Kursad, lunchad och paketerad

Ett inlägg om Toffelmåndagen.

---

 

Tack för de sju åren, WordPress!

Idag är det faktiskt ett jubileum. Det är sju år sen jag startade den här bloggen just idag. Och det kan du tacka Fästmön för! Gissningsvis höll hon på att bli galen på allt mitt ältande av Det Som Hände just då och insåg att jag behövde ett ställe där jag kunde ventilera. Jag har också använt bloggen för andra ändamål under resans gång. Då och då recenserar jag varor, tjänster och webbplatser, till exempel vin, böcker, kundservice med mera. Periodvis nyttjar jag bloggen mest till att tanka ur och som dagbok. Det är märkligt att trots att det bara återstår två procent av bloggutrymmet lär bloggen alltid finnas kvar – om inte jag eller WordPress släcker den. Och vad som händer när de två procenten tar slut vet jag, men inte du än så länge.

 

---

 

Kursad i webbverktyg idag satt jag mest och knappade på tangentbordet.

Nåt bloggande på dagtid hinner jag inte med numera eftersom jag jobbar igen. Idag var det en riktigt späckad dag och jag är inte säker på vad som fastnade eller ens att nåt fastnade. På förmiddagen fick jag en crash course i externwebbverktyget av en Therese, på eftermiddagen en dito i intranätverktyget av en Gunilla. Självklart är det två olika verktyg och det kan en ha åsikter om… Gissningsvis finns bra skäl till att det är på det här viset. Oavsett detta var båda kursledarna mycket duktiga – och sinsemellan väldigt olika. Det gjorde att det aldrig blev tråkigt. Men, som sagt, det blir intressant att se hur mycket som fastnade när det sen blir skarpt läge…

Lunch äter jag nästan varje dag på Rullan. Restaurangen har lite av skolmatsal över sig och ljudnivån stiger till fruktansvärda nivåer. Jag brukar ta en bok med mig och läsbrillorna och försöker på så vis skärma av. Maten är kanongod. Varje dag finns en fiskrätt, en eller två kötträtter, en vegetarisk rätt och en vegansk rätt. Idag käkade jag majskyckling med grönsaker och testade även att äta ris. Ris har jag inte ätit sen Det Fruktansvärda Gallstensanfallet. Än så länge mår jag bra. Jag försöker att dra ner på ris och potatis och i stället öka intaget av grönsaker. Det går bättre och bättre…

Detta bildspel kräver JavaScript.

Plötsligt tog emellertid arbetsdagen slut. Bilköerna var fruktansvärda idag och jag ska nog testa att köra andra vägen hem även om den blir lite längre. Dag Hammarskjölds väg är INTE dimensionerad för dagens trafik, Uppsala kommun! Ska vi bilister tvingas att köra genom stan när vi borde kunna köra runt om den? Gör nåt åt det i stället för att höja parkeringsavgifterna i centrum till oskäliga priser. Handeln i centrala Uppsala lär dö om ni fortsätter på inslagen bana.

Hemma i New Village höll jag på att få spel på PostNord också som hade delat ut ett paket i min postbox. Brevbäraren hade TRYCKT in paketet och jag fick nästan inte ut det. När brevbäraren lämnar post öppnar h*n hela dörren till våra fyra boxar. Då är det lätt att trycka in saker. Men när var och en sen ska ta ut sin post genom den smala springan som varje box har blir det värre. Ibland blir det omöjligt. Det är inte första gången det här händer heller. Till sist lyckades jag i alla fall få ut detta spännande…

Vad kan detta innehålla???

Den som känner mig alternativt läser den här bloggen regelbundet kan säkert lista ut vad paketet innehåller. Just precis: en bok! För ett tag sen vann jag en bok på Instagram och nu har den anlänt med en liten hälsning från författaren. Självklart skulle jag vilja börja läsa Prio ett genast, men jag har ju inte läst boken före i serien om åklagaren Jana Berzelius än! Stort TACK till Emelie Schepp! För övrigt har den som bor i Metropolen Byhålan chansen att träffa Emelie Schepp i morgon, tisdag. Då inleder hon nämligen sin signeringsturné på ICA Maxi där hon finns mellan klockan 15 och 19 (synd att ICA Maxi Motala inte puffar för detta på sin webbplats…).

Detta bildspel kräver JavaScript.

För att få upp värmen i tillvaron som gått från sommarhetta till höst ska jag nu ställa mig vid strykbrädan. Sen blir det nån macka och så lite läsning. Jag vill skynda mig att läsa ut min bok på gång så att jag kan kasta mig på Vita spår och därefter Prio ett! Vad läser DU just nu??? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland

Ett inlägg om hur det känns. Ibland.

---

 

Ensammast i världen?

Ibland funderar jag över vad jag skriver här. Att jag skriver. Hur mycket jag skriver. Ibland önskar jag att fler läste mellan raderna, för ibland känner jag mig som en informationsmaskin med uppdrag att roa, att bjuda på mig själv. Ändå hamnar inte allting här. Här skriver jag långt ifrån allt jag tänker, gör och är med om. Men jag tankar ur här och det är skönt att ha den här platsen för detta ändamål. För ibland känner jag mig så ensam och har ingen människa att tanka ur inför. Jag blir irriterad på mig själv eftersom jag ibland väljer ensamheten. Ibland väljer jag den för att jag tror att jag vill vara ensam. Sen vill jag inte det alls… Då känner jag mig som den där draken jag såg igår. Den där lilla ynkliga, ensamma som steg på himlen…

Jag skulle ha haft dragning av en vinnare i galgtävlingen igår kväll. Men jag orkade inte. Det kändes inte rätt efter inlägget med bilderna från Gamlis. Så det blir väl dragning under söndagen nån gång. Du har alltså fortfarande chansen att gissa vad det står på galgen bakom. Till tävlingen!

Jag vet inte om jag tyckte att ostbågar och rödvin var så gott.

Lördagskvällen blev mest tråkig. Jag har läst så mycket att jag har ont i både nacke och ena armbågen. Nervös är jag också inför jobbstarten. Självklart är jag rädd för att misslyckas så att belackarna ska få vatten på sina kvarnar. För egen del gjorde jag vatten till vin igår. Nån på mitt förra jobb påstod att ostbågar och rödvin var en sån fin kombo. Jag vet inte om jag tycker det, ärligt talat… Kvällens vin skriver jag om längre fram när jag har provat det till nåt mer än ostbågar!

 

 

 

Jag glodde på TV lite grann. Såg Mr Selfridge, förstås, och efter det fastnade jag i filmen Fucking Åmål. Den filmen hade jag verkligen inte tänkt se av personliga skäl (X såg den med Y och sen var X otrogen och dumpade Z, för att göra en sex månader lång historia kort). Vidare är jag inte exakt överförtjust i Lukas Moodysson som jag har sett rätt många divalater av. Men bra filmer kan han göra, det tycker jag visst.

Inte bara ett passande kort till en bokmal – det har fungerat som livräddare också!

Även om jag har läst så mycket att nacke och armbåge smärtar, är böcker ändå ett gott sällskap. Jag känner mig mindre ensam när jag kan stoppa näsan i en bok. Sen vet jag att folk har synpunkter på oss som läser mycket. Ungefär som jag har synpunkter på såna som bara glor på sport på TV. Men jag har både glädje och nytta av böcker – till och med det fina kortet från Sister of Pain, det med böcker på framsidan! Sagda kort har nämligen räddat livet på TVÅ (2) humlor som jag annars hade haft ihjäl med TV-tidningen eller annat lämpligt tillhygge. Nä, nu har dessa feta bumlingar, som lyckats ta sig in i mitt hem genom via nåt av alla mina öppna fönster, blivit fångade med ett vanligt IKEA-glas mot till exempel en fönsterruta eller en fönsterbänk. Därpå har jag låtit vykortet glida in under glaset. Jag har sen vänt på glaset där kortet har blivit ett lock. Och slutligen har jag gått ut på ballen* och släppt fången fri. Alla glada – särskilt jag, som inte är så förtjust i brummande insekter…

Ibland inser jag att böcker är en riktiga livräddare. Och bättre vänner finns ju inte. Därför blev jag naturligtvis extra glad när jag vaknade denna söndagsmorgon och upptäckte att jag har vunnit ett signerat exemplar av Emelie Schepps nyaste bok Prio ett! Boken är så ny att den inte har kommit ut i handeln än. Tjolahopp! Ibland är livet… rätt OK. Också. Trots inledningen på det här inlägget. Nu ska jag mejla min adress till Emelie Schepp, sen ska jag dyka ner i bingen en stund med dagens första kaffe och Tove Alsterdal, en för mig ny litterär bekantskap.

 

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lat lördag

Ett  inlägg om att lata sig. 

---

 

Kaffe och morgonstund vid datorn.

Nej, det är inte riktigt samma dåliga väder som igår. Inget regn öser ner, till exempel. Men det är mulet och inte ens tio grader. Därför blir det varken ballefix* eller biltvätt idag. Jag tänker vara lat den här lör-dagen. Så jag börjar med en (senaps)mugg java och att sitta en stund vid datorn. Eller egentligen försökte jag göra en FEM i morse, det vill säga gå upp och sätta på kaffe och krypa ner i sängen för att läsa igen. Tyvärr satte både gapande grannar och bråkig rygg stopp för den njutbara upplevelsen. Jag blev bara irriterad och gav upp.

Ryggen har inte varit snäll den här veckan. Den blir liksom inte bättre, känns det som. Och nog borde ett ryggskott bli bättre på några veckor? Nu har det plågat mig i två månader. Smärtan gör mig väldigt trött. När jag rör mig i sängen om nätterna gör det antagligen ont, för jag vaknar flera gånger. Sömnen blir sönderhackad. Det gör att jag i vaket tillstånd blir grinig och har svårt med tålamodet. Ja, jag fräste åt en kollega, till exempel, häromdan och det brukar jag inte göra.

Fredagskvällen blev lugn som planerat. Ostbågar och två starköl, laptopen i knäet i bästefåtöljen, Fästmön per sms och Tyst vittne på TV. Vittnet var blodigare än vanligt igår.

Jag skrapade en av Trisslotterna och vann noll och intet. Men jag är optimist och tänker att jag ju fortfarande har möjligheten, för det finns ju en lott kvar. Den får ligga till sig några dar.

Igår kväll lämnade en Uppsalakompis som jag tyvärr har tappat kontakten med på senare år en kommentar här. Jag blev väldigt glad och svarade – jag svarar på alla kommentarer som publiceras – och hoppas nu att vi kan återuppta kontakten. Riktiga vänner kan man aldrig ha för få av. Felet att vänskapen rann ut i sanden är helt mitt. Jag prioriterade att slita halvt ihjäl mig på ett jobb framför att ha ett socialt liv. Och det slog ju tillbaka på mig ett par år senare… Bortkastad energi att slita så, kort sagt.

Det bittraste i mitt hem just nu är apelsinmarmeladen.

Och så blev jag kallad feministisk bitterfitta igår.  Jag blev mest full i skratt, men sen blev jag förbannad också. För det kom fler omdömen om min person och mitt leverne i totalt två kommentarer. Du kan läsa dem här! Jag har nämligen bestämt att släppa på en del av den här typen av kommentarer så att du ser att alla som kommenterar här minsann inte är gulliga och kramsugna.

Inte vet jag vad en människa, som inte känner mig, anser sig ha för rätt att kalla mig feministisk bitterfitta. En människa, som inte har modet att stå för vem h*n är, utan som gömmer sig bakom falska kontaktuppgifter, dessutom. Det är fegt, tycker jag.

För övrigt är jag inte feminist, men jag ser inte ordet som sådant som pejorativt. Det är däremot bitterfitta. Nu ligger det till så att jag använder min blogg som ventil. Genom att pysa ur mig, skriva av mig, tanka ur funderingar här etc blir jag en gladare och mer positiv människa i det verkliga livet. Det är till exempel mer än ett halvår sen jag stod vid järnvägsspåret och var på väg att kliva ut framför tåget. Nu vet jag att det finns människor som helst av allt vill se mig död, mosad. Men för mig är det en seger att jag faktiskt sitter här, vid datorn, just nu.

Nej, energislukare som personen ovan ska inte får nåt mer utrymme på den här bloggen. Att kommentera här är nämligen ingen rättighet som du som läsare automatiskt har/får, nåt som många tycks tro. Det är en möjlighet och ett förtroende som jag – och administrationsskorpionen – ger.

Så… vad händer hos DIG idag, förutom att du har orkat läsa hela (?) det här långa blogginlägget? Skriv gärna en rad och berätta!

*ballefix = göra iordning på balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »