Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘leva snålt’

Ett funderande inlägg.


 

Månen 29 aug 2015

Månen kanske får mina ord framöver.

Inte vet jag hur det ska bli i framtiden, men det jag funderar mycket över just nu är den här bloggen. Den har på sätt och vis blivit mitt jobb, mitt oavlönade jobb (förutom sex texter på åtta månader som jag har fått betalt för att skriva). Varje dag lämnar jag ut mina känslor och tankar om mig själv och sånt som intresserar mig.

Återkopplingen blir bara mindre och mindre. Jag ser att människor läser, men se kommentera… Jag har fått höra att det är svårt att kommentera av olika skäl. Konstigt då att det är lättare att kommentera i ANDRA sociala medier… Hum…

Vanligen lämnar nån ett avtryck i kommentarsfältet till det senast skrivna inlägget. Texter, som jag har skrivit samma dag, med ett större djup innehållsmässigt, som är bättre skrivna och som jag har lagt ner mycket tid på (jaga källor, länkningar etc), lämnas okommenterade. Sen finns det läsare som åtminstone klickar på gillaknappen. Jag får känslan av att den knappen används av somliga för att visa sig själv snarare än sin uppskattning.

 Spår i sanden

Avtryck, dock inte av nån gillaknapp…


En del säger till mig
att jag skriver så mycket att de inte kan läsa och kommentera allt för det har de inte tid med. Dessutom är de inte intresserade av allt jag skriver. När jag själv kollar in andras bloggar skummar jag igenom nya inlägg som jag inte har läst. Därefter läser jag – och kommenterar oftast – de inlägg som engagerar mig på nåt sätt (jag blir intresserad av ämnet eller personerna som nämns, jag blir glad, rörd, arg, irriterad…. Ibland använder jag gillaknappen, men för det mesta i kombination med en kommentar. (Jag är nämligen inte slö.)

Nej, jag vill inte ha några dåliga ursäkter. Det är inte det jag är ute efter. Jag funderar högt. Hur det ska bli. Jag skriver fortfarande mest för min egen skull, så att jag ska komma ihåg vad jag har gjort med dagarna. Det finns skäl till det som jag inte har skrivit om här. Men det klart att engagemang från läsarna spelar roll för lusten att skriva – jag skulle ljuga om jag påstod annat. Samtidigt känner jag ingen glädje att skriva längre. Det är mera nåt jag måste göra för att få ur mig alla tankar och ord som det inte finns nån att dela med. På bloggen visar jag upp en social sida av mig själv, med massor av aktiviteter och umgänge med människor. Det är ingen falsk verklighet. Men detta visar inte hela verkligheten. För största delen av tiden är jag ensam och hemma.

Tyck inte synd om mig, för det vill jag inte! Som jag skriver ovan funderar jag högt. Jag har tänkt på vad jag ska göra när utrymmet här på bloggen tar slut. Men fasen så sakta sanden i timglaset rinner ner… Kanske är det bra. Kanske ger det mig tid att tänka över hur jag verkligen vill göra. Eller också är det bara skönt att det rinner på, jag kan låtsas som att allt är som vanligt och sen… en dag… tar det bara slut. Precis som livet.

Godis

Några bitar av mitt favoritgodis – lyxsockerbitar, orange sega råttor och hallon- och lakritsskallar blev min helgs lyx.

Möjligen fortsätter jag skriva på en privat blogg dit ingen har tillträde. Det är så en sån som jag hanterar att jag inte har fasta och dagliga sociala kontakter. Visst, jag har familj och vänner. De flesta av dem jobbar om dagarna. Och ska det göras nåt som har med socialt umgänge att göra är det ofta behäftat med en kostnad. Jag måste hålla lite hårdare i mina kronor nu. Jo, jag unnade mig lite gott att äta och dricka i helgen i form av lördagsgodis, två starköl, god mat och två glas rött. Maten hade köpt i somras för halva priset. Tokerian är toppen på det viset att de säljer ut kalkon, kycklingfärs och sånt med kort datum till väldigt rabatterade priser! Godiset och ölen var lyx, vinet är hemtrampat och har stått färdigt för upptappning i ett par, tre års tid nu.

Varför berättar jag så detaljerat? Det är som om jag vill förklara mig. Visa att verkligheten kanske är större än orden. Jag vill inte höra att jag lever över mina tillgångar och såna saker – den taggen sitter djupt. Däremot blir jag sporrad av att försöka leva så snålt – men ändå rikt mentalt! – det bara går de flesta av mina dagar. Då kan jag lyxa nån enstaka gång.

Men hur det ska bli med bloggandet vet jag inte än. Och nu ska jag ta en bloggrunda för det orkade jag inte göra igår.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett gott inlägg.


 

Räkmacka med dill

En räkmacka med hopplock från olika kylar, frysar och Tokerian.

Då och då händer det att människor undrar hur jag kan leva som jag gör utan nån inkomst. Jag har lust att svara

Det ska du skita i!

Men det gör jag förstås inte, jag är för väluppfostrad. Fast jag kan avslöja att mitt knep är att leva snålt nio gånger av tio och sen unna sig den tionde gången. Vissa dar äter jag middag för en femma. Då kan jag tillåta mig att köpa fyra goda viner – som igår. (Varav ett par av vinerna för övrigt var billiga viner.)

Fil med flingor blåbär o hallon

Blåbär och hallon till filmjölken blev det i morse.

Igår kväll kom Fästmön hit. Då åt vi räkmackor. Livet på vår räkmacka gick till så att vi samlade ihop det vi hade i våra kylar och frysar, så det enda jag behövde köpa var dill och en citron. Resten fanns redan, inköpt nån dag när det fanns pengar i hushållskassan. Och genom detta hopplock kunde jag köpa oss lite C-vitamin som vi behöver efter den hiskeliga influensan, eller vad det nu var, som vi drabbades av för ett par veckor sen.

Idag hade jag fått ett meddelande från a-kassan. Utan att ha läst det fick jag rusa in på toa. Jag reagerar alltid så när a-kassan mejlar att jag har ett meddelande att läsa på Mina sidor, så det hade inget med räkorna att göra. Det var en specifikation på en utbetalning jag får på torsdag. Den sista på ett tag. Jag får inte ens ut en tredjedel av vad jag tjänade på min senaste visstidsanställning. På specifikationen står att jag har 70 procent. Men min dagersättning har aldrig sänkts, för jag har en gång i tiden haft för hög lön. Att slå i det taket gör rätt ont. Nu menar jag inte att man ska bli rik av att gå på a-kassa, men faktum är att jag lever på ett par tusen under existensminimum varje månad, ungefär. Det går. Allting går om man bara ger sig den på det. Men jag är inte nåt kap längre för den som tror att jag är förmögen…

Jag berättar inte detta för att du ska tycka synd om mig eller för att stilla nåt dåligt samvete hos mig själv. Jag skriver om det i en konstaterande ton som jag hoppas att du uppfattar. Sen vet jag att det sitter kärringar framför allt och en och annan gubbe också och tycker en massa och har en massa synpunkter på mitt leverne. Varsågod och kom och byt liv med mig en vecka så får du se hur du klarar det! För ärligt talat har du ingen aning om saker och ting eftersom du ju inte är jag. En sak jag äntligen har lärt mig den hårda vägen de här sex djävulsåren är att… Eh nej. Det tänker jag inte avslöja. Jag har lärt mig många saker, om både mig själv och andra människor. En dag kanske jag dör som en snäppet bättre människa än den jag var 2009. Vem vet…

Nu på morgonen har jag rivit i mina garderober efter nåt helt och propert jag kan ikläda mig denna eftermiddag när vi ska fira en 60-åring i familjen. Det är OK att gå omkring i trasiga kläder här hemma, men baske mig inte när man ska bort på kalas. Kläder är ett nödvändigt ont ibland. De enda av den sorten som jag nu har tillräckligt av och som även är i gott skick är underkläder och strumpor. Men sånt visar man förstås inte upp på nåt kalas. Min gamla mamma sa häromdan att hon tänkte skicka mig en namnsdagspeng senare i månaden att använda till inköp av byxor. Jag vet inte det, jag. Byxor… Är inte det onödigt när jag inte ska nånstans direkt..?

Livet på en räkmacka i New Village har du fått lite glimtar av nu.  Hellre böcker än kläder är det som gäller samt goda viner och nyttig mat en gång på tio. Det bästa i livet är ändå gratis. Kärlek, till exempel, och goda vänner. Att titta på mina blommande växter i köket, växter som jag har fått av två goda vänner, är både gratis för mig och en ren och skär njutning. Tack för dessa skönheter, Agneta och Lucille! Se så vackra blommorna är:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett fritt inlägg.


 

Det är fri fredag idag för somliga (läs: Fästmön). Andra (läs: undertecknad) måste harva på och söka jobb som vanligt. Men det har jag gjort nu på morgonen, med viss framgång. Det har blivit betydligt glesare med lediga jobb inom min bransch. Jag får leta längre och längre från Uppsala där jag bor. Tanken på att pendla lockar inte alls – jag vet vad det gör för mitt redan minimala sociala liv. Fast om valet står mellan ett jobb eller att vara arbetslös blir förstås jobbet mitt val. Jag behöver en inkomst, helt enkelt!

Sibyllamåltid

Min Sibyllamåltid: kycklingburgare med strips och ekologisk mellanmjölk.

Tills vidare tränar jag på att leva snålt. Det är faktiskt ganska utmanande och lite roligt. Roligt, därför att jag måste hitta vägar att klara ekonomin. Vägar, som man knappt behöver tänka på när man får en lön varje månad. Det är i princip slut med uteätningar, för sånt är ren lyx i tillvaron. Fast igår gjorde vi ett undantag: vi åt på Sibylla i Librobäck. Skälet var att jag hade fått rabatt-kuponger. Som den tant jag är låter jag inte såna förfalla utan använder dem – om det är nåt jag vill ha. Och igår ville jag prova Sibylla.

Det enda på menyn som jag kunde äta var förstås en kycklingburgare. Jag fick en hel meny – burgare med bröd och grönt – och dessvärre gris i form av bacon – strips och dryck (för min del ekologisk mellanmjölk). Anna valde nån pepprig 90-gramsburgare som var god, men i hetaste laget. Min kycklingburgare var också jättegod – förutom bitarna av gris. Därför är det bra om varje mål beskrivs ordentligt i menyerna, tycker jag. Det känns liksom inte trevligt att behöva spotta ut mat vid bordet…

Förutom grisbitarna smakade maten bra. Lokalen var fräsch och det sprang unga pojkar och svabbade golv och torkade bord och stolar hela tiden. Det var rent. Efter hand ramlade det in ganska mycket folk, men det var ändå ingen lång väntan på maten. Matgästerna var av blandade sorter – allt från tjocka tanter med rabattkuponger via barnfamiljer till kroppsarbetare iförda sina icke helt rena arbetskläder.

Det sammanlagda Toffel-omdömet är att måltiden var väl värd de 49 kronorna. Det som drar ner omdömet är att det inte framgår i menyerna vad som finns mellan bröna, så att säga, på burgarna. Men… nästa gång vet jag och kan säga till om minus bacon. Hit åker jag definitivt igen!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 

PS Sibylla i Librobäck var ju inte som Sibylla förr – en kiosk med genomskinliga, värdelösa plastgafflar som alltid gick av och flottiga, feta pommes frites… Därmed inte sagt att det var bättre förr…

 


Livet är kort.

Read Full Post »