Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘som vanligt’

Ett vårligt inlägg.


 

Fängelset Uppsala

Fängelset i Uppsala, en vacker byggnad – på utsidan…

Idag har det varit en underbar vårdag, en av årets första. En sån där dag när solen har briserat på himlen och fåglarna har kvittrat, men lite grann av vinterns kyla fortfarande biter i vinden. I stället för att förmiddagsfika tog NK* och jag en promenad runt huset. Det var just precis det vi behövde båda två – ljus och frisk luft. Även på lunchen blir det sol, ljus och luft, för då traskade vi till pizzerian ett par kvarter bort och åt. Jag önskar att jag finge lägga ut fotot på NK när h*n äter sin kebab, men jag har lovat att inte göra det. Du får i stället titta på en bild av Uppsalas gamla fängelse, en ganska vacker byggnad – från utsidan sett – som vi passerade på våra strövtåg idag.

Spår efter flygplan på väg ner

Som vanligt blir det aldrig mer annat än att planer smids och går antingen som de ska eller om intet.

Min arbetsdag har varit lite som vanligt och ändå inte. Som vanligt blir det inte, det blir det aldrig mer. Men jag är nöjdast med att vi kunde slutföra en beskrivning. I övrigt har jag letat efter försvunna saker och hittat dem samt städat lite inför nån sorts överlämning. På eftermiddagen fikade jag med H med flera. Så goa, fina arbetskamrater som jag vet också är och fortsätter att vara kamrater!

 


Nåt som däremot är som vanligt
är det som väntar när jag kommer hem. Varenda kväll efter jobbet inleds med nån sorts administration av nåt slag. Idag var det en räkning som skulle betalas och papper som skulle arkiveras med mera. Vidare har jag odlat yrkesnätverket och fått önskad utdelning på det mesta samt uppdaterat lite här och lite var.

I kväll är det torsdag och då har jag TV-kväll. Antikrundan, förstås, följd av Gåsmamman. Men innan jag kan hälla ner mig i bästefåtöljen med laddad mobil och Antikrundans app påslagen ska jag skura av lite i badrummet och i duschrummet/toan. Jag får besök i helgen och då vill jag att det ska vara rent här. Sen ska jag rengöra mig själv och tvätta håret länge. Det är såå skitigt att jag nästan lånade H:s solhatt idag.

För övrigt fick jag två samtal igår, det ena på fasta telefonen, det andra på mobilen, från ett nummer jag inte känner igen. Är det nån som kan upplysa mig om vem det är? (<== retorisk fråga). Jag vet att jag inte känner nån i Ryssland och jag har nog ingen släkt kvar där… Lurendrejare, med all säkerhet. Sol- och-vårare kanske. Nåja, lämna solen och våren och sluta ring mig. Du är blockerad!

Ryskt nummer

Nej, jag känner ingen i Ryssland så sluta ring mig.


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett funderande inlägg.


 

Månen 29 aug 2015

Månen kanske får mina ord framöver.

Inte vet jag hur det ska bli i framtiden, men det jag funderar mycket över just nu är den här bloggen. Den har på sätt och vis blivit mitt jobb, mitt oavlönade jobb (förutom sex texter på åtta månader som jag har fått betalt för att skriva). Varje dag lämnar jag ut mina känslor och tankar om mig själv och sånt som intresserar mig.

Återkopplingen blir bara mindre och mindre. Jag ser att människor läser, men se kommentera… Jag har fått höra att det är svårt att kommentera av olika skäl. Konstigt då att det är lättare att kommentera i ANDRA sociala medier… Hum…

Vanligen lämnar nån ett avtryck i kommentarsfältet till det senast skrivna inlägget. Texter, som jag har skrivit samma dag, med ett större djup innehållsmässigt, som är bättre skrivna och som jag har lagt ner mycket tid på (jaga källor, länkningar etc), lämnas okommenterade. Sen finns det läsare som åtminstone klickar på gillaknappen. Jag får känslan av att den knappen används av somliga för att visa sig själv snarare än sin uppskattning.

 Spår i sanden

Avtryck, dock inte av nån gillaknapp…


En del säger till mig
att jag skriver så mycket att de inte kan läsa och kommentera allt för det har de inte tid med. Dessutom är de inte intresserade av allt jag skriver. När jag själv kollar in andras bloggar skummar jag igenom nya inlägg som jag inte har läst. Därefter läser jag – och kommenterar oftast – de inlägg som engagerar mig på nåt sätt (jag blir intresserad av ämnet eller personerna som nämns, jag blir glad, rörd, arg, irriterad…. Ibland använder jag gillaknappen, men för det mesta i kombination med en kommentar. (Jag är nämligen inte slö.)

Nej, jag vill inte ha några dåliga ursäkter. Det är inte det jag är ute efter. Jag funderar högt. Hur det ska bli. Jag skriver fortfarande mest för min egen skull, så att jag ska komma ihåg vad jag har gjort med dagarna. Det finns skäl till det som jag inte har skrivit om här. Men det klart att engagemang från läsarna spelar roll för lusten att skriva – jag skulle ljuga om jag påstod annat. Samtidigt känner jag ingen glädje att skriva längre. Det är mera nåt jag måste göra för att få ur mig alla tankar och ord som det inte finns nån att dela med. På bloggen visar jag upp en social sida av mig själv, med massor av aktiviteter och umgänge med människor. Det är ingen falsk verklighet. Men detta visar inte hela verkligheten. För största delen av tiden är jag ensam och hemma.

Tyck inte synd om mig, för det vill jag inte! Som jag skriver ovan funderar jag högt. Jag har tänkt på vad jag ska göra när utrymmet här på bloggen tar slut. Men fasen så sakta sanden i timglaset rinner ner… Kanske är det bra. Kanske ger det mig tid att tänka över hur jag verkligen vill göra. Eller också är det bara skönt att det rinner på, jag kan låtsas som att allt är som vanligt och sen… en dag… tar det bara slut. Precis som livet.

Godis

Några bitar av mitt favoritgodis – lyxsockerbitar, orange sega råttor och hallon- och lakritsskallar blev min helgs lyx.

Möjligen fortsätter jag skriva på en privat blogg dit ingen har tillträde. Det är så en sån som jag hanterar att jag inte har fasta och dagliga sociala kontakter. Visst, jag har familj och vänner. De flesta av dem jobbar om dagarna. Och ska det göras nåt som har med socialt umgänge att göra är det ofta behäftat med en kostnad. Jag måste hålla lite hårdare i mina kronor nu. Jo, jag unnade mig lite gott att äta och dricka i helgen i form av lördagsgodis, två starköl, god mat och två glas rött. Maten hade köpt i somras för halva priset. Tokerian är toppen på det viset att de säljer ut kalkon, kycklingfärs och sånt med kort datum till väldigt rabatterade priser! Godiset och ölen var lyx, vinet är hemtrampat och har stått färdigt för upptappning i ett par, tre års tid nu.

Varför berättar jag så detaljerat? Det är som om jag vill förklara mig. Visa att verkligheten kanske är större än orden. Jag vill inte höra att jag lever över mina tillgångar och såna saker – den taggen sitter djupt. Däremot blir jag sporrad av att försöka leva så snålt – men ändå rikt mentalt! – det bara går de flesta av mina dagar. Då kan jag lyxa nån enstaka gång.

Men hur det ska bli med bloggandet vet jag inte än. Och nu ska jag ta en bloggrunda för det orkade jag inte göra igår.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att åka ifrån en stund.


 

Blå himmel med rök och strålar

På väg i luften, mot ljuset.

Idag är det en glädjens dag för ett visst par i Stockholm som säger ja till varandra. För andra är det en sorgens dag. För egen del kan jag åka ifrån en stund. Det är en fin och solig junilördag, jag är tillsammans med min älskade och vi ska göra en utflykt på landet, i annan riktning än igår.

Det finns stunder när jag kan fly och låtsas att det är Som Vanligt, eller Som Det Var Då. Jag njuter av dessa stunder. Inte heller bryter jag ihop när jag återvänder till verkligheten – så länge Anna är hos mig.  Då blir min verklighet klarare och mer meningsfull än den gråa massa jag lever ensam i.

En resa med bilen, ljus och luft… Det stärker mig mer än du som läser kan förstå.

Jag önskar dig en fin lördag och så lite smärta som möjligt. Vissa saker går inte ta bort eller förändra, men varma tankar fortsätter att strömma i sydlig riktning.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett redovisande inlägg.


 

Idag är det vilodag för en del. Själv redovisar jag som alltid resultaten av den gångna veckans omröstning/fråga. Tofflan undrade hur ofta du äter ägg i veckan.

Så här fördelade sig de 27 inkomna svaren:

33 procent (nio personer) svarade: Flera gånger.

30 procent (åtta personer) svarade: Varje dag.

26 procent (sju personer) svarade: Nån enstaka gång.

Sju procent (två personer) svarade: Other: 
aldrig någonsin.
några gånger om året

Fyra procent (en person) svarade: Bara på helgen. 

Tack till dig som svarade! Jag hoppas förstås, som vanligt, att du kollar in den nya frågan. Även den dyker upp, som vanligt, här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en stunds bortavaro.


Det blev en tur
ut till Förorten i eftermiddag efter att jag köpt pulversoppor, bröd och ost och… jaa, jag erkänner: en påse prästostbågar till kvällen. Fästmön hörde av sig mitt på dan och bjöd på fika. Lite senare kom hon på att hon inte kunde bjuda på hembakat till kaffet eftersom ugnen var upptagen. Det blev i stället… skockor..?

Kronärtskocka

Kronärtskockor är rätt fula, egentligen, men väldigt goda!


Äh, skojar bara!
Vi åkte helt enkelt till ICA Solen där Anna köpte bullar och passade på att handla lite till. Typ tre matkassar…

Kanelgifflar

Kanelgifflar är helt OK till kaffet!


Det blev kanelgifflar och ballis-kex
till kaffet och det är helt OK för min del! Jag älskar kanelbullar! Ballerinakex ska dessutom doppas och så ska man äta runt nougaten i mitten. Nougaten tar man sist. Kladdigt och bra! (Ser ut som bajs på fingrarna.)

I ugnen puttrade en gryta med pulled pork. Det doftade vitlök (gott!) och koriander (URK!) i hela lägenheten. Till sist kom grytan ut ur ugnen. Kronprinsen tittade in i köket och med gemensamma krafter pullade mor och son grismuskeln, så att säga…

 Johan o Anna pullar pork

Johan och Anna pullar pork, eller hur man nu säger på svenska.


Det ska bli spännande
att höra omdömet om middagen från Anna och ”barnena”.

Själv ska jag strax avnjuta min laxmatlåda. Men innan dess ska jag ringa mamma. Hon fick tag i mig på mobilen just som vi var på väg att steppa in på ICA. Då hade hon tid att prata, men inte jag. Det regnade, dessutom, och jag ville inte bli blöt. (Jag vägrar nämligen att gå omkring i affären och telefonera med min mamma. Med NÅN, förresten!) Mamma beräknas hemkommen från sitt veckobesök hos frissan strax.

I kväll blir det prästostbågar, som sagt. Jag försöka hålla mig vaken länge! Strax före midnatt visar nämligen TV4 nyinspelningen av Terror på Elm street (2010) och den har jag inte sett!

TRE tidningar låg i postboxen idag: Dimsyn (min facktidning), Stängda Dörren (mitt bostadsföretags tidning) och Respekt! (personaltidningen vid min före detta arbetsplats). Tidningarnas namn är ändrade av mig till mer passande namn. MEN… ingen UppsalaTidning (den heter verkligen så!) den här veckan heller! Som vanligt har jag anmält detta – och som vanligt… händer väl ingenting…

Här regnar det vått. Hur regnar det hos dig???

Löv med droppar på asfalten

Här regnar det vått.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som redovisar resultaten av en jobbig fråga.


Den gångna veckan
var väl en av de tuffaste det här året. Vilken tur att Fästmön var hos mig! Tycker jag, dårå. Det finns andra som tycker på annat sätt.

Jag undrade vad Tofflan ska göra nu.

Så här fördelade sig de 22 inkomna svaren:

41 procent (nio personer) svarade: Bita ihop och komma igen.

41 procent (nio personer) svarade: Se livet som nåt som är fullt av möjligheter. 

14 procent (tre personer) svarade: Other: 
äta en pizza
krama Anna 
Never give up!

5 procent (en person) svarade: Ge upp och köra rakt in i en bergvägg. 

Ingen svarade: Lägga sig ner och dö.

Caroline kommenterade:

Klickade på Other… och försökte få plats men det gick inte. Det jag ville skriva var: Avsätt tid till att rasa, skrika, gråta, sörja… när det känns som att det är klart så fortsätt ett tag till. Få UT allt negativt som har samlats. Det kan ta lång eller kort tid, kanske behövs det flera/många gånger. Efter det kan det vanliga livet så sakta börja rulla som vanligt igen. ”Som vanligt” betyder olika för alla människor och det är som det ska vara. Jag tror att man bara kan bita ihop till en viss gräns och det kan behövas i vissa perioder, men för att inte gå miste om det positiva livet kan erbjuda så måste man ut med all skit! Vill inte låta klämkäck… för det är det sista jag är 🙂

Stort TACK till dig som klickade och skrev! Jag hoppas att du orkar kolla in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten under rubriken Tofflan undrar.


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en sorglig bok.


En åttaåring ska inte behöva kämpa
mot demoner – eller ens bestämma om hon ska vara lojal mot mamma eller mot pappa. Men det är precis vad flickan Lotte tvingas göra. Jag har just läst Anne B Ragdes debutroman En tiger för en ängel, som jag fick av Fästmön i födelsedagspresent. Tack, älskling!

En tiger för en ängel
En bok om en kämpande liten flicka.


Den här boken kom ut redan 1990.
Men ämnet är ständigt aktuellt: skilsmässa och barn. Det som skiljer romanen åt från andra böcker är att händelserna skildras ur barnets synvinkel. Flickan Lotte är åtta år när hennes mamma och pappa skiljer sig. Mamma gråter eller arg mest hela tiden och de har ont om pengar. Pappa har skaffat sig en ny fru och med henne också två nya barn. Det är först när Lotte åker på sin vanliga sommarlovsresa om åtta veckor till farmor och farfar som allt blir som vanligt. Fast det blir inte riktigt det heller. De otäcka skuggorna dyker upp även här.

Det den här boken handlar om, förstås, är en trygghet som går förlorad. Det är hemskt också att läsa om hur den lilla flickan kämpar med lojaliteter gentemot både mamma och pappa. Mot slutet gör det så ont när pappan, mot betalning, vill få Lotte att inte avslöja vem hon är. Det kom en tår eller två, faktiskt, nerför det förhärdade Toffelansiktet.

En klar femtofflare – trots att den inte är nån deckare!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag är det dags för mig och Clark Kent* att vända hemåt. Jag kan inte förneka att det ska bli skönt, det där jag skrev om i ett låst inlägg härom natten har satt sina spår. Det kostar på att inte falla för tårar, men det är inte svårt när man ser att tårarna inte är äkta. Mina egna tårar finns inuti och min sorg tycks aldrig minska mer än stundtals – för att sen återvända.

Här finns sorgen.


Jag ser fram emot att jobba igen
i morgon. Jag vill att allt ska vara

som vanligt,

men det blir det ju aldrig igen. Att ha ett jobb att gå till, ett jobb som dessutom är stimulerande, det är få förunnat. Jag är en av dessa få och jag är så glad och tacksam för detta.

Det är en lite pirrig vecka denna som kommer eftersom jag ska ha avstämning med cheferna på onsdag förmiddag och dragning för ledningsgruppen torsdag eftermiddag. Då ska jag alltså presentera det dokument jag har jobbat på sen den 1 februari. Det känns som att detta är avgörande för framtiden och om jag inte lyckas misstänker jag att framtiden blir skakig igen, i alla fall efter den 31 juli…

Igår kväll fick jag ett mejl från pojken på stranden. Jag blev självklart glad för mejlet och livstecknet, men inte för allt som stod i mejlet. Åter kan vi konstatera att livet inte är rättvist och att somliga prövas hårdare än andra. Vi ska i alla fall försöka fira min födelsedag nån gång, troligen i maj. Ibland måste man tänja på tiden för att få den att räcka till. En helg i maj är bokad för firande med familjen, en annan för FEM och nu vill jag gärna boka in en tredje. Vardagarna är ju rent omöjliga att boka in just nu!

En vardagskväll som jag har inbokad nästa vecka är förstås Fästmöns födelsedag! Den unga Annan som nån trodde var nästan tio år yngre än hon är! Jag har ett par släpbara paket i mina gömmor nånstans…

Idag vet jag inte riktigt när jag kommer iväg, jag har tänkt mig runt lunchtid, men vi får se. Jag tror inte det spelar nån större roll vilken tid man åker en sån här dag – vägarna är helt enkelt fulla av bilar. Hoppas bara att snön håller sig borta!


*Clark Kent = min lille bilman

Read Full Post »

Nej, som vanligt blir inget igen. Aldrig nånsin. Det är förstört, det är oåterkalleligt, det går inte att ta tillbaka. Men i varje fall är det lite vardag nu igen, helt klart. Det började med att en hantverksbil stannade utanför före åtta och de första hammarslagen har nyss fallit – ungefär samtidigt som nån började studsa med en liten boll, bara så där. Och nu ylas det. Så det är ganska som vanligt.

Att vädja till nån har uppenbarligen fått motsatt effekt. Nu sker verkligen besöken minst en gång i timman, oavsett om jag har skrivit nåt nytt sen sist. Det är som att leva i en mardröm som aldrig vill ta slut. Så fort du blundar dyker monstret upp igen – dygnet runt. Jag vet, för jag ser ju det i Feedjiten – längst nere i högerspalten.

Jag funderar på olika lösningar. Det enklaste är förstås att sluta blogga. Det kanske är det som är syftet med förföljelserna också, att få mig att sluta. Låt mig säga att jag är väldigt nära att göra det nu. Men det vore ju som att säga

Ni vinner!

om min röst skulle tystna. Och jag vill inte att de som gör fel ska gå segrande ur detta.

Sen vill jag förstå. Jag vill förstå varför man tycker att mitt liv är så intressant. När jag tänker efter tycker jag egentligen att det är rätt sjukt att följa nån som man inte känner eller har träffat IRL – eller ett X. För det senare gäller ju så uppenbart att man inte klarar av att släppa taget och då behöver man söka hjälp. Men varför följer man nåns blogg, nån som man inte känner? För egen del har jag lärt känna bloggmänniskor genom vänner IRL. Eller så har nån kommenterat och jag har återgäldat besöken på deras blogg  – och tyckt att den här personen skriver om intressanta saker. Jag har aldrig följt nån som jag inte gillar eller som jag vill jävlas med. Jag förstår det inte, verkligen inte!

Prövningar vi möta få och min Gud har uppenbarligen bestämt sig för att pröva mig rejält. Det är bra, jag blir säkert en bättre människa av allt detta. Eller också blir jag en bitter, misstänksam och liten person. Jag säger inte att alla människor är onda, men jag har insett att det är väldigt många där ute som vill mig illa. Och jag som bara vill vara ifred! Jag har nog med demoner ändå att bekämpa!


Monster kan se ut på olika sätt. Men för mig har de en sak gemensamt och det är att de alltid dyker upp när man blundar.

 

Idag ska jag försöka fungera normalt. Jag har bokat tid åt mamma hos min duktiga frissa. Medan mamma är där ska jag åka till Biltema och inhandla ytterligare ett fårskinn till bilen, nu till passagerarsätet. Innan dess ska vi handla och jag ska hjälpa mamma att ta ut pengar. Efter frissan ska vi åka och titta på skor till mamma. Hon vill ha ett par vinterstövlar eller nåt ditåt, för dem hon hade försvann i flytten. Idag eller i morgon har halva tiden gått som hon ska vara här. Fästmön och jag lär vara främlingar när vi ses igen! Men det blir ju så när jag har mamma och Anna har barnen, jag är ledig och Anna jobbar.

Som avslutning slungar jag här min Sysslings grekiska förbannelse nummer ett på alla förföljare. Han vet nämligen rätt mycket om förföljare:

Ai gamisou, Malaka! Tha mou klasseis ta arxhidia, batalos. Vale opisthen kai ela na sou deiskso pos to pane to gramma!

Om den inte hjälper lär inget göra det!!!

 

Read Full Post »

Senhöst. Och redan börjar det dra ihop sig till schlager! Igår och idag presenterades de 32 bidrag som ska delta. Tofflan tar sig en titt på listan och noterar att

  • en hel del är sig likt och känns lite… beiget (hur f*n stavas det – med eller utan e???) som vanligt: Andreas Lundstedt, Mattias Andréasson, Danny Saucedo, Sonja Aldén, Andreas Johnson, Marie Serneholt, Afro-dite, Charlotte Perelli…
  • det måste vara vissa etniska inslag, i år av grekisk natur i form av Opa!
  • man sneglar lite till 1980-talet i låtar och artister, exempelvis Christer Sjögren och Lotta Engberg, låten Det går för långsamt (”80-tals-doftande poplåt”, enligt Expressen)
  • man använder gamla låtskrivare, bland annat Thomas G:son, Lasse Holm, Fredrik Kempe med flera
  • man har med några knäppisar och kaftanbärare som Gula Gubben The Moniker och Tomas di Leva
  • man gör vad som helst för att förnya programmet och tar in Thorsten Flinck och Björn Ranelid

Ja, ja, man får väl dricka öl, titta på uttagningarna och asgarva och förfasa sig på bloggen i vanlig ordning! Och det är inte så tråkigt det heller, det blir  ju underhållning det också… Men nytt är det ju inte…

Read Full Post »

Older Posts »