Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bitter’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Igår vände mitt liv. I kväll visade SvT2 den sista delen av säsongens När livet vänder. Anja Kontor har under en fjärde säsong talat med människor vars liv har varit vänt. Den här programserien har hjälpt mig genom åren att nånstans inuti ha en liten, liten stråle hopp kvar. Tack, Anja! Jag hoppas att SvT är så klokt att de ger dig förtroendet att fortsätta med dina personporträtt – om du själv vill och orkar. Dina program behövs!

Anja Kontor skärmdump från Svts webb

Anja Kontor har under våren för fjärde säsongen mött människor för vilka livet har vänt. (Bilden är en skärmdump från SvTs webbplats.)

 

Berete

Berete blev överfallen och knivhuggen på jobbet.

Denna den sista gången (?) fick vi tittare möta Berete. Inför visningen var jag lite orolig, eftersom det var en mycket otäck händelse som skulle komma till ytan: det handlar om våld på jobbet. Berete jobbade med människor med psykiska funktionshinder. En dag blev hon oprovocerat överfallen av en boende på jobbet. En man med knivar högg ner henne. Ett av knivhuggen tog bara en centimeter från hjärtat. Ett mordförsök. Berete tillbringade över tre veckor på sjukhus, men hon överlevde. Hur klarade hon av att gå vidare och våga leva?

Under programmets gång och när Berete berättar slås jag av den kärlek hon omges av. Det är kärlek från familjen, men också från de boende. Och det är genom kärleken hon överlever. Särskilt rörande är det när hon berättar om sin gamla mamma som kommer för att laga mat och hur mamman tar sig genom hela stan för att inhandla middagsfisken.

Men att läka tar tid. Det tog ett och ett halvt år innan Berete kunde släppa fram sorgen och ilskan. Och en dag insåg hon att hon måste gå vidare och inte stanna kvar i händelsen och bli bitter. Idag är hon till och med redo för kärleken till en annan människa.

Det var ett oerhört fint och givande program som fick avsluta När livet vänder. Jag kan bara hoppas, önska och tro att detta inte är slutet utan att det kommer en fortsättning. För nu har ju mitt liv vänt och jag vill se andras liv vända också.

Missade du kvällens avsnitt? Då kan du titta här på SvT Play (avsnittet kan ses till den 27 maj 2016).

 

Läs mera om När livet vänder:

När livet vänder: Johann

När livet vänder: Sara

När livet vänder: Niklas

När livet vänder: Paulina

När livet vänder: Admir

När livet vänder: Daniel

När livet vänder: Emma


Här kan du läsa om Fredrik och alla de andra människorna som var med i den förra säsongen.


Här kan du läsa min intervju med Anja Kontor i UppsalaNyheter
 
(Den ursprungliga texten uppdaterades i augusti 2014.)

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett inlägg om både sagor och verkligheten, sånt som kan vara bittert, men också fullkomligt ljuvligt, underbart, fantastiskt.


 

Den börjar gå mot sitt slut, den här sagan. Jag vet inte för vem jag ska berätta om mina konstiga drömmar och annat spännande i mitt liv framöver. Ingen..? Bloggen? Nej, den svarar mig ju inte precis. Ingen att fika med om dagarna, ingen att trängas med i nån obekväm soffa (hellre den än de än mer obekväma stolarna). Ingen NK* att skratta åt. NK, som tvingade sig ner i soffan vid förmiddagsfikat igår för att h*n inte ville få

skörbjugg i stjärten.

Körsbärsblomma

Min verklighet… blommar, också.

Om jag inte hade varit så allmänt ledsen som jag är skulle jag ha skrattat så jag hade gråtit. Men jag har många roliga uttryck och sån stor och varm omtänksamhet färskt i minnet att jag inte lär glömma min NK, den allra bästa närmaste kollega jag har haft, i första taget. Jag har nog aldrig jobbat så bra ihop med nån som med denna person!

Men självklart är det fler än NK jag inte ska glömma från den här arbetsplatsen. För tillfället håller jag på att skriva ihop en sorts gästlista, för när vårsolen har blivit lite varmare ska vi dra ihop ett gäng och träffas på nån av Uppsalas uteserveringar och dricka gravöl.

Nu gäller det att hålla blicken lyftad och inte stirra ner i backen. Jag måste gå vidare, gå mot nya erfarenheter och mål. Besvikelser lär fortsätta hagla över mig, en del är svårare än andra att hantera. Som presumtiva samarbetspartners (och vänner också, för den delen) som lovar höra av sig och sen inte gör det. Jag borde ju veta att andra människor har en annan verklighet än jag, att de inte vet att jag har ett annat tidsbegrepp på grund av min situation. Den lilla tiden blir så stor och för varje timme jag inte redovisar nåt vettigt står jag inför hotet om att bli utan eller hamna än mer utanför… livet. Det är min verklighet. Och jag som bara ville att familjen skulle vara stolt över mig… Jag skrumpnar till ett russin vissa dar, andra dar är jag en söt och välsmakande druva. Jorå, det finns dar som är bra i min verklighet också.

Slutligen gläds jag åt mina fina avtackningsgåvor – en guldklimp, en medalj och en termos för min whisky från arbetsgivaren (egentligen en fejkguldklimp, en nyckelring och en kaffetermos) och ett perfekt presentkort från NK, Mamma Mu (R) och Mamma Mu:s son M.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Sagan går mot sitt slut. Vi ses i Nangiyala!
(Kungsträdgården, släng dig i väggen!)


*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett smaskigt inlägg.


 

Marmeladburk från Tiptree

En plåtburk med marmelad fick jag av Anna i julklapp förra året.

Det är mitten av mars månad, ungefär, och jag börjar upptäcka julklappar från förra året. Eller upptäcka och upptäcka… Jag har sparat dem till bra tillfällen. Igår kväll var ett sånt tillfälle. Då tog jag fram ett kilo Belgiska sjöfrukter som jag hade fått av mamma. Idag var det ett annat sånt tillfälle och jag tog fram plåtburken med minimarmeladburkar som jag fick av Fästmön.

Både Anna och jag gillar snygga plåtburkar och faktum är att Anna erkände att hon köpt den här klappen lite på grund av burken. Jag gillar dessutom engelska marmelader. Därför var det perfekt att få den här burken med ett urval av olika sorter från Tiptree i Essex i England.

Marmeladburkar Tiptree

Sex miniburkar med olika sorters marmelad fanns inuti plåtburken.

 


På vardagskvällar äter jag rostat bröd med ost till middag. 
På helgerna äter jag rostat bröd med ost OCH marmelad till frukost. Min vanliga apelsinmarmelad från Sydafrika tog slut förra helgen, så det var verkligen perfekt att öppna plåtburken från Anna och Tiptree idag.

Jag provade först Tawny’ orange marmalade, mest för att jag var nyfiken på det däringa ‘tawny’. En snabb googling avslöjade att det handlar om färgen, ljust brun till brunorange. Och det var den! Annars smakade den perfekt gott och precis som en typisk engelsk apelsinmarmelad, det vill säga lite åt det bittra hållet.

Till rostade macka nummer två ville jag prova en helt annan smak och valde Black currant, svarta vinbär. Denna var mer som sylt och rinnig, men å så ljuvligt god…

Detta bildspel kräver JavaScript.


Som en liten bonus 
upptäckte jag de roliga texterna på insidan av locken. DET är bra reklam. För bra reklam är ofta väldigt enkel. Jag fattar inte varför TV-reklamen, till exempel, larvar till det med talande fantasifigurer och tecknade djur, dåligt dubbade filmer och blå mens, för att nämna en del. Titta här ba’, så enkelt och bra:

Detta bildspel kräver JavaScript.


Det här inlägget, däremot, 
är ingen som helst reklam, för jag vet inte varifrån Anna har köpt burken. Troligen har hon näthandlat den, men inte från Tiptree. Jag får alltså inte betalt för att skriva det här inlägget, jag skriver det för att jag ville visa upp min fina och smaskiga julklapp!


PS
Det enda som var FEL med marmeladprovningen var att jag borde haft te med mjölk i muggen och inte kaffe!

PS 2 På söndagen provade jag ytterligare tre små burkar – strawberrry, orange och apricot. Mums!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Har DU några julklappar kvar från förra året att smaka på eller använda på nåt sätt??? Skriv gärna några rader och berätta i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gott inlägg.


 

Pärontårta

Den var gudomlig!

Det blir bättre. Det BLEV bättre den här dan. Vi kämpar och kämpar på olika sätt, men vilken tur att vi har medmänniskor vi kan få energi av. Och att få vara en medmänniska och ge lite kraft tillbaka när en har. NK* och jag är som två bokryggar som lutar sig mot varandra. Jag ser hur NK sliter så ögona blöder, NK ser hur jag lider. Att bli sedd är gott, att få en skjortaxel (<== NK:s) att blöta ner när tårarna inte går att hejda är… inte alla förunnat. Att få en kram av en kollega (E) som redan blivit en vän. Att få höra snälla saker, få veta att en duger och mer därtill är så stort att bröstet sprängs av känslor. Det är bara att konstatera att den är lyckligt lottad som får vara bland goda arbetskamrater och de finaste vänner. TACK! Inte konstigt att den som inte har det så blir grym, elak och bitter. Jag har själv varit där, jag vet. Några tårar får du därför inte se, utan titta i stället på tårtbiten jag åt idag. En helt underbar dröm med smak av päron och med gudomlig choklad utanpå…

Blått paket räkning kuvert

Vad gör väl en bensinräkning om den samsades med ett mjukt kuvert och ett blått paket om platsen i postboxen?

Oväntat och gott stöd även på annat sätt under dan i kombo med spännande saker från gamla, goda vänner i postboxen… Är jag bortskämd, eller? I lådan låg en bensinräkning och till och med den gjorde mig glad – jag har råd att ha bil! Och Antiktidningen, ett magasin att drömma med. Men där fanns också ett kuvert med mjukt innehåll från IZ och ett blått paket från FEM. TACK  båda, jag sparar förstås till julafton!!!

 

Mörkret har nu sänkt sig över New Village. Men det är ett annat sorts mörker än det som var igår. Det är ett mörker där jag njuter av tårtor och paket och där jag vet att jag är omtyckt och älskad för den jag är – eller trots att jag är den jag är.

 

 

*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om att leva och dö.


 

Jag vet inte hur många gånger en kan dö under en livstid. Eller under en period av sex, sju år. Dö och återuppstå, för det mesta till nya små helveten på jorden. Nog måtte jag vara av ett virke som är det segaste sega, för varje gång jag tror att jag äntligen ska få sova för alltid, går väckningsalarmet igång. Min kropp har emellertid börjat säga ifrån rejält. Till exempel är det min tredje dag med huvudvärk.

Nu tänker jag inte berätta mer. Det finns vänliga och omtänksamma människor som läser mina ord på den här bloggen, men det finns också personer som är ondskan själva. Givetvis njuter dessa senare när jag har det svårt – den känslan kan jag inte ta ifrån dem. Det enda jag kan göra är att inte stilla deras nyfikenhet så att de kan sprida sina falska slutsatser i sociala medier. Jag läste förresten att EU vill införa ny dataskyddslagstiftning och att en konsekvens av det kan bli att företag inte får hantera data från den som är 16 år. Det skulle bland annat innebära att unga behöver föräldrars tillstånd för att öppna konton inom sociala medier. Fint tänkt, men det skyddar ju inte mot till exempel farmödrar som är riktiga troll i cyberspace. Tänk om nån kunde stifta lagar mot dessa tanter som borde vara goda förebilder för sina barnbarn. I snart sex år har en av dem förföljt, hånat, förtalat mig. Även det är som att dö flera gånger under en livstid och sen återuppstå. Det tar nämligen inte slut förrän utrymmet på den här bloggen tar slut. Så länge tänker jag skriva och lika länge till lär jag vara förföljd. Nu återstår sex procent.

Ljusblå himmel

Det är ljusare himmel idag.

 

Nånting ljusare än inledningen är vädret. Idag är himlen lite blå, faktiskt. Det har varit ganska kallt här i några dar, men nån snö har vi inte fått. Det är bara frostigt och halt och jag skrapar bilrutor så svetten sprutar innan jag kan åka hem från jobbet. Alla klappar och all julmat utom rena färskvaror är inhandlade. Jag har försökt köpa små förpackningar, för både mamma och jag äter mindre och mindre. Tyvärr är det svårt att hitta livsmedel av lägre vikt – allt tycks göras för storfamiljer. Som alla de senaste jularna är vi bara två som firar tillsammans. Men det är inte så bara – ingen av oss två behöver sitta ensam, bitter och ledsen under varken jul eller nyår. Och när det nya året inleds återuppstår livet och dess prövningar igen. Jag kan bara hoppas att vi får vara skonade under ett par veckor. Få vila och hämta krafter för att utstå nya kamper.

Ha en god och ljus onsdag och du som är den du utger dig för att vara får gärna skriva några rader i en kommentar!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett livsinlägg.


 

blodpenna

Ett delikat skrivuppdrag är på gång.

Just i denna stund lever jag i ett tämligen rent hem. Det var sååå skönt att jag uppnådde dagens mål – att städa min bostad (nåja, inte tak, väggar och fönster, typ resten). Men livet är som bekant inte rättvist. Det finns de som lever i ett rent helvete. Jag har fått höra lite grann, tills jag bromsade för att inte bli alltför känslomässigt indragen. Det kan jag inte bli om jag ska hjälpa till med detta delikata skrivuppdrag. Och därför får du som läser inte veta mer än så här.

Trots att ett av mina öron har varit mer eller mindre klistrat till mobilen av och till idag, har jag alltså uppnått mitt dagsmål. Vidare har jag nätverkat på ett positivt sätt, med vänner och bekanta. Jag har tackat ja till krattning som jag har blivit utlovad, därför att jag inser att jag inte klarar av vissa saker ensam och på enbart mina egna meriter.

Elias och en okänd tants brövlåda.

En blivande tonåring och en okänd tants brövlåda fotade för exakt ett år sen.

Lilla mamma har fått ett samtal och hon klarar av att svara i sin mobil även om det tar lite tid. Men hon vågar ännu inte ringa med den. Det blir nästa steg. Fästmön och jag hade ett litet planeringssamtal mitt på dan. Jag frustreras av det faktum att tiden inte räcker till för det jag vill göra, men i morgon blir det i vart fall så att jag åker ut till Himlen. Nånstans mitt på dan får jag besök av två av mina favoritkillar som har ärenden i environgerna. Tänkte pumpa den av dem som snart blir tonåring om uppslag till den kommande födelsedagen. Det blir svårare och svårare ju äldre vederbörande blir.

Den kommande tiden blir mina dagar mer fyllda än tidigare. Det är bra för mig. Samtidigt jobbar jag på det spontana, men också på att säga nej. Det går sisådär, men det går framåt. Det känns skönt att vara åtminstone något utvecklingsbar – till skillnad från bittra, till åren komna personer, som utsätter andra för sin sjukliga fixering. Vilken förebild! Nej, jag kan inte påstå att jag njuter av att få mer uppmärksamhet än barn och barnbarn.

Corvina Veronese

Corvina Veronese i glaset i kväll.

En dusch och lite middag från frysen med ett glas rött har gjort mig lite slö och mjuk i kroppen. Det är dags att jag försöker ta tag i seriös läsning, medan somliga spelar sin musik på så sätt att jag är böjd att tro att de har fått för sig att jag gillar den. I nästa liv ska jag inte ha grannar och jag ska definitivt inte omge mig med skrytpellar. I kväll ska jag däremot umgås med Vera.

 

 

Ha en go fredagskväll och helg!

 

 

 

 

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Regn, självtillit och resor

Ett inlägg om svårigheter, väder och resor.


 

Regnstänk på bilfönstret

Det regnar.

Det regnar och jag älskar det! I natt sov jag med öppet fönster. Det var en orolig natt eftersom jag hade ångest för det Sisyfosarbete jag hade framför mig idag på morgonen. Regnets smatter är trösterikt. Det har tröstat och lugnat mig många gånger. Varje gång jag vaknade till och oron högg i bröstet blev jag lugnad av ljudet av regn. Det blev en bekräftelse på att jag fortfarande lever och att jag har klarat värre saker än det som låg framför mig.

 

 

Till exempel har jag…

  • som nybliven 18-åring gått vilse i en skog, lyckats lura lodjuret som var på jakt, hittat en sommarstuga och fått pengar till taxiresan (fem mil) hem – utan att ha blivit våldtagen eller mördad av dem i sommarstugan – eller riven av lodjuret
  • klarat mig undan både en och två snuskgubbar i min ungdom
  • överlevt en skilsmässa
  • överlevt operationer
  • vänt tillbaka till livet ett antal gånger, i olika situationer
  • rymt med mjölkmannen (det låter som en lustig historia, men…)

med mera…

Kort sagt, jag har klarat av saker. Då skulle jag väl klara morgonens uppgifter utan att dö? Ja, det gjorde jag. Två rapporter och en blankett… tänk att de kan skapa sån oro under flera dygn… Men nu har jag skrivit och det är gjort och färdigt. Då kan jag gå vidare och ägna mig åt viktigare saker, som att söka jobb, till exempel.

Nu känner jag att jag kan lita på mig själv igen. För det måste jag. Det finns nämligen bara två saker i mitt liv som jag kan säga är säkra måsten:

  1. jag ska leva med mig själv resten av livet
  2. jag ska dö
Domkyrkotornen

Domkyrkotornen finns i Uppsala.

Runt omkring mig börjar det pratas om semestrar, ledigheter och resor. Jag är ju livegen och en sån får inte resa hur som helst. Kan inte heller, för den delen. Några dar i juli tänker jag mig i alla fall ner till min mamma som fyller 80 år. Jag har funderat på att ta henne på utflykt till Norrköping över dan. Hon tyckte att det var en bra idé när jag nämnde det i påskas. Vi får hoppas att min bil håller för långresa. Inte vill jag att mamma ska sitta ensam på sin födelsedag! Men jag tror att en resa till Uppsala blir för lång för henne och för dyr för mig, som då måste göra fyra långresor (en tur och retur för att hämta, en tur och retur för att lämna). Häromdan läste jag förresten att det tycks vara oklart för somliga vad som är Stockholm och vad som är Uppsala. Extra pinsamt eftersom det var världens största, enligt lokalblaskan, tillverkare av reseböcker som gjort tabben…

London eye

London eye fanns inte när jag sist var i London 1981.

Så till Östergyllen far jag över en helg i sommar. Tro nu inte för den skull att jag inte längtar efter att resa utomlands. Igår drömde jag tillsammans med Fästmön om London, där en vän till mig just nu befinner sig. Jag har inte varit i London sen 1981 (efter rymningen med mjölkmannen). Jag har förresten inte varit utomlands sen 1996. Och snart blir även jag för gammal och orkeslös för att resa. Jag får tänka så, då gör det på nåt underligt sätt mindre ont att inte få uppleva nya miljöer som ”alla andra” tycks göra, ofta flera gånger om året. (<== Hjälp, så bittert det lät!)

Ett land jag skulle vilja resa till är Ryssland. Faktiskt. Min farmors pappa är från S:t Petersburg och min farmor föddes i Viborg, när stan fortfarande var finsk. Medan farmor levde kunde hon och många med henne aldrig återvända till sin födelsestad. Så att det nu gnälls över åtta svenskar som inte får visum till Ryssland känns lite… larvigt i jämförelse.

Hur som helst… Jag stannar kvar här och nu ska jag gå och hänga min tvätt. Det är också en perfekt dag att städa hemmet på. Jag är lyckligt lottad, för jag har mat i kylskåpet, en bok att läsa och en Anna att erbjuda skjuts hem från jobbet idag. Att komma hemifrån en stund, att prata några ord under tio minuters bilresa… det räcker för mig.

Vad gör DU en sån här dag??? Skriv gärna några rader i en kommentar så jag får vidga mina vyer!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »