Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘medmänniska’

Ett gott inlägg.


 

Pärontårta

Den var gudomlig!

Det blir bättre. Det BLEV bättre den här dan. Vi kämpar och kämpar på olika sätt, men vilken tur att vi har medmänniskor vi kan få energi av. Och att få vara en medmänniska och ge lite kraft tillbaka när en har. NK* och jag är som två bokryggar som lutar sig mot varandra. Jag ser hur NK sliter så ögona blöder, NK ser hur jag lider. Att bli sedd är gott, att få en skjortaxel (<== NK:s) att blöta ner när tårarna inte går att hejda är… inte alla förunnat. Att få en kram av en kollega (E) som redan blivit en vän. Att få höra snälla saker, få veta att en duger och mer därtill är så stort att bröstet sprängs av känslor. Det är bara att konstatera att den är lyckligt lottad som får vara bland goda arbetskamrater och de finaste vänner. TACK! Inte konstigt att den som inte har det så blir grym, elak och bitter. Jag har själv varit där, jag vet. Några tårar får du därför inte se, utan titta i stället på tårtbiten jag åt idag. En helt underbar dröm med smak av päron och med gudomlig choklad utanpå…

Blått paket räkning kuvert

Vad gör väl en bensinräkning om den samsades med ett mjukt kuvert och ett blått paket om platsen i postboxen?

Oväntat och gott stöd även på annat sätt under dan i kombo med spännande saker från gamla, goda vänner i postboxen… Är jag bortskämd, eller? I lådan låg en bensinräkning och till och med den gjorde mig glad – jag har råd att ha bil! Och Antiktidningen, ett magasin att drömma med. Men där fanns också ett kuvert med mjukt innehåll från IZ och ett blått paket från FEM. TACK  båda, jag sparar förstås till julafton!!!

 

Mörkret har nu sänkt sig över New Village. Men det är ett annat sorts mörker än det som var igår. Det är ett mörker där jag njuter av tårtor och paket och där jag vet att jag är omtyckt och älskad för den jag är – eller trots att jag är den jag är.

 

 

*NK = Närmaste Kollegan

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett hotfullt inlägg.


 

Knuten näveIdag läser jag om hot mot tjänstemän på våra myndigheter. Det handlar om Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kronofogden, Migrationsverket och Skatteverket och det är Dagens Nyheter som har gjort en undersökning. Och hoten kan bestå av allt från självmord till bomber.

Att hota nån är aldrig OK – vare sig det är en privatperson eller en myndighetsutövare. Vi är ju liksom alla människor! Däremot har man rätt att tycka att människor agerar felaktigt. När myndighetsutövare agerar felaktigt är det ofta krångligt och svårt att som privatperson, troligen i underläge dessutom, få rätt. Då blir såna som jag frustrerade. Jag brukar skriva av mig. Det hjälper till viss del. I mina kontakter med Arbetsförmedlingen har det hjälpt, för under hösten har jag fått det stöd jag har saknat så länge. Min handläggare och jag har haft mejlkontakt och vi har både telefonerat och träffats.

Knuten näveResultaten av DN:s undersökning visar att ungefär en person om dan blir hotad på flera av myndigheterna ovan. Arbetsförmedlingens anställda tycks vara värst ansatta. Några har råkat ut för rena attentat, bland annat i sina hem. Det är INTE OK. Inte alls!

Självmordshoten är en typ av hot som ökar hos alla – utom hos Försäkringskassan. Lite märkligt, tycker jag. Men att Arbetsförmedlingen fick ta emot 276 hot om självmord är ett högt antal. Jag vet att jag själv skrev en gång till en handläggare att jag skulle ta livet av mig om jag inte fick nåt jobb snart. Det var självklart inget hot mot handläggaren, men kanske det trots allt var det.

Det som emellertid var anmärkningsvärt i det hela var att jag fick noll reaktion på det jag skrev. Personligen skulle jag ha svårt att låta bli att agera om nån talade om för mig att den övervägde självmord. Det måste finnas en plan för hur man bemöter sånt som myndighetsperson! Som medmänniska skulle det vara otänkbart för mig att inte göra nåt.

Knuten näveDe olika myndigheterna har diverse sätt att skydda sina anställda från allmänheten. Kronofogdemyndighetens personal har till exempel personlarm och får säkerhetsutbildning. Försäkringskassan har en stödtelefon dit anställda kan ringa om de har blivit hotade.

Men enligt Försäkringskassans säkerhetschef är inte bättre säkerhetsrutiner det enda som kan hjälpa. Nils Fridolf säger i DN:

Det handlar väldigt mycket om hur man bemöter kunderna och förklarar myndighetens beslut. Gör man det rätt kan man förebygga många hotfulla situationer […]

Och där sätter han fingret på nåt mycket viktigt: bemötandet. Om jag blir nonchalant bemött, som jag har blivit så många gånger av personal vid Arbetsförmedlingen, blir jag självklart inte positivt inställd – jag blir förbannad. Fast jag skulle aldrig hota nån tjänsteman med våld. Absolut aldrig. Däremot tror jag att många myndigheter skulle behöva utbilda sin personal i bemötande av oss som kontaktar dem. Vi, som verkligen befinner oss i underläge. Men vi underlägsna får aldrig, aldrig hota.

Vad har DU för tankar om hot mot anställda vid myndigheter???

 


Livet är kort.

 

 

Read Full Post »

Ett inlägg om ett TV-program.

 

Skallgång Foto Sofia Sabel SvT

Skallgång. Foto: Sofia Sabel SvT

Ibland räcker inte polisens resurser till för att hitta försvunna människor. Jag har många gånger imponerats av organisationen Missing Peoples insatser när det gäller att leta – och finna – dessa människor. Totalt handlar det om 25 000 frivilliga som hjälper till att leta efter sina medmänniskor. Och för att de anhöriga ska få frid. Den som är försvunnen är ju nåns barn, som Peder Schillerström, operativ chef, säger till sina styrkor innan de beger sig in i skogar och annan terräng. Sveriges Television sände det första av sex avsnitt om Missing People på tisdagskvällen, Saknad.

Alla fall av försvunna människor är inte uppmärksammade i media. I det första programmet får vi följa Missing People när de letar efter en psykotisk ung kvinna som gett sig iväg in i skogen i bara strumplästen. Men det andra fallet för kvällen har uppmärksammats ganska mycket i pressen: en kvinna, misstänkt för att ha förskingrat många miljoner, har varit försvunnen i ett halvår. Polisen har gett upp, men Missing People försöker hitta kvinnan – för de båda döttrarnas skull.

Man skulle kunna göra sensations-TV av det här, men det blir inte det. Som tittare får man följa sökandet, skallgångskedjan, dykarna, operative chefens lilla tal före ett sökande (”det kanske inte blir så trevligt det vi hittar och är det nån som inte pallar med det bör han eller hon stanna kvar här”) etc. Det här ett gäng människor som gör stora insatser för sina medmänniskor – de anhöriga, närstående till de försvunna främst.

Toffelomdömet blir det högsta, för det här riktigt intressant och viktigt!

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om sånt som många av oss är svältfödda på – det fina som är gratis.


Det finns så många fina saker
runt omkring oss som är gratis, men som man ändå kan spara på, så att säga. Ett exempel på detta för min del är just nu min pelargon på ballen*. OK, den kostade en tjuga, men det är ju i princip gratis. Sen har den skötts med sol och vatten och ett och annat vänligt ord. Ganska fint exemplar, va?

Pelargon

En fin sak! Och så gott som gratis!


En annan sak som jag sparar på är fina ord.
Gissningsvis är jag inte ensam i världen om att sällan få höra goda ord om min person. Eller, så klart jag får höra det av Fästmön, men det är de dåliga orden som jag minns. Inte från Anna, för från henne får jag aldrig dåliga ord, men från andra. De där som älskar att sätta nålar i hjärtat.

Nu har jag bestämt mig för att ignorera dessa människor och nålar. Jag inser att det nog är personer som har en och annan nål i sina egna hjärtan. Och de vill väl inte känna sig ensamma, förmodar jag. Men de ska inte få igång mig, jag tänker möta dem med tystnad.

Nånting jag plockar fram om mig som yrkesperson, nånting jag verkligen kan lyfta fram om min person, skryta med, är de omdömen och rekommendationer jag får av före detta kollegor på LinkedIn.

Pe skriver så här om mig:

Ulrika är en utmärkt skribent och informatör. Hennes texter har alltid substans, är informativa och utformade på ett intressant sätt som fångar läsaren och ”når fram”.

Pe var den förste att skriva en rekommendation om mig, så den betyder särskilt mycket. Och att få se nån skriva att mina texter fångar läsaren och når fram är en riktig guldstjärna!

Lis ord betyder också väldigt mycket eftersom vi har jobbat tillsammans med kommunikation ett bra tag nu. Li skriver bland annat om mig:

Ulrika är alltid mycket engagerad i sitt jobb och alltid med fokus på målgruppen.  […] Är inte rädd för att lära nytt eller anta utmaningar.

Före detta kollegan Mi var en person som jag mest träffade på möten, men också en sån som jag ofta hamnade hos när jag behövde hjälp från centralt håll. Mi skriver om mig så här, bland annat:

Ulrika är en duktig kommunikatör och skribent, både på svenska och engelska. Hon är dessutom en lyhörd och engagerad, trevlig person med hög social kompetens som snabbt sätter sig in i arbetet. Jag har hört mycket gott om henne […]

Vad kollegan M har skrivit om mig har jag redan bloggat om, för det rörde mig till tårar. Men jag tar lite i repris ändå:

Ulrika är en engagerad kommunikatör med stor erfarenhet i bagaget. Hon arbetar självständigt och är initiativrik med kommunikation i alla former. Hon är uppskattad av medarbetare som skribent […] Jag rekommenderar henne varmt som medarbetare – men också som medmänniska.

Och så den senaste, den jag fick av I, den enda som jag har bett rekommendera mina nästan 23 år… I skriver om mig:

Ulrika är mycket kompetent, social och kreativ person. Hon är lojal och pålitlig. Hon utför arbetet på ett utmärkt sätt och är uppfinningsrik.

Nu får du tycka att jag skryter – och på sätt och vis gör jag ju det! – men du har ingen aning om hur tilltryckt och nertryckt i näbbstöveln och tofflorna jag är i skrivande stund. Det här är ett inlägg som jag själv ska gå tillbaka till när det känns extra tufft.


*ballen = balkongen


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om vad Tofflan har för avsikt att göra idag.


Den här fredagen
började väldigt varmt. Det var över 20 grader redan vid halv sju. Jag vaknade, kunde inte sova i värmen. Misstänker att Fästmön hade tänkt låta mig sova i morse. Det är nog inte bara värmen som gör mig ”pigg”, den ständiga oron är den största skurken, tror jag. Det är väldigt, väldigt svårt att koppla av.

Nu börjar det mulna på och det blåser som 17. Min intention för dagen är att städa, så det passar mig utmärkt om det blir dåligt väder! Jag gick faktiskt nyss och stängde några fönster för det drog kallt!

Kämpade ett bra tag med att hjälpa en nässelfjäril, som lyckats flyga in i mitt gästrum, att komma ut. Med påföljd att kaktusjä%&/¤#a vippade och jag har fullt av osynliga taggar på mina händer. Det gör väldigt ont… Men fjärilen är fri!

Nässelfjäril

Den är fri och utsläppt nu!


Jag har fixat
 lite mobilprylar. Bland annat måste jag ändra nummer här och var – hos uppdragsgivare och hos företag där jag är kund. Så har jag läst in ett nytt mobilsvarsmeddelande. Jag vänjer mig aldrig vid att höra min egen röst – trots att jag jobbade som inläsare för en taltidning i ett antal år… Men det låter inte som jag!

Vidare har jag beställt e-faktura för mobilen. Den sista tiden har nämligen fakturaavgiften varit högre än resten på mobilfakturan… Snacka om att slänga pengarna i sjön… Och från och med nu gäller att vända på alla slantar. Jag överväger till exempel att säga upp mitt fasta telefonabonnemang och min parkeringsplats. Det skulle finansiera månadskostnaden för min nya mobil (dess abonnemang, alltså) – och till och med bli lite över…

Nätverkandet på LinkedIn går framåt! Nu har jag fått 30 kontakter och det innebär att jag kan få lite bonusfunktioner och, så att säga, se om jag känner andra på de företag där jag nu har kontakter. Jag brukar försöka leta upp och skicka iväg ett par stycken kontaktförfrågningar varje dag, men jag har ändå 25 kontaktförfrågningar som är obesvarade. Delvis handlar det kanske om att folk har semester, delvis om att den som för tillfället inte behöver jobb inte heller är så aktiv på LinkedIn.  Igår fick jag en jättefin rekommendation av M. Så här skriver M bland annat:

Ulrika är en engagerad kommunikatör med stor erfarenhet i bagaget. Hon arbetar självständigt och är initiativrik […] Hon är uppskattad av medarbetare som skribent […] Ulrika är lika bra i jobbet på engelska som svenska. Jag rekommenderar henne varmt som medarbetare – men också som medmänniska.

Du kanske förstår om jag blev väldigt, väldigt glad för dessa ord? Liksom kvitto på att jag trots allt inte är rakt igenom dålig…

I kväll hade vi funderingar på att åka över till Slottet och gräva upp lite färskpotatis som L har satt åt oss samt ta ett kvällsdopp. Men nu börjar det se riktigt illa ut vädermässigt… Vi får se hur det blir! Jag hade tänkt sill och potatis till middag och nån plan B har jag inte!..

Nu ska jag sluta sitta här och svamla och försöka smita från städningen. Det är dags att dra på sig gummihandskarna och börja skrubba lite. Då glömmer jag min oro för en stund och dessutom blir här rent och fint!


Livet är kort.

Read Full Post »

Kotimatka pitkä niin…


Gårdagen inleddes
som de senaste novemberdagarna – grått, trist och regnigt. Men efter ett par timmar intog solen scenen. Den lyste och lyste och lyste – och det var helt självklart att det var dagens huvudperson som hade gjort entré. Det var dagen för ett sista farväl av vännen Karin Nordenbäck.

Karin Nordenbäck 1959 – 2012.


Man ska inte dö
när man fortfarande, till viss del, är en ung flicka! Det är ännu så, trots att det nu snart har gått två månader sen, att jag vill tro att det är ett misstag. Men faktum är att gårdagen satte punkt för ett kort liv här på jorden. Vi som kände Karin fick henne till låns några ögonblick. Nu sitter hon där uppe hos Gud och tittar ner på oss. Himlen har fått en datoriserande ängel, det är jag övertygad om. Karin inte bara betraktar oss, nämligen, hon skriver om oss också, var så säker…

Vi tog gott om tid på oss, Jerry och jag, när vi startade från Uppsala. Och det var tur, det, eftersom Jerrys Ajfån dirigerade oss till fel kyrka…  Jag gissar att Karin, som säkert följde oss från ovan, nickande och hummande, var belåten med att vi samarbetade. Men också fick sig ett gott skratt åt våra vedermödor. Till sist hittade vi rätt och där anslöt Fru Hatt.

Jag tror aldrig att jag har sett en full kyrka nån gång. Igår fick jag se den vackra gamla kyrkan i Täby kyrkby fullsatt, till sista plats. Karins mamma, 80+, tog emot oss alla i dörren och hälsade oss med ett handslag.

Det gick inte att ta miste på att Karin var en väldigt älskad person. Karin var nämligen skapt på det viset att hennes hjärta rymde alla och envar som behövde. Hon hade alltid tid för omtanke, tog sig alltid tid för telefonsamtal när somliga av oss var ledsna och oroliga. Därmed inte sagt att Karin inte var helt okontroversiell i vissa sammanhang. Hon la sig i och petade på sårskorpor och släppte inte och följde upp och kunde vara himla irriterande – inte för att hon var elak utan för att hon brydde sig. Och framför allt var hon människa. Medmänniska.

En vacker begravningsakt, med fin musik och solosång, psalmer som redan fanns skrivna i mitt hjärta, jag behövde inte titta på texterna, de finns inuti mig. Ett farväl. Jag tror att Karin betraktade evenemanget från ovan och att hon var väldigt nöjd.

Men mina tankar går inga andra vägar ändå än till hennes barn och hennes närmaste. Jag gråter inuti när jag tänker på att de nu inte har sin mamma kvar här på jorden längre. För även om man är vuxen behöver man en mammas kärlek.

Vi gjorde inga ofrivilliga avstickare, Jerry och jag, på hemvägen, utan anlände till Förorten vid 16-tiden. Jag hämtade Fästmön som väntade med barnen på Morgonen och sen åkte vi hem till New Village. På min plats vid soffbordet ställde Anna ett litet paket.

Ifall du skulle vara ledsen när du kom hem…

Och som om cirkeln slöts innehöll paketet dels…

… en glasängel…


…dels

… ord huggna i sten…


Det är gott att vara älskad!
Glöm inte bort att älska varandra! Glöm inte bort att visa det! Glöm inte bort att vara rädda om varandra. För vi är många som vet att livet verkligen, verkligen är kort.

Vila i frid, Karin Nordenbäck! Jag saknar dig och tänker på dig varje dag. 


Livet är kort.


Läs vad andra
(länkar till Jerrys och Fru Hatts inlägg ovan!) har skrivit om Karin Nordenbäck: Maria Elisabeth och Catta.

Read Full Post »

Jag tycker att det känns lite trögt just nu. Och jag tror inte att det enbart handlar om att jag sover urkasst. Sömnen har alltid strulat när jag har mycket omkring mig. Just nu känns som fullt upp – och lite till. Jag får spännande uppdrag från olika håll, men det som ger mig saker att fundera om nattetid, när jag borde sova, är att jag så gott som aldrig får färdiga underlag. När jag ber om kompletteringar eller att man ska precisera får jag inga svar. Konstigt…

Under dagen hoppas jag på att få textunderlag som jag kan jobba med inför ett möte på fredag förmiddag. Jag måste också kolla läget med den kommande grafiska profilen så att jag inte tar fram material som sen inte kan användas mer än en kvart…

Samtidigt, det här med sömnen stör mig inte egentligen. Med stigande ålder är det ju faktiskt så att de flesta av oss behöver mindre sömn. Däremot tror jag att bristen på ljus är mindre bra. Numera sitter jag ju för det mesta inomhus hela dagarna utan att få så mycket ljus på bleknosen – de raska promenaderna till och från morgonmötena har visat sig vara ganska bra just för att jag då får lite ljus och motion. Det är stadigt uppför hela vägen dit… Men flåset blir bättre och bättre…

Magen är inte i bra skick just nu. Jag medicinerar ju mot magsåren sen många år tillbaka och av och till ger de sig till känna trots det. Jag tror att jag får konsultera doktor Tofflan – jag har hört att hon ska vara en riktig kameleont auktoritet inom medicinen! Närå, jag tror att jag eventuellt ska ringa doktor Anders – som ju är en riktig doktor –  och höra om det inte är dags för en liten gastroskopi. Det var ett tag sen. Inte för att jag saknar undersökningen och inte för att jag är masochist, men… Det kan ju vara bra att kolla hur såren ser ut. Jag funderar också på om jag inte borde byta medicin, för den jag har är enligt forskarrön tyvärr sån att symtomen återvänder omedelbums när man har slutat medicinera. Och periodvis är magen riktigt bra, så bra att jag faktiskt inte vill ta varken en eller två tabletter per dag som jag är ordinerad. Just den här veckan är magen däremot inte bra och då får jag öka dosen.


En icke kul undersökning…

                                                                                                                                                               Julen börjar stressa mig lite. Vi har dessutom en födelsedag i familjen i början av december och den blivande 19-åringen har inte skickat nån önskelista. Och så varje gång jag pratar med mamma är det numera inte enbart prat om hennes krånglande telefoner utan också om resan hit i jul och riksfärdtjänsten. Jag är nästan säker på att det blir jag som får åka 2 x 30 mil för att hämta henne och 2 x 30 mil för att köra hem henne. Välfärdssamhället fungerar inte idag för dem som behöver just samhällets hjälp. Vi som klarar oss själva (försöker, i alla fall!) inser inte detta förrän det drabbar oss med buller och bång. Jag har mina nyfunna erfarenheter, erfarenheter som jag för alltid bär med mig. En bra sak har de fört med sig och det är att jag är än med lyhörd för andra som har det svårt. Men jag kan inte frälsa världen, bara försöka vara en medmänniska så gott jag kan.

Det här inlägget är tidsinställt och skrivet före läggdags. Kanske den nya dagen ger mig andra tankar och erfarenheter…?

Read Full Post »