Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘konstig’

Ett inlägg om en bok.


 

Rörelsen Den andra platsenEn av de svenska spänningsförfattare jag länge har läst med stor behållning är John Ajvide Lindqvist. Jag har alltså sträckt mig utanför deckargenren, mot spökhistoriernas och det okändas världar. Det var ingen tvekan om att jag skulle köpa Rörelsen. Den andra platsen på bokrean. Boken, som enligt baksidestexten är en prequel till Himmelstrand. Den första platsen.

Det jag missade att läsa om Rörelsen var att den är en sorts självbiografi. På sätt och vis upplever jag boken som en fiktiv roman, men i och med att det står

[…] magisk självbiografi […]

om boken på baksidan blir jag lite förvirrad. Jag vet inte vad jag ska tro om John i Stockholm 1985. John försöker sig på en karriär som trollkarl, men börjar umgås med en kriminell skinhead. Och vad är det för läskigheter som händer i huset där han bor? Människor går ner i badrummet och skär sig.

Alltså tyvärr. Jag fattar ingenting i den här boken. Den är splittrad och jag finner ingen röd tråd i den. Jag blir bara irriterad. Och jättebesviken. Den här boken är inte spännande alls, den är bara konstig.

Toffelomdömet blir det lägsta.

rosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


 

Devil's childEn gång hösten 2014 eller nåt spelade jag in Devil’s child (2007) från Tv4 på DVD-hårddisklen. I kväll var en passande kväll att se skräckfilm om märkliga och onda barn.

Pojken Joshua bor med sin mamma och pappa. Allt verkar frid och fröjd tills lillasystern Lily föds. Då börjar konstiga saker hända familjemedlemmarna. Först blir mamma galen, sen farmor och pappa… Fast galnast av dem alla är nog… Joshua.

Det här är en både obehaglig och underlig film. Jag tänker på Rosemary’s baby blandat med den onde Damien i Omen. För nåt konstigt är det med Joshua även om inte ens jag som tittare får nån form av bevis. Filmen var nominerad för och fick en massa priser. Själv tycker jag mest att den var… konstig. En får liksom inga svar på nånting.

Toffelomdömet blir lågt.

rosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Både FEM och jag har läst Millie Birds bok om döda saker.  Här kommer min lilla recension:


Millie Birds bok om döda sakerDet är februari 
och målet för min bokmånad är att läsa fler andra böcker än deckare. Då passade det alldeles utmärkt att grabba tag i Millie Birds bok om döda saker av Brooke Davis. Den lilla pocketboken på cirka 250 sidor ser vid första anblicken ut som en barnbok. Är den lättläst också, tro?

Det enda som egentligen är barnsligt med den här boken är dess huvudperson. Millie är sju år och hon har en bok som hon antecknar döda saker i. En av de döda sakerna är hennes pappa. En dag försvinner hennes mamma i sina guldskor i stormarknaden dessutom. Millie bestämmer sig för att hitta henne. Som tur är träffar hon på maskinskrivaren Karl och den skrikande Agatha Pantha. Trion ger sig av på en roadtrip tillsammans med en skyltdocka i jakten på Millies mamma.

Vissa saker i boken är rentav dråpliga, medan andra är väldigt sorgliga. Jag slås av de båda gamlingarnas ensamhet – de är precis lika ensamma och övergivna som barnet Millie. Så mitt skratt åt sånt jag citerade här på bloggen tidigare fastnar i halsen. Millie funderar nämligen väldigt mycket på döden. Hon är genuint intresserad av den och den skrämmer henne egentligen inte. Inte förrän hon tänker att det kan finnas flera himlar:

[…] Tanken träffar henne som en spark i magen: Får jag komma till samma himmel som min pappa? Och sedan, mer panikslagen: Vilken himmel kom han till? Hon tänkte aldrig på att fråga. […]

Den här boken handlar om en märklig liten flicka som hanterar sorg och förlust på en sjuårings sätt – och samtidigt väldigt moget. Det är en väldigt annorlunda bok. Bitvis tycker jag att den är jobbig och alltför konstig, bitvis tar den sig rakt in i hjärtat mitt.

Toffelomdömet blir högt.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett skäligt inlägg.


 

Promenadväg

Vad finns där framme vid vägskälet?

Jag vet inte hur många bloggar jag läste i kväll där skribenterna sa sig inte ha nåt att skriva om. Att de tröttnat på bloggandet. Den som är trött på att blogga behöver ju inte skriva nåt. Ändå skrivs det. Konstigt, tycker jag. För egen del är jag också ganska trött, men det är av andra skäl. Det är inte så att jag har tröttnat på att skriva, det gör jag aldrig. Däremot har jag tröttnat på att delge alla mina tankar, känslor och upplevelser.

Vi skriver av olika skäl. Mina skäl för att blogga har ändrat sig genom åren. Nu närmar jag mig resans slut. För ett år sen kände jag en sån sorg vid tanken att sluta blogga. I skrivande (!) stund känner jag… en lättnad. Mina ord ska alltid finnas, men de ska bara inte finnas här. Sen. När det är slut.

Understundom har jag använt bloggen av det enkla skälet att jag bara vill säga mina ord och berätta högt vad jag är med om. Det finns ingen här där jag är att föra en dialog med. Det finns bara jag. Vissa dar känner jag mig ensammast i världen. Andra dar är mitt liv så fullt av människor att jag blir… trött.

Pärlor

Orden som pärlor…

I kväll kände jag att jag inte räckte till, att jag störde, att jag ställde nån sorts orimliga… krav? Jag vet inte varför jag vill veta vissa saker. Jag vet inte varför det är viktigt för mig att kunna planera lite. Det jag vet är att allt kan ändra sig i morgon, planer eller inte. Allt kan vara över, ta slut. Och jag orkar inte starta en ny kamp.

Men jag blir ledsen när det skrivs hur trött man är på orden och sen skriver man ändå. Varför göra nåt som är tråkigt, som en inte gillar? För mig är orden som pärlor som trillar av ett halsband. Och när snöret är tomt känner jag en sån lättnad. Mina ord och jag står vid ett vägskäl. Jag väger dem väl, för att hitta skäl till att välja just den vägen. Jag väljer däremot aldrig bort orden. Så gör jag. Du gör inte som jag, inte du heller. Gör på ert sätt, så gör jag på mitt. Det finns inget rätt eller fel. Det som gör mig ledsen gör kanske dig nöjd.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en konstig dag.


 

Domkyrkotornen foto från St Eriks källa

Plötsligt var jag nere på stan idag.

Idag är det lill-lördag. Eller onsdag, dårå, som en vanligen benämner dan. För min del blev det bara en konstig dag. Plötsligt fann jag mig vara nervös. Jag tog bilen till ett spännande möte. Det blev en stund över nere på stan före mötet och jag passade på att prata en stund med en före detta chef från Den Bästa Arbetsplatsen. Jag tog det som ett gott tecken, gick in i mötet, levererade mitt bästa och åkte sen tillbaka till jobbet – relativt utmattad.

Men var lugn, jag har jobbat idag också! Det är främst två produkter jag har ägnat min uppmärksamhet, men jag har även tagit kontakt med författarna bakom dessa två. För en tredje och fjärde blev det en spontan kontakt i morse. Jag kan bara säga att personliga möten är bra. De ger så mycket bonus att inget överträffar dem i vissa sammanhang. Sen gillar jag att träffa nya människor också – och framför allt att se personerna bakom verken.

Från sjuklingen och personer i dess närhet kommer rapporter om framsteg. Det lugnar mig. Jag har känt mig lite för lite delaktig, men vill samtidigt varken trampa på tår eller störa. Och så har jag ju varit tvungen att jobba över lite varje dag den här veckan för att kompensera den timme mitt möte idag tog. (Min chef på plats har varit väldigt tillmötesgående.) Kanske hinner jag titta in på sjuksalen under morgondagen, efter jobbet.

Lågt handtag på chefens dörr

För vem eller vad är det lilla handtaget till vänster i bild? Dörren går in till min chef på plats.

På tal om min chef på plats spekulerar vi hej vilt om ett mysko handtag som sitter på dörren till chefens kontor. Handtaget är väldigt litet och sitter mycket långt ner på dörren. Jag har svårt att tänka mig att en rullstolsburen skulle kunna använda det. Så frågan är för vem och för vad… Har DU några förslag får du gärna lämna dem i en kommentar nedan!

Det blir allt mörkare om dagarna – både på morgonarna och kvällarna. Idag var det lite blött också. Jag går sällan ut om vardagskvällarna. Den här veckan har jag laddat en del för dagens möte, men också läst ganska mycket. Jag parallelläser ju två böcker av vitt skilda karaktärer – den ena boken handlar om August Strindbergs första fru, den andra om en sjukdom. Det är spännande och ett annorlunda sätt att läsa. Jag trodde att det skulle bli knepigt, men icke!

Ägg i kastrull

Uppäggande toffelmiddag i kväll.

Jag har överraskat mig själv genom att laga mat när jag kom hem och ska strax inta min lilla middag. Men jag kan inte låta bli att fundera över att SvT vann ett mål kring sociala medier och en anställd. En anställd hade uttryckt personliga åsikter på Facebook i frågor som h*n bevakade som reporter och programledare. SvT gav då den anställde nya arbetsuppgifter varpå den anställdes fack gick till arbetsdomstolen. Domstolen fann att SvT inte hade brutit mot kollektivavtal eller mot nåt annat avtal och gav SvT rätt. Som tur är betalar facket och inte den anställde rättegångskostnaderna på 250 000 kronor. Men frågan är om domslutet är rätt eller fel? Jag har nog dubbla känslor kring det hela. Vad tycker DU??? Skriv några rader i en kommentar och tyck till!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens aha-upplevelser.


 

Två dar i veckan har jag nu när allt som inte är jobb ska göras. Men jag unnade mig i alla fall en riktigt lång morgon i sängen. Trots att jag vaknade klockan sex klev jag inte upp förrän närmare 9.30. Jag läste ut en deckare och njöt av lyxen att dricka kaffe på sängen. Efter frukost och dusch bar det emellertid iväg. En kan ju inte sitta inne när det ser ut så här på himlen, eller hur?!

Sol och blå himmel

Höstsolen lyste starkt och himlen var alldeles blå.


Intentionen var att förena nytta med nöje. 
Detta omfattade en promenad, men efter visst samråd med Fästmön flyttade jag fram promenaden till i morgon för att, om möjligt, få göra den i hennes sällskap. Men lite sol, himmel och höstträd såg jag i alla fall. Med betoning på lite… eh ja… på väg till garaget.

 Blå himmel höstträd garage

Blå himmel och lite höstträd vid garaget.

 

Provdocka med pumpa till huvud

Barn är knäppa, men nu förstår jag varför. Fast jag fattar inte varför den här barnprovdockan har en pumpa till huvud, Röda korset. Det ser faktiskt inte klokt ut.

Under dagens äventyr kan en säga att jag kom till en och annan insikt. Bland annat att gamla vänner kan möta en i dörren och inte hälsa, att vissa fackliga ombud har en viss heder och respekt, att andras vänner är mina vänner och att en kan missa lite nyare vänner på grund av vimmel, sus och ögon som inte vill samarbeta.


Sen är det det här med barn…


Nä, jag är ingen barnmänniska,
men det jag observerade idag fick mig att förstå att det inte är så konstigt att barn är… så konstiga… Med tanke på den barnlitteratur jag snubblade över på Helping hand förstår jag att barn inte kan bli annat än… lite knäppa… Stackars dem! Se själva vad de erbjuds att läsa:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Trots allt chockerande jag utsattes för idag 
lyckades jag utföra mina ärenden. Som belöning fick jag med mig tre föremål hem, varav två naturligtvis var av det litterära slaget och fyndades på Myrorna i Boländerna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sammanfattningsvis kan sägas att min lördag har varit helt OK. Nu ska jag ta tag i lite strykning och sen är det dags att laga mat. I kväll blir det fågel, i morgon fisk och på måndag..?

Tummen upp

En helt OK lördag. Tummen upp finns att köpa hos Helping Hand för 15 kronor. Den följde INTE med mig hem.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om nackdelar med sociala medier, nåt som ändå mynnar ut i ett skratt åt gammel-media.


 

Snart är jag på väg hem. Jag hoppas att mina ögon slipper falla på sånt och såna i media som inte är helt vad de(t) utger sig för att vara. Som häromdan. Det är ganska fruktansvärt att spela ut en grupp mot en annan. Betydligt värre än att jämställa vissa jobbiga företeelser. Eller få det till att låta som det genom att lyfta ut delar som man tycker passar – eller opassar.

Var och en gör sina egna tolkningar. Ibland vill man tolka saker och ting fel. Då ordnar man så att folk får en mobb efter sig. En mobb som trissar upp stämningen och som sprider falska rykten och förtal. Ungefär som det som hände tonårstjejen Lilia. Nån skapade ett falskt konto på Fejan där det bland annat stod att Lilia har HIV och att hon hade smittat en gift man. För jäkligt. Sen vet väl alla upplysta och normalbegåvade människor idag att en till viss del kan skydda sig mot vissa sjukdomar genom säkert sex. Men ändå. Misstag händer och även om det är svårt är det inte otroligt att få HIV eller andra sjukdomar.

I Lilias fall sa polisen att det inte var värt att anmäla händelsen, eftersom det skulle bli svårt att bevisa vem som stod bakom det falska kontot. Hennes sätt att delvis lösa det hela var att göra en film som hon publicerade i början av juli. Med filmen ville Lilia visa allmänheten hur sociala medier kan missbrukas för att stjäla någons identitet och sprida falska historier. Detta ska nog både en och två och flera av oss fundera över, tror jag…

Men… vi ska också komma ihåg att allt som står i media – och sociala medier – inte är sant. Och så kan vi skratta lite åt de mest konstiga… nyhetsprioriteringar som tidningarna har gjort i sommar. Till exempel detta som du kan se på skärmdumpen nedan från Aftonbladet. Jag tycker att det är sån TUR att man behöver Plus-prenumerera för att läsa sånt här skräp. Vem betalar för att läsa sånt här?

 

Skärmdump Aftonbladet rubrik om hemmafruar på tv

Det är inte bara hemmafruarna på TV som har spårat ur, tycker jag…

 

Men om DU vore, Plus-prenumerant, vilken artikel skulle du helst vilja läsa? Är inte ”Var gravid och rökte” värst, så säg..?

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »