Ibland

Ett inlägg om hur det känns. Ibland.

---

 

Ensammast i världen?

Ibland funderar jag över vad jag skriver här. Att jag skriver. Hur mycket jag skriver. Ibland önskar jag att fler läste mellan raderna, för ibland känner jag mig som en informationsmaskin med uppdrag att roa, att bjuda på mig själv. Ändå hamnar inte allting här. Här skriver jag långt ifrån allt jag tänker, gör och är med om. Men jag tankar ur här och det är skönt att ha den här platsen för detta ändamål. För ibland känner jag mig så ensam och har ingen människa att tanka ur inför. Jag blir irriterad på mig själv eftersom jag ibland väljer ensamheten. Ibland väljer jag den för att jag tror att jag vill vara ensam. Sen vill jag inte det alls… Då känner jag mig som den där draken jag såg igår. Den där lilla ynkliga, ensamma som steg på himlen…

Jag skulle ha haft dragning av en vinnare i galgtävlingen igår kväll. Men jag orkade inte. Det kändes inte rätt efter inlägget med bilderna från Gamlis. Så det blir väl dragning under söndagen nån gång. Du har alltså fortfarande chansen att gissa vad det står på galgen bakom. Till tävlingen!

Jag vet inte om jag tyckte att ostbågar och rödvin var så gott.

Lördagskvällen blev mest tråkig. Jag har läst så mycket att jag har ont i både nacke och ena armbågen. Nervös är jag också inför jobbstarten. Självklart är jag rädd för att misslyckas så att belackarna ska få vatten på sina kvarnar. För egen del gjorde jag vatten till vin igår. Nån på mitt förra jobb påstod att ostbågar och rödvin var en sån fin kombo. Jag vet inte om jag tycker det, ärligt talat… Kvällens vin skriver jag om längre fram när jag har provat det till nåt mer än ostbågar!

 

 

 

Jag glodde på TV lite grann. Såg Mr Selfridge, förstås, och efter det fastnade jag i filmen Fucking Åmål. Den filmen hade jag verkligen inte tänkt se av personliga skäl (X såg den med Y och sen var X otrogen och dumpade Z, för att göra en sex månader lång historia kort). Vidare är jag inte exakt överförtjust i Lukas Moodysson som jag har sett rätt många divalater av. Men bra filmer kan han göra, det tycker jag visst.

Inte bara ett passande kort till en bokmal – det har fungerat som livräddare också!

Även om jag har läst så mycket att nacke och armbåge smärtar, är böcker ändå ett gott sällskap. Jag känner mig mindre ensam när jag kan stoppa näsan i en bok. Sen vet jag att folk har synpunkter på oss som läser mycket. Ungefär som jag har synpunkter på såna som bara glor på sport på TV. Men jag har både glädje och nytta av böcker – till och med det fina kortet från Sister of Pain, det med böcker på framsidan! Sagda kort har nämligen räddat livet på TVÅ (2) humlor som jag annars hade haft ihjäl med TV-tidningen eller annat lämpligt tillhygge. Nä, nu har dessa feta bumlingar, som lyckats ta sig in i mitt hem genom via nåt av alla mina öppna fönster, blivit fångade med ett vanligt IKEA-glas mot till exempel en fönsterruta eller en fönsterbänk. Därpå har jag låtit vykortet glida in under glaset. Jag har sen vänt på glaset där kortet har blivit ett lock. Och slutligen har jag gått ut på ballen* och släppt fången fri. Alla glada – särskilt jag, som inte är så förtjust i brummande insekter…

Ibland inser jag att böcker är en riktiga livräddare. Och bättre vänner finns ju inte. Därför blev jag naturligtvis extra glad när jag vaknade denna söndagsmorgon och upptäckte att jag har vunnit ett signerat exemplar av Emelie Schepps nyaste bok Prio ett! Boken är så ny att den inte har kommit ut i handeln än. Tjolahopp! Ibland är livet… rätt OK. Också. Trots inledningen på det här inlägget. Nu ska jag mejla min adress till Emelie Schepp, sen ska jag dyka ner i bingen en stund med dagens första kaffe och Tove Alsterdal, en för mig ny litterär bekantskap.

 

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jobbkoder

Ett inlägg om vanor och koder… och lite annat också, förstås!

---

 

Jeans är i alla fall dresscode på jobbet…

Nu när jag för en stund tillhör de arbetandes skara kan jag ibland fascineras av hur denna skara beter sig. Flocken arbetskamrater. För det mesta känner jag tillhörighet i gruppen, men jag är också så pass ny att jag kan ställa mig utanför och se på. Idag vid förmiddagsfikat pratade jag med en ännu nyare kollega om detta att bryta mot jobbkoder. Och då menar jag inte begå brottsliga eller oetiska handlingar utan bara bryta mot små oskrivna regler.

Broccoligratäng, upphittad på Årstahallen igår.

En sån oskriven regel är hur vi sätter oss i lunchrummet. I vårt lilla lunchrum finns fyra små rätter bord. I stället för att fylla upp ett bord i taget sätter vi oss – utspritt. En och en vid borden. Det är alltid lika spännande att se vilket bord den femte luncharen väljer!

Idag hade jag en bok med mig till lunchen. Det har jag nästan aldrig, men eftersom jag var i slutet av boken ville jag passa på att läsa ut den. Detta till trots fick jag sällskap vid mitt bord – ett sällskap som liksom övriga i rummet pratade kors och tvärs med varandra. Ingen optimal läsmiljö, alltså, men jag läste snabbt ut de cirka 20 sidorna ändå. Det var faktiskt riktigt trivsamt att läsa bland människoljud! Och så åt jag min ljuvliga broccoligratäng, upphittad på Årstahallen igår kväll.

Dan har flutit på ganska bra. Jag har jobbat med ett par lay outer och fixat några bilder till en Power point-visning. Och så har jag fått god hjälp av NK* – som vanligt. (Dessutom fick jag veta att NK inte läser min blogg mer än ytterst sällan för att inte… komma för nära. Det är väldigt klokt tänkt, men så har jag ju världens bästa närmaste kollega också!)

Hemma i New Village var det varmt – i köket. Resten av hemmet är ganska mycket den igloo den har varit den senaste tiden. Jag fick ett fönsterkuvert från Akassan Vision – och då får jag alltid magknip. Kuvertet visade sig bara innehålla tre räkningar på kommande a-kasseavgifter! De har haft mage att höja avgiften med 16 kronor per månad – efter alla fackskandaler. Inte konstigt att facken förlorar medlemmar – och då menar jag inte bara Kommunal… Nåja, jag är ju plikttrogen medlem sen 1986 och betalade därför alla tre räkningarna genast. Sen skrev jag lite grann och uppdaterade systemet på min mobil.

För den som vill veta det har ytterligare en procent av bloggutrymmet gått åt. Jag har nu fem procents utrymme kvar på den här bloggen, som ibland känns som en evighetshistoria. Nog trodde jag att utrymmet skulle ta slut i höstas, det räcker ett tag till, uppenbarligen. Men sen tar det slut och då tar den här vanan att blogga slut också.

Nu har jag använt 95 procent av bloggutrymmet. (Många skräpkommentarer har blockerats, som synes.)

 
*NK = Närmaste kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ny månad, nya pengar

Ett inlägg om våra nya sedlar.

---

 

Det är oktober. Jag vände blad i almanackan i köket i morse. Nu går vi in i hösten på riktigt och jag älskar det! Men höst på riktigt är inte bara det sker från och med idag. Vi i Sverige får nya pengar också. Nya sedlar, i vart fall. Jag har skrivit om det förut, fast eftersom det är lite ovanligt skriver jag om det igen. Hundringarna och femhundringarna kommer dock inte förrän nästa år.

Våra nya sedlar.

En ny och bra grej med sedlarna är att de har taktila märken, ett koppartryck i kanten. Det gör att synskadade kan skilja dem åt. Femtiolappen har tre streck i koppartryck på tre ställen på kortsidan, tvåhundringen har tre streck placerade på ett ställe, tjugorna och tusenlapparna saknar streck.

När det gäller säkerheten finns det en hel del. Bland annat innehåller sedlarna bilder och fibrer som lyser upp vid UV-belysning. Alla sedlar har en genomsiktsbild, det vill säga ett mönster på framsidan som tillsammans med ett mönster på baksidan bildar sedelns valör när en håller sedeln mot ljuset. På varje sedel finns också en liten färgskiftande bild som har anknytning till personen på sedeln. Tvåhundringarna, tusenlapparna, hundringarna och femhundringarna har ett lodrätt band med bilder som växlar motiv när en vickar på sedlarna. Vidare har alla sedlar förstås vattenmärke. Sedlarna har ett koppartryck som gör att papperet får en reliefkänsla. Säkerhetstråden har funnits tidigare och finns kvar på de nya sedlarna. Och slutligen finns det små, små texter på varje sedel som en bara kan se med förstoringshjälp.

Jag tycker att det är lite spännande att få vara med om sedelbytet och tror att min favorit blir tjugan med Astrid Lindgren. Vad tycker du om våra nya sedlar och vilken blir din favorit, tror du? Skriv några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Rött kort

Ett inlägg om en bok.

---

 

Ny vecka, nya böcker att läsa.  I måndags seglade det in en storpocket – ett format jag inte är förtjust i – av en Uppsalaförfattare i min postbox. Pseudonymen Viktor Kant hade sänt mig sin bok Rött kort, vars baksidestext var helt omöjlig att se för mig (svart text på röd botten är otroligt svårläst), i förhoppningen att jag ville läsa och tycka nåt om boken. Nu vet vi ju alla att vi snabbt och oftast dömer saker och ting efter utseendet. Så bedömer även jag en bok efter dess omslag. Kort sagt var jag inte så imponerad och inte så sugen på att läsa boken. Sen öppnade jag den, trots allt och började läsa. Och vad fann jag?

Bokens jag är läraren Lars Marten. Han har en bakgrund inom försvaret, men han är också änkoman efter att ha förlorat fru och liten dotter i en olycka. Lars Marten isolerar sig gärna, det är enklast så. Ändå lyckas hans gamle vän André få honom att nappa på att jobba som ledare på ett fotbollsläger för ryska pojkar. Där träffar han pojken Dima och inser att allt inte är som det ser ut att vara – inte människor heller. I sin jakt på sanningen, driven av en önskan att ställa tillrätta, blir Lars Marten själv misstänkt – för det värsta.

Den här boken inleds med en riktigt obehaglig scen. Nästa kapitel skildrar pojkarnas verklighet. De som tigger, sniffar, säljer sig själva till vuxna för att överleva. En dag kommer räddaren, frälsaren, i form av en doktor. Trots att han gör det han gör får läsaren en viss sympati för doktorn. Doktorn tillhör ju De Snälla, enligt pojken Sasha, som blir hans älskare. Doktorn har, precis som Lars, en vän, Mischa, som han stridit tillsammans med. Lojaliteten männen emellan är orubblig, även om doktorn reagerar på vissa saker.

Doktorn protesterar så småningom också mot delar av sitt uppdrag, om än lamt:

[…] – Jag är faktiskt läkare och inte någon jäkla taxichaufför! […]

Kanske är doktorn bokens Viktor Kant, en figur som jag hittar i en roman från 1938 av Gurli Hertzman-Ericson. Denne Viktor Kants solidaritet prövas, framför allt när han inleder en vänskap med en mördare.

Den här boken är en thriller som handlar om trafficking och pedofili, men den tar också upp den allt mer brännande debatten om yttrandefrihet till vilket pris som helst. Behovet av krypterad information och att få vara anonym på nätet ställs mot demokrati och säkerhet. Vilka de typiska användarna är slås i boken fast av en kryptoexpert från Uppsala universitet:

[…] Vanliga användare som är rädda om sin anonymitet. […] Förespråkare för demokrati. Journalister. Ambassader. Vissa militärförband. Polisens utredare […] Kan inte Odin missbrukas för brottsliga ändamål? Jo, naturligtvis. Men det är ett lågt pris att betala jämfört med dess fördelar för demokrati och säkerhet. […] Allt gott kan missbrukas, det är priset vi betalar för friheten. […]

Rött kort är en sån fruktansvärt realistisk bok och det går inte att lägga den ifrån sig trots att vardagslivet ibland kommer emellan. Karaktärerna, främst pojkarna, är mycket trovärdigt skildrade. Kvinnorna, däremot, når inte lika långt fram till mig – trots att det är kvinnorna som faktiskt gör de slutliga ingripandena.

Men det spelar ingen större roll, jag läser och läser och läser och motvilligt inser jag att boken har tagit slut. Det finns troligen en och annan som är riktigt avundsjuk på mig eftersom jag ”får” läsa så bra böcker hela tiden. Det är rätt. Den här boken är så bra att högsta omdöme, fem tofflor, inte räcker till. Det blir det dubbla.

