Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘halsband’

Ett skäligt inlägg.


 

Promenadväg

Vad finns där framme vid vägskälet?

Jag vet inte hur många bloggar jag läste i kväll där skribenterna sa sig inte ha nåt att skriva om. Att de tröttnat på bloggandet. Den som är trött på att blogga behöver ju inte skriva nåt. Ändå skrivs det. Konstigt, tycker jag. För egen del är jag också ganska trött, men det är av andra skäl. Det är inte så att jag har tröttnat på att skriva, det gör jag aldrig. Däremot har jag tröttnat på att delge alla mina tankar, känslor och upplevelser.

Vi skriver av olika skäl. Mina skäl för att blogga har ändrat sig genom åren. Nu närmar jag mig resans slut. För ett år sen kände jag en sån sorg vid tanken att sluta blogga. I skrivande (!) stund känner jag… en lättnad. Mina ord ska alltid finnas, men de ska bara inte finnas här. Sen. När det är slut.

Understundom har jag använt bloggen av det enkla skälet att jag bara vill säga mina ord och berätta högt vad jag är med om. Det finns ingen här där jag är att föra en dialog med. Det finns bara jag. Vissa dar känner jag mig ensammast i världen. Andra dar är mitt liv så fullt av människor att jag blir… trött.

Pärlor

Orden som pärlor…

I kväll kände jag att jag inte räckte till, att jag störde, att jag ställde nån sorts orimliga… krav? Jag vet inte varför jag vill veta vissa saker. Jag vet inte varför det är viktigt för mig att kunna planera lite. Det jag vet är att allt kan ändra sig i morgon, planer eller inte. Allt kan vara över, ta slut. Och jag orkar inte starta en ny kamp.

Men jag blir ledsen när det skrivs hur trött man är på orden och sen skriver man ändå. Varför göra nåt som är tråkigt, som en inte gillar? För mig är orden som pärlor som trillar av ett halsband. Och när snöret är tomt känner jag en sån lättnad. Mina ord och jag står vid ett vägskäl. Jag väger dem väl, för att hitta skäl till att välja just den vägen. Jag väljer däremot aldrig bort orden. Så gör jag. Du gör inte som jag, inte du heller. Gör på ert sätt, så gör jag på mitt. Det finns inget rätt eller fel. Det som gör mig ledsen gör kanske dig nöjd.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett sista antikt inlägg för säsongen.


 

Snyft! I kväll var det säsongsavslutning för Antikrundan. Örnsköldsvik fick besök igen. Jag slog mig naturligtvis ner i bästefåtöljen framför TV:n, höjde volymen och startade appen. Det är riktigt roligt att amatörvärdera och jag lär mig massor! Kanske kan jag ställa upp som en av experterna när Antikrundan spelas in här i Uppsala på Uppsala Konsert & Kongress den 22 augusti???

Tavla av råtta

En tavla – av råtta!!!


Säsongens sista program
spelades emellertid in lite norr om Uppsala, i Örnsköldsvik alltså. Som vanligt fick vi tittare se fina saker.

De här föremålen tyckte jag var mest intressanta i kvällens program:

  • Tavlan av råttskinn (värderad till 10 000 kronor)
  • Silverdosan (värderad till 30 000 kronor)
  • Luktdosan (värderad till 10 000 kronor)
  • Fällbordet (värderat till mellan 8 000 och 10 000 kronor)
  • Halsbandet (värderat till 40 000 kronor)
  • Äpplet (värderat till mellan 40 000 och 60 000 kronor)

Amatörvärderingsfinalen då? Ja jag värderade hej vilt, men var alldeles för snål och värderade för lågt. Bara två fullpoängare blev det. På diplomet står det Antikintresserad och det stämmer alldeles utmärkt. Jag ÄR genuint antikintresserad.

Antikintresserad i Örnsköldsvik

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg med ett tävlingsmoment – för en god saks skull.


 

Ett företag som hjälper arbetslösa att få erfarenheter, meriter och referenser – vilket är användbart när man söker jobb – och som dessutom arbetar aktivt för att stödja cancerforskning… Finns det verkligen? Jo du, det existerar! For Life heter det och jag har skrivit om det tidigare.

Genom sin nätbutik säljer For Life enkla, snygga och användbara produkter. Det arbete som For Life utför görs till förmån för cancerforskning, samtidigt som arbetslösa får möjlighet att lära sig om e-handel, marknadsföring via sociala medier med mera. Tänk att ha nåt vettigt att göra om dagarna, att få komma ut i arbetslivet och få arbetskamrater! Den som får jobba för For Life får uppgifter som är individuellt anpassade. Eget kontor och egen laptop ingår också. Alla ses som en resurs, inte som nån belastning eller som nån som tär på samhället.

Du kan vara med och stödja For Life genom att handla nåt i butiken. Där finns fina och färggranna armband och halsband samt mobilskal. Jag gillar särskilt ICE-armbanden. ICE står för In Case of Emergency och följs av ett mobilnummer som man kan bestämma själv – jättepraktiskt för barn att ha föräldrarnas mobilnummer på sig eller närståendes mobilnummer för den som är sjuk.

Det här inlägget får jag inte betalt för att skriva. I stället har jag ett fint armband i vuxenstorlek att lotta ut – med mitt mobilnummer!!! Och nu har DU chansen att vinna det!

For Life armband med mobilnummer

For Life armband med mobilnummer till Tofflan! (Fast det är ju inte det nummer du ser på bilden!)


För att vara med i tävlingen
ska du skriva en kommentar nedan. Berätta varför just du borde få detta exklusiva armband, som endast finns i ett enda exemplar! Det måste gå att nå dig via den e-postadress du har skrivit/skriver i kontaktformuläret. När tillräckligt många har kommenterar drar jag en vinnare. Jag är enväldig jury och mitt beslut kan inte överklagas.

Må bästa formuleringen vinna! Eller den som bäst behöver piggas upp!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Read Full Post »

Igår var det torsdag och då kommer inte bara Tofflans hiss- och disslista utan Antikrundan. Men jag var ju inte hemma igår kväll, så jag fick se en inspelad version av Rundan från Eslöv.

brosch slända

En brosch i form av en slända visade sig vara nånting …i hästväg… (Bilden är lånad från SvT:s hemsida.)


Bland föremålen från Eslöv
tyckte jag att dessa var lite speciella:

  • En kvinna med underbar finlandssvensk dialekt medförde broschen ovan. Den fina sländan visade sig vara rysk och bestå av bland annat diamanter. Den gjordes runt 1900. Värdet sattes till hela 50 000 kronor.
  • En man kom med en elfenbenskrabba, gjord ungefär 1940. Eftersom man inte får handla med elfenbensföremål gjorda från och med 1947 gäller det att kunna bevisa att den är gjord före detta år. Hos Jordbruksverket får man tillstånd att sälja. Värdet skulle vara cirka       15 000 – 20 000 kronor.
  • Ett dopfat tillverkat på 1600-talet värderades till mellan 8 000 och       10 000 kronor.
  • En kvinna kom med ett underbart glasbord med havsmotiv. Bordet hade till och med belysning. Bordet värderades till cirka 5 000 – 6 000 kronor. Lågt kan tyckas, men jag tror att det stiger. Både ovanligt och vackert.
  • En kvinna kom med en massa Wiwen Nilsson-silversmycken. En ring värderades till bland annat 9 000 kronor. Ett armband värderades till cirka 6 0 00 – 7 000 kronor. En prinsesskrona värderades till cirka 9 000 kronor. Ett halsband skulle kunna vara värt 19 000 kronor.
  • En kvinna kom med en öltunna i keramik som målats av Isaac Grünewald. Föremålet är lite svårvärderat, men skulle kunna vara värt mellan 20 000 och 25 000 kronor.
  • En kvinna kom med en häftig möbel, en sorts sekretär med ett litet överskåp. Möbeln gjordes troligen under 1800-talets senare hälft och värderades till 12 000 kronor.
  • En man kom med två nummer av en tidning som grundats av Andy Warhol. Båda var signerade. Tidningarna värderades till mellan 6 000 och 12 000 kronor.
  • En kvinna kom med en stor Gauguin-tavla. Trodde hon. Kvinnans föräldrar hade köpt tavlan på 1950-talet för cirka 20 000 kronor. Värdet idag sattes till 10 000 – 12 000 kronor.
  • En kvinna kom med en djuphavsfiskerulle från 1920-talet för riktigt stora firrar. Den visade sig vara en av en upplaga om 45 stycken – och dessutom oanvänd… Vid en auktion utomlands skulle hon kunna få mellan 40 000 och 60 000 kronor.
  • En mycket blond kvinna kom med en man och ett stort skåp i alrot. Svensk rokoko från cirka 1760, troligen. Skåpet värderades till cirka     30 000 kronor. Både kvinnan och mannen blev besvikna över värdet. Paret hade också med sig ett miniatyrskåp i alrot och ek. Troligen är skåpet från närmare år 1800. Skåpet värderades till mellan 15 000 och 18 000 kronor.
  • En kvinna kom med ett blått jadesmycke med rosenstenar. Smycket gjordes cirka 1900 och var prytt med en elefant. Smycket värderades till mins 25 000 kronor.

Nästa vecka går Antikrundan från Linköping igen. 


Livet är kort.

Read Full Post »

Detta inlägg är tillägnat min vän Karin, som förstod ironi till 200 procent till skillnad från normalpersoner som högst kan förstå 100 procent.


Jag har varit på Tokerian.
Och idag var det värre än värst. Det var katastrofalt. Jag menar verkligen katastrofalt.

Först och främst är det ju allt annat än varmt ute. Då tror man ju att Kreti & Pleti ska ha vett att stanna hemma. Men icke! Alla redan överviktiga barn och vuxna måste ju ha lördagsgodis.

Eftersom det är jättekallt tyckte flera bilister att det var OK att parkera precis utanför de fyra affärernas huvudingångar. Med påföljd att vi som promenerade fick gå ute på parkeringen – där en massa bilar cirkulerade runt, runt – i väntan på att nån vid nån huvudingång skulle köra iväg. Det finns handikapparkeringar. Det är inte heller långt från parkeringen till affärerna. Men tro inte att det är handikappade människor som ställer sig direkt utanför. Nej, det är människor som liksom skuttar i och ur bilen och vidare in i nån affär. Har sett det själv. Inte ett handikapptillstånd så långt ögat kan se.

spår o skugga i snön

Och vem fan har kört här med vad? Till höger i bild en överviktig vuxen på väg att köpa lördagsgodis mat.


När jag närmade mig Tokerians huvudingång
såg jag en en stor hund till synes utan husse, matte eller koppel. Ganska pälslös, men stor. Och antagligen frusen. För den smet in i affären när Ett Korkat Pucko inte kunde vänta en halv minut utan måste kliva in just som hunden passerade. Hunden sprang in, men inte ut. När jag stod och skulle ta min scanner hörde jag nån ropa över affärens högtalare:

Vi har en lös hund i affären!

Som om folk inte märkte det. Det hade samlats en stor klunga utanför kiosken och jag tror att hunden fångades in. Vem vet, kanske av ägaren. Hur som helst, hur 17 kan man ha en sån stor hund utan koppel? Eller hade den lyckats dra ur huvudet ur halsbandet eller vad???  Några svar lär jag aldrig få.

Inne i affären skrattade jag rått inom mig när jag hörde en mamma på både farsi och svenska säga till sitt kinkande barn

Du kan inte sitta i vagnen nu, jag måste köra din yoghurt i den.

Ha! Unga friska ben mår bra av att gå – även inne i en affär.

Lite senare hörde jag samma unge gnälla för att h*n inte fick köpa godis. Mamman svarade stenhårt, både på farsi och svenska:

Det finns godis hemma. Jag ska visa dig sen.

Så agerar en god förälder, tycker jag. Inte som somliga *pekar åt ett visst väderstreck* som antingen ignorerar sina barn genom att hålla på med sina mobiler eller ignorerar sina barn genom att inte låtsas höra. (Nej, somliga borde inte ha barn.)

Framme i kassan var det dags för nästa show. En ung kille försökte byta en vara utan kvitto. Expediterna var justa och lät honom göra det ändå, men eftersom varan han skulle ha var dyrare ville de att han skulle betala mellanskillnaden. Det ville inte killen utan upprepade, gång på gång som ett mantra

Det var min [en äldre generation] som handlade och h*n är senil.

Men hallå! Inte låter man en förälder, morförälder, faster, farmor, storebror eller Fans egen moster gå ensam och handla om h*n är senil?! För övrigt heter det dement och inte senil, har Fästmön lärt mig.

Killen trängde sig före i kön (en farbror och jag) och bakom mig växte kön. Då kom min favorit Loppan och satte ner foten. BRA gjort att be honom vänta på sin tur!

Loppan

Det här är en bra tjej!


Jag handlade alldeles för mycket
och en randig kaviartub gjorde sönder skitpåsen i botten. Påsen var alldeles för tung och jag fick stanna på vägen för att det gjorde ont i operationsärret när jag bar. Men det var nog en av dagens smärre katastrofer…


Livet är kort.

Read Full Post »

Vi tog en liten tur in till stan, Fästmön och jag. Det var så skönt att slippa höra samla jävla dansbandsskiva en hel dag och ungar som är dumma mot varandra. Jaa, det är inte bara mina omkringboende som kan obete sig.

Hemma hos mig hämtade vi dagens lokalblaska, ett halsband och två öl. Vi skrattade lite tyst när vi hörde nån i trappuppgången prata om bajs, för sånt tycker i alla fall jag är roligt. Lite senare såg vi en sur rumpa vickandes en bit bort. Maj gadd, vad somliga är TRÅÅÅKIGA!!!

Det blev en tur in på ICA Solen också innan vi återvände till Himlen. Jag satt och läste på ballen* mest hela eftermiddagen. Min häl värkte idag och smärtan gör mig trött.

”Som ett vårdtecken…”


Anna utfordrade sina utsvultna
med KÖTT, själva åt vi korv och mos. Det var mitt förslag. Vi båda gillar potatismos, men ingen annan i familjen är överförtjust. Jag käkade kalkonbrännare som verkligen brände ända ner i magen. Och nu, kan jag meddela, bränner jag av saker från ett annat håll**…

Mina korvar var som vanligt groteskt stora.


Jag fick gudomlig vård
av Anna i form av försiktig fotmassage och därpå följande insmörjning med antiinflammatorisk gel. Nu är det dags för skräckfilm och snacks. Så jag inte biter ner mina naglar av rädsla, alltså…


*ballen = balkongen

** bränna av saker från ett annat håll = flatulens


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »