjade själva författandet av planen igår. Jag känner mig ivrig och engagerad, men måste behärska mig lite – alla intervjuer är ju inte på långt när klara. Idag har jag ingen intervju inbokad, men i morgon har jag två. Och ytterligare några nästa vecka.

Tillbaka till gårdagskvällen. Jag behöver verkligen duscha och tvätta håret. Jätteskönt! Vi satt sen en stund vid var sin dator innan jag grep mig an kvällens stora projekt, det jag bävade för: ställa in kanalerna på alla tre apparaterna. Jag hade ju liksom bara börjat på tisdagskvällen, men då insåg jag att jag var alldeles för trött. Till och med hårddisken kändes full då.

Hårddisken kändes full… 

Sagt och gjort. Jag satte mig på golvet, först i vardagsrummet, sen i sovrummet. Platt-TV:n var klar, men DVD:n och tjock-TV:n återstod. Tjock-TV:n ville inte hitta Kanal 9, en av de kanaler som KomBort ComHem hade flyttat på. Troligen av det skälet att den låg för nära TV8, den andra kanalen som ComHem hade flyttat. Tänk om man hade kunnat lägga ut en kanalplan för de analoga kanalerna på sin hemsida eller kanske bättre, eftersom de kan skilja från ställe till ställe, gett en kanalplan till bostadsrättsföreningen att lägga ut. Föreningens sida över TV-kanaler är för övrigt inte uppdaterad sen 1975 på länge, ser det ut som. Dessutom vimlar det av stavfel. Det borde man kunna justera enkelt. Nåja, en god kvinna reder sig själv. Och till slut fick jag ordning på alla tre apparaterna. Dessutom ställde jag in kanalerna i samma ordning på alla tre, en ordning som jag försökte göra så logisk som möjligt. SvT1  på kanal 1, SvT2 på kanal 2, TV3  på kanal 3, TV4 på kanal 4, Kanal 5 på kanal 5, TV6 på …. Jamen nu fattar du väl? Det tog ungefär en och en halv timma. Sen var det dags att sova.

Självklart är jag nöjd att jag inte gav upp när det gällde kanalfixeriet, men det tog irriterande lång tid och irritationen blev ju inte mildare av att det inte fanns nån information nånstans att hämta. ComHem hade endast lagt ett brev i min postbox där de skrev att de skulle flytta på TV8  och Kanal 9. Men inte vart… Nu är det gjort i alla fall och skam den som ger sig!

Idag får jag nog sällskap på rummet av MB, som är administrativ chef. MB är här uppe på institutionen en dag i veckan och då delar vi rum. Vi får se hur det går, jag är ju van att ha egen ”kupé” nu…

Jag ser mycket fram emot dagens lunch med ”Lisbeth” men även mot i morgon när jag får besök av en kollega som har stöttat mig mycket – och som jag vet har talat väl om mig inom ”företaget”, vilket troligen ledde till det här jobbet. Och kanske till andra… För även om det finns behov behöver institutioner och liknande ibland bli medvetna om det. Just den här institutionen är ung och framåt och är en av dem som verkligen har insett att kommunikation är viktigt, men tid är en bristvara.

 

*Clark Kent blev törstig = bilen måste tankas

Read Full Post »

Vecka 46: Pepparkakshjärta och Grislever

Dags för veckans höjning (Pepperkakshjärta) respektive sänkning (Grislever). Det är inte svårare än så här:

Pepparkakshjärta

• Fästmön (alltid, alltid, alltid!)
• Maria och Fru Hatt (vänner som ringer fast jag är så trött och asocial just nu!)
• Gemenskap, kollegor och roliga saker att ägna vardagar åt
• Uppskattning (jaa, jag får det! Muntligt och skriftligt! TACK!)
• Tintin (Den var jättebra!!!)

Grislever

• Bil 3:an (som inte hade utlovad lånebil till mig, vilket gjorde att service och bromskoll och vinterdäcksbyte dröjer till fredag)
• Magsårskrångel och sömnbrist (lite jobbigt, men jag överlever!)
• Barnsäkerhetslås på spisen (jag är vuxen, jag borde klara av det…)
• Tid (Det börjar bli en bristvara!!!)
• Dåliga billysen (Är det sämre kvalitet på lamporna, helt enkelt, nu för tiden???)

Read Full Post »

Matkasse blir årets julklapp

Ja, du läser rätt! Det sägs att matkassen blir årets julklapp.

För tjugofjärde gången har HUI utsett årets julklapp. Den färdigpackade matkassen har förgåtts av allt från elektroniska husdjur till bakmaskiner. Men nu lever vi i en tid när just tid är en bristvara och då är de färdigpackade matkassarna helt klart populära. De innehåller ju dessutom recept och levereras hem till dörren. Skönt att slippa både tänka ut mat och bära hem den.

Skönt att slippa bära hem allt detta…

                                                                                                                                                              Om man nu vet hur en spis fungerar… (En känga till mig själv.)

En färdigpackad matkasse låter inte som nån tokig julklapp, även om jag hade önskat att det följde med en kock också. Men vad tror DU blir årets julklapp???

Read Full Post »