PS Sluta var avundsjuk och köp boken i stället! Och det är ingen större hemlighet att bakom pseudonymen står Mattias Lönnebo.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att unna sig

Ett inlägg om att unna sig frisk luft intill en parkeringsplats och en vacker himmel, bland annat.

---

 

Den här lappen låg i min fortune cookie!

Igår var det finväder. Den som läser min blogg vet att jag ägnade en del av dan åt att städa mitt hem. Det behövdes. Men sen unnade jag mig en ballesittning*. Jag slog upp en thriller som jag ska läsa och recensera, en bok som är så ny att den inte har kommit ut än. Mitt eget manus ville det dumma förlaget inte ge ut. Nä, gissningsvis satsar de på kvalitet. Boken jag läser nu är på cirka 430 sidor – och HEPP! så hade jag läst nästan halva boken. Det är litterär kvalitet, det och det unnar jag mig. Recensionsböcker är dessutom gratis, ifall nån snåljåp(a) nånstans i De Mörka Skogarna (det är alltid i det fördolda dessa myckettyckare häckar) skulle råka få för sig att jag lever alltför vidlyftigt över mina tillgångar.

Men jag ska erkänna, jag unnade mig asiatisk middag på Chop Chop på kvällen. Det var ju som sagt finväder och då måste ”alla” grilla. Jag orkar inte med fler bråk, så jag tog bilen och åkte iväg en sväng. Till Chop Chop, alltså. Maten var het och god som vanligt. Jag intog den utomhus, nära en parkering. Ärligt talat var det lättare att andas där för mig än hemma på ballen**. Tyvärr var jag inte tillräckligt snabb att stänga fönster och dörrar hemma. Lukten av tändvätska hängde kvar i några timmar. Det jobbigaste var att det var svårt att andas. Jag får lite panik av den känslan. Idag har jag torrhosta som jag nästan kiknar av. Hoppas er grillmiddag smakade bra!

Under min middag intill parkeringen hamnade jag i en märklig Twitterdiskussion. Tänk att man alltid tycks landa i sandlådan på Twitter! Jag uttryckte min ilska och förvåning i nån sorts kombo över den försvunna ettåringen. Genast blev jag påhoppad av en person som ansåg att jag tyckte mig själv vara

ofelbar.

Skrev jag ingenting om! Jag bara undrade hur man kunde lämna ett sånt litet barn utan tillsyn. Det är ju inte ens alla ettåringar som kan gå och mina tankar (inte tweets!) for iväg alldeles till att nån hade snott ungen. Sen blev utgången mycket tragisk och det är naturligtvis förskräckligt. Men mina tillkortakommanden har inget med detta att göra. Jag har inte skaffat barn – delvis av det skälet att jag är utrustad med viss självinsikt och ansåg mig alltför inkompetent att ta hand om ett barn… Ett annat skäl är den vardagshomofobi som jag har plågats av hela livet, men som jag nog aldrig har skrivit om – jag vill inte hamna i nån plåsterdiskussion, nämligen. Ska jag vara med och prata kränkthet vill jag lyfta nivån. Annars blir det bara löjligt.

Senare under lördagskvällen var det åter fritt fram för mig att sitta på ballen. Jag njöt av luften, tystnaden och boken. När solen gick ner bakom husen såg det ut som om himlen tog eld. Det gick naturligtvis inte att låta bli att fota solnedgången. Men låt mig visa hur man kan luras! Så här blev bilden i original (endast storleksförminskad så att den får plats på bloggraden):

Kvällshimmel den 14 augusti 2015 i original, fotad med min iPhone 5 från balkongen.

Sen ville jag ha bort träden och fördjupa färgerna lite, samtidigt som en silhuett fick vara kvar så att kontrasterna blev än mer slående. Slutresultatet, som jag skickade upp till Instagram, blev detta:

Augustihimlen bearbetad. Det är samma bild som ovan, men tillfixad och tilltrixad.

Av bilderna ovan kan den som är utvecklingsbar lära sig att allt inte alltid är vad det ser ut att vara. Men att unna sig en stund i tystnad, på balkongen, en kväll i augusti, kan vara helt underbart (om den inte omfattar rök).

 

*ballesittning = sitta på balkongen
**ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vägen till Ann-Christine

Ett inlägg om en dokumentärfilm.

---

 

Prästen Åke var 57 år och levde ett vanligt liv som gift och far till tre, numera vuxna, döttrar. Men Åke levde också ett liv i lögner. För fem år sen exakt på dagen idag blev han Ann-Christine. Nu gick inte den förvandlingen helt enkelt och lätt på en dag, naturligtvis. I kväll satt jag som klistrad framför SvT2 som visade dokumentärfilmen Vägen till Ann-Christine.

Åke blev Ann-Christine. (Fotot är lånat från SvT:s webb.)

Det är faktiskt sant att jag satt som klistrad framför TV:n. Det här är en sån rörande historia om en sån modig person som har tagit tag i sitt liv och förändrat det så. Dessutom med risk att förlora både sin familj och sitt jobb. För en präst kan väl inte leva ostraffat öppet som transperson, eller? Jo, det går! Visst blev det förluster, men också vinster. Ann-Christine har bevisat att det är möjligt. Dessutom har hon varit en förebild för andra i samma situation. I den här dokumentärfilmen får vi nämligen inte bara höra Ann-Christine och Åke berätta utan även en annan person som också levt ett långt liv med känslan av att vara fel. En person som efter att fått vetskap om Ann-Christine nu sökt hjälp att komma tillrätta med sitt eget liv.

I filmens början får vi tittare träffa Åke. I nästa scen är det Ann-Christine som berättar. Vidare får vi höra vad såväl församlingsmedlemmar som biskopen tänker och tycker om det hela samt också en av Ann-Christines döttrar. En dotter, för vars lille son Ann-Christine ändå är morfar.

Om du bara läser den här texten jag skriver nu låter det säker mest förvirrande. Men att se och höra Ann-Christine berätta gör allt kristallklart och inte ett dugg konstigt! Ann-Christine är nämligen inte den där mediebilden av en transa. Hon är så naturlig och enkel och klok i sin kvinnlighet. Det är en väldigt fin och sevärd ny film av Helena Isaksson Baeck.

Toffelomdömet blir det högsta.

 

Med detta sagt och sett är det verkligen inte så att vi har kommit långt här i Sverige med vår öppna på allas rätt att finnas till och synas. Eller för att citera Ann-Christine i filmen:

[…] Man ser inga transpersoner läsa nyheter i Rapport. […]

Missade du Vägen till Ann-Christine kan du se den här på SvT Play eller under morgondagen (måndagen den 3 augusti), när den går i repris i SvT2 klockan 16.05.

Du kan också läsa Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En eftermiddag i solen – och i regnet…

Ett inlägg till vänskapens lov.

---

 

Elliot, lilla hjärtat!

Idag blev jag förälskad. I en man. Ja, det är sant! Men han är fyrfota, hårig och har svans. Dessutom skällde han ut mig vid första ögonkastet. Elliot är emellertid inget troll utan världens sötaste hund. Jag var hembjuden till hans Mormor på rabarberkräm till lunch. Mötet med Elliot blev liksom en bonus. Jag är rädd att jag stannade alltför länge (över fyra timmar). Fast vi fikade också…

Med vissa människor – och fyrfotingar! – klickar man. Elliots mormor är en sån person. Det här var andra gången vi sågs och det blev en hel eftermiddag. Ändå var det aldrig tyst. Vi har mycket gemensamt, men inte allt. Därför är det givande på alla sätt att samtala med nån som förstår hur det är utan att man behöver precisera och gå ner på detaljnivå. Och att denna så förstående person också kan tillföra nytt i dialogen.

Vi för en kamp för vår existens och vår tillvaro. Vi är behövda på många sätt, men inte fullt ut. Då är det bra att peppa varandra genom att tala om att man duger.

Jag är väldigt glad för min nya vän. Elliots mormor gör inte bara superperfekt rabarberkräm (varken klistrig/klimpig eller för lös och lagom söt), hon lagar gott kaffe och bakar fin sockerkaka också. Inte tänker jag på mat nu när jag har kommit hem!.. Men det ätbara är en del, vänskap är nåt annat. Det är inte lätt att få nya vänner när man är i min ålder. Och det är ju inte det enda som är svårt med åldern, vet vi ju… Jag läste nyss en tweet från en person som tycker att folk som är 60 år är från medeltiden.

Lilla vännen,

har jag lust att säga

stäng näbben!

Jag är visserligen en bra bit från 60, men jag har vänner som är där och de är allt annat än urgamla. Men vi som är lite äldre än 28 har lärt oss att välja våra strider. Vi, såna som Elliots mormor och jag, behöver inte hävda vår brist på erfarenhet såsom småfolket gör. En del av småfolket, ska tilläggas. Inte alla.

Det har varit en skön eftermiddag i solen. När regnet kom vevade Elliots mormor ner markisen och så satt vi kvar och babblade. Innan jag gick fick jag titta in i garaget och tänk – där stod en Billy rödbrun som jag ska få om jag vill ha den! OM jag vill!!! Dessutom har jag blivit lovad hemtransport i en något större bil än Clark Kent*. Men först ska både hyllan och garaget tömmas och det sker i samband med garagerenovering. Där har jag lovat att vara behjälplig. Jag vill gärna vara behövd ibland, vill inte du det?

Hemma i New Village ringde telefonen när jag precis fått av mig skorna. Det var lilla mamma. Jag ÄR behövd. Det är gott att veta. Jag tror också att hostig pojke i Himlen uppskattade glassdessert efter sin lunch. Personligen hade jag tänkt mig ett längre besök på förmiddagen, men ett test kom emellan.

Solen lyser fortfarande. Har DU haft en bra dag??? 

Här kommer några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gult är… gott!

Ett gult inlägg.

---

 

Ripassovin med lott – fin födelsedagspresent från Annas snälla mamma.

Vi har ett internt skämt i familjen där vi med bestämdhet hävdar att

gult är fult!

Eller vi brukar uttala det

gurt ä furt!

på östgötska, lite sisådär. (Jorå, Fästmön försöker ibland, men hon behärskar inte språket riktigt.) Hur det interna skämtet uppstod ska jag inte gå in på här, även om jag kan avslöja att det har med barndom och blek hy att göra.

Just idag tycker jag emellertid att gult är allt annat än fult. På min födelsedag för ett tag sen fick jag en flaska fint vin av Annas snälla mamma och L. På flaskan satt en Trisslott. När det kändes lite trist och ledsamt härom kvällen skrapade jag lotten – och vann 2 x 30 kronor!

Så idag hasade jag över till Tokerian för att köpa lite bröd och pålägg och nåt gott till i morgon eftersom jag ju får en gäst då. Självklart passade jag också på att byta in min vinstlott mot två nya. De ligger nu till sig ett tag så att nästa vinst blir lite högre. Det gottiga till min gäst och mig bestod bland annat av en påse cheddarostbågar. Och jag hade sån tur att jag knep den allra sista i affären!

Gult!

Nä, idag är inte gult fult! (Bara lite…) Gult är gott!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Svenska fall för FBI

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Igår kväll visade TV4 den första delen av åtta av serien Svenska fall för FBI. Det är en dokumentärserie där två experter, Bo Åström och Mark Safarik, granskar åtta olösta svenska mordfall. Berättarröst är Hasse Aro, så trots att det är en ny serie känns den inte så ny. Jag är intresserad av kriminologi och mordgåtor, så jag tvingade Fästmön att titta tillsammans med mig.

Bo Åström framför en tavla med uppgifter om mordet på Eva-Marie Strandmark. (Bilden är lånad från TV4:s webb.)

De två experterna inledde med att ta sig an fallet med Eva-Marie Strandmark som mördades 2004. Och trots en knapp timme, med miljoner små reklampauser, lyckas de spräcka ett alibi. Hur polisen inte lyckades spräcka detta är mig en gåta. Det finns bara misstankar åt ett håll och det alibi som då presenterades borde ha granskats ordentligt. I TV-rutan höll det inte särskilt länge, en knapp timme, alltså.

Om jag hade varit anhörig hade jag varit rätt förbannad nu. Men TV är ju TV och ska vara nån sorts underhållning. Premiärprogrammet gjorde mig besviken. Två farbröder lufsar runt, träffar vittnen och kommer fram till en sak som polisen också borde ha gjort. Och ovanpå det, Hasse Aros röst som nån sort allsmäktig guru.

Nej, det här första programmet var inte bra, men självklart hoppas jag att det leder till att de anhöriga får svar på vem som är den skyldige. Jag tänker se de kommande sju avsnitten. Toffelomdömet för det första når nätt och jämnt upp till medel.

Bo Åström är en svensk kriminalkommissarie som är känd för att ha klarat upp många mordfall. Han har även arbetat som FN-utredare. För tillfället är han tjänstledig under ett år från Rikspolisstyrelsen för att jobba i Filippinerna med ofrivilliga försvinnanden och utomrättsliga avrättningar. Och för att jobba med den här TV-serien, förstås.

Mark Safarik sägs vara en av världens mest erfarna mordutredare. Han har tidigare arbetat som expert på gärningsmannaprofilering vid FBI. Numera anlitas han ofta som expertvittne i USA:s domstolar.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pe-fika och trasigt vs. nytt

Ett inlägg i vilket Tofflan träffar en vän samt byter ut gamla trasiga grejor mot nya och hela.

---

 

Dagens utflykt gick till Stormarknaden. Jag behövde ett par hela skor. Fem skoaffärer på en halvtimme blev det innan ett par nya, svarta och orange Adidas var inköpta för 800 kronor, ett medelpris när det gäller gympadojor, insåg jag. Jag hann till och med prova dem MED mina inlägg och de kändes toppen. I kväll ska jag känna efter hur de känns att gå i garaget tur och retur samt för bilkörning. Eftersom mitt skohorn och min klädvårdsrulle också hade gått sönder inhandlades även nya och hela såna. Mammas peng var rundligt tilltagen. Jag som nästan aldrig köper kläder inhandlade även underkläder idag! Sånt som är mindre roligt – och ofta mycket dyrt – att köpa, men som man behöver. Nu har jag en slant kvar och den räcker till mat den här månaden och kanske en fika på min födelsedag. Jag har för övrigt ringt mamma och berättat om inköpen och jag tror att hon var nöjd.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Peter – med fotsteg in genom huvudet och ut genom det. En rätt skojig bild blev det och det var tanken. Pe gör mig nämligen glad!

Mellan mina inhopp i de olika affärerna träffade jag Pe. Det går aldrig undan mer än i vårt munläder när vi ses. Enligt Pe:s och mina regler ska den av oss som har jobb bjuda den andra på fika. Därför åkte Pe på att betala en kaffe och en macka till mig. TACK! Plötsligt hade två timmar passerat och Pe skulle ut på uppdrag, medan jag ju fortsatte min shopping.

Hemma i New Village igen hittade jag grannarnas post i min postbox, så jag plingade på hos min fan club (<== ironi, för de gillar mig inte särskilt mycket) och överräckte två kuvert. Undrar om min post har hamnat hos nån annan granne… Jag och just dessa grannar har inte alls lika namn, så uppenbarligen kunde brevbäraren inte läsa, eller nåt.

På tal om att läsa fick jag veta idag att jag varken kan läsa eller recensera böcker. Märkligt med tanke på den mängd böcker jag läser samt min examen där litteraturvetenskap är huvudämne. En missnöjd författare kallade mig inkompetent och icke läskunnig samt min recension

ett journalistiskt hafsverk.

Jag skrattade mest åt det barnsliga. Tror författaren att jag skriver en snäll recension bara för att h*n skickar mig sin bok med en hälsning på försättsbladet? När jag nu läste vad jag hade skrivit i min recension tycker jag att jag var ganska snäll trots allt – särskilt med tanke på vad jag kunde ha klämt till med, men inte gjorde. Vidare skrev jag om verket och dess form och inte om personen-författaren – till skillnad från den uppenbarligen besvikna författaren som inte drog sig för att kalla mig saker som jag tycker är inkorrekta. Nä, jag är ärlig i mina recensioner, men kunde i och för sig ha varit brutalare i min ärlighet – fast vad hade jag vunnit på att vara grym? Förresten försökte jag kolla andras recensioner av boken. Nu när jag googlade fann jag en som påminde om min, en som inte var nån recension utan bara i korthet beskrev vad boken handlade om samt en intervju där författaren skryter om hur duktig h*n är på att skriva. Det var allt. Så nej. Jag känner inte att jag var ute och cyklade i min recension, som för övrigt publicerades för ett tag sen i en lokal webbtidning.

Idag blir det kycklingchorizo med bröd och räksallad till middag. Sen ska jag, som enligt somliga inte är så läskunnig, ägna mig en stund åt min bok på gång (som jag dessutom läser på engelska, ju) innan jag kollar på När livet vänder klockan 20 på SvT2. Missa inte det du heller – tycker jag!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »