Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘park’

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Lördagskväll och sista kvällen mamma är här. Vi valde att titta en del på TV i kväll. I Stjärnorna på Slottet var det dags för Morgan Allings dag. Jag kände till honom, men inte några detaljer mer än att jag tycker att han syns överallt just nu. Därför var det spännande att få veta lite mer.

Stjärnorna på Slottet 2015

Morgan Alling var säsongens andra stjärna på Slottet.


Kvällens program bjöd på en hel del känslor – 
som alltid när det gäller den här programserien. Morgan Alling berättade om sin tuffa uppväxt. En kan inte precis säga att han fick nåt gratis trots att han är brorson till Siw Malmkvist (vad nu det har med saken att göra..?). Därför blev det som ett slag i ansiktet när stjärnorna, utklädda till clowner, lunchar i en park och Claire Wikholm plötsligt vräker ur sig att dagens värd är självgod. Men… en får inte glömma att det spelades in många mil film och att filmen naturligtvis är klippt. Jag är helt säker på att den dessutom är klippt med tanke på att skapa rubriker i kvällsblaskorna – sånt som konflikter mellan kändisar ju gör. I kväll blev det övertydligt.

Därför är det lite svårt att sätta ett rättvisande omdöme på Morgan Allings program. Hans berättelse om sitt liv var lika intressant som alla andras, men den uppvisade dåliga stämningen i programmet gör att SvT sjönk ett par snäpp i mina ögon.

Toffelomdömet om Morgan Alling blev trots allt högt – klippt eller inte.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Nästa gång är det Amanda Ooms dag.


Här kan du läsa om…

Claire Wikholms dag

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett konstigt inlägg.


 

På torsdagar går inte bara Antikrundan på TV. Då kommer också en liten person och stoppar UppsalaTidningen i min postbox framåt förmiddagen. Idag läste jag tidningen till min frukost som jag intar vid lunchtid. Som vanligt är den läsvärd, tidningen, tycker jag. UppsalaTidningen, som ägs av lokalblaskan och därför inte är nån konkurrent på riktigt, är för övrigt nominerad till utmärkelsen Årets gratistidning, berättar en stolt redaktionschef i sin korta ledare. Vem som delar ut utmärkelsen framgår dock inte, men jag kan ju googla – det lärde jag mig på mitt förra jobb. Det är Gratistidningarnas Förening som står bakom priset. Vad själva priset är har jag lite svårt att se, men diplom, blommor och nån form av litet konstverk torde det vara. Är det möjligen ett konstigt konstverk..?

Inne i tidningen läser jag om konstig konst i Uppsala. För tillfället är många Uppsalabor upprörda över ett verk som heter Den tionde skorstenen. Det är ett 19 meter högt torn som ska placeras i en park i Luthagen, en av de finare stadsdelarna i Uppsala. Folk som bor i närheten är jättearga. De tycker att det planerade konstverket är fult och störande. Det finns till och med en Fejangrupp mot konstverket, Stoppa konstverket i Tegnérparken.

När jag tittar på konstnären Jan Svenungssons bildmontage, som bifogades pressmeddelandet om verket i november förra året, tycker jag också att det är rätt fult. Men Tegnérparken är inte alls mina environger och jag vistas aldrig där, vet inte ens var parken ligger, så störs gör jag inte. Jag är tämligen likgiltig. Skulle jag bo där hade jag kanske en annan uppfattning om Den tionde skorstenen.

Bildmontage av Jan Svenungsson Den tionde skorstenen

Bildmontage av konstnären Jan Svenungsson Den tionde skorstenen.


Skorstenen är inte det enda
av stans konstverk som har rört upp känslor. Ett annat är Bror Hjorths Näckens polska, utanför centralen. Det folk har upprörts över är Näckens penis som inte går att missa. Andra konstiga konstverk i Uppsala är Tecken, som först ställdes vid slottet men som revs ner och nästan förstördes för att flyttas och återuppbyggas på Röbokullen. Metallkonstverket Modul Skulptur i Börjeparken orsakade också upprörda känslor. Ja, till och med en byst av Dag Hammarskjöld har orsakat ilska – hos dåvarande landshövdingen Anders Björck, som INTE ville ha bysten i slottsbacken (han bodde ju på slottet).

Hetero etnonorm

Fotoaffischen från en av Elisabeth Ohlson Wallins utställningar, Hetero & Etno norm är ett av konstnärens verk som hänger hemma hos mig.

Helt klart är att syftet med konst är att väcka känslor. Jag tycker att mycket sjukhuskonst är bland det fulaste jag har sett. Men vilka känslor vill konstnären väcka? Det torde ju skilja från konstnär till konstnär, men även mellan dem som köper in konst. Jag själv skulle aldrig ha konst som jag personligen tycker är ful hemma hos mig. Men jag har konst som många tycker är ful, provocerande och skräp. Här hemma trängs fotoaffischer från Elisabeth Ohlson Wallins utställningar (provocerande) med sånt som kännare skulle kalla Hötorgskonst (från min morfars hem). Men det är jag som bor här och jag som väljer konsten i mitt eget hem. På allmänna platser är det nån annan som väljer konsten.

Det här med konstig konst, alltså… Är inte det lite i betraktarens öga vad som är fint och fult? Vad jag gillar kanske inte du gillar. Eller har de som väljer konst till allmänna platser ingen smak? Vad tycker DU? Skriv gärna en kommentar och berätta!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en film.


Studio sexBoken kom ut
som nummer två i serien om Annika Bengtzon, trots att den utspelar sig före Sprängaren, den första boken. Lite förvirrat och man undrar om Studio Sex (2012) kan bli bra som film. Enligt informationen hos förlaget finns det en verklighet bakom boken. Alltså, not quite men lite grann based on a true story…  TV4 visade filmen i afton och jag sjönk ner i bästefåtöljen med gottpåsen från igår för att titta. Och filmen tilldrar sig inte åtta år före Sprängaren. Tror jag…

En ung, våldtagen och mördad kvinna hittas dumpad i en park. När journalisten Annika Bengtzon lägger sig i fallet kommer hon på att kvinnan jobbat på en strippklubb. En klubb där en politiker har varit samma kväll…

Storyn låter verkligen som nånting kvällstidningsaktigt. Boken gillade jag, men filmen då? Tja, det känns liksom inte riktigt trovärdigt att en journalist vid en kvällsblaska inte går på de närstående utan visar hänsyn, som Annika Bengtzon gör. Inte heller att hon låter den mördades lägenhetskompis få kampera hemma i hennes egen lägenhet. Särskilt spännande är filmen inte heller. Den är… slätstruken.

Toffelomdömet blir därför medel. Och en liten trött suck.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Månpockets månatliga nyhetsbrev ramlade in i inboxen nyss. Här kommer ett urval titlar som jag tycker är intressanta:

Mannen från Albanien av Magnus Montelius
Det är hösten 1990 och järnridån har nästan helt rämnat. I Stockholm faller en man ned från Erstaterrassen och omkommer. Han har ett albanskt pass på sig men hans existens förnekas av de albanska myndigheterna. Tre personer dyker upp på olycksplatsen. Den ene för att göra en rutinundersökning och den andre på jakt efter en story. Den tredje söker en plats att sova undan regnet. De ska alla upptäcka var och en på sitt sätt att sanningen om mannen från Albanien är mer komplicerad än den först verkar. Bakom ligger en historia om en sammansvetsad grupp människor som begravde sitt förflutna men behöll sina lojaliteter. Ett förräderi som en av dem lyckas dölja, men som långsamt och obevekligt avtäcks när mannen från Albanien dyker upp i Stockholm.

Skendöd av Thomas Enger
I ett tält i en avskild del av en park hittas liket av en ung kvinna. Hon är nedgrävd till midjan i jorden och stenad till döds. Hennes rygg bär spår efter piskrapp och en av hennes händer har huggits av.
Webbjournalisten Henning Juul har varit sjukskriven i två år efter att ha skadats i en brand där hans lille son omkom. Nu är han tillbaka på jobbet med ärr i både ansiktet och själen, och han sätts att bevaka mordet. På tidningen råder det vanliga kontrollerade kaoset, ändå känns allt främmande. Tryggheten är borta och det är som om han vore nybörjare igen. Att han dessutom tvingas samarbeta med sin exfrus nya kärlek gör inte saken lättare.

Tabula Rasa Hotels av Jonas Joelson
Före: David Skoglund var fixstjärnan i Stockholms reklamvärld. Han fick de snyggaste tjejerna, gick på de bästa festerna, sprang alltid framåt och var ständigt lika cynisk och briljant. En vinnare som krävde mer och mer.
Efter: David Skoglund är parian i Stockholms reklamvärld. En förlorare som skamset stryker längs gatorna och söker sig själv utan vare sig kompass, karta eller nåd.

Kråkornas fest av George R.R. Martin
Efter århundraden av bittra strider råder nu en osäker vapenvila. Robb Stark, Joffrey Baratheon, Renly Baratheon och Balon Greyjoy är alla döda och Joffreys blott åttaårige bror Tommen regerar i Kungshamn under överinseende av sin mor, den maktgalna Cersei Lannister som har många liv på sitt samvete.
Men kampen om makten över de sju konungarikena är inte slut. Stannis Baratheon har farit till Muren, på Järnöarna smider huset Greyjoy nya planer, i Dornien vill huset Martell hämnas prins Oberyns död, medan Brienne, jungfrun av Tarth, beger sig iväg på det omöjliga uppdraget att söka efter Sansa Stark. Och över havet kommer envisa rykten om att draklordens dotter fortfarande lever.


Livet är kort. 

Read Full Post »

Karin Fossum skriver ofta rätt läskiga böcker. Ibland rena deckare, ibland mer psykologiska thrillrar. Hennes senaste, Jag kan se i mörkret, tillhör den senaste kategorin.

Inte nån lämplig bok att ha med sig på sjukhuset.


Riktor är manlig sjuksköterska
på ett vårdhem för äldre. Utåt sett verkar han väl ganska normal, men han har en fäbless: han gillar att plåga gamlingarna. När han är ledig sitter han mest i en park och betraktar omgivningen. Han träffar på en alkoholist av en slump och bjuder hem denne. Det kunde ha blivit början till en vänskap, men nånting händer, förstås…

Det här var inte riktigt rätt bok att ta med sig en dag på sjukhuset. Den var emellertid svår att lägga ifrån sig, för den är väldigt märklig. Hur kan man skriva om nån som gör gamlingar illa? Kanske om man vet vad den mänskliga naturen är kapabel till…

Inte högsta betyg, men nästan! För den här boken är väldigt… obehaglig.


Livet är kort.

Read Full Post »

Redan på plats i det nya kontoret. Företrädaren flyttade ut i helgen, så här är inte ens städat. Jätteskitigt och en full papperskorg var det första jag såg. Tur att jag är en kvinna med kraft… Nu ser här rätt OK ut. Jag har snott med mig dator, skrivbordslampa och anslagstavla. Laptopen var så kass att jag fick plocka med mig den stationära. Och lika bra det, för det enda som behövde göras var att stänga av, koppla ur, flytta, koppla ihop och starta!

Jag har åkt ner ett snäpp och sitter nu en våning under mitt förra kontor, samt åt baksidan till, mot innergården. Just nu är det en ganska trist utsikt, men eftersom jag har utsikt över en anlagd trädgård/park tror jag det blir fint ändå.

Utsikten från mitt nya kontor. 


En fördel
är att jag slipper se Friskis & Svettis numera! (Sitter här och funderar på om jag ska åka ner till godisautomaten… Det blev ingen lunch idag…)

Utsikten från mitt förra kontor. Friskis & Svettis är inrymt i den röda ladan som skymtar på bilden.


Nu ska jag gå
och ta en mugg cappuccino. Jag höll på att glömma min fina mugg på gamla kontoret och ett tag var även mobilen försvunnen. Men det var det klassiska – den låg under en hög med papper…

När bytte du kontor/motsvarande sist???


Livet är kort.

Read Full Post »

För nån dag sen fladdrade det förbi mina ögon att det finns ett förslag om att införa cigarretter på recept på Island. Alltinget ska diskutera förslaget efter sommaren. Islands förra hälsominister står också bakom förslaget. Och målet är att få öborna att fimpa helt och hållet.

Men förslaget är mycket mer än bara cigarretter på recept. Skulle det gå igenom innebär det ganska många tuffare och hårdare regler för rökarna. Bland annat vill man ha ett rökförbud på offentliga områden – såsom trottoarer och parker! Tänk bara vilken frisk luft det blir utan rökstank! Och så härligt att slippa en massa fimpar som rökarna har lämnat efter sig och som ligger och skräpar överallt. Enligt förslaget ska det bli förbjudet att röka i bilar där det finns barn. OK, jag är medveten om att det är hårda förbud som föreslås, men vem 17 kan ha nåt emot frisk luft, mindre skräp och att inte röka när man är instängd tillsammans med barn? VEM kan tycka att det är dumt???


Cigarrettrök luktar inte gott.

                                                                                                                                                          Enligt förslaget ska rökare klassas som missbrukare och rökning som sjukdom. Nikotinet är det beroendeframkallande ämnet och cigarretterna medicinen. Detta menar läkaren Thorarinn Gudnason, ordförande i Islands hjärtförbund. Jag kan hålla med om att nikotin är beroendeframllande och att rökare är missbrukare, men finns det ingen annan medicin än cigarretter? Nu börjar förslaget låta motsägelsefullt.

Islands befolkning är emellertid inga storrökare. Bara 15 procent av dem röker och det gör islänningarna till ett av Europas minst rökande folk.

Personligen tror jag inte att lagar och förbud kan vara hela lösningen på ett problem. Man måste gå till grunden. Framför allt måste man se till att ha annan ”medicin” än den som så att säga orsakar sjukdomen. Och så måste man bestämma sig. Tycker jag, dårå.

För egen del anser jag att mitt beslut att sluta röka var ett av mina bästa val här i livet. Jag hade då rökt i nästan 30 år. Jag tog hjälp av ett läkemedel, en tablett, under sju veckor. Sen dess har jag varit helt rökfri och jag använder heller inga nikotinläkemedel – jag anser att dessa möjligen kan vara en tillfällig hjälp på vägen, dock inte i längden. Det var flera saker som ledde fram till mitt rökstopp. Den främsta framgångsfaktorn var att jag bestämde mig för att sluta.

För håll med om att det är ganska korkat att stoppa en pinne i käften, tända på och låta massor av pengar gå upp i rök samtidigt som du gör din kropp sjuk och förpestar luften för omgivningen??? Eller?

Read Full Post »

Nåt av det värsta jag vet är tjuriga ungar. De kan sprida sån OTROOOLIG atmosfär omkring sig att de förpestar hela luftrummet på flera kubikmil! Ändå kunde jag inte låta bli att le lite (igenkännande?) när jag såg den supersura treåringen på lokalblaskans förstasida i måndags. Han var sur, han! Han vill INTE bada i floden, nämligen. (Tyvärr finns inte bilden på tidningens hemsida.) För att ni ska få nåt roligt att skratta åt lägger jag ut en bild på mig själv, cirka fyra månader gammal och sur som ättika.


Redan fyra månader gammal kunde Tofflan sura. Notera den plutande läppen.

Både bilden på mig själv och bilden på den sura treåringen i lokalblaskan påminner starkt om minen på Hasse Alfredson i Dagens Nyheter. I samband med att han fyllde 80 år nu i veckan skickades en (stackars) reporter ut för att skriva en artikel om jubilaren. Jag menar, hur roligt är det att intervjua en farbror som är känd för att tillhöra Sveriges humorelit, men som ser ut så här när han tänker på sin födelsedag?..


Hasse kan pluta med med läppen, han. Uj, uj! (Bilden är lånad från Dagens Nyheters hemsida.)

Jag själv var i tidernas begynnelse ett snällt och glatt barn, men det skulle komma att förändras. Jag var framför allt inte förtjust i tanter när jag var liten, för jag tyckte de var så jobbiga och fjantiga. Jag föredrog farbröder som inte pratade med mig med larviga röster eller nöp mig i kinderna och sa nåt obegripligt på bebisspråk. Sen dess har jag gjort en pudel helt, som bekant.


Som ettåring avskydde Tofflan främmande tanter, vilket framgår av min pappas bildtext. Notera för övrigt att jag är FASTSPÄND i min vagn…

Så småningom förändrades Tofflans barndomsvärld i och med att Toffelmamman blev sjuk. Detta med en frånvarande mamma påverkar säkert alla barn, så jag är inget undantag. Och när den sjuka mamman sen periodvis kunde vistas hemma fick man tassa på tå och aldrig ta hem kompisar. Man lärde sig leka på egen hand. Det funkade, det med.

När jag var barn på stenåldern fick barn inte komma in på sjukhus – om de inte vara sjuka själva, förstås. Oändliga kändes de stunder jag fick vänta och vänta och vänta utanför på att mamma skulle orka komma ut en stund i parken eller så. Här är ett sånt tillfälle. Jag är fyra år och pappa och jag besökte mamma i Eksjö där hon låg på lasarett.


Här tyckte jag uppenbarligen att pappa var larvi. Att jag själv såg rätt larvig ut i min stickade utstyrsel och kalasbyxor tänkte jag inte på…

Lekskolefröken var en snäll dam som delvis klev in i mammas roll när mamma var borta. Fast inte ens när jag fyllt fem år var jag annat än en tjurig unge.


Jag är ungen i mitten, med den stirrande blicken. Här är det kanske inte så konstigt att jag ser sur ut, jag ska kläs ut till blåklocka…

Ett år senare flyttade vi till huset i Metropolen Byhålan. Mamma gjorde sin sista operation på ett tag i samma veva och sen var hon hemma i ungefär två år innan grundsjukdomen bröt ut och hon vistades halvårsvis på sjukhus, bland annat Karolinska. Min pappa, min ÄLSKADE pappa, fanns där så mycket han bara kunde, men han var ju samtidigt tvungen att dra in pengar till brödfödan. Som journalist arbetade han oregelbundna tider, men jag lärde mig att sysselsätta mig själv rätt bra. Böckerna blev tidigt ett sällskap jag sökte.

Men som liten överintelligent flicka (ja, jag har papper på det) förväntas man vara över medel även vad gäller det emotionella och det sociala och att vara lika smart på ”ALLA” områden. Som sjuåring började jag spela piano, fast jag ville spela gitarr. Ett halvår senare tvingades jag av min pianofröken att spela fyrhändigt – med mammas kusin som spelat piano i flera år. Jag var förstås värdelös – och fick smaka på ilskna rapp på fingrarna. Men värst var nog okvädningsorden…

Värdelös! Du är ju fullkomligt värdelös!

Tyvärr har jag burit detta ord med mig genom livet. Det har påverkat mig i många av mina livsval. Och än idag är jag en riktigt tjurig unge –  med plutande underläpp och allt.

To be continued…

Bilderna på mig i det här inlägget är tagna av min pappa förutom det när jag är fyra månader – då hette fotografen Helge Falk.

Read Full Post »

Läser följande på nätet:

Populäre Eric Saade till parken

Som enda ort i regionen har Motala lyckats knipa Saades sista lediga speldatum.

Ehum… OK… Det hade väl varit konstigt om det var FLERA orter som knep sista lediga speldatumet? Jag tror knappast artisten i fråga gör fler än en spelning per dag.

PS Den i rubriken angivna parken – är det Stadsparken, månntro eller? (Ja för en sån finns det i Metropolen Byhålan.)

Read Full Post »

Regeringen vill införa möjligheten för polis att bötfälla personer som skräpar ner direkt. Den nya straffbestämmelsen ska kallas nedskräpningsförseelse och ska gälla från den 1 juli i år. Och det tycker jag är bra!

Den som kastar nåt på gatan, torget, i en park eller i naturen rent generellt ska få böta 800 spänn. Polisen ska kunna skriva ut böterna direkt – om du blir iakttagen, förstås. Regeringen har sneglat på Singapore, som man har som förebild för förslaget.

Idag är det redan straffbart att skräpa ned, men då handlar det om medveten nedskräpning, dumpning, i större skala i naturen. Detta ska fortfarande vara straffbart. Enligt miljöminister Andreas Carlgren räcker detta emellertid inte för att ta itu med sånt som nedskräpning i parker. Han vill att vi skärper oss och tar ett personligt ansvar.


I Metropolen Byhålan har kommunen till och med skojat till papperskorgarna med lustiga, men ändå som här kloka, budskap.

                                                                                                                                                        Jag tycker att regeringens förslag är ett jättebra förslag! Jag blir nämligen – för att tala klarspråk – skitförbannad på folk som bara slänger skräp utomhus sisådär. Om man har tar med sig sånt som genererar i skräp ut i naturen, bör man också ta med det tillbaka – om det inte finns papperskorgar eller tunnor för skräpet, förstås.

Ett exempel ur levande livet: Igår såg jag i Fästmöns trapphus först ett stanniolpapper som låg på ett trappsteg, några steg längre ner låg en macka med kokt ägg och tomat som nån hade tappat. Pappret hade väl inte varit några som helst problem att knyckla ihop och lägga i fickan tills vidare och den tappade mackan kunde ha kastats utomhus i nån av papperskorgarna på området? Så jäkla dåligt och framför allt, så nonchalant mot andra hyresgäster!

Husets soprum ska vi inte tala om! Det ser ut som en regelrätt soptipp ibland, trots att Uppsalahem gör tappra försök att få ordning med ömsom vädjanden, ömsom hot. Man startade till och med en angiveriverksamhet för nåt år sen… Men kanske det ska till nåt lite annat om vad som gäller – bättre information och framför allt ANPASSAD information, alltså. Det kan handla om lättläst skriven information, översättningar på andra språk av informationen för den som inte är så bra på att läsa svenska eller kanske muntlig information med möjlighet att ställa frågor och få svar. Svårare än så behöver det inte vara. Kanske Uppsalahem behöver en informatör? Jag råka veta en som är tillgänglig… *PEKAR PÅ MIG SJÄLV* (Mejladress finns under fotot på mig själv överst i högerspalten här!)

Read Full Post »