Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘namnteckning’

Ett omtumlat inlägg.


 

Nu har jag varit i Stockholm, på KTH:s område, och skrivit min namnteckning på ett papper efter att ha fått bra information. Från och med i morgon är jag tjänsteman – med två chefer, kan en säga. Det blir på sätt och vis ingen ny situation för mig, samtidigt blir det ju det. I morgon börjar jag arbeta som redaktör vid en myndighet här i Uppsala.

För att fira ”allt” stannade jag till vid China River och åt jätteräkor innan jag åkte hem. Jag ska inte berätta hur ensam jag kände mig vid firandet, bara att jag hoppas att det som stod i min lyckokaka blir sant…

Fortune cookie

Ungefär: ”Socialt kommer en annan dörr att öppnas för dig snart.”


Nu måste jag ta itu med lite administration. 
Bland annat får jag tyvärr lov att avboka skrivkursen i nästa vecka. Det bär emot, men jag kan inte vara utan en enda dags inkomst för tillfället. Och så måste jag kolla hur jag tidrapporterar och… titta en gång till på mitt anställningsbevis. Kanske nypa mig lite armen…

Du får titta på några bilder från min dag, för jag har lite annat för mig (och så tickar bloggutrymmet på åt 100 procent):

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om stenskott.


 

En liten prick efter lagat stenskott

Det syns en liten prick efter lagningen av stenskottet. (Att det är svårt att fota en vindruta gissar jag att du förstår…)

Kanon! Mitt stenskott är nu lagat och det kostade mig endast 200 kronor hos Ryds bilglas. Jag fick snabb och suverän service både av Jesper i torsdags (stenskottsplåster) och Rikard idag (lagningen).

I torsdags när jag körde E4:an hem från Himlen smällde det plötsligt till och blev ett fult märke på framrutan. Vis av erfarenhet visste jag dessutom att framrutan kunde spricka om den inte lagades så snart som möjligt. Jag gasade på till Ryds och fick plåster på såret och en snabb bedömning av Jesper: det skulle gå och laga och det skulle bara kosta mig 200 kronor. Men jag måste vänta till tisdag eftermiddag innan det fanns en ledig tid.

Den hetaste dan på länge tuffade Clark Kent* och jag iväg till Boländerna för att laga stenskottet. Jag hann inte ens dricka upp kaffet Rikard bjöd på medan lagningen härdade! Pappersarbetet gick också snabbt. Jag slapp helt att kontakta mitt försäkringsbolag – det ombesörjde Rikard. (Inte för att jag har nåt emot att ringa If, men uppgifterna gick vidare direkt så snart Rikard knappat in mitt registreringsnummer.) Det enda jag behövde göra var att sätta min namnteckning på ett papper och betala självrisken på i mitt fall 200 kronor.

Medan vi väntade ytterligare en liten stund på härdningen berättade Rikard att det är en svensk som kom på metoden att laga stenskott. Den svensken behöver med all säkerhet inte jobba en dag till i hela sitt liv. Ingen är gladare än jag för hans uppfinning. För det är faktiskt helt OK att betala som högst 200 kronor (självriskens storlek beror på vilket försäkringsbolag du har och du måste minst ha bilen halvförsäkrad!). Ju snabbare du lagar ett stenskott desto mindre risk är det att hela rutan måste bytas. Rutbyten är betydligt dyrare, då snackar vi tusenlappar…

Jag har försökt googla på vem den kluriga svensken är, men inte lyckats få fram nån info. Är det nån där ute som vet, tro???


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om en bok.


 

Den hemliga historienGanska nyligen gjorde jag författaren Donna Tartts bekantskap med Steglitsan. Donna Tartt har endast gett ut tre romaner. Det har gått många år mellan böckerna. Alla tre är de dessutom tegelstenar. Idag på förmiddagen läste jag ut hennes rosade debutroman, Den hemliga historien.

Richard Papen tar sig från sitt torftiga ursprung genom att förfalska sin pappas namnteckning till Hampden College. Föräldrarna verkar emellertid närmast lättade och Richard återser dem inte. I stället dras han till ett exklusivt gäng intellektuella ungdomar på colleget. Han lyckas ta sig in i gruppen som får mycket speciell undervisning i grekiska av den märklige läraren Julian. Ungdomarna testar de flesta gränser. Med alkohol och droger i överflöd går gruppen mot en katastrof. Det blir en hemlighet som vissa av dem får svårt att bära – det handlar nämligen om ett mord…

Den här boken skulle ha kunnat heta den Den hemska historien eller Den hemska hemligheten. För det är nåt riktigt ruskigt gruppen gör. Var och en av gruppmedlemmarna skildras som väldigt komplexa typer, i mina ögon ganska känslokalla, dessutom. Även berättarjaget Richard, faktiskt. Men när ungefär 200 sidor återstår av boken tycker jag att den bara blir rörigare och rörigare. Ungdomarna snärjer in sig i historien, de ljuger och ingen visar egentligen sitt rätta jag. Det för naturligtvis med sig att ingen kan lita på nån annan – vilket i sin tur leder till nästa katastrof.

Boken är välskriven, men jag tycker att den blir för tung. Det går bara ut på att hålla sig på benen med hjälp av droger. Klarar man det inte själv hjälper nån eller några i gruppen till. Allt handlar förstås om att man inte ska bryta ihop och råka berätta sanningen för nån. Jag tycker nog att just den här hemligen historien inte hade behövt dras ut över 700 sidor. Det hade räckt med… 500.

Toffelomdömet blir medel.

rosa toffla minirosa toffla minirosa toffla mini

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg som jag kanske borde lösenskydda. Men det handlar om byråkrati och så här kan vi faktiskt inte ha det i Sverige.


Jag blir bara så ledsen
på byråkrat-Sverige idag! Trodde att vi hade kommit förbi gråtvånget och vidare, men icke. Lite förvånande, dock, att yngre personer är så otroligt genomsyrade av sjukdomen

byråkrati.

På onsdag i nästa vecka jobbar jag min sista dag. På torsdag måste jag gå till Arbetsförnedringen för att skriva in mig och anmäla mig som arbetssökande. Annars har jag inte ens chans att få a-kassa. A-kassa är inte heller nånting som bara ”ges” till den som skriver in sig hos Arbetsförnedringen. Nej, man måste ansöka om det. Det är ju en försäkring och alla vet vi ju att försäkringar är bra att ha. Men… de kommer ju alltid med förbehåll. Det som också suger en del med a-kassa är att den har karensdagar. Och hela tiden hotas du med att få den indragen. För det förutsätts att du försöker luras och tillskansa dig pengar utan att ha rätt till det. (Alltså, a-kassan idag är så låg att en ensamstående har svårt att klara sig ekonomiskt på den. Det handlar liksom inte om att försöka få miljoner, bara det jag tycker att man har rätt till när man står utan jobb. Man måste till exempel kunna betala sin hyra, för nånstans måste man ju bo.)

Guldpengar

Chokladpengar betalar inte hyran.


För att överhuvudtaget
kunna ansöka om a-kassa måste du ha ett arbetsgivarintyg. Detta ska skrivas på en särskild blankett från a-kassan, det går inte med ett vanligt intyg från arbetsgivaren. Du ska ha med dig intyget den första arbetslösa dan, den dan du måste anmäla dig hos Arbetsförnedringen för att överhuvudtaget kunna komma ifråga för a-kassa, då.

Men det går inte! Skälet är att personalavdelningen på mitt jobb vägrar skriva ut intyget före den 31 juli, och då först efter arbetsdagens slut. Sen ska det skickas med snigelpost hem till mig. Gissningsvis dyker det upp i min postbox runt onsdag eller torsdag veckan därpå. Det håller inte! Inte nog med att det är karensdagar för a-kassa, ett intyg ska försena en utbetalning ytterligare. Två veckors bortslösad tid. Sen ska man dag för dag pricka i sitt a-kassekort. I fyra veckor, om jag inte minns fel. Tidigast om sex veckor, snarare om två månader, skulle det KANSKE komma nån sorts inkomst till mig. Det håller INTE!

En person, vi kan kalla personen S, på personalavdelningen mejlade mig igår om mitt intyg, det jag bad om för fyra veckor sen, samma dag jag blev varslad. S skrev att h*n inte kan skicka intyget med post förrän tidigast den 1 augusti, alltså samma dag jag behöver ha intyget med mig till Arbetsförnedringen. Jag svarade då, via min tjänstemobil, och förklarade läget. I morse hittar jag ett nytt mejl, där S skriver att det bästa S i dagsläget kan erbjuda är ett arbetsgivarintyg till och med juni månad. Ifall jag sjukskriver mig nu. IFALL JAG SJUKSKRIVER MIG…  Det har jag ingen som helst tanke på! Jag är frisk och min intention är att jobba måndag, tisdag och onsdag nästa vecka, när min semester är slut.

Från sjuksängen 1

Nej, sjukare än så här tänker jag inte vara mina tre sista arbetsdagar.


Det är ganska omöjligt
att föra en vettig diskussion via e-post, särskilt när man som jag använder iPhonens minimala tangentbord. Så jag gjorde som förr i tiden – jag ringde! Och, hör och häpna, S svarade i sin telefon! Samtalet tog tre minuter. Det jag nu har lyckats utverka är att jag får komma och hämta mitt intyg, strax före klockan 16 på onsdag, den sista dan jag jobbar. Detta innebär att jag måste jobba över den dan. Ja, du läste rätt. Jag måste jobba över min sista arbetsdag!!! Varför? Jo, för att jag inte kan lämna ifrån mig mobil och dator innan jag har fått mitt intyg eftersom jag måste kunna nå S om nåt händer. Mitt passerkort måste jag lämna in före dess och då kommer jag inte in nånstans och kan ringa.

Datorn ska jag lämna i ett hus bredvid där S jobbar. Hoppas jag! Det jag hoppas är att det finns nån där som tar emot min dator. Jag har mejlat flera jag känner i huset, men alla är ju på semester. Datorn tillhör en av fakulteterna i huset, jag har alltså fått låna den sen den 1 februari 2012. Eftersom jag kanske, kanske ska jobba för sagda fakultet i framtiden, vill jag inte att nån ska försnilla min dator, som ju är inställd etc efter mina behov, så att säga.

Men igår blev jag riktigt, riktigt ledsen på ett annat mejl som jag läste via min tjänstemobil. (Vad är det för fel med att ringa?) Det var från min chef som undrade var pappret jag skulle skriva på och återsända till honom var. Det papper han skickat mig i ett rekommenderat brev den 24 juni. Jorå, jag fick brevet den 27 juni – jag var och hämtade det på postutlämningsstället direkt. Jag hade med mig ett kuvert, jag köpte frimärken, jag skrev min namnteckning på pappret, stoppade pappret i kuvertet, adresserade det till personalavdelningen (för det var det det stod att man skulle göra på pappret) och postade det. Torsdagen den 27 juni 2013. Kanske kunde chefen ha kollat lite med Personalavdelningen först, innan jag får ett insinuant mejl? Kanske hade samme chef kunnat varsla mig en annan dag än dagen före midsommarafton? Kanske… Nej, empati är en egenskap som inte alla människor har.

tårar

Jag blir så ledsen.


Ovanpå detta
har jag försökt hjälpa mamma på distans med en blankett från Pensionsmyndigheten. Men det gick inte att öppna blanketten i min webbläsare. Omkring detta pågår nu en mejlväxling mellan myndigheten och mig. Jag tycker att man ska skriva på webbplatsen att den enda webbläsare som funkar för den här sortens blanketter är Explorer – för så är det! Det är det enda jag vill. På myndigheten vill man att jag ska beskriva mitt problem etc etc. Som om jag inte vore datakunnig. Jag, som för höge farao har byggt liknande webbplatser själv!!! Jag, som dessutom har tyckt att just Premiepensionsmyndigheten har en bra och användarvänlig webbplats!.. Nu skickar myndigheten inte bara konstiga frågor, utan varje gång jag svarar kommer ett nytt mejl med ett ärendenummer… Det är så goddag yxskaft att jag kreverar nästintill!

ARG

Nej, jag är inte mindre arg idag. Men jag är ledsen också. Alla människor vill nämligen inte luras.


Och allt detta, kära läsare,
hamnar på ett eller annat sätt i min kommande bok! Så här kan vi nämligen inte ha det i Sverige. Jag vill för övrigt inte ägna mina dagar åt såna här skitsaker, jag vill arbeta.


Livet är kort.

Read Full Post »

Idag blev det en rejäl sovmorgon. Vi åt nog inte frukost förrän vid tolv-tiden… Skönt ibland när man kan göra det, för nu lär det dröja månader till nästa gång.

Samtalet med mamma igår var inte så roligt. Det känns helt klart att AE har lurat henne. Bland annat har han sagt till en av personerna som rekommenderade honom att mamma var med på att han gick ut i lokalpressen och berättade. Det hade mamma ingen aning om, för hon ringde mig och berättade att det fanns en artikel plötsligt en dag. Dessutom har han gått ut ytterligare en gång efter evenemanget i fråga och då berättat att det inte genererat i så mycket som han hade hoppats men att hans kund ändå var nöjd. Problemet är att han inte vet ett smack om att mamma är nöjd, för han har inte hört av sig och berättat om resultatet – det fick mamma läsa om i tidningen. Igen. Och hon är allt annat än nöjd. Så frågan är hur hon gör nu. Eftersom hennes namnteckning inte står på pappret över förteckningen är i princip ”affären” felaktigt gjord. Eller? Vi diskuterar just nu åtgärder i vart fall. Roligt är det INTE och jag tycker att man borde skämmas när man gör på det här sättet, det vill säga lurar äldre damer.

Mamma berättade också om en av hennes nya bekantskaper i närområdet som hon varit och hälsat på. Det visade sig att hans dotter och jag har haft ett kort gemensamt förflutet. Tyvärr är dottern ifråga idag alldeles nergången av alkoholen. Det gjorde mig så ont att höra, för det var det sista jag ville och trodde.

Morgonen idag gick åt till en del filosoferande och prat om gamla klasskompisar. Jag går ju fortfarande och spanar efter femtonåringar när jag är i Metropolen Byhålan – för när jag är där tror jag visst att jag fortfarande är tonåring. Fast grejen är att dessa dagens femtonåringar mer troligt är mina kompisars barnbarn, snudd på…


Så här såg några av oss ut 1976. Jag fotade, så jag är inte med på bilden…

                                                                                                                                                          Anna dukade fram frukost medan jag fortsatte mitt filosoferande i badrummet samtidigt som jag petade in mina linser. Sen skuttade jag till ytterdörren för att öppna den, sträcka ut handen och ta in lokalblaskan. Bara det att där fanns ingen tidning… Traskade då ner till postboxen för att kolla om budet varit slött idag eller nåt, men där låg bara ett församlingsblad. Först när jag kom upp och började rota efter telefonnumret till utebliven tidning insåg jag att

BAJS! Det är ju nationaldag idag och eftersom det då blir rödröd dag kommer ingen tidning!

Snacka om att inte ha koll… Och tänk så pinsamt om jag ringt till tidningen och surt frågat efter den…

Nu ska jag sätta lite rotation här, för den gamla Toffelkroppen med tillhörande hår måste tvättas och schamponeras och väskan måste packas. Vi ska hinna handla innan vi åker ut till Förorten och äter middag med Johan och Linn. I kväll kommer Frida och Elias, medan Linn åker till sin pappa. Byteskarusell, kan man verkligen säga…

Veckan som kommer blir vi alltså ute i Förorten, även om jag åker in till stan en stund varje dag. På tisdag ska jag träffa F på stan och nån gång i veckan ska jag också träffa EKL. På torsdag kväll är det skolavslutning för Frida och Elias och då vankas det sommarlovstårta med jordgubbar. DET tänker jag inte missa!


Så här smarrig såg förra årets sommarlovstårta ut!

Read Full Post »