Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘lördagsgodis’

Ett inlägg om kaffe och sång, pling-plong, men också om vänskap och bilvård – och böcker, som vanligt.


 

Kaffe

Zoegas i burken.

Det går inte an att börja en dag utan kaffe för min del. I veckan hade jag sån tur att det finaste fina kaffet Zoegas fanns att inhandla på extrapris hos Tokerian. Två spännande rostningar följde med mig hem. Igår kväll öppnade jag ett av paketen med mörkrost och hällde över i kaffeburken. Vilken underbar doft…

 

 

I morse blev det kaffe på sängen förstås. Jag passade också på att avsluta den erotiska deckaren. Den hade som bonus en avslutande novell. Väldigt bra! Dödligt dubbelspel är den andra delen i Susanne Ahlenius planerade trilogi där sista delen förhoppningsvis kommer nästa år.

Dödligt dubbelspel och kaffemugg

Kaffe och läsning på sängen, som vanligt en lördagsmorgon.

Det är tur att det finns böcker och kaffe i det här hemmet. För vad gör en när en vaknar en ledig dag och klockradions röda display visar 6:19? Jag vände mig om i mitt svala sovrum (sover med öppet fönster) och lyckades slumra ytterligare en timme, men sen var det kört. Och det var då det blev kaffe och läsning i bädden en stund. Sen planerade jag min dag…

Helgens prio ett är att fixa till Clark Kent* så han blir presentabel vid besiktningen på måndag kväll. Min lilla smutsgris var skitig på såväl utsidan som insidan. Men hur lägga upp reningen när vädret är så instabilt som det är? Inte hade jag nån lust att tvätta bilen – bara för att få den nerstänkt bums? Vilken tur att vädret var precis perfekt för en biltvätt idag!

Choklad

Jag behövde nåt gott till kvällen, det är ju lördag, trots allt…

Fast… jag behövde ju handla också… Lördag innebär självklart lördagsgodis nåt gott att äta. Ur frysen tog jag fram en matlåda med kycklinglasagne till middag. Som komplement tänkte jag mig en och annan god ost med mera till kvällen.

Jag bestämde mig för att pipa iväg till Årstahallen. Tänk om jag rentav skulle träffa E och kunde berätta om mitt nya jobb… Men det gjorde jag inte. Däremot kom jag ju på att vännen Agneta bor i området ett tag till. Eftersom hon snart ska lämna Uppsala beslutade jag mig för att bjuda in mig på… en fika. Vi tajmade in det så bra att vi anlände samtidigt, för Agneta var ute på jakt efter flyttkartonger. Nån frukost hade jag inte direkt intagit, så jag köpte med rejält med ätbart. (Och det var nog bra så jag pallade utmaningen att tvätta och städa bilen sen… För till biltvätten åker en inte ostraffat…)

Det var ganska tomt hos Agneta, men eftersom hennes hem ska visas för köpglada människor i morgon passade jag på att smula ner lite. Sen fick jag äntligen höra Agnetas ljuva stämma i en sång. Tyvärr hade jag inte tillåtelse att spela in, däremot att fota vännen och lägga ut henni till allmän beskådan på en blogg nära dig. Sen fick jag två böcker också. Agneta har varit en STOR litterär källa för mig. Vi ska försöka hinna träffas en gång till innan flyttlasset går, men när det sen har gått vet jag att Agneta blir saknad. Mycket. Av mig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Borstarna i biltvätten

Riskfyllt och läskigt i biltvätten, men det blir rätt snygga foton.

Sen var det då bilpiffandet. Alltså jag vet att det finns risker med att tvätta bilen i automattvätt (en gång slet biltvätten av halva kofångaren), men vad gör en när axlarna säger nej till handtvätt? Dessutom skulle jag ju dammsuga och städa bilen invändigt. Det fick räcka. För 359 spänn köpte jag en Briljanttvätt. Clark Kent blev mycket ren, men en av borstjävlarna slet loss kåpan till vänster blinker fram. Typat inför besiktningen! Lampan fungerar emellertid och jag har superlim hemma. Nu har jag försökt fästa kåpan hjälpligt, för till verkstan hinner jag inte före besiktningen. Bilen är dammad, avtorkad och dammsugen inuti. Resten av helgen får Clark stå i garaget. Det får inte komma varken regnstänk eller dammkorn på honom. Undrar bara hur jag ska klara det på måndag när jag först ska till jobbet och sen till ett möte på eftermiddagen..?

Men nu skiter jag i det, nu är det lördag och jag ska äta min lasagne, ta ett glas vin och läsa ett loppisfynd för fem spänn. Bokhandlaren i Kabul är en bok jag borde ha läst för länge sen!

Bokhandlaren i Kabul och Dödligt dubbelspel

Jag har stoppat in Dödligt dubbelspel i deckarhyllorna i hallen och tagit fram Bokhandlaren i Kabul från TBR-hyllan** i sovrummet.


Jag önskar dig en skön lördagskväll! Och du… du har väl inte glömt bort att det är Mors dag i morgon???


*Clark Kent = min lille bilman
**TBR-hyllan = To Be Read-hylla, alltså en hylla med böcker som ska bli lästa, olästa böcker

 


Livet är kort.

Annonser

Read Full Post »

Ett överlevt inlägg.


 

Life is sweet

Livet är starkare än smärtan.

Tänk att jag har överlevt! Det måste vara ett tecken på att livet är för mig och att jag ska vara kvar här ett tag till. Livet är starkare än smärtan. Inte kan jag på nåt sätt påstå att jag är pigg och kry idag. Smärtan finns kvar, jag är stel och svag. Men… jag lever! Medicinen hjälpte föga. Det är nog så att smärtan – och det som kommer med den – måste ha sin gång. Ändå känns det tryggt att ha medicinen hemma. Nu gäller det bara att ta den när den behövs, inte när smärtan är alltför skarp. Idag finns den fortfarande här och sveper om min mage och rygg nedtill, som ett brett bälte. Men jag har bestämt mig för att den inte ska få ta överhanden och jag ska hålla mig uppe idag. Morgondagen är ju en sån viktig dag!

Nästrimmer

”No pulling guaranteed”

Innan smärtan satte klorna i mig hade vi en bra helg, Fästmön och jag. Vi var bland annat på Salléns och tittade på röda köksmaskiner, nåt som en av oss har en viss fäbless för. Jag tittade på en nästrimmer som garanterade

No pulling

Mindes när vi skojade med min pappa och köpte en sån till honom. Det var en rätt värdelös tingest, pappa skrek när han provade den. Sen hamnade den i hans byrålåda och kom aldrig mer fram. Nåja. Vi kom varken ut med nån röd köksmaskin eller nån nästrimmer från Salléns, blott en glödlampa. Såna är vi när vi är på shoppingtur!

En kopp kaffe

En skir kopp kaffe på Erikshjälpen.

Vi korsade gamla E4:an och svängde in till Erikshjälpen. Redan i entrén doftade det nybakade kanelbullar. Vem kan motstå det? Inte ens såna med dåliga magar som borde motstå det. Men först tog vi en lång tur bland hyllorna och möblerna. Vi såg både tokigt och slugt, vackert och fult – precis som vanligt. Anna blev förälskad i en söt kaffeservis. Den påminde om en av dem som min mamma har/hade. En finservis, som jag tror att mina föräldrar fick i bröllopsgåva. Den användes nämligen enbart vid högtidsdagar. Sen kom det andra kaffeserviser in i familjen, främst från farmor och farfars hem. De är också fina, på sitt sätt, men jag har inga minnen kopplade till dem.

Bok Låt mig ta din hand

En bok följde med mig hem från Erikshjälpen. Helt otippat, va’?

Vi tog i alla fall en fika. I Erikshjälpens lilla kafé jobbar alldeles för många människor som jag har svårt att förstå vad de säger. Men kaffet är ljuvligt gott och en kan dricka det ur skira, vackra koppar. Självklart blev det en kanelbulle till. (Så här efteråt misstänker jag att kanelbullar är ytterligare en grej som får strykas på listan över sånt jag kan äta utan att nästan dö i tarmkramp.)

Med mig från Erikshjälpen kom en pocketbok för 15 spänn, i dyraste laget, tycker jag nog. Andra loppisar brukar ta en femma för pocketar… Nåja, jag hoppas att boken är bra. Det är visst den tredje delen i en serie – eller så är det bara författarens tredje bok – så jag ska försöka få tag i de två första och läsa först. En bok att lägga på vänt, med andra ord. Författaren, Tove Alsterdal, blir en ny bekantskap. Spännande och kul, tycker jag!

Wasabinötter

Wasabinötter får strykas på listan över sånt jag kan äta.

Innan vi for hem blev det ett besök på Stormarknaden. OK, det är inte världens roligaste ställe och det är framför allt alldeles för stort. Men… där finns ju ”allt”. Anna, som ju är kvinnan i förhållandet, handlade på Gubbdagiset, medan jag, som är mannen i förhållandet, köpte mat. Ja, tänk så rollerna kan förändras! (<== ironi).

På kvällen lagade jag mat, för jag hade ju börjat äta lite fast föda igen under veckan. Men att inleda med wasabinötter kanske inte var det bästa för min mage. De är väldigt goda och väldigt starka. Tyvärr får nog dessa strykas också på min kan-äta-lista. Vi drack ett svindyrt vin till maten (kalkon) och vad jag tyckte om det kommer i ett separat inlägg! Vi skulle ju fira lite, lite grann i helgen…

Kokostopp

Naturgodis i form av kokostopp går fetbort också. (Det ser ut som gröt, men är jättegott!)

Mr Selfridge såg vi förstås på lördagskvällen, i alla fall jag. Det är den fjärde och sista säsongen och Anna missade den förra så hon läste. Lördagsgodis blev det och det är ytterligare sånt som nu åker fetbort. Jag åt två små kokostoppar (naturgodis) och två rader mintchoklad. Mår illa bara jag tänker på det…

 

 

Randiga lakan på duntäcke

Igår vilade jag hela eftermiddagen och kvällen och natten…

Sen kom söndagen… Och den tog jag, som bekant (?) på orden och gjorde till en vilodag. När jag hade skjutsat hem Anna med stegen la jag mig i sängen och klev nästan inte upp igen förrän i morse. Det enda jag fick i mig igår var yoghurt och honung på morgonen. Sen levde jag på vatten, mineralvatten och Pro Viva fruktdryck med svartvinbärssmak. Idag har jag druckit en halv mugg kaffe, rester från igår. Tanken på att äta nåt har passerat och jag har inte fångat in den. Men ska jag orka med morgondagen borde jag nog försöka få i mig nånting. Den genomsnälla, goa vännen Agneta har erbjudit sig att lyfta ut sommardäcken i min bil efter jobbet idag. Jag har accepterat erbjudandet. Ibland behöver också en genomstark Toffla lite hjälp.

Min dag har inte alls börjat som den brukar, men det är bara att bita ihop och komma igen för när en är arbetssökande får en inte vara sjuk. Jag läste dessutom hos en bloggvän häromdan att en inte ens får vara sjuk ens när en är sjuk. Det är så illa i Sverige 2016.

Men livet… LIVET!!! Life is sweet och bättre än dess motsats.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om andra halvan av helgen.


 

Ett par meningar ur mitt manus

Rean på mitt manus fortsätter. Här är en titt på sidan… 69, tror jag.

Livet må vara torftigt på vissa sätt, men jag lider ingen nöd som en del andra människor gör. Dessutom skulle många säga att mitt liv inte ens är lite torftigt. Fästmön tycker att jag ska sluta skriva manus om jobbiga och svåra saker jag har varit med om och i stället skriva om de roliga saker vi har gjort. (Hon kanske har rätt. Mitt manus är fortfarande på rea och intresset är… ja, gissa…) Anna är den som kan få mig att tokskratta när livet är kolsvart. Senast igår i bilen skrattade jag så att jag egentligen borde ha stannat mitt fordon och skrattat färdigt. I morse uppstod en annan dråplig situation. Somliga skulle arbeta och jag skulle vara snäll och skjutsa min kära arbeterska denna kalla morgon i februari (-6,2 grader). Men jag var trött. Jag var så trött att jag tog fel jacka och började kränga på mig. Den fastnade redan vid överarmarna. Då brast det för Anna – det vill säga hon brast ut i gapflabb: jag hade ju tagit hennes… ”kvinnojacka” (figursydd och så) och sånt passar inte alls på en Toffelkropp, nio kilo minus till trots.

 Caldora multepulciano dabruzzo 2003

Lördagskvällens vin, en Caldora multepulciano dabruzzo från 2003.

De nio kilona minus… Ja jag kanske ska kommentera dem. Jag kör verkligen ingen diet, men om jag ska likna det hela vid nånting får det väl bli 4:3. Under fyra dar i veckan äter jag inget godis, fikabröd, snacks och sånt, nåt som jag tillåter mig de andra tre dagarna i veckan. På vardagar äter jag rätt torftiga frysrätter till lunch och rostat bröd eller yoghurt till middag. Lördagar och söndagar försöker uppbringa ork och lust att laga mat. Låt oss säga att det är betydligt roligare (understatement) att laga mat och dricka en flaska gammalt, gott vin när en har sällskap vid middagsbordet.

Min söndag… resten av helgen… Efter morgonens utflykt lyckades jag somna om och vaknade strax före nio av att en av mina Wordfeudmotspelare gjorde ett drag samtidigt som nån i huset stängde en skåpslucka eller en garderobsdörr hårt. Eller hårt och hårt… Det är väl normalt enligt deras standard. Personligen anser jag att det är fel på samtliga gångjärn i deras skåpsluckor och garderobsdörrar – de är för hårt spända. Lyhördheten kan jag inte göra nåt åt och inte heller kan jag plinga på med en mejsel i handen. Däremot funderar jag på att lämna en karta med små självhäftande dämpningskuddar i deras postbox. Jag är nämligen ganska säker på exakt vems gångjärn som är för spända.

Det är soligt idag också, så jag är inne. Jag känner mig som den stora och läskiga Tove Jansson-Mårran och jag vill inte visa mig offentligt. Jag har i stället ägnat mig en stund åt Berit Hård. Det är en både rolig och heterosexig tredje och sista del som Unni Drougge har skrivit om henne! Alltså jag ömsom skrattar, ömsom rodnar.

Jag deltog i en utlottning på Instagram i morse, hos @retrolyckan. Det tycker jag att du också ska göra, för du har möjligheten att vinna två fina ostindiska kaffekoppar. Tävlingen pågår fram till klockan 21 i kväll – vilket ju är perfekt tajming. Då sänder TV4 nämligen Maria Langs Kung Liljekonvalje av dungen. Jag har visserligen sett både den gamla och den nya filmen och självklart läst boken, men jag tänker titta ändå – och äta godis. Den som spar hon har… Det vill säga hon hade så mycket lördagsgodis kvar från förra helgen att hon inte mäktade påbörja gårdagens inhandlade godispåse. Eh… ja…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Bäddad dubbelsäng

Renbäddat med ord. Ikonen ovanför sängen har pappas moster Tron (Vera) målat.

Efter instagrammande och lässtund rev jag ut lakanen ur sängen, sparkade igång en maskin tvätt och bäddade rent. Nån nytta måste en göra även på vilodagen. Rena lakan kräver förstås en ren kropp också. Jag skurade av lite badrummet och i duschrummet/toan innan jag tog en skön dusch, tvättade håret, slipade fötter, smorde in mig… Söndagslyx och absolut inte torftigt.

Minst en gång varje helg telefonerar jag med lilla mamma. Idag ringde jag på eftermiddagen och vi pratade i nästan 52 minuter. Det vill säga mamma pratade 50 minuter och jag två. Men jag vet hur det är när det inte finns nån att prata med om dagarna. Då blir den som sen hör av sig bombarderad med ord. Det är ju lite tur att mamma har en och annan go kusin som ringer ibland och att mamma har en dotter som också hör av sig. För egen del vågar jag inte tänka på vad som händer när jag blir gammal. Om jag nu blir gammal.

Jag har varit ute på vift en stund på seneftermiddagen/kvällen. Trött, trött, trött ska jag nu sätta mig och äta lite söndagsmiddag, en middag som består av ostrester, kex, fikonmarmelad, ett glas vin och nyinköpta, blåa vindruvor (20 kronor för en ask). Berit Hård gör mig sällskap fram till klockan 21 när Maria Lang tar vid. Sen ska jag krypa ner mellan rena lakan…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett njutningsfullt inlägg.


 

Simon and Garfunkel Bridge over trobled water

Magiskt…

På helgerna är jag värsta epikurén. Ja, jag erkänner. Så länge jag kan det är jag det. Igår kväll när jag kom hem efter troligen den tyngsta arbetsveckan under tiden på mitt nuvarande jobb var det så skönt att fortsätta lyssna på musik. Jag gick in på Youtube och letade fram den där konsertinspelningen från 1969 när Simon & Garfunkel sjöng Bridge over troubled water för första gången, den som NK* spelade för mig innan vi tog helg. (Klickar du på länken kommer du till inlägget där du längst ner kan lyssna.) Den är bara magisk… Jag har faktiskt vinyl-LP:n med samma namn i min ägo. Men nej, 1969 var jag för ung för att uppskatta den. Fast lite senare, på yngre stenåldern, på 1970-talet… Lustig nog fortsatte Youtube att spela en massa låtar från 1970-talet efteråt. Det blev som en liten minnenas afton för mig, musikaliskt sett. Men när låten D.I.S.C.O. på franska spelades, då blev det nog för min del. Då kände sig Tant Tofflan gammal och dukade fram ost, kex, vin, druvor och fikonmarmelad från förra helgen och hyfsade rubbet till fredagsmiddag. Min kväll avslutades sen med Shetland, förstås!

Ost kex druvor vin fikonmarmelad

Tant Tofflans fredagsmiddag.


I morse sov jag ända till kvart över sju. 
Jag hade gärna sovit lite längre, men kroppen tvingade upp mig. Då passade jag på att fixa kaffe och tog med mig en senapsmugg java** in till sovrummet. Där fortsatte jag mitt epikuréande med att läsa ut en bok och börja på en ny.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Jag har varit ute en tur
, bland annat med veckans sopberg. Och så har jag inhandlat tre (3) bunkar lösgodis till extrapris på Tokerian. Tre bunkar… Det ska väl räcka som tröst i kväll..? (Nåja, allt är inte till mig, vill jag bara poängtera.) Bäst att äta lite frukost först, så en står sig till kvällen. Ha en fin lördagskväll!

Tre bunkar godis

Tillräcklig tröst?


*NK = Närmaste Kollegan

**en senapsmugg java = jag dricker kaffe ur före detta senapsmuggar

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett funderande inlägg.


 

Månen 29 aug 2015

Månen kanske får mina ord framöver.

Inte vet jag hur det ska bli i framtiden, men det jag funderar mycket över just nu är den här bloggen. Den har på sätt och vis blivit mitt jobb, mitt oavlönade jobb (förutom sex texter på åtta månader som jag har fått betalt för att skriva). Varje dag lämnar jag ut mina känslor och tankar om mig själv och sånt som intresserar mig.

Återkopplingen blir bara mindre och mindre. Jag ser att människor läser, men se kommentera… Jag har fått höra att det är svårt att kommentera av olika skäl. Konstigt då att det är lättare att kommentera i ANDRA sociala medier… Hum…

Vanligen lämnar nån ett avtryck i kommentarsfältet till det senast skrivna inlägget. Texter, som jag har skrivit samma dag, med ett större djup innehållsmässigt, som är bättre skrivna och som jag har lagt ner mycket tid på (jaga källor, länkningar etc), lämnas okommenterade. Sen finns det läsare som åtminstone klickar på gillaknappen. Jag får känslan av att den knappen används av somliga för att visa sig själv snarare än sin uppskattning.

 Spår i sanden

Avtryck, dock inte av nån gillaknapp…


En del säger till mig
att jag skriver så mycket att de inte kan läsa och kommentera allt för det har de inte tid med. Dessutom är de inte intresserade av allt jag skriver. När jag själv kollar in andras bloggar skummar jag igenom nya inlägg som jag inte har läst. Därefter läser jag – och kommenterar oftast – de inlägg som engagerar mig på nåt sätt (jag blir intresserad av ämnet eller personerna som nämns, jag blir glad, rörd, arg, irriterad…. Ibland använder jag gillaknappen, men för det mesta i kombination med en kommentar. (Jag är nämligen inte slö.)

Nej, jag vill inte ha några dåliga ursäkter. Det är inte det jag är ute efter. Jag funderar högt. Hur det ska bli. Jag skriver fortfarande mest för min egen skull, så att jag ska komma ihåg vad jag har gjort med dagarna. Det finns skäl till det som jag inte har skrivit om här. Men det klart att engagemang från läsarna spelar roll för lusten att skriva – jag skulle ljuga om jag påstod annat. Samtidigt känner jag ingen glädje att skriva längre. Det är mera nåt jag måste göra för att få ur mig alla tankar och ord som det inte finns nån att dela med. På bloggen visar jag upp en social sida av mig själv, med massor av aktiviteter och umgänge med människor. Det är ingen falsk verklighet. Men detta visar inte hela verkligheten. För största delen av tiden är jag ensam och hemma.

Tyck inte synd om mig, för det vill jag inte! Som jag skriver ovan funderar jag högt. Jag har tänkt på vad jag ska göra när utrymmet här på bloggen tar slut. Men fasen så sakta sanden i timglaset rinner ner… Kanske är det bra. Kanske ger det mig tid att tänka över hur jag verkligen vill göra. Eller också är det bara skönt att det rinner på, jag kan låtsas som att allt är som vanligt och sen… en dag… tar det bara slut. Precis som livet.

Godis

Några bitar av mitt favoritgodis – lyxsockerbitar, orange sega råttor och hallon- och lakritsskallar blev min helgs lyx.

Möjligen fortsätter jag skriva på en privat blogg dit ingen har tillträde. Det är så en sån som jag hanterar att jag inte har fasta och dagliga sociala kontakter. Visst, jag har familj och vänner. De flesta av dem jobbar om dagarna. Och ska det göras nåt som har med socialt umgänge att göra är det ofta behäftat med en kostnad. Jag måste hålla lite hårdare i mina kronor nu. Jo, jag unnade mig lite gott att äta och dricka i helgen i form av lördagsgodis, två starköl, god mat och två glas rött. Maten hade köpt i somras för halva priset. Tokerian är toppen på det viset att de säljer ut kalkon, kycklingfärs och sånt med kort datum till väldigt rabatterade priser! Godiset och ölen var lyx, vinet är hemtrampat och har stått färdigt för upptappning i ett par, tre års tid nu.

Varför berättar jag så detaljerat? Det är som om jag vill förklara mig. Visa att verkligheten kanske är större än orden. Jag vill inte höra att jag lever över mina tillgångar och såna saker – den taggen sitter djupt. Däremot blir jag sporrad av att försöka leva så snålt – men ändå rikt mentalt! – det bara går de flesta av mina dagar. Då kan jag lyxa nån enstaka gång.

Men hur det ska bli med bloggandet vet jag inte än. Och nu ska jag ta en bloggrunda för det orkade jag inte göra igår.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett påhälsat inlägg.


 

Det blev en supersoft söndag idag. Kanske det jag behöver för att klara av morgondagens prövningar. Fästmön och jag tog en tur till ICA Solen innan jag… åkte till min nya, manliga vän och hälsade på! Jepp, jag fick ju en sån vän i våras och nu kan jag tala om att det börjar bli allvar oss emellan. Vi hade emellertid ett ”förkläde” i form av hans mormor. Om nån vecka eller så ska både mormor och mamma komma hem till mig för att inspektera på besök. För faktum är att Elliot och jag kanske ska börja träffas tre dar i veckan här hemma hos mig i New Village. Elliots mamma studerar utomlands och Elliots mormor fick alldeles nyligen nytt jobb. Elliot och jag, vi jobbar inte just nu, men Elliot kan inte vara ensam en hel dag medan mormor och morfar jobbar. Därför har jag erbjudit mig att hänga med honom. Elliot är visserligen 42 människoår, men bara sex hundår, ska jag kanske tillägga. (Om jag nu minns och räknar rätt..?)

Elliot i min soffa närbild

Så här nöjd såg Elliot ut när han var hos mig sist.


För mig skulle detta vara en utomordentlig chans
att känna mig behövd och att tvingas ut på promenader varje dag. Dessutom skulle jag få sällskap medan jag sitter och skriver. Så håll nu en tumme för att Elliots mamma godkänner mig som daghundvårdare ett tag i höst! (Det handlar om att hjälpa en vän, för att tala klarspråk.)

Kycklingkorv med mos

Söndagsmiddag.

Det har blivit kväll och det har varit en kvav dag. Lägenheten kändes alldeles instängd när jag kom hem, så jag har öppnat balledörren* och fyra fönster för att få in frisk luft. (Ingen grillar eller röker just nu, HURRA!) Jag har också ätit söndagsmiddag, snabbast tänkbara tillagning – stekt kycklingkorv och pulvermos. Till det serverade jag smörgåsgurka och räksallad, i glaset mjölk. Eftersom jag åt så mycket annat gott på Kreta igår har jag mitt lördagsgodis kvar. Det tänkte jag inta i kväll samtidigt som jag läser en lättsmält deckare. En perfekt avslutning på veckan. Men först ska lilla mamma få ett söndagssamtal.

I morgon tar jag nya tag på förmiddagen och på eftermiddagen ska jag och Anna åka och köpa färg. Till vad? That’s for me to know and for you to find out!


Ha en fin söndagskväll!

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vår årliga tur till Emmaus i Gryttby.


 

Idag blev det ett återbesök till Emmaus i Gryttby. Fästmön och jag brukar åka dit en gång om året och botanisera bland allt från blomkrukor, husgeråd, möbler och badrumsinredningar till kläder, skor, böcker och diverse småpryttlar.

Det brukar bli en eftermiddagsutflykt, en tur ut från hemmet. Att bara titta på fina och roliga saker kan vara ganska stor stimulans för en som sällan lämnar hemmet. Det blir liksom påfyllning i fantasin, såväl som i det estetiska sinnet och humorn. För med Anna är varje utflykt ett litet äventyr, en spännande och rolig resa i livet.

Flera uthus och en huvudbyggnad är fyllda av prylar från golv till tak. Jag tyckte att det var bättre ordning i år. Sakerna var fint uppställda och det var lätt att titta och hitta. Bara en snörvlande och väldigt närsynt farbror som stod i vägen då och då idag. Fast han hörde ju förstås inte till varken inredning eller saker.

Innan vi lämnade Gryttby tog vi en fika. Och med hem följde för min del… jaa, gissa vad!..

Här är några bilder från årets Gryttby-tripp:

Detta bildspel kräver JavaScript.


På vägen hem till stan 
berättade Anna om när hennes farfar flyttade hemifrån – vid 70 års ålder samt visade huset han flyttade till. När vi hade skrattat färdigt stannade vi till i Gamla Uppsala och tittade på loppisen där. Även där fanns det fina saker! Ägaren kände igen oss och frågade Anna hur det hade gått med golvlampan hon köpte där sist. Ingenting följde med oss därifrån, men vi beundrade fina burkar – och såg en och annan Tutt-Lisa i glas, denna gång blått

Detta bildspel kräver JavaScript.


Och innan vi körde in i garaget 
svängde vi in till Tokerian – det är ju lördag och två söta tanter behövde lördagsgodis för att bli ännu sötare… (Nej, ingen bild!)

När ett kilo räkor har tinat ska jag glufsa i oss det tillsammans med aioli, dill, citron, avokado, kokt ägg, vitt vin med mera. Tyvärr har det mulnat på, så vi kan glömma ballen* till middag och får äta i köket, som vanligt.


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Older Posts »