Tillspetsat

Ett inlägg om pennor och reklam.

---

 

Spetsen på min Schaefferpenna är som en diamant, enligt NK.

Igår kom jag ihåg att NK* är pennfetischist. Ja, det ska vara fina pennor, riktigt fina pennor och inte Ballograf (Sveriges enda penntillverkare) eller Parker. Så jag tog med mig min Schaeffer bläckpenna, en penna som min mamma köpte till mig för många år sen. Och när den inköptes sa handlaren att pennan kommer att hålla hela mitt liv. Nu har den legat i sitt röda fodral under många år. Men NK fick mig intresserad. H*n tipsade mig om hur jag skulle göra pennspetsen ren med vatten, hushållspapper, blåsningar och tålamod. Detta ägnade jag nästan trekvart åt på måndagskvällen. Vi får se om min rengöring blir godkänd!

Jag skriver så jävla fult, så jag borde egentligen inte äga en sån här fin penna. Om jag inte minns fel kostade den 600 spänn när mamma köpte den – och det var säkert 20 år sen. Undras vad den kan kosta idag… Men det är härligt i alla fall att äga en sån fin penna, trots att jag varken lär skriva böcker eller reklam med den.

Häromdan läste jag på Svenska Dagbladet om några av de värsta reklamkampanjerna genom tiderna. Maj gadd, jag höll på att smälla av när jag såg reklam för ölbar i bilen, en naken kvinna som krälar vid en manssko, rökande doktorer, bebisar som tycker att det är bra att röka, rasistisk målarfärg (och där snackar vi verkligen kränkande!) med mera med mera. Kampanjerna är gamla, så de må vara glömda och förlåtna nu. Och de skulle aldrig få passera idag.

Men… nog tror jag en och annan höjer ett ögonbryn för SJ:s nya reklam för pendeltågen mellan Uppsala och Stockholm. Du vet de där tågen som så ofta inte går för att det är

• signalfel
• löv på spåren
• nedriven kontaktledning
• snö på spåren
• folk på spåren
• växelfel

med mera. Vadå 42 avgångar om dan..? En mild överdrift, skulle jag vilja säga…

De som får behålla jobbet trots SJ är nog få… (Skärmdumpen är från nätet.)

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kära örebroare! Eller… västeråsare… nej, uppsalabor…

Ett tågande inlägg.

---

 

Det borde vara raka spåret, men med Trafikverkets inblandning kan det bli fel.

Raka spåret. Det är vad det borde vara för tågen här i världen. Men om Trafikverket har varit inne och grejsat med växlarna kan det bli fel. Det blev det i torsdags när ett tåg från Stockholm mot Västerås och Örebro körde fel och åkte mot Uppsala.

Nån gång om året sägs den mänskliga faktorn trixa med växlarna så det blir fel. Vad som händer är att tåget helt enkelt måste backa.

Enligt både SJ och Trafikverket var det aldrig nån fara för säkerheten eftersom det nya systemet anpassar sig. Med det menas att om ett tåg kommer in på en sträcka får alla andra tåg rött. Fast backa… Det får faktiskt inte tåg göra hur som helst – det krävs tillstånd från Trafikverket. Och det känns ju… tryggt… (<== ironi).

Är det inte snö, is, löv, människor eller annat på spåret är det oftast växelfel. Eller signalfel, har en hört. Trafikverkets klåfinger kan nu läggas till fellistan.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Årsrikedom, trafikregler och för gammal för att skriva för äldre

Ett inlägg om kollektivtrafik, bilism och äldre.

---

 

I morse läste jag en benämning på äldre som jag faktiskt inte tyckte var så dum:

årsrika

För visst är det så att vi borde se våra år – och erfarenheter – som en sorts rikedom? Nog kanske en kan komma på en och annan erfarenhet som en skulle ha kunnat vara utan, men… Åren är en rikedom! Därför blir jag extra förbannad när jag gång på gång åldersdiskrimineras när jag söker jobb, till exempel. Jag söker bara tjänster jag vill ha och tjänster jag är kvalificerad för. Och aldrig tjänster där det står att man söker en yngre förmåga. Ändå händer det allt oftare att jag får svar – vilket är ovanligt, men positivt, att arbetsgivare bemödar sig att ens svara… – i stil med att

jobbet har gått till en annan person för att du är för senior.

Senior… DET ordet, däremot, är nåt jag verkligen avskyr! Det låter urgammalt. Och det är jag inte – jag har många år kvar att arbeta före pensionen. Men OK, jag är inte 35 längre…

Äldre bilar finns det också…

När det gäller äldre i trafiken sägs det att det finns allt fler äldre bilförare som är ute och kör. Detta oroar Transportstyrelsen, som ska utreda om det behövs en obligatorisk läkarundersökning för att man ska få behålla sitt körkort när man är till åren kommen. Ja det låter väl bra om man preciserar vilken ålder det handlar om. Och om man samtidigt inför skyldighet att använda blinkers när man svänger, förbud mot omkörning på sträckor med förbud mot omkörning samt plikt att följa hastighetsbegränsningarna för så kallade juniorer. Du vet, de här småpojkarna som rusar fram i sin pappas BMW/Audi/Volvo. Fina bilar som 17, men de tycks inte vara utrustade med varken blinkers eller hastighetsmätare/farthållare.

Redan idag är våra läkare skyldiga att anmäla till Transportstyrelsen om en patient inte är lämplig som bilförare. I mina ögon har detta inte enbart med ålder att göra, olämplighet kan ju bero på sjukdom. I övrigt står inte läkarna precis vid vågar vägar och leker trafikpoliser. Men det är oroväckande att bara var tionde som drabbas av demens får sitt körkort indraget. Demens kan emellertid drabba en trots att man inte fyllt 75. Det behöver inte heller drabba en fast man fyllt 75… Som en liten påminnelse kan du läsa här om fem trafikregler som många glömmer utan att vara dementa.

Det är alltid spännande att se om man når sitt mål när man åker kollektivt. Från och med april nästa år får man i alla fall ersättning om förseningen är minst 20 minuter.

Om man inte får roa sig med att köra bil som äldre kan man ju alltid försöka ge sig ut i kollektivtrafiken. Det kan ju bli riktigt spännande att se om man når fram till sitt mål. Nästa år, i april, ska det i alla fall komma en lag som säger att alla resenärer med kollektivtrafik ska få ersättning om förseningen är minst 20 minuter. Detta gäller alltså all kollektivtrafik, såväl lokal som regional och man ska få ersättning oavsett orsak till förseningen. Så från april 2016 är det inte längre intressant om det är snö, löv eller folk på spåren/vägarna – tågen och bussarna ska gå och går de inte, ska resenärerna få ersättning. Kan bli dyrt, det, för vissa bolag…

Jag är för gammal för att skriva nyheter för News 55!

Almedalsveckan har dragit igång. Det är ju roligt – för dem som är där. Vi som inte är där… tja… Men i samband med veckan sker lanseringen av en nättidning för äldre, News 55. Profilerna bakom är Artur Ringart och Fredrik Lundberg, kända från TV båda två. Artur Ringart säger i tidningen Journalisten att han och hans kompisar är intresserade av att göra saker, men ingen tänker på gruppen äldre ur ett kommersiellt perspektiv – förutom Amelia Adamo… Artur Ringart ska skriva en hel del själv, men även låta frilansare i åldrarna 20 – 50 år producera. Men hallå där! Är inte DET lite åldersdiskriminerande? Jag är till exempel 53 bast och kan fortfarande skriva nyhetstexter och andra texter. Dessutom kan jag stava.

Nåja, den som är intresserad kan läsa News 55 gratis – i alla fall till att börja med. Poddradio ska det också bli. Så… en åldring som jag får väl fortsätta att skriva gratis jag också – fast på nån blogg eller två nära dig… Den som tycker att jag är för gammal kan läsa News 55 här!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lokalt trixande med skattepengar – igen

Ett inlägg om hur en offentlig verksamhet trixar med våra skattepengar utan att nån reagerar nämnvärt. Och hur sanna Karin Boyes ord är.

---

 

I slutet av förra veckan var det dags igen: Den Högsta Hönan inom en lokal offentlig verksamhet fick packa ihop sina personliga prylar och lämna det sjunkande skeppet byggnaden. Enligt arbetarpartiets företrädare hade detta föregåtts av att politikerna inte känt förtroende för sin högsta tjänstekvinna under den gångna hösten. (Notera, du som klickar på länken, att den högskoleutbildade journalisten inte kan stava till ”känt”.) För kvinnan kom det hela som en överraskning.

Surprise, surprise, var ordet!

sa Bill.

Ordet var surprise, surprise!

replikerade Bull.

Den avgående dirren får ett avgångsvederlag på tolv månadslöner. Eftersom hon har haft cirka 120 000 kronor i månadslön lär det bli nånstans närmare en och en halv miljon som plåster på såren. Ja nåt ska hon väl leva av när hon nu har avgått med omedelbar verkan.

Jag tycker att det är fruktansvärt när människor bara från en dag till en annan är utbytbara på det här viset. De får en summa pengar i kompensation och sen ska det vara bra. Hur det känns? Ja, bara den som har varit med om det vet. Karin Boyes ord

[…] Rött guld igår, torrt löv idag […]

i dikten Stjärnorna är verkligen på pricken!

Samtidigt har jag som skattebetalare svårt att tycka att det här är OK. Det är bland annat mina pengar som den avgående dirren får. Pengar, som kunde ha gått till vård av sjuka människor. Nej, det känns inte riktigt bra, även om jag till fullo förstår att personen ju måste ha en försörjning tills hon hittar ett nytt jobb.

Men nu kommer jag snart fram till det som är riktigt jävla märkligt, på ren svenska, i den här kråksången. I juni 2013 sparkades den nu avgående dirrens företrädare. Även hon fick plåster på såren, 24 månadslöner. Då var hon 63 år gammal och hade närmare 40 år i verksamhetens tjänst. Vilken trist sorti från arbetslivet! Jag tyckte att det var skamligt att hon skulle få sluta på detta sätt, men kände naturligtvis också att 24 månadslöner… Det var många miljoner som sjuka i vårt län gick miste om. Och så kände jag nånstans djupt inuti en liten djävul som pep av skadeglädje: det var ju kvinnan som skrev under min dödsdom en gång. Men jag ville visa att jag inte hade några hard feelings och var på vippen att stega fram till kvinnan ifråga när vi råkade mötas på en second hand-affär (!) ett par månader efter att hon hade slutat. Hon vände sig emellertid bort och jag tänkte att

Ja, ja… Hon är ju miljonär. Inte vill hon hälsa på en sån som jag.

Och nu kommer det: Medan en ny efterträdare ska letas till dirreposten som blev ledig i fredags har sossarna satt in… den som själv petades 2013. 

Alltså: den en gång petade ska ersätta personen som petade henne tills ny ordinarie dirre utses.

Kvinnan, den en gång (juni 2013) petade, har emellertid fortfarande avgångsvederlag, men representanten för arbetarpartiet lovade SvT Uppland att detta ska regleras. Hur det ska regleras angavs inte.

Det jag tycker är konstigt är inte så mycket det att arbetarpartiet utser en representant som är miljonär att tillfälligt leda organisationen. Sossarna förnekar sig icke och det bekräftar bara det korrekta i att inte rösta på dem för min del. Nej, det märkliga är dessa turer fram och tillbaka med direktörer. Tjänstemän som hålls om ryggarna av politikerna. Direktörer, vill säga. Vanliga dödliga hålls inte om några ryggar.

Ännu mera konstigt är det att ingen reagerar. Inte ens lokalmedia, som mjäkigt rapporterar/skriver av pressmeddelanden från organisationen i fråga. Men grävande och ifrågasättande kanske inte ingår i högskoleutbildningen av journalister nu för tiden? Var finns ni nu, ni som så ofta säger er vara allmänhetens företrädare och som hävdar folks rätt att få veta?

Rött LÖV igår, torrt löv idag stämmer också.

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ensam tur

Ett ensamt inlägg som ändå handlar om min mamma, min fästmö och en och annan vän samt riksfärdtjänst, krämpor, shopping och mat också.

---

 

Fotografens skugga.

Idag fick jag ta en promenad på egen hand till Tokerian. Mamma orkade inte. Hon har ont i hela kroppen, men jag är säker på att inget är brutet i alla. Blotta tanken på vad som kunde ha hänt… Jag har varit och köpt en kasse mat till henne så att hon ska slippa gå ut i stormen när hon kommer hem till sitt om ett par dar.

Det blåser ganska mycket här, men inte som det gör nere i Metropolen Byhålan, har jag fått signaler om. Min presenning på ballen* hade lossnat under natten, så jag fick ägna en god stund åt att försöka fästa fast den igen med silvertejp. Silvertejp kan man ha till mycket, inte bara till ögonbryn. (<== internt skämt).

Det blåste rätt bra idag, men det här lilla trädet har nog nästan aldrig haft några löv.

Igår kväll fick jag ringa om riksfärdtjänsten, för ingen därifrån hade ringt trots att både taxibolaget och chauffören som ska köra ska ringa, enligt pappren. Dessa uteblivna samtal gjorde mamma mycket nervös, så när hon väl har kommit hem ska jag ta ett samtal med hennes handläggare. Det är liksom inte första gången taxibolaget gör fel eller struntar i att göra vad som utlovas. Dessutom kunde de två jag pratade med igår endast hjälplig svenska, vilket jag också tycker är anmärkningsvärt. Om man ska jobba med telefonen som verktyg och ha kontakt med svenska gamlingar bör man nog kunna förstå och tala svenska.

I eftermiddag ska jag åka på ytterligare ett ärende åt mamma innan jag hämtaroch skjutsar hem Fästmön från jobbet. På vägen tillbaka köper jag mat med mig hem – mamma vill ha middag från Chop Chop igen. Jag undrar om jag vågar fota och twittra ut bilder på det som står i min fortune cookie… Nej så här ska det stå: om det står nåt jag tycker är relevant för stunden eller för mitt liv, tänker jag fota det som står i min fortune cookie och twittra ut bilden med eventuella lämpliga hashtaggar. För övrigt tänker jag fortsätta blogga så mycket jag vill och så länge jag har lust. Den som försöker skrämma eller håna mig till tystnad åstadkommer bara det motsatta. För den som gör det är i minoritet. Det har visat sig vara betydligt fler som vill att jag fortsätter att skriva.

I kväll bänkar vi oss flera timmar framför SvT 1 och ser i följande ordning med start klockan 20:

1. Stjärnorna på Slottet: Rikard Wolffs dag
2. Den fjärde mannen (tredje och sista delen)
3. Den unge Morse

Vad gör DU i kväll???

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gör ni så här hemma hos er?

Ett undrande inlägg.

---

 

Jag städar. Ja, jag städar hemma hos mig, men jag kom att tänka på nåt jag såg häromdan – en massa löv och grus på ett bussäte. Dan därpå en person typ tio år yngre än jag (och då är man vuxen!) som helt ogenerat smutsade ner en soffa där andra människor skulle placera sina renklädda rumpor.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu undrar jag bara…

Gör ni så här hemma hos er?

//Städtanten Lokalvårdaren

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Garaget: Före och efter

Ett nöjt inlägg.

---

 

Nu har jag fotat mitt garage i dess rena skepnad! Jag är nöjd med min insats, men lite mindre nöjd med att ryggen bråkar. Uppenbarligen behövs det inte mer än lite skräpskyffling för att den ska göra ont. Rejält. Men hur som helst… Så här såg garaget ut före Tofflan anföll med kvasten…

Garaget före anfallet.

 

Och så här ser det efter attacken: 

Inte ett löv, tror jag!

 

Då kanske man kan få ta middagsrast snart..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan firar: Rosens dag (med städning och paket)

Ett rosligt, firande inlägg.

---

 

Den här fotade jag i en vas på job… min förra arbetsplats häromdan.

Det kom ett mejl i morse från ett företag som tyckte att jag skulle fira Rosens dag idag genom att skicka en röd ros med ett sms. Mottagaren ska sen gå till närmaste butik i kedjan och hämta ut sin ros. Jaa, rosor är vackra, men kanske vackrast där de står. Så jag firar dan med en bild på en fin ros som nån annan fick – och lite städning och paket!

Jag grep mig an garaget, precis som planerat. I det lilla förrådet utanför porten till huset där jag bor var det överfullt av skit leksaker och en grill. Längst bakom allt stod en snöskyffel och en piasavakvast. Jag tog kvasten och ärtade ut till garaget för att städa.

Ofräscht och skräpigt i garaget.

Det var verkligen ofräscht i garaget. Men mest var det löv, pappersskräp och lite grus som troligen har blåst in under porten, där det är en glipa. Eller kanske när porten har varit öppen..? Jag har liiite svårt att fatta hur skiten har tagit sig, ärligt talat. Mest förvånad var jag över en lila vante som jag hittade.

Förutom kvasten hade jag med mig handskar och två plastkassar för skräpet. Det visade sig att det räckte med en. Ryggen skötte sig under själva sopningen, men sen när jag skulle få ner skräpet i en kasse började den bråka. Jag var fräck och lånade en garagegrannes snöskyffel som sopskyffel. Den var lite för tung för det. Det blev trots allt hyfsat fint i garaget, men naturligtvis glömde jag att ta en efter-bild. Återkommer med en sån i samband med att jag är ute och åker nästa gång!

Paket till mamma.

Så gjorde jag en mini-shopping-tur för att försöka hitta några saker till månadens första födelsedagsbarn, mamma. Mamma gillar paket och det blev några stycken. Inget märkvärdigt, men jag tänkte komplettera med nån Trisslott inuti kortet och ett presentkort i nån klädaffär. Om jag åker ner kan jag ju skjutsa henne så hon får välja själv, tänkte jag. Inte är jag världsbäst på att slå in paket, heller, men pappret ska ju liksom bara rivas upp och kastas. Det blev i alla fall några mer eller mindre lustifika paket – ett lyckades jag göra ett ofrivilligt titthål i, så det fick jag försöka fixa till efter bästa förmåga. Ehum…

Wunderbauam Black Classic – hur nu det doftar..?

Eftersom jag hade städat Clark Kents* boning tyckte jag att även han var värd en liten present. Det blev en fräsch doftgran som ska dofta Black Classic. Hur nu det doftar… Till mig själv köpte jag vinkorkar, ifall jag får lust att tappa upp det vin som är kvar i dunken i badrummet, samt rengöringspads för ansiktet. En liten burk Danska skallar för tio pix slank också ner i påsen. Men INTE en rosa och fin klocka som jag VET att mamma skulle ha älskat! Skälet är inte alls att jag är snål, utan för att de på butiken inte kunde svara på om det fanns batteri i klockan eller inte… Synd det, jag undrar hur många som blir sugna på att köpa armbandsur när personalen inte vet vad som ingår…

Kuvert med kaffefläckar på gör att jag misstänker mamma som avsändare.

Men igår kväll upptäckte jag att det låg nåt i postboxen. Det var ett platt paket i form av ett kuvert och jag tror bestämt att avsändaren är min mamma – det var nämligen kaffefläckar på baksidan…  Tänk att hon kommer ihåg att även jag har nåt att fira senare i veckan…

Nåt annat har jag inte att fira. Jag har inte hört nåt mer från nåt håll. Det är jobbigt att känna som man står på stand by. Det går inte att planera nånting. Mitt liv har stått på stand by i fem och ett halvt år nu. Ändå har jag inte vant mig. Och just nu är det stand by akut läge.

Jag har telefonerat med min livstids datasupport och vi ska eventuellt ge oss ut i nästa vecka och köpa en ny dator till mig. Med betoning på eventuellt. Det kan ju bli så att jag får åka lite kors och tvärs framöver…

Finvädret håller i sig – bara för att jag tänkte städa i morgon när jag har vaskat fram ytterligare tre jobb att söka… Än har jag inte börjat klättra på väggarna, men jag vet hur det kan bli.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tankar en kall decemberförmiddag

Ett inlägg om gårdagen och tankar om dagen idag, den dagen som inte ännu riktigt har utspelat sig.

Det blev en dag med mycket uträttat igår. Jag blir lite nöjd med mig själv i alla fall när jag är effektiv. Däremot hann jag inte äta så mycket mer än frukost. Min lunch framåt 16-tiden blev mitt brittiska favoritgodis, som jag upptäckte att jag gömt i ett av köksskåpen:

Walnut Whip – mitt brittiska favoritgodis. Choklad utanpå vitt mums-mumsskum inuti, krönt med en valnöt. 

Jag köpte ju en påse av dessa godsaker en söndag för ett par veckor sen. Prinskorven och jag passerade nyöppnade The English Shop på väg till Kinarestaurangen. Vi hoppade in bland de engelska varorna enbart för att jag ville kolla om de saluförde Walnut Whip. Och tur för mig – det gjorde de! 

Fästmön hämtades hem från jobbet klockan 16. Vi stannade till vid ICA Heidan och köpte adventsfika till idag samt lördagsgodis till gårdagskvällen. Egentligen ville vi inte ha… Senare på kvällen åt vi några bitar. Jag fick ont i magen, Anna fick skyhögt blodsocker. Prästostbågarna öppnade vi inte ens.

I affären träffade vi en person som Anna har jobbat med tidigare. Och h*n trodde att jag var Annas mamma… Det tyckte Anna var hysteriskt roligt, själv funderade jag på att ge personen numret till min optiker… Sen lekte vi mamma och lill-kicka hela kvällen. Och jag var inte nån snäll mamma, så jag tror att Anna nog vill behålla sin biologiska mamma – för hon är snäll på riktigt.

Före middagen slog jag in resten av klapparna. Nu finns inget oinslaget hemma, vilket är skönt eftersom Somliga är lite nyfikna. Här är en bild på några av påsarna, ett par påsar är undangömda, förstås…

Delar av gårdagens skörd.

Jag hade lite sms-kontakt med yngsta bonusdottern igår kväll, för jag tycker att jag har köpt lite klent med klappar där. Dessvärre kom ett önskemål som ligger helt utanför min budget…

I morse började Anna inte sju, utan halv åtta. Sovmorgon, med andra ord. (Lite ironi där.) Det var tio grader kallt som jag förutspått, men min nya jacka fixar det också. Blir det kallare får jag nog ta fram dunjackan. Det är skönt att ha ett alternativ när man bor i Norrland, som min pappa brukade säga om Uppsala.

Plogat och fint utanför garaget.

Vaktis var nog ute en tur till igår, för det var ganska plogat och fint utanför garaget. Det snöade bara lite grann en stund mitt på dan. Blåsten avtog också framåt dan. Solen gjorde ett försök idag för nån timme sen att titta fram, men nu har det blivit grått. Misstänker starkt att det kommer mer snö, ber om att det inte ska göra det i morgon bitti när jag ska bilpendla till jobbet… (Pendeltågen brukar krångla så fort det kommer en flinga snö. Eller faller ett löv på spåret… Detta är ett av skälen till att kommunalåkning inte funkar för min del.)

Fotspår i snön och fotografens skugga.

När jag återvände till hemmet i morse kröp jag faktiskt ner i sängen igen. Jag somnade till och vaknade ett par gånger av att det gapades här i huset (vad är det för fel på vanlig samtalston?). Sista gången gav jag upp. Jag har tagit rätt på ren tvätt och lagt in i lådor samt hängt eller lagt för strykning. På agendan idag står dammsugning, men om det är nåt jag hellre behöver göra så är det att stryka.

Hemmet ska gås över med vippa och dammsugare lite närmare jul, i stället. För då ska här också julpyntas inför mammas ankomst. Juldukar och tomtar fram, du vet. Troligen får jag ta nästa helg i anspråk. Det enda julpyntet som är framme nu är adventsstjärnor och -stakar. Och så köpte Anna en blå hyacint till mig – för att hon vet att jag älskar just blåa! – häromdan. Den står i en alltför stor julkruka på köksbordet. Tänkte försöka fixa till den idag.

En blå hyacint från Anna.

Vidare ska jag göra en lista på julmat som ska handlas hem. Mamma tycker att vi kan handla söndagen eller måndagen före jul. Det tycker inte jag. Då lär det vara ännu mer folk ute i affärerna och på en del ställen tar maten faktiskt slut. Så en matlista ska jag ställa samman idag för inhandlingen… nästa helg? Fasen, jag inser att även den helgen snart blir intecknad…

Klockan 17 äter Anna och jag julbord på Odinsborg! En källa säger att det var ett mycket fint julbord – i alla fall i fredags kväll – så det bådar gott. Katarina, som svarade när jag ringde och bokade, lät väldigt trevlig och välkomnande. Då hade jag först blivit surt behandlad av nån på restaurangen på Scandic Nord, nån på restaurangen som uppenbarligen inte borde svara i telefonen alls – om de vill fortsätta ta emot matgäster. Vi har gått till Scandic Nord under flera år (inte förra året, för då var det operation för min del). Nu tror jag inte att det blir några flera gånger. Det handlar nämligen inte bara om hur god maten är, det handlar också om bemötande.

Slutligen, ett stort GRATTIS till vännen FEM som idag firar sin födelsedag! Hon är ju mycket äldre än jag – hela fyra månader och 18 dar, eller nåt… Men hon är evigt ung och ser ut precis som hon gjorde när vi var fjortisar!!!

FEM till höger, Gösta till vänster. (Gösta smög sig in i bilden av misstag.) Bilden är tagen 1978.

Livet är kort.

Read Full Post »

En är lite trött…

Ett inlägg om en tröttig lördag.

En är lite trött så här års, det är bara att konstatera. Alltså att även den som inte arbetar är trött och sliten. Men att söka jobb i sig är nästan en heltidssysselsättning vissa dar. Nog om detta.

I morse såg jag två bilar, två cyklister och en fotgängare när jag skjutsade Fästmön till jobbet. Det var verkligen tomt och ödsligt. Och tröttigt. Hemma i New Village satte jag på perkolatorn. Slängde mig sen i bingen igen för att göra en FEM (= återvända till sängen för att läsa) – men SOMNADE!!! Sov två timmar och vaknade alltså inte förrän klockan nio igen…

Satte mig vid datorn och skrev i ett par timmar innan det var dags för frukost. Badrummet och duschrummet/toan behövde fräschas upp så jag ägnade dem lite tid med svampar, trasor och rengöringsmedel. Försökte komma på alla möjliga skäl till att inte gå nån promenad, men till sist tog jag mig i kragen – samt sju (7) soppåsar i händerna – och gick iväg. Soppåsarna lämpade jag förstås av i soprummet innan jag började knata.

Jag har en favoritväg som jag brukar gå. Den är ganska lång och jag kände att jag inte riktigt hade tid. Det blev i alla fall en promenad om ungefär fyra kilometer på cirka 50 minuter.

Som vanligt på mina walkabouts träffar jag hundar och deras hussar. Den här sötnosen stannade jag och pratade med en stund:

Hund och husse på promenad.

Vädret var sisådär. Ganska grått och trist och mörkt, men inte särskilt kallt och inget regn just idag. Vissa träd har inte ett löv kvar på sina grenar…

Inte ett löv kvar…

Det var skönt att få frisk luft. Jag känner att jag mår gott av att röra på mig. Ljuset är minimalt så här års och jag tror att det är extra viktigt därför att vara ute en stund i dagsljus. Och så kan man ju stanna då och då och fota lite. För den som har följt mina promenader kan jag rapportera att madrassen i trädet är borta, men badbollen ligger kvar!

Höstlövat!

Hemma igen tog jag sista skvätten kaffe. Det smakade väl… knappt drickbart, perkolatorn hade ju stått på sen klockan sju i morse… Jag har telefonerat med mamma i en halvtimme. Nu ska jag strax kolla om det har hänt nåt i omvärlden! Har inte läst några nyheter sen igår…

En god nyhet fick jag emellertid på hemvägen. Det är nånting jag har hoppats på länge. Nu hoppas jag på att det sker snabbt. För man kan inte älska alla människor – vissa kan man inte ens fördra.

I afton blir det indisk kyckling med naan och mango chutney till middag. Det är åter en av Annas specialiteter, men jag tänkte att hon skulle få slippa stå vid spisen idag igen – allra helst som hon har jobbat 7 – 16.

I morgon på vilodagen ska jag damma och gå ett varv med dammsugaren. Sen får jag nog tvinga ut mig på en liten tur igen. Nån far har jag inte här på jorden att fira längre, men kanske åker vi till Annas pappa framåt kvällen.

Vad har du gjort idag??? Har du städat eller promenerat eller vafalls??? Skriv gärna några rader och berätta för en nyfiken en!

Livet är kort.

Read Full Post »