Rean på mitt manus fortsätter. Här är en titt på sidan… 69, tror jag.
Livet må vara torftigt på vissa sätt, men jag lider ingen nöd som en del andra människor gör. Dessutom skulle många säga att mitt liv inte ens är lite torftigt. Fästmön tycker att jag ska sluta skriva manus om jobbiga och svårasaker jag har varit med om och i stället skriva om de roligasaker vi har gjort. (Hon kanske har rätt. Mitt manus är fortfarande på rea och intresset är… ja, gissa…) Anna är den som kan få mig att tokskratta när livet är kolsvart. Senast igår i bilen skrattade jag så att jag egentligen borde ha stannat mitt fordon och skrattat färdigt. I morse uppstod en annan dråplig situation. Somliga skulle arbeta och jag skulle vara snäll och skjutsa min kära arbeterska denna kalla morgon i februari (-6,2 grader). Men jag var trött. Jag var så trött att jag tog fel jacka och började kränga på mig. Den fastnade redan vid överarmarna. Då brast det för Anna – det vill säga hon brast ut i gapflabb: jag hade ju tagit hennes… ”kvinnojacka” (figursydd och så) och sånt passar inte alls på en Toffelkropp, nio kilo minus till trots.
Lördagskvällens vin, en Caldora multepulciano dabruzzo från 2003.
De nio kilona minus… Ja jag kanske ska kommentera dem. Jag kör verkligen ingen diet, men om jag ska likna det hela vid nånting får det väl bli 4:3. Under fyra dar i veckan äter jag inget godis, fikabröd, snacks och sånt, nåt som jag tillåter mig de andra tre dagarna i veckan. På vardagar äter jag rätt torftiga frysrätter till lunch och rostat bröd eller yoghurt till middag. Lördagar och söndagar försöker uppbringa ork och lust att laga mat. Låt oss säga att det är betydligt roligare (understatement) att laga mat och dricka en flaska gammalt, gott vin när en har sällskap vid middagsbordet.
Min söndag… resten av helgen… Efter morgonens utflykt lyckades jag somna om och vaknade strax före nio av att en av mina Wordfeudmotspelare gjorde ett drag samtidigt som nån i huset stängde en skåpslucka eller en garderobsdörr hårt. Eller hårt och hårt… Det är väl normaltenligt deras standard. Personligen anser jag att det är fel på samtliga gångjärn i deras skåpsluckor och garderobsdörrar – de är för hårt spända. Lyhördheten kan jag inte göra nåt åt och inte heller kan jag plinga på med en mejsel i handen. Däremot funderar jag på att lämna en karta med små självhäftande dämpningskuddar i deras postbox. Jag är nämligen ganska säker på exakt vemsgångjärn som är för spända.
Det är soligt idag också, så jag är inne. Jag känner mig som den stora och läskiga Tove Jansson-Mårran och jag vill inte visa mig offentligt. Jag har i stället ägnat mig en stund åt Berit Hård. Det är en både rolig och heterosexig tredje och sista del som Unni Drougge har skrivit om henne! Alltså jag ömsom skrattar, ömsom rodnar.
Jag deltog i en utlottning på Instagram i morse, hos @retrolyckan. Det tycker jag att du också ska göra, för du har möjligheten att vinna två fina ostindiska kaffekoppar. Tävlingen pågår fram till klockan 21 i kväll – vilket ju är perfekt tajming. Då sänder TV4 nämligen Maria LangsKung Liljekonvalje av dungen. Jag har visserligen sett både den gamla och den nya filmen och självklart läst boken, men jag tänker titta ändå – och äta godis. Den som spar hon har… Det vill säga hon hade så mycket lördagsgodis kvar från förrahelgen att hon inte mäktade påbörja gårdagens inhandlade godispåse. Eh… ja…
Detta bildspel kräver JavaScript.
Renbäddat med ord. Ikonen ovanför sängen har pappas moster Tron (Vera) målat.
Efter instagrammande och lässtund rev jag ut lakanen ur sängen, sparkade igång en maskin tvätt och bäddade rent. Nån nytta måste en göra även på vilodagen. Rena lakan kräver förstås en ren kropp också. Jag skurade av lite badrummet och i duschrummet/toan innan jag tog en skön dusch, tvättade håret, slipade fötter, smorde in mig… Söndagslyx och absolut inte torftigt.
Minst en gång varje helg telefonerar jag med lilla mamma. Idag ringde jag på eftermiddagen och vi pratade i nästan 52 minuter. Det vill säga mamma pratade 50 minuter och jag två. Men jag vet hur det är när det inte finns nån att prata med om dagarna. Då blir den som sen hör av sig bombarderad med ord. Det är ju lite tur att mamma har en och annan go kusin som ringer ibland och att mamma har en dotter som också hör av sig. För egen del vågar jag inte tänka på vad som händer när jag blir gammal. Om jag nu blir gammal.
Jag har varit ute på vift en stund på seneftermiddagen/kvällen. Trött, trött, trött ska jag nu sätta mig och äta lite söndagsmiddag, en middag som består av ostrester, kex, fikonmarmelad, ett glas vin och nyinköpta, blåa vindruvor (20 kronor för en ask). Berit Hård gör mig sällskap fram till klockan 21 när Maria Lang tar vid. Sen ska jag krypa ner mellan rena lakan…
Nu är jag rustad! Tro inte att jag bara har såsat omkring denna lördagsmorgon. Nähä da, jag har minsann grejat för fullt. (Och svurit lite, naturligtvis.) Klockan var sju nånting, nästan åtta, när jag slog upp mina ljusblå. I vanliga fall går jag upp senast halv sju, så en kan räkna det som att jag tog en sovmorgon idag. För att lära mig koppla av och inte rusa upp när jag inte måste fixade jag kaffe och tog med mig in till sovrummet. Jag låg och läste en god stund – och la ett och annat ord i mina pågående Wordfeudmatcher. OBS! För tillfället har jag två pågående matcher och jag har tyvärr inte tid att spela med nån mer. (Jag får ofta invites som jag måste avböja, no offence!)
En stunds läsning och kaffe på sängen, denna morgon i blått.
Det var en kylig morgon. Termometrarna visade neråt fyra grader minus. Därför tog jag det säkra före det osäkra och satte på pälskragen på skinnjackan. Skinnjackan är fodrad och funkar ett tag till. I vart fall tills det blir neråt en åtta, tio grader kallt. Då åker dunjackan fram.
Vinterrustad skinnjacka!
Därefter grep jag mig an ett av dagens måsten: ljusslingan till ballen*. Det måste vara ljust när en håller på med sånt. En måste vara utvilad och helst inte hungrig heller. Ljust var det och utvilad var jag. Hungrig? Nja, när jag tänker efter har jag inte ätit nåt sen halv tolv igår på lunchen – om en inte räknar en mindre skål med ostbågar (VARFÖR SLUTADE OLW MED CHILLIBÅGAR???) som jag åt igår kväll, förstås.
Min balle är typ inplastad nu. Eller den är täckt av presenningar. Blötapresenningar. Presenningar där det blöta frusit till is. En snorhalballe, med andra ord. Så med fara för lårbenshalsarna snodde jag ljusslingan runt räcket. Jorå, jag halkade ett antal gånger. Jag svor ett antal gånger också eftersom den %#¤?@ slingan inte var så… lätt att hantera. Men det gick.
Allting går utom tennsoldater och små barn,
som ett gammalt x sa. (Det var för övrigt det enda vettiga hon sa. Tycker jag. En brukar känna så gentemot en del gamla x. Inte alla, dock! Därmed inte sagt att mina känslor är sanningen för nån annan än för mig själv.)
Nu är den snurrad runt balleräcket!
Naturligtvis ser ljusslingan inte mycket ut för världen så länge den är släckt. Jag får ta ett nytt foto senare, när det är kolsvart ute. För övrigt har jag fixat till en timer på den i år. Kan ju vara mysigt att nåt lyser när en kommer hem från jobbet. Och så har jag grejat med förlängningssladdar och dosor kors och tvärs. En får hoppas att jag inte behöver besöka elcentralen senare… (Tack Agneta, för korrekt vokalbulär!)
Dagens födelsedagsbarn fotat på midsommarafton i år. Sen dess har han blivit ännu mindre i omfånget, lillgubben!
De där fejkbarren som slingan delvis består av ligger nu och skräpar överallt. Därför kommer jag inte undan nån promenad med snabeldraken**. Men DÄREFTER (och lite uppfräschning av självet därtill) torde jag vara redo för att uppmärksamma dagens födelsedagsbarn.
Grattis Jerry, 50 bast! Äntligen har du blivit vuxen!!!
Jerka och jag har känt varandra i över åtta år nu. En kan väl säga att vår första tid var… frostig. Faktum är att det tog en del år innan den tinade helt och blev till en varm vänskap. Eller vänskap… Jerry och jag tillhör samma familj, helt enkelt. Därför känns det extra skönt att jag från och med idag slipper vara den enda vuxna i familjen. Men ändå… Han är ju tre år yngre än jag, så det blir ju lite av ett barnkalas när vi strålar samman vid födelsedagsmiddagen i morgon. Idag… sker det lite annat…
Hoppa nu in till Jerrys blogg och skriv ett grattis!
Det är han värd, lillgubben!
Jag ska gå vidare i min dag. Fortsätta rustandet och röjandet i mitt hem. Men en liten frukostrast tror jag att det måste bli först – det tar allahantverkare.
Nja, riktigt så illa som i rubriken är det inte. Men det handlar förstås om jobbet och där är det full rulle. Samtidigt har jag hellre mycket att göra än för lite, så det passar mig bra. Fast… litemycket är det just nu, det går inte att komma ifrån. Nu gör jag mitt bästa och det får räcka. Jag har börjat vakna tidigt om morgnarna och ligger och tänker ut hur jag ska göra vissa saker. Så kan en inte göra i längden utan att kropp och själ tar stryk. Jag är medveten om att det är en riktig topp på jobbet just nu. Som grädde på moset ska jag och NK* få ”nya” rum. Det ska kommer folk från en utbyggnad som ska flytta in i huset i korridoren där vi sitter. Till NK har de hittat ett tomt kontor och jag får flytta in hos en föräldraledig. Det blir nog bra det här också, även om NK och jag inte får sitta vägg i vägg längre. Det är mycket jobbsnack oss emellan nu, faktiskt inte bara bullshit – även om det händer. Och i kväll när jag lämnade byggnaden och det var kolsvart ute var jag riktigt trött. Tur att jag hade sällskap på väg ut så jag inte somnade.
Den här dan blev jag ständigt avbruten, så jag har bara hunnit klart en textgranskning och jag har inte fått iväg korrekturet till författaren. Men jag har träffat dottern till en kär bekant från ett min allra första tid som arbetande. Så märkligt livet är…
Jag har börjat…
Decembers stundande storhelg har fått mig att planera och utföra vissa saker inför den. Ett och annat fynd har gjorts i såväl verkliga livet som på nätet. Jag är så glad för nätshopping, för hur skulle jag annars hinna med vissa saker? Till lilla mamma har jag nu, förutom böckerna vi beställde i söndags, hittat ytterligare ett par klappar. Och idag blev det en klapp till Fästmön, minsann. Det känns skönt att jag har börjat handla redan, för jag har ju ganska många i min närhet som ska ”klappas om”.
Ska försöka läsa ut min bok på gång i kväll.
I kväll ska jag försöka läsa utmin bok på gång. Antiktidningen kom idag, men den sparar jag till helgen. Klockan 21 slår jag på TV:n för att höra vad Leffe och Camilla har att säga om en viss dom som kom idag med mera – det är Veckans brott, alltså.
Kvällen i övrigt ägnar jag åt att fundera på ett och annat. Nej, livet har inte stannat upp för att jag har börjat jobba, tvärtom är det massor som händer. Ovanpå det finns lilla mamma som nyss ringde mitt i en tanke för att meddela att hon fortfarande inte har fått nån blankett för ansökan om riksfärdtjänst till jul. Tänk om nåt bara kunde… gå smidigt… nån gång…
Jag lämnar dig med en skylt från jobbet, stället där jag hittar så många tänkvärda ord. Ibland hör jag faktiskt ganska mycket bullshit från olika håll i min tillvaro och jag fattar ingenting…
Så var även denna arbetsvecka slut. Nu har jag jobbat sex veckor och en dag. Det känns som en evighet… Jag är inte lika trött om kvällarna som i början, men jag är trött. Och på fredagarna är inte bara arbetsveckan slut utan även Tofflan. Rubriken till det här inlägget var alltså något ironisk. Fast även om jag inte ska parta i kväll ska jag heller inte enbart slappa utan tvätta och börja städa. Men jag tvättar först så jag kan sitta en stund och rattla ner de här orden på min rätt trötta blogg.
Högspänning hittade jag på jobbet i veckan. Ja skylten, vill säga.
Jag vet var den finns nu.
Det har varit en blandad vecka med både bra dar och mindre bra. Men det är tur att de mindre bra finns så en uppskattar de bra desto mer. I vart fall var det skönt att gå hem idag och vara nöjd med veckans insatser – på flera plan. Inte går det att oroa sig för framtiden heller. Jag försöker lyssna och lära av min närmaste kollega. Och nu när jag vet var boxbollen finns… etc etc… Vi fick förresten fint besök idag på seneftermiddagen, jag och min kollega, av en mamma och en månad gammal pöjk vid namn Maskil. Ja, den lille heter givetvis inte det på riktigt, men med två föräldrar och skilda åsikter i namnfrågan är det en tillfällig kompromiss. Tillfällig, som sagt. Självklart ska barnet inte heta Maskil. Väldigt söt var han, för övrigt, tyckte hon som inte är nån barnmänniska. (Hon är nog det innerst inne, hon Tofflan… Hon ska för övrigt vikariera som förälder själv nästa helg.)
Kolsvart var det när jag åkte hem och fuktigt i luften. I morse gnällde fläktremmen igen, så jag åker väl på att byta den också. Får se om det är möjligt när jag ska göra den där rostgrunkan framöver. Det måste liksom göras nån gång, rost och slirande fläktrem är sånt som inte går över av sig självt. Jag handlade på Tokerian, men glömde köpa mjölk, så nu får jag ta en öl till middagen (= de två rostade mackorna). I morgon, däremot, blir det vin. Italienskt vin och dito mat. Vi firar sjuårig förlovningsdag en dag i förväg, nämligen. Fästmön följer sen med hem till mig, så jag behöver städa lite här hemma. Tänkte börja i kväll med badrummet och duschrummet/toan för att ta renbäddning, dammning och promenad med snabeldraken* i morgon. Anna jobbar då till klockan 15, så jag hinner fixa fint här innan jag åker och hämtar henne. På söndag ska jag söka några spännande utlysta tjänster, men mest ska jag helga vilodagen.
I övrigt blir det soft i kväll, mycket troligt med Väninnan, när jag har hängt tvätt och skurat våtutrymmen. Det är en riktigt intressant bok som faktiskt inte bara handlar om Anna Lindh utan mycket om sossarna och deras liv och leverne bakom kulisserna, före den riktiga mobil- och internet-/sociala medier-boomen.
Men… jag lämnar dig med visdomsord (?) upphittade på jobbet. Ytterligare en liten skylt som kanske är delvis norskt stavad eller dåligt korrekturläst. Sen får du gärna skriva några rader och berätta om vad DU har för dig i helgen!
Ett självhäcklande inlägg med en pedagogisk (nåja…) instruktionsfilm.
Jag utlovade ett inlägg om gardinomtagen och det ska du få nu tillsammans med en instruktionsfilm så att du inte behöver göra bort dig lika mycket som jag…
Bakgrunden är följande: jag vill ha kolsvarti sovrummet när jag ska sova. Därför inhandlade jag, på den tiden jag uppbar lön, ett par mörkläggningsgardiner. Men jag vill ju inte ha dem fördragna på dagtid. Följaktligen satte jag en spik på ömse sidor om mitt sovrumsfönster och knöt upp gardinlängderna med sidenband. Detta skapade otrolig irritation hos Somliga. Sidenband är ju, som bekant, väldigt glidiga. Ja, jag behöver inte gå in på det närmare, jag tror du fattar.
För ett tag sen införskaffade jag två omtag med tofs och öglor för en synnerligen billig penning. Jättebra. Först. Sen var det krångligt med omtagen, för de bestod ju av dubblaöglor. Dumt och onödigt tyckte jag och krånglade genom att dra hela gardinerna i och ur båda öglorna morgon och kväll… Dessutom var spikarna för korta, för öglorna är rätt tjocka och ville gärna ramla ner. Jag skaffade krokar, men glömde plugga dessa så de åkte ur då och då – tills igår när jag gjorde som alla andra här i huset: bankade. Med plugg i hålet sitter krokarna betydligt stadigare, vilket jag stolt informerade min särbo om framåt kvällen. Men när Anna såg hur jag bökade med gardinen brast hon ut i ett riktigt flatskratt. Därefter demonstrerade hon hur jag BORDE HA GJORT FÖR LÄNGE SEN!!!
För att ingen ska skratta åt dig lika rått som Anna skrattade åt mig kommer därför här en instruktionsfilm. Som synes är jag ingen mästerfilmare. Det beror på att jag heller inte är nån bläckfisk – jag har bara två armar och det är liiitesvårt att filma samtidigt som man ska agera. Så ta filmen för vad den är! Och du… Du fårskratta åt mig, annars hade jag ju inte lagt ut The Movie…
Den här gången hittade den rätt – inbjudan till Anna Nilsson Spets nästa bokrelease. I afton hamnade den upp i inkorgen. Det ska bli extra roligt att försöka ta sig till Enköping i novembermörkret nästa vecka. Inte för att jag gillar att köra när det är kolsvart ute, men vad gör man inte för att få träffa Belgiska Anna, en gammal polare (ja man sa så på den tiden!) från början av 1980-talet.
Medan jag väntar på att det ska bli den 4 december hoppas jag snart (i morgon?) kunna avnjuta en annanlokal (ja alltså Anna Nilsson Spets bor ju numera i Belgien, men…) författares verk. På ingång för recension är nämligen Mohamed Omars detektivnovell Professor Frans Stenberg och det stulna gudahuvudet. Novellen utspelar sig i Uppsala och på det ursnygga omslaget ser vi Gustavianum. Det bådar gott!Hoppas den landar snart i min postbox.
Min arbetsdag var en blandad kompott. Jag gjorde en del bra prylar idag, trots allt.
Visdomsord på kylen på jobbet.
Jag gjorde en ovanlig sak idag: Jag läste lokalblaskan till morgonfikat. Eftersom jag fick rusa iväg på ett jobb blev jag utan fredags-go-fikat. Min rast blev därför ensam med tidningen närmare klockan halv elva. Passade på att tjabba lite med nån liten tillförordnad chef på blaskan också via Twitter. Likt en politiker undvek chefen att svara på en fråga. Eller också begrep h*n inte. Det var en rätt otrevlig konversation. Jag är glad att jag inte längre betalar för att få läsa blaskan.
Ensam med lokalblaskan och en mugg kaffe.
Det näst bästa jag gjorde var att hjälpa en person att göra lite struktur i internettillvaron. Det allra bästa jag gjorde var att ringa ”Lisbeth”. Ja, du kanske minns ”tokan” på mitt förra jobb, hon som är både klok och rolig och som jag då och då citerade här. Jag ringde helt enkelt för att klaga min nöd och besvikelse över det där nejet som kom idag. Och för att höra om hon vill ses nån gång. Det vill hon, så det ska vi. Men det blir väl i mars, när jag har slutat vara borta från Uppsala tolv timmar om dygnet.
I morse hann jag byta plats på kontoret också innan jag stack iväg på brandkårsutryckning. Nu sitter jag med ansiktetut mot korridoren, fast med en ”skrivbordsvägg” emellan. Förut satt jag på andra sidan, med ryggenut mot korridoren. Eftersom gardinen i fönstret bakom inte får vara fördragen, vägrade jag att sitta kvar. Avskyr att ha folk bakom ryggen. Arbetsmiljön på mitt jobb är under all kritik. Alarmerande. Det här är en grej av flera som inte är bra.
Alarmerande arbetsmiljö.
Sista timmarna på jobbet satt vi tre som var på plats idag på det gemensamma kontoret mest och gäspade. Alla var jättetrötta. Vi gjorde allt för att hålla oss vakna. Jag lyckades till och med HTML:a lite.
Nä, inte kom det särskilt mycket snö här. Men kallare blev det och lite halt. Det gick i alla fall bra att köra hemåt. Jag hade ingen lust alls, utan fick tvinga mig själv att stanna till vid Tokerian för att införskaffa… mjölk, fil och vad det nu var. Handlingslappen låg förstås hemma. Medicin, hade jag till exempel behövt… Det blev i alla fall tillfälle att hälsa på en granne som inte hälsade tillbaka. Mest pinsamt för grannen, tyckte jag.
Lägenheten var kolsvart när jag kom hem. Ingen Fästmö. Nej, idag åkte hon hem till Himlen efter jobbet för att vara mamma på heltid i två veckor. Men jag åker förstås ut i morgon och stannar till söndag. Och faktum är att jag tror att hon kommer tillbaka hit nån gång. Hon har lämnat lite prylar efter sig på strategiska platser.
Annas brillor ligger framför fotot på farmor, pappa och farfar på halvabordet i hallen. Jag tror bilden är tagen när farmor och farfar har kommit till Sverige. De ser i alla fall väldigt glada ut, kanske för att de är återförenade efter kriget.
Jag har jobbat i slowmotion med att montera ner det sista av julen här hemma. Till och med julgardinen i vardagsrummet åkte ner och den svarta kom på plats. Men den behöver en Annas touch, så jag litar på att hon
rättar till
nästa gång hon kommer hit. Jag har klättrat på stolar och pallar, men jag har baske mig inte aparmar som räcker till att justera gardinkappan. Ibland behöver man vara två.
Nu sitter väl
alla andra
och ägnar sig åt fredagsmys. Själv har jag vikt den här kvällen åt fredagsbajs. Här ska baske mig inte mysas. Men jag tänker sprätta en bira och kanske hälla upp en prästostbåge eller två i en skål. Och sen tänker jag läsa ut Fjärilseffekten.
Det var verkligen kanon att jobba hemifrån idag! Mamma sov ju ganska länge, så det var tysthär. Och just tystnaden är nånting jag inte får på jobbet – jag, som är högkänslig, delar kontor med tre, snart fyra andra personer. Du kan ju tänka dig hur OKUL det är när nån får telefonsamtal eller besök…
Ibland trillar örona av på jobbet…
Jag var så nöjd med min femtimmarsdag idag att jag beslutade mig för att belöna mig själv. Belöningen blev två DVD-filmer som jag skickade efter, den ena till väldigt bra pris.
Efter morgontoalett (nåja…) och påklädning gjorde jag frukost till mig och mamma vid 13.30-tiden. Solen lyste ganska bra idag, men det var lite kyligt när vi rollade långa vägen till affärerna i rondellen. Hos Kaj var det lugnt och skönt. Jag pratade med en trevlig tjej som jobbar där – hon sålde förresten min nya jacka till mig. Mamma shoppade. En bekant från förra jobbet växlade jag också några ord med, liksom fru Blå som ringde på mobilen angående mamma. Megasocial idag, med andra ord!
På Tokerian var det totalt kaos. Varenda kotte i Uppsala var där och handlade och du kan ju tänka dig hur lätt det är att ha koll på en varuvagn och en mamma med rollator i trängseln. Det var en riktigt hård match. Vi klarade oss emellertid helskinnade och fick med oss allt vi tänkt hem.
Här hemma fortsatte en ny match som jag har utkämpat de senaste dagarna: den mot granbarren. Jaa, för världens vackraste gran är ju äkta och barrar. Inte lite utan mycket. Och de där #¤%&@ barren fastnar ju gärna under tofflan på Tofflan – och far därmed runt i lägenheten. Idag har jag sopat en gång och dammsugit med lilla dammsugaren två gånger. Kan väl säga att det står 0 – 3 och det är intejag som leder matchen…
Världens vackraste gran. Bilden tog jag på julafton i år.
Fick ett trevligt samtal från Mammakusinen B som är väldigt hostig och knappt har nån röst, stackarn! Hon är så gullig och förstår
vissa saker PRECIS!!!
Bara den omtanken att hon hörde av sig för att prata lite med HRH* så att jag skulle få vila mina öron är på pricken en sån omtanke jag behöver.
Jag måtte ha varit snäll. Förvånar det dig? Det förvånar mig. Men idag fick jag två julklappar. Två julklappar på ett jobb där jag jobbar min fjärde vecka. Med posten kom ett paket med julhälsning och fin choklad. Först var jag lite rädd att det skulle innehålla en bomb eller så från nån av mina förföljare – man vet ju aldrig vad galningar kan ta sig för. Men avsändare var företaget som sköter den tekniska servicen av webbplatserna på mitt jobb. Jag vet inte om jag riktigt förtjänar denna, för merparten av asken borde gå till Per som jobbade lite längre än jag…
Julhälsning och fin choklad som jag borde dela med Per.
Arbetsdagen innebar några planerade möten och insatser, resten blev lite akutprylar. Det handlade om att lägga ut nyheter på externwebben och justera felaktigheter på densamma. Joråsaaatte, nog märks det att chefen är tillbaka… Jag fick bromsa honom lite, för jag tycker inte att vi ska kräkasur oss nyheter i parti och minut på externwebben…
På eftermiddagen kom Tomtemor på besök. Det var gulliga P från facket som överräckte en julklapp! En julklapp från facket!!! Jag, som har varit medlem i 27 år, fick för första gången en julklapp från facket! Det var väldigt roligt och jag blev glad att jag var ihågkommen trots att jag är så ny. Men det är stor skillnad hur ombudet jobbar här och mot hur ombuden jobbade på min förrförra arbetsplats. (På min förra arbetsplats fanns inte ens mitt fack representerat.)
En biobiljett från mitt fack Vision.
Jag kan meddela att jag blev väldigt, väldigt rörd för biobiljetten från Vision. Det betyder mycket det här att få känna att man hör till gänget.
Och HEPP så vart det kväller och kolsvart. Jag såg sämre än nånsin när jag körde hem. Mina ögon är mycket trötta när arbetsdan är slut och jag har suttit och stirrat in i en datorskärm i princip hela tiden. I postboxen hittade jag ett nytt julkort, denna gång från Annas snälla mamma och hennes L. Jaa, jag skäms fortfarande, jag kunde ju ha skickat någrajulkort, i alla fall. 😳 Julkort till människor jag faktiskt bryr mig om och gillar – typ Annas snälla mamma och hennes L…
Julkort från Annas snälla mamma och hennes L.
I kväll regnar det. Jag håller på och städar lite. Har varit ute med sopor också och vattnat kruttorra krukväxter. Ska fortsätta städa på lördag förmiddag, för jag tror inte att mamma kommer förrän på eftermiddagen. gissningsvis ringer hon i kväll och berättar när hon blir upplockad. Det är så skönt att hon fick riksfärdtjänst och får åka taxi från dörr till dörr. Dessutom känns det bra att jag är ledig hela nästa vecka och även delar av nyårsveckan. Måndagen den 30 december ska jag jobba hemifrån och vara tillgänglig mellan klockan åtta och klockan 13. Jag hoppas verkligen inte att det blir nån brandkårsutryckning då…
Mina julklappsinköp är nog klara. Jag hade tänkt köpa nåt mer till mamma, men när jag räknