Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘känslor’

Ett inlägg om hur det känns. Ibland.


 

Himmel med moln och drake

Ensammast i världen?

Ibland funderar jag över vad jag skriver här. Att jag skriver. Hur mycket jag skriver. Ibland önskar jag att fler läste mellan raderna, för ibland känner jag mig som en informationsmaskin med uppdrag att roa, att bjuda på mig själv. Ändå hamnar inte allting här. Här skriver jag långt ifrån allt jag tänker, gör och är med om. Men jag tankar ur här och det är skönt att ha den här platsen för detta ändamål. För ibland känner jag mig så ensam och har ingen människa att tanka ur inför. Jag blir irriterad på mig själv eftersom jag ibland väljer ensamheten. Ibland väljer jag den för att jag tror att jag vill vara ensam. Sen vill jag inte det alls… Då känner jag mig som den där draken jag såg igår. Den där lilla ynkliga, ensamma som steg på himlen…

Jag skulle ha haft dragning av en vinnare i galgtävlingen igår kväll. Men jag orkade inte. Det kändes inte rätt efter inlägget med bilderna från Gamlis. Så det blir väl dragning under söndagen nån gång. Du har alltså fortfarande chansen att gissa vad det står på galgen bakom. Till tävlingen!

Ostbågar och Grande Alberone

Jag vet inte om jag tyckte att ostbågar och rödvin var så gott.

Lördagskvällen blev mest tråkig. Jag har läst så mycket att jag har ont i både nacke och ena armbågen. Nervös är jag också inför jobbstarten. Självklart är jag rädd för att misslyckas så att belackarna ska få vatten på sina kvarnar. För egen del gjorde jag vatten till vin igår. Nån på mitt förra jobb påstod att ostbågar och rödvin var en sån fin kombo. Jag vet inte om jag tycker det, ärligt talat… Kvällens vin skriver jag om längre fram när jag har provat det till nåt mer än ostbågar!

 

 

 

Jag glodde på TV lite grann. Såg Mr Selfridge, förstås, och efter det fastnade jag i filmen Fucking Åmål. Den filmen hade jag verkligen inte tänkt se av personliga skäl (X såg den med Y och sen var X otrogen och dumpade Z, för att göra en sex månader lång historia kort). Vidare är jag inte exakt överförtjust i Lukas Moodysson som jag har sett rätt många divalater av. Men bra filmer kan han göra, det tycker jag visst.

Vilket passande kort till en bokmal!

Inte bara ett passande kort till en bokmal – det har fungerat som livräddare också!

Även om jag har läst så mycket att nacke och armbåge smärtar, är böcker ändå ett gott sällskap. Jag känner mig mindre ensam när jag kan stoppa näsan i en bok. Sen vet jag att folk har synpunkter på oss som läser mycket. Ungefär som jag har synpunkter på såna som bara glor på sport på TV. Men jag har både glädje och nytta av böcker – till och med det fina kortet från Sister of Pain, det med böcker på framsidan! Sagda kort har nämligen räddat livet på TVÅ (2) humlor som jag annars hade haft ihjäl med TV-tidningen eller annat lämpligt tillhygge. Nä, nu har dessa feta bumlingar, som lyckats ta sig in i mitt hem genom via nåt av alla mina öppna fönster, blivit fångade med ett vanligt IKEA-glas mot till exempel en fönsterruta eller en fönsterbänk. Därpå har jag låtit vykortet glida in under glaset. Jag har sen vänt på glaset där kortet har blivit ett lock. Och slutligen har jag gått ut på ballen* och släppt fången fri. Alla glada – särskilt jag, som inte är så förtjust i brummande insekter…

Prio ett

Ibland inser jag att böcker är en riktiga livräddare. Och bättre vänner finns ju inte. Därför blev jag naturligtvis extra glad när jag vaknade denna söndagsmorgon och upptäckte att jag har vunnit ett signerat exemplar av Emelie Schepps nyaste bok Prio ett! Boken är så ny att den inte har kommit ut i handeln än. Tjolahopp! Ibland är livet… rätt OK. Också. Trots inledningen på det här inlägget. Nu ska jag mejla min adress till Emelie Schepp, sen ska jag dyka ner i bingen en stund med dagens första kaffe och Tove Alsterdal, en för mig ny litterär bekantskap.

 

*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Tacksam i solen

Ett tacksamt och soligt inlägg.


 

Jag är så tacksamDet finns inget annat ord som sammanfattar det jag känner just nu. Solen värmer så där lagom mycket och från och med måndag tillhör jag åter igen de arbetandes skara. Jag ska få göra rätt för mig. Jag ska få tillhöra ett gäng på en arbetsplats igen. Jag ska få lön (en bra sån, dessutom). Varje vardagsmorgon ska jag traska ut till bilen och åka till jobbet. Det jag känner inför allt detta är… så stort… Men ordet TACKSAMHET är nog det som sammanfattar känslorna bäst.

Samtidigt vet jag hur skört livet är och hur snabbt saker och ting kan förändras. Jag säger inte att varje stund av de senaste sju åren har varit svår – jag har fått många fina och goda erfarenheter också. Men det jag var med om i januari 2009 önskar jag ingen. Det har förändrat mig på många sätt. En bestående förändring är att jag aldrig tar nåt eller nån det minsta för givet/n längre. Ändå känner jag mig idag som att jag befinner mig i solen, fast ändå på rätt sida av säkerhetsnätet.

Solen genom kattnätet

Tacksamhet och sol känner jag på rätt sida om säkerhetsnätet snart. (Nätet sitter på Fästmöns balle*.)


Torsdagskvällen blev lugn. 
Jag laddar för jobbstarten på måndag, naturligtvis, men nu har jag nog fixat det mesta som jag behöver få klart innan dess. Därför packade jag upp min present från yngsta bonusdottern och gladdes åt att det var ett glas med lock och sugrör matchande det Anna fick. Till våra glas fick vi också en stor behållare/tank där vi kan ha till exempel isvatten, saft eller kanske bål. En burk med lock är inte heller dumt att ha nu när det är balleväder** och en kanske sitter i solen med en pilsner. Men igår kväll, när det började blåsa lite senare, gjorde jag hett Tobleronekaffe och tog med mig ut på ballen. Till det mumsade jag på kakorna som sagda bonusdotter också bakat. Måste säga att jag är imponerad av kakbaket – kakorna var jättegoda! Och presenten till mig och Anna alldeles för dyr… Tacksamhet!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Selfie nyklippt

Jag är i alla fall fin och nyklippt i håret…

I natt sov jag lite bättre, men jag har svårt att komma till ro. Det är så mycket spännande som händer just nu och tankarna vill liksom aldrig sluta snurra. Det är mest bra tankar, dessutom. Det har varit lite brist på såna.

I morse sov jag ända till 7.30. Alarmet var ställt till åtta, för jag hade tid för klippning klockan tio. Kalufsen hade växt bra mycket sen sist och jag var tacksam att det gick att flytta den ursprungliga klipptiden närmare – från tisdag till fredag. Och nä. Nån skönhet är jag INTE, men M gör mig i alla fall fin i håret. Därför bjuckar jag på en selfie där jag faktiskt inte gör nån större grimas utan mest är mig själv. Mest… stel… (Det är skitsvårt att fota sig själv, ju!) Notera också att jag inte är iklädd tjockis-svart utan clown-rött. VAD HAR HÄNT???

Efter att ha pladdrat konstant med M gick jag för att ta bussen hem – bara för att se den passera mitt framför näsan. Då tog jag ett snabbt beslut att traska över Kungsgatan till Sandys för att ladda batterierna med en kaffe och nånting till idag. Det blev deras übergoda cappuccino och en ENORM bit morotskaka – enda sättet för mig att få i mig morötter som är så nyttiga… Givetvis laddade jag mobilbatteriet också i deras smarta laddstation. Önskar att fler kaféer och matställen tog efter detta!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.


Medan jag mätt och go’ väntade på bussen 
sammanfattade jag för mig själv hur mycket och var det byggs här i Uppsala. Det senaste året – eller egentligen åreN! – har jag varit ytterst sällan på stan. Inte är det kul att gå på stan om en inte har varken ärenden eller pengar?! Redan på vägen in till stan har det smällts upp flera nya hus. Jag undrar vilka som bor där, för är det hyreslägenheter är hyrorna säkert lika enorma som morotskakan fast i negativ bemärkelse; är det bostadsrätter är insatserna motsvarande höga. Vem har råd, liksom??? När en lever på a-kassa lär en sig att få pengarna att räcka till – UTAN att skaffa lån och plastkort. Sånt är en nämligen utestängd från när en inte har en lön. Nu har jag lärt mig leva på nästan ingenting. De månader jag fick 800 kronor över på ersättningen från a-kassan efter att alla räkningar var betalda var riktiga LYXMÅNADER. Notera att existensminimum, exklusive boendekostnad, var 4 675 kronor förra året för en ensamstående vuxen. En sån som jag hade aldrig heller fått en hyreslägenhet. Ingen hyresvärd, inte ens en kommunal som vi får nu från och med nästa månad (det har vi inte haft på en 20, 30 år, tror jag), vill ha hyresgäster utan inkomster.

Hus på Vaksalagatan

Det här huset på Vaksalagatan har funnits i cirka tio år, men känns ändå ganska nytt.


Morotskakan var verkligen enorm 
så jag tog en annan buss än min vanliga hem bara för att få promenera en bit, cirka tio minuter. Magen blev väldigt förvånad och vet inte riktigt hur den ska förhålla sig. Jag har sagt till den att den får lugna sig och att det inte blir nåt mer att äta förrän senare i kväll. Då tänkte jag grilla lax och göra sås på rödlök, rom och crème fraiche.

Hemma i New Village noterade att nån gök från Halmstad har ringt två gånger på min fasta telefon. Eftersom namnet bakom numret tycks vara skyddat är det inget jag ringer upp. Det är så många företag som låtsas ha privatnummer som ringer. Dessutom är jag inte längre tvungen att svara på ALLA samtal eftersom de kan komma från presumtiva arbetsgivare. I stället sprättade jag ett brev med snigelposten från min nya arbetsgivare med en inbjudan till ett informationsmöte för nyanställda i slutet av maj. Jag nästan grät när jag läste det – av glädje. Och tacksamhet!  

Vidare blev jag mycket glad för det fina vykortet från Sister of Pain, du vet hon med skyddsänglarna. Det var ett perfekt kort att skicka till en bokmal som jag, men jag blev också så glad över de fina orden på kortets baksida. Tänk att det finns såna fina människor som en bara har träffat i cyberspace… Alla är uppenbarligen inte troll eller galnaTacksamhet!

Detta bildspel kräver JavaScript.


I morse när jag vaknade 
var det första jag såg ett av hyllplanen med olästa böcker. Redan då kände jag en sån där ilning av sol i sinne och tacksamhet. Tänk så mycket spännande jag lär få vara med om framöver – såväl i fiktiva världar som i verkliga livet… TACK ALLA som inte har sett mig som en loser!

Hyllplan med olästa böcker

Mycket spännande väntar i såväl fiktiva världar som i det verkliga livet.


*balle = balkong

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om min långfredag.


 

Videung och svart påskfjäder

En långfredag lika svart som fjädern i mitt påskris.

Tänk, jag börjar låta som gamla Hillman-deckare i rubrikerna till mina blogginlägg! Men faktum är att långfredagen 2016 var ganska svart – såsom en långfredag ska vara. Den var också en kontrasternas dag. Dels korsfästes Jesus, dels var det vårfrudagen, eller Marie bebådelsedag. Alltså Kristus både dog  och blev för första gången mer påtaglig i och med att hans mamma fick veta att hon var gravid med honom. Inte så konstigt att dan var full av känslor och hjärtan på gränsen till att brista!

Rött glashjärta i påskriset

Tungt hjärta.

En tung dag som jag kämpade under med alla mina verktyg. (Ett alldeles nytt verktyg är klassisk musik på hög volym.) Att jag uppnådde dagens alla mål är i sig en gåta, men gjorde mig nöjd. Fasen så stark jag ändå är! Hemmet är städat och sex jobb är sökta. Mamma fick ett telefonsamtal. Jag åt och drack och duschade. Strök en gigantisk hög. Tittade ut genom fönstret på gråvädret. Gick inte ut, satte inte ens på mig linser utan larvade omkring skumögd i mina gamla brillor. Jag har ont i ena ögat, så det var bra att hornhinnan fick lite luft. Det är så hornhinnor läker med luft. Däremot var det väl inte så väldigt bra att jag överansträngde ögonen med att läsa mycket. Men jag överlever inte utan att få läsa! Just nu läser jag en extremt otäck bok om hur grym verkligheten kan vara. Den känns väldigt realistisk trots att det är fiktion…

Det här med mat är ett kapitel för sig. Inte har en nån lust till det när en är ensam, så frukost blev det inte förrän klockan 15 och då en skål med fil och müsli. Men jag skärpte till mig till kvällen och lagade långfredagslax som den goda katolik jag inte är. Ett alternativ hade förstås varit våfflor, eftersom vårfrudagen även är våffeldagen… Laxmiddagen blev bättre mat än det köket serverade på skärtorsdagen. Då blev det kycklingchorizo med bröd och räksallad. När det gäller mat handlar det för min del om begränsningar i såväl kunskaper som fantasi… Och ointresse. Alltså, jag äter gärna god mat, men slipper helst laga mat. En matlagningsöl och ett glas riesling från Alsace gjorde inga större underverk, men jag blev otörstig och mätt.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Det är emellertid inte bara jag som är stollig.
Jag har en alldeles fantastisk amaryllis som blommar just nu, den token. Röd och grann står den i mitt vardagsfönster. Kanske får den mig att känna mig lite mer gulkul idag på påskafton? I vart fall ska jag gå ut och köpa nåt godis att lägga i mitt påskägg. Nä, jag har inte fått nåt påskägg i år och jag har heller inte gett bort nåt.

Amaryllis blommande påsken 2016

En av mina amaryllisar tokblommar!


Långfredagens behållning
var boken jag läser, men också TV-serien om Kerstin Thorvall, Det mest förbjudna. SvT sände första delen på långfredagen och de två återstående delarna sänds idag och på påskdagen.

Det här inlägget är tidsinställt, så om jag inte vaknar på påskaftonen (en månad kvar till min femtiofjärde födelsedag) – det vet ju bara Gud om jag gör – lever i vart fall mina ord kvar. Forever and ever, eller i vart fall så länge WordPress existerar. Alltid retar jag nån…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg i vilket Tofflan skriver om underliga saker, nyttiga dito och spännande TV-program.


 

Svart runt ögat o nyklippt

Jag blir allt svartare runt ögonen. Men nyklippt och fin i håret är jag i kväll också!

Ringarna runt ögonen blir allt större och mörkare. Jag fattar inte, jag tycker att jag sover om nätterna, går och lägger mig tidigt nånstans mellan klockan 22 och 23) och kliver inte upp alltför tidigt (6.30). Men ändå är jag så trött, så trött. Och i natt hände en skum grej. Jag vaknade och betraktade mig! Fast jag sov. Jag sov och snarkade och lät som en traktor… Vissa morgnar när jag är på väg till jobbet kan jag komma på mig själv med att undra om jag verkligen lever. Det råder sån märklig tystnad omkring mig. Konstiga känslor och upplevelser som jag inte har nån förklaring till. En del skulle med all säkerhet säga att jag är knäpp. Det kanske stämmer. (Fast det är inte OK att håna mig för det.)

Det händer konstiga saker här hemma också. Häromdan var det en blyertspenna som plötsligt började rulla på köksbordet. Jag stod vid diskbänken, en bra bit därifrån. Nu i kväll när jag kom hem satte jag mig vid datorn för att betala en räkning. Plötsligt smällde det till i köket. Det var en diskborste som LÅG på diskbänken som plötsligt ”hoppade” ner i en av diskhoarna. På lunchen idag pratade R om hur spökrädd h*n är. Jag vågade inte berätta om den rullande pennan, men när R hade gått från lunchrummet berättade jag för NK* om trädgårdssaxen som var försvunnen och som plötsligt dök upp. Det finns mycket troligt logiska förklaringar till dessa saker, fast när det gäller försvunna saxar och saker som plötsligt rör sig av sig själva, då är jag övertygad om att det är min pappa som busar med mig eller på nåt sätt vill få fram ett budskap. Vad det senare skulle kunna vara tål att tänkas på… Jag återkommer om jag kommer på nåt.

Grönsaker och dressing

Dagens lunch.

Det har varit en dag fylld med jobb, men också med funderingar, framför allt kring prioriteringar. Det var 15 grader kallt i New Village i morse. Jag kände att jag behövde tillföra kroppen lite nyttigheter, så jag följde med NK till ICA-affären och köpte ett par kycklingspett och grönsaker till lunch. Sen jobbade jag på rätt stenhårt och bra till det var dags att hasta iväg till stans bästa frissa M. Eftersom jag var tvungen att åka rakt genom stan fastnade jag naturligtvis i en bilkö, men jag kom fram några minuter före bokad tid. Innan jag kunde landa här hemma stannade jag vid Tokerian för att veckohandla mjölk, fil, ost och luncher, mest. Fick slänga på datorn och administrera lite innan jag äntligen kunde rosta ett par mackor. En blir inte så mätt på två små spett och lite grönt

Medan jag åt min kvällsmat bläddrade jag igenom TV-tidningen. Till min glädje hittade jag en hel del spännande program som visas inom kort. På torsdag, direkt efter Antikrundan på SvT1, börjar den svenska kriminalserien Gåsmamman på Kanal 5. På söndag kan den som inte har sett Maria Lang: Mördaren ljuger inte ensam kika klockan 21 på TV4. Jag har sett filmen och har den på DVD, så jag kollar SvT1 klockan 21.45 i stället. Då visas ett minnesprogram om Ted Gärdestad med anledning av att han skulle ha fyllt 60 år den 18 februari. Och på onsdag nästa vecka visar TV4 den första delen av två om mordet på Olof Palme, Palme: sista timmarna. Tänk att det är 30 år sen Olof Palme mördades!

Men NU ska jag ta en liten runda bland de bloggar jag läser innan jag häller ner mig i bästefåtöljen för att höra och se vad Leffe och Camilla har för sig i Veckans brott klockan 21. Jag lämnar dig med tre bilder från dagen, den som började med femtongradig kyla och som blev till en porlande vårdag…

Detta bildspel kräver JavaScript.


*NK = Närmaste kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Lördagskväll och sista kvällen mamma är här. Vi valde att titta en del på TV i kväll. I Stjärnorna på Slottet var det dags för Morgan Allings dag. Jag kände till honom, men inte några detaljer mer än att jag tycker att han syns överallt just nu. Därför var det spännande att få veta lite mer.

Stjärnorna på Slottet 2015

Morgan Alling var säsongens andra stjärna på Slottet.


Kvällens program bjöd på en hel del känslor – 
som alltid när det gäller den här programserien. Morgan Alling berättade om sin tuffa uppväxt. En kan inte precis säga att han fick nåt gratis trots att han är brorson till Siw Malmkvist (vad nu det har med saken att göra..?). Därför blev det som ett slag i ansiktet när stjärnorna, utklädda till clowner, lunchar i en park och Claire Wikholm plötsligt vräker ur sig att dagens värd är självgod. Men… en får inte glömma att det spelades in många mil film och att filmen naturligtvis är klippt. Jag är helt säker på att den dessutom är klippt med tanke på att skapa rubriker i kvällsblaskorna – sånt som konflikter mellan kändisar ju gör. I kväll blev det övertydligt.

Därför är det lite svårt att sätta ett rättvisande omdöme på Morgan Allings program. Hans berättelse om sitt liv var lika intressant som alla andras, men den uppvisade dåliga stämningen i programmet gör att SvT sjönk ett par snäpp i mina ögon.

Toffelomdömet om Morgan Alling blev trots allt högt – klippt eller inte.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Nästa gång är det Amanda Ooms dag.


Här kan du läsa om…

Claire Wikholms dag

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gott inlägg.


 

Pärontårta

Den var gudomlig!

Det blir bättre. Det BLEV bättre den här dan. Vi kämpar och kämpar på olika sätt, men vilken tur att vi har medmänniskor vi kan få energi av. Och att få vara en medmänniska och ge lite kraft tillbaka när en har. NK* och jag är som två bokryggar som lutar sig mot varandra. Jag ser hur NK sliter så ögona blöder, NK ser hur jag lider. Att bli sedd är gott, att få en skjortaxel (<== NK:s) att blöta ner när tårarna inte går att hejda är… inte alla förunnat. Att få en kram av en kollega (E) som redan blivit en vän. Att få höra snälla saker, få veta att en duger och mer därtill är så stort att bröstet sprängs av känslor. Det är bara att konstatera att den är lyckligt lottad som får vara bland goda arbetskamrater och de finaste vänner. TACK! Inte konstigt att den som inte har det så blir grym, elak och bitter. Jag har själv varit där, jag vet. Några tårar får du därför inte se, utan titta i stället på tårtbiten jag åt idag. En helt underbar dröm med smak av päron och med gudomlig choklad utanpå…

Blått paket räkning kuvert

Vad gör väl en bensinräkning om den samsades med ett mjukt kuvert och ett blått paket om platsen i postboxen?

Oväntat och gott stöd även på annat sätt under dan i kombo med spännande saker från gamla, goda vänner i postboxen… Är jag bortskämd, eller? I lådan låg en bensinräkning och till och med den gjorde mig glad – jag har råd att ha bil! Och Antiktidningen, ett magasin att drömma med. Men där fanns också ett kuvert med mjukt innehåll från IZ och ett blått paket från FEM. TACK  båda, jag sparar förstås till julafton!!!

 

Mörkret har nu sänkt sig över New Village. Men det är ett annat sorts mörker än det som var igår. Det är ett mörker där jag njuter av tårtor och paket och där jag vet att jag är omtyckt och älskad för den jag är – eller trots att jag är den jag är.

 

 

*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett rustat inlägg.


 

Nu är jag rustad! Tro inte att jag bara har såsat omkring denna lördagsmorgon. Nähä da, jag har minsann grejat för fullt. (Och svurit lite, naturligtvis.) Klockan var sju nånting, nästan åtta, när jag slog upp mina ljusblå. I vanliga fall går jag upp senast halv sju, så en kan räkna det som att jag tog en sovmorgon idag. För att lära mig koppla av och inte rusa upp när jag inte måste fixade jag kaffe och tog med mig in till sovrummet. Jag låg och läste en god stund – och la ett och annat ord i mina pågående Wordfeudmatcher. OBS! För tillfället har jag två pågående matcher och jag har tyvärr inte tid att spela med nån mer. (Jag får ofta invites som jag måste avböja, no offence!)

Vänaste land bok i sängen med kaffemugg

En stunds läsning och kaffe på sängen, denna morgon i blått.


Det var en kylig morgon.
Termometrarna visade neråt fyra grader minus. Därför tog jag det säkra före det osäkra och satte på pälskragen på skinnjackan. Skinnjackan är fodrad och funkar ett tag till. I vart fall tills det blir neråt en åtta, tio grader kallt. Då åker dunjackan fram.

Skinnjacka med pälskrage

Vinterrustad skinnjacka!


Därefter grep jag mig an
ett av dagens måsten: ljusslingan till ballen*. Det måste vara ljust när en håller på med sånt. En måste vara utvilad och helst inte hungrig heller. Ljust var det och utvilad var jag. Hungrig? Nja, när jag tänker efter har jag inte ätit nåt sen halv tolv igår på lunchen – om en inte räknar en mindre skål med ostbågar (VARFÖR SLUTADE OLW MED CHILLIBÅGAR???) som jag åt igår kväll, förstås.

Min balle är typ inplastad nu. Eller den är täckt av presenningar. Blöta presenningar. Presenningar där det blöta frusit till is. En snorhal balle, med andra ord. Så med fara för lårbenshalsarna snodde jag ljusslingan runt räcket. Jorå, jag halkade ett antal gånger. Jag svor ett antal gånger också eftersom den %#¤?@ slingan inte var så… lätt att hantera. Men det gick.

Allting går utom tennsoldater och små barn,

som ett gammalt x sa. (Det var för övrigt det enda vettiga hon sa. Tycker jag. En brukar känna så gentemot en del gamla x. Inte alla, dock! Därmed inte sagt att mina känslor är sanningen för nån annan än för mig själv.)

Ljusslinga på balkongräcket

Nu är den snurrad runt balleräcket!


Naturligtvis ser ljusslingan inte mycket ut för världen 
så länge den är släckt. Jag får ta ett nytt foto senare, när det är kolsvart ute. För övrigt har jag fixat till en timer på den i år. Kan ju vara mysigt att nåt lyser när en kommer hem från jobbet. Och så har jag grejat med förlängningssladdar och dosor kors och tvärs. En får hoppas att jag inte behöver besöka elcentralen senare… (Tack Agneta, för korrekt vokalbulär!)

 Jerry

Dagens födelsedagsbarn fotat på midsommarafton i år. Sen dess har han blivit ännu mindre i omfånget, lillgubben!

De där fejkbarren som slingan delvis består av ligger nu och skräpar överallt. Därför kommer jag inte undan nån promenad med snabeldraken**. Men DÄREFTER (och lite uppfräschning av självet därtill) torde jag vara redo för att uppmärksamma dagens födelsedagsbarn.

Grattis Jerry, 50 bast! Äntligen har du blivit vuxen!!!

Jerka och jag har känt varandra i över åtta år nu. En kan väl säga att vår första tid var… frostig. Faktum är att det tog en del år innan den tinade helt och blev till en varm vänskap. Eller vänskap… Jerry och jag tillhör samma familj, helt enkelt. Därför känns det extra skönt att jag från och med idag slipper vara den enda vuxna i familjen. Men ändå… Han är ju tre år yngre än jag, så det blir ju lite av ett barnkalas när vi strålar samman vid födelsedagsmiddagen i morgon. Idag… sker det lite annat…

Hoppa nu in till Jerrys blogg och skriv ett grattis!
Det är han värd, lillgubben!

Jag ska gå vidare i min dag. Fortsätta rustandet och röjandet i mitt hem. Men en liten frukostrast tror jag att det måste bli först – det tar alla hantverkare.


*ballen = balkongen

**snabeldraken = dammsugaren

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »