Inspiration i byggnader, grönska och människor

Ett inspirerat inlägg.

---

 

En modern lärosal.

På bilden här intill ser du en modern lärosal. Idag har jag varit på besök i ett rätt häftigt och ganska nybyggt hus som hör till vårt universitet. Tänk om gamla Humanistcentrum, numera Ekonomikum, hade sett ut så här när jag – och N:s pappa – pluggade där. (N var min medresenär igår. Hennes pappa har också pluggat på Humanistcentrum. Han är två år yngre än jag… Gammal? Jag? Eh…) Hade jag blivit mer inspirerad då? Kan nog tänka mig det. Men senare kom inspirationen under min studietid med de äldre byggnaderna i universitetets värld, när jag läste idé- och lärdomshistoria en termin i gamla universitetshuset, det som syns på startsidan på webben, och på Gustavianum, där jag identifierade krukskärvor med mera. Nästa år, om jag får vara med då, flyttar jag till ett hus mitt emot den här lärosalen. Det är ett hus som är så nytt att det inte är färdigbyggt än. Vilken spännande resa blir inte det?!

Ibland vaknar jag tidigt om vardagsmorgnarna. Jag ligger i sängen och låter en svag vind från mitt öppna fönster svalka mig. Och så tänker jag och funderar på om jag ska duga och räcka till, om jag ska motsvara förväntningarna. Jo, jag tvivlar på mina förmågor minst en gång om dan, men jag har fina kollegor och chefer som inte alls tycker att det är konstigt att jag inte greppar helheten efter två arbetsveckor och två arbetsdar… Jag blir glad och peppad av deras förtroende för mig. De är positiva och inspirerande, inte nedlåtande, sarkastiska eller otrevliga. Understundom tror jag att jag är… i himlen… Känslan förstärktes av att jag mötte en ängel i en korridor, men jag bevärdigades inte varken blick eller nick. Ja, jo, jag vet att jag har åldrats 30 år de senaste sju åren. Det var en märklig känsla…

Grönt så långt ögat kan se. Här tittar jag in mellan tujorna i Botaniska trädgården.

Det har varit ytterligare en solig och varm dag, men till eftermiddagen började det mulna på och vinden blev kallare. Grönskan exploderar runt omkring och många drabbas av allergier. Vi som inte drabbas njuter mest av sol, ljus, värme och det gröna… Jag var lite tidig till dagens första möte i byggnaden med den moderna lärosalen. Då stod jag utanför staketet till Botaniska trädgården och kikade in mellan tujorna. Grönt så långt ögat kunde se. Ett besök i Botan åker upp på att göra-listan!

Dagens lunch var väldigt gul.

Jag hade hoppats på en spontanlunch med NK* när jag var så nära, men tyvärr var NK hemma med sjuk småtting. Därför lunchade jag på sedvanligt ställe, Rullan, i sällskap med min bok på gång. Idag blev det majskyckling och saffransris, gult värre – och som vanligt var maten väldigt god!

Efter lunch var vi en minimerad skara – blott en trio – som deltog i stabsmöte. Men vi hade en hel del att avrapportera ändå. Jag berättade lite om förmiddagens möte kring studentwebben och om kommunikationsplanen. Vidare pratade vi om materialet till nyanställda som jag och R nu går igenom och uppdaterar. Lite andra småsaker avhandlades också. Och så fick jag ett nytt uppdrag att varje fredag skriva ett blogginlägg med information från ledningen.

Jag har mellan dagens möten petat i materialet för nyanställda och även fått både besök på rummet och uppdrag den muntliga vägen. Än så länge känns det bra och helt OK att ha dörren öppen. Under morgondagen räknar jag med att få klart mina synpunkter på nyanställdamaterialet så att jag kan börja titta på tre sidor översättningar.

Boken jag läser just nu matchar min inredning i köket.

Efter arbetsdagens slut blev det tisdagshandling på Tokerian. Jag inhandlade bland annat ett Mors dags-kort, skrev det, stoppade i en Trisslott och postade det – IFALL paketet inte hinner fram. Mamma är emellertid förvarnad, men jag vet hur besviken och ledsen hon blir om hon inte har nånting att öppna på Mors dag på söndag.

 

Jag har en fruktansvärd huvudvärk – det är bestämt oväder på gång – men jag ska ändå försöka läsa boken jag ska recensera. Den matchar för övrigt min inredning i köket så totalt perfekt!

Ha en riktigt skön tisdagskväll! Jag skrockar åt att jag får min sista (?) ersättning från a-kassan på torsdag!

*NK = Närmaste kollegan på mitt förra jobb

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tårta och paket

Ett gott inlägg.

---

 

Den var gudomlig!

Det blir bättre. Det BLEV bättre den här dan. Vi kämpar och kämpar på olika sätt, men vilken tur att vi har medmänniskor vi kan få energi av. Och att få vara en medmänniska och ge lite kraft tillbaka när en har. NK* och jag är som två bokryggar som lutar sig mot varandra. Jag ser hur NK sliter så ögona blöder, NK ser hur jag lider. Att bli sedd är gott, att få en skjortaxel (<== NK:s) att blöta ner när tårarna inte går att hejda är… inte alla förunnat. Att få en kram av en kollega (E) som redan blivit en vän. Att få höra snälla saker, få veta att en duger och mer därtill är så stort att bröstet sprängs av känslor. Det är bara att konstatera att den är lyckligt lottad som får vara bland goda arbetskamrater och de finaste vänner. TACK! Inte konstigt att den som inte har det så blir grym, elak och bitter. Jag har själv varit där, jag vet. Några tårar får du därför inte se, utan titta i stället på tårtbiten jag åt idag. En helt underbar dröm med smak av päron och med gudomlig choklad utanpå…

Vad gör väl en bensinräkning om den samsades med ett mjukt kuvert och ett blått paket om platsen i postboxen?

Oväntat och gott stöd även på annat sätt under dan i kombo med spännande saker från gamla, goda vänner i postboxen… Är jag bortskämd, eller? I lådan låg en bensinräkning och till och med den gjorde mig glad – jag har råd att ha bil! Och Antiktidningen, ett magasin att drömma med. Men där fanns också ett kuvert med mjukt innehåll från IZ och ett blått paket från FEM. TACK  båda, jag sparar förstås till julafton!!!

 

Mörkret har nu sänkt sig över New Village. Men det är ett annat sorts mörker än det som var igår. Det är ett mörker där jag njuter av tårtor och paket och där jag vet att jag är omtyckt och älskad för den jag är – eller trots att jag är den jag är.

 

 

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Jag vill vara glad!

Ett inlägg om en bok.

---

 

Eh… vem vill inte vara glad? Retorisk fråga, kanske. Men varför är det så svårt att vara glad ibland? Den frågan samt lite tips på hur jag blir glad förväntade jag mig att svar på när jag öppnade Christina Stiellis bok Jag vill vara glad!. På omslaget syns en glad författare – eller i alla fall en författare som visar tänderna. Tack till omtänksamma Fästmön, som skickade mig boken när jag inte var så glad! 

Den här boken går igenom det här med lycka och glädje steg för steg. Det kanske inte är så lätt att vara glad när vi har blivit lämnade av vår älskade, blivit av med jobbet eller sånt. Christina Stielli poängterar flera gånger att ältande inte går an och att vi, var och en, är vår egen lyckas smed. Eller… vi har ett eget ansvar att vara glada. Genom att vara glada smittar vi dessutom av oss på andra.

Oro och rädslor är sånt vi bör träna bort, menar författaren. Problem är till för att lösas, ungefär. Kan vi inte lösa dem eller påverka dem, får vi lägga dem åt sidan och acceptera att det är så här saker och ting är. Suck… det låter bara så lätt… Det är inte så att jag oroar mig i förväg en massa. Men när självkänslan och självförtroendet har fått rejäla knäckar är det otroligt lätt att hamna i gamla spår och börja oroa sig för att en ska duga.

Jag får många verktyg genom den här boken, även om jag inte håller med om allt. Visst är det roligare att svara att en mår bra när nån frågar, men jag vägrar att svara

Fantastiskt!

om jag mår skit. Jag noterar också en del tips som jag redan har infört i min tillvaro, till exempel att en inte behöver städa på helgen om en har möjlighet att städa en vardag. Sen är jag också i det läget att jag fortfarande tycker att det är roligt att gå till jobbet. Visst kan jag längta efter helgens vila och egentid, men jag längtar också till att få gå och jobba efter helgen.

Riktigt bra saker som tas upp i boken är att träna på tacksamhet och att glädjas med andra. Och naturligtvis myser jag när jag läser om vårdcentralen i Metropolen Byhålan där en läkare anordnade skrattgrupper för patienter med kronisk smärta. Det Christina Stielli glömde berätta i sammanhanget är att vårdcentralen heter Lyckorna…

Toffelomdömet blir högt. Det här är en bok som kan användas både i privatlivet och i arbetslivet.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En eftermiddag i solen – och i regnet…

Ett inlägg till vänskapens lov.

---

 

Elliot, lilla hjärtat!

Idag blev jag förälskad. I en man. Ja, det är sant! Men han är fyrfota, hårig och har svans. Dessutom skällde han ut mig vid första ögonkastet. Elliot är emellertid inget troll utan världens sötaste hund. Jag var hembjuden till hans Mormor på rabarberkräm till lunch. Mötet med Elliot blev liksom en bonus. Jag är rädd att jag stannade alltför länge (över fyra timmar). Fast vi fikade också…

Med vissa människor – och fyrfotingar! – klickar man. Elliots mormor är en sån person. Det här var andra gången vi sågs och det blev en hel eftermiddag. Ändå var det aldrig tyst. Vi har mycket gemensamt, men inte allt. Därför är det givande på alla sätt att samtala med nån som förstår hur det är utan att man behöver precisera och gå ner på detaljnivå. Och att denna så förstående person också kan tillföra nytt i dialogen.

Vi för en kamp för vår existens och vår tillvaro. Vi är behövda på många sätt, men inte fullt ut. Då är det bra att peppa varandra genom att tala om att man duger.

Jag är väldigt glad för min nya vän. Elliots mormor gör inte bara superperfekt rabarberkräm (varken klistrig/klimpig eller för lös och lagom söt), hon lagar gott kaffe och bakar fin sockerkaka också. Inte tänker jag på mat nu när jag har kommit hem!.. Men det ätbara är en del, vänskap är nåt annat. Det är inte lätt att få nya vänner när man är i min ålder. Och det är ju inte det enda som är svårt med åldern, vet vi ju… Jag läste nyss en tweet från en person som tycker att folk som är 60 år är från medeltiden.

Lilla vännen,

har jag lust att säga

stäng näbben!

Jag är visserligen en bra bit från 60, men jag har vänner som är där och de är allt annat än urgamla. Men vi som är lite äldre än 28 har lärt oss att välja våra strider. Vi, såna som Elliots mormor och jag, behöver inte hävda vår brist på erfarenhet såsom småfolket gör. En del av småfolket, ska tilläggas. Inte alla.

Det har varit en skön eftermiddag i solen. När regnet kom vevade Elliots mormor ner markisen och så satt vi kvar och babblade. Innan jag gick fick jag titta in i garaget och tänk – där stod en Billy rödbrun som jag ska få om jag vill ha den! OM jag vill!!! Dessutom har jag blivit lovad hemtransport i en något större bil än Clark Kent*. Men först ska både hyllan och garaget tömmas och det sker i samband med garagerenovering. Där har jag lovat att vara behjälplig. Jag vill gärna vara behövd ibland, vill inte du det?

Hemma i New Village ringde telefonen när jag precis fått av mig skorna. Det var lilla mamma. Jag ÄR behövd. Det är gott att veta. Jag tror också att hostig pojke i Himlen uppskattade glassdessert efter sin lunch. Personligen hade jag tänkt mig ett längre besök på förmiddagen, men ett test kom emellan.

Solen lyser fortfarande. Har DU haft en bra dag??? 

Här kommer några bilder från min dag:

Detta bildspel kräver JavaScript.

*Clark Kent = min lille bilman

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

I vårsolens glans, på en balle, nånstans…

Ett ganska njutningsfullt inlägg.

---

 

Varför ska man sitta hemma och deppa i en varm lägenhet när man kan fara till sin älskling i Himlen och fika? Jag bjöd helt enkelt in mig själv en stund på eftermiddagen idag. Det var så fint väder. Tvättmaskinen kunde gott vänta på påsättning till kvällen. Vinden var lite kylig, men vårsolen är het.

Vi bestämde oss för att sitta på Annas balle*. Medan Anna fixade kaffe skulle jag röja så vi fick plats med var sin stol att sitta på. Men som alltid så ofta duger inte mina insatser utan Anna måste slita fram och ”rätta/fixa till”. Hmpffffff…

Anna rättade till efter att jag hade försökt få till en fikaplats.

Jag hade sån tur att det fanns kakor till kaffet också! Det var väl det jag kände på mig i förväg. Tre stycken fick jag och smockade i mig allihopa, men faktiskt fick yngsta bonussonen några också när han kom hem från skolan. (Han blev lite paff när det var jag som öppnade ytterdörren åt honom och inte hans mamma. Moahahahahahaaaaa, jag är känd för att skrämma barn!  😈 )

Kakor till kaffet, minsann.

För ett par veckor sen fick Anna ordning på presenningen på sin balle. Sen dess har vintern övergått i vår. Nåja, det kommer troligen ett bakslag med snöstormar och drivis, så vi röjde bara en liten fikahörna. Trollet på hennes balkong får än så länge häcka i sin koja.

Trollet skymtar i sin koja på Annas balkong.

Och nu får DU gärna berätta om du har tagit nån premiärfika för säsongen utomhus!

*Annas balle = Annas balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att aldrig duga

Ett  inlägg om skam och genans och om att duga – eller aldrig duga.

---

 

Min hand är nästan alltid varm.

Ibland kan handen vara mjuk och vänlig och snäll. Ibland kan den vara obeveklig, kall, hård och slå – teoretiskt sett. Jag får så ofta höra att jag inte bryr mig om. Jag finns inte till för dem jag borde. Och när jag försöker räcka till åt alla håll och kanter är inte det bra heller. Igår fick jag höra att jag var missunnsam.

Det handlar om att jag bara vill duga. Jag vill duga en enda gång. Vill att någon ska vara lite stolt över mig, Sorgebarn. Barnet, som fick höra att hon gjorde någon sjuk. Hur kan man göra någon sjuk som drabbas av en autoimmun sjukdom? Nåja, jag gjorde i alla fall någon sjukare genom att skratta, gråta, leka… Jag var ju barn! Men jag var tio år när jag slutade ta hem kamrater. Jag skrattade inte, jag grät bara när jag inte kunde hejda gråten. Jag lekte ensam eller med en bok.

Så snart jag var myndig lämnade jag hemmet. Jag hade själv ordnat arbete i England. När det inte blev som det var tänkt fick jag känna av den kalla handen.

Jag kom in på universitetet. Började studera. Studierna var tuffa, men jag tog min examen. Mina kursare blev firade på alla sätt och vis. Jag fick… kalla handen.

Efter studierna fick jag inte genast jobb. Jag blev tvungen att få hjälp från samhället i nio månader. Kalla handen nu också. Det var ju genant.

Vid ett par tillfällen togs jag in akut på sjukhus. En gång agerade en chef och en kollega stand in. Den kalla handen hade inte tid. Eller inte lust..?

När jag hade levt med min partner i några år skulle vi ingå partnerskap. Det den kalla handen gjorde då… Vid ceremonin närvarade mina svärföräldrar och Ingen från min släkt. Flera månader efteråt var det fryskalla handen – så även från mitt håll, det medges. När isen bröts var de första orden:

Har du glömt bort att vi finns?

Inte förlåt. Aldrig förlåt. Det var ju jag som orsakade genansen genom mitt beteende. Skulden var min. Som vanligt.

De senaste åren… Skammen… Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att jag inte bryr mig. Samtidigt får jag inte komma på besök, för då kan ju någon förstå hur det ligger till på riktigt. Och DET är ju genant.

Det finns flera skäl till att jag aldrig har skaffat egna barn. Ett är att jag inte skulle duga som förälder. Eller att jag skulle få… kalla händer. Barn behöver varma händer!

Men en gång skulle jag vilja duga. En enda gång. En gång skulle jag vilja höra någon säga sig vara stolt över mig, inte bara hitta felen. Det är inte pengar jag vill ha, det är villkorslös kärlek.

Jag har nu förvarnat om De Skrivna Orden. Intresset var minimalt. Om man inte talar om det/svarar på det/visar att man har hört eller uppfattat kanske det försvinner. Obehagliga sanningar vill vi inte ha. Några applåder får jag aldrig från det hållet, det enda håll jag vill ha applåder från. En gång. En enda gång. Först då kan jag glömma gamla oförrätter.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Nu har jag förstått Annas kärlek!

Ett förstående och rätt självironiskt inlägg.

---

 

Det var som om polletten trillade ner igår kväll. Jag förstod ett och annat. Jag fattade hur det kan komma sig att Fästmön älskar mig. Om man känner hennI är det inte så svårt. Lägg ihop ett och ett, det vill säga, Anna älskar elefanter. Och jag är ju en elefant!

Lika som bär..?

Jag har skitstora öron, gigantisk snabel, grådaskig hy och är rätt stor och klumpig = alltså elefant. Fast den till vänster på bilden är ju en lite söt sådan, ändå. Den till höger borde nog uppsöka plastikkirurg. Det har hänt ett och annat sen högerbilden togs för nåt år sen. Eller också duger jag som jag är..?

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 32: Het och Fet

Ett upphöjande och sänkande inlägg.

---

 

Hettan till trots har jag lite okokt hjärna kvar. Det är torsdag och här kommer den gångna, tofflianska veckans höjdpunkter respektive lågvattenmärken. Det är inte svårare än så här:

Het 

• Resurrection (En TV-serie som inte bara är underhållning och spänning utan får en att tänka lite.)
• ABBA-museet (Vilken upplevelse!)
• Efva och Eva (Bäst på årets Pride!)
• Pariserhjulet (Vi vågade!)
• Alla som stöttade och stöttar mig i och inför mina anställningsintervjuer! (Ni är GULD!)
• Kräftor (På lördag är det dags! Tills vidare suktar jag…)

Fet

• Grillar, vattenpipor, skrammel, babbel, skratt och möbelskyffling (INTE OK en söndag eller en tisdag eller en onsdag fram till klockan två. På natten. Och helt klart ännu mindre OK när det är så lätt att saker och ting tar eld.)
• Personalen i lobbybaren på Clarion Hotel Ringvägen (Ni har fått lägsta möjliga betyg i enkäten jag fyllde i under måndagen.)
• Blödningar från ställen det inte ska blöda (Men bara en gång.)
• När människor inte respekterar ett nej från mig (Måste jag bli otrevlig?)
• Människor som inte ringer när de själva har lovat att det ska ringa (Dålig stil.)
• Röda Korsets secondhandaffär Kupan i Uppsala (Det är tydligen bara vintage som duger…)
• Alla som gör allt för att ignorera att jag kämpar med jobbsökeri (Bussiga ”kompisar”!)

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pride 2014: En bra start

Ett sammanfattande inlägg.

---

 

Igår anlände vi till Kungliga Hufvudstaden framåt seneftermiddagen. Här stannar vi alltså till söndag för att delta i Pride och semestra rent allmänt. Jag har lovat att inte sitta vid datorn alltför mycket, så här kommer en snabb sammanfattning av starten på vår Pride-semester! (Jag har för övrigt skrivit den sittandes på en gigantisk stjärtkudde för att komma upp i bra ergonomisk nivå. Fästmön går omkring och skrattar lite åt mig.)

• Bästa hotellutsikten: Globen
• Bästa Pridesällskapet: Anna
• Jobbigast på tunnelbanan: Folk som skriker rakt över andra till varandra
• Största besvikelsen: Vi fick inga dog tags!
• Största kossan: Regnbågskossan
• Bästa underlaget: På Stadion.
• Bästa torsdagsartister: Efva och Eva
• Bästa Prideshoppingen: En regnbågsfluga
• Roligast att träffa på i vimlet: Gunilla och Ingela
• Jobbigast att träffa på i vimlet: Ingen
• Bästa höjdarupplevelsen på torsdagen: Pariserhjulet
• Hetaste upplevelsen: Chilinötterna på den nattöppna baren på Ringvägen
• Sämsta baröppettiderna: På hotellet
• Övertrevligast på hotellet: Killen vid incheckningen
• Bästa hotellfrukosten: Den vi åt i morse
• Tråkigaste upplevelsen: En blödning

Här kommer några bilder:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Note to self: Jag duger

Ett självförtroendehöjande inlägg.

---

 

Denna fredagen den 13:e, och med framtiden som en jävla dimma framför ögonen, är det på sin plats med ett självförtroendehöjande inlägg i form av ett litet bildspel. Varsågod, till mig själv, så att jag inte glömmer!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »