Mördaren ljuger inte ensam

Alltså jag älskar Maria Langs böcker! Framför allt de tidiga. Och i kväll drog jag med mig Fästmön för att se den första filmatiseringen av Maria Langs första bok Mördaren ljuger inte ensam.

Nej, mördaren var inte den end* som ljög.

Det är midsommar och den unga Puck hamnar inte i Shakespeares drama utan i ett annat. Puck blir nämligen utbjuden till en ö för att fira helgen tillsammans med Ejnar och hans kompisar. Ejnar och Puck är lite småförälskade. Heta känslor tycks det finnas gott om bland alla i hela gänget. På midsommarnatten visar det sig att än den andra har varit ihop med än den tredje och den fjärde har varit med den första och… Dessutom dyker två objudna gäster upp. Och inte en enda av dem talar sanning. När Puck senare hittar en av dem strypt och båten visar sig vara obrukbar inser hon och Ejnar att de är fast på ön utan möjlighet att ta sig därifrån. Men först har emellertid Ejnar lyckats få dit som kompis kriminalkommissarien Christer Wijk.

Det är på väg att bli 1950-tal. (Boken om ut 1949.) Det har filmmakarna gjort stor affär av. Hela filmen blir överbelastad av femtiotalsprylar, möbler, kläder. Kort sagt: det blir för mycket. Dessutom röks det. Hela tiden.

Är den här filmen bra då? Tja, den är ju, trots alla mord (ja, det sker fler än ett) inte då läskig, utan snarare lite söt. Ett litet HBTQ-tema finns med, vilket ju är rätt häftigt med tanke på att boken skrevs för så länge sen.

Jag ger den lite högre betyg än medel – det är ju trots allt en Maria Lang.

Livet är kort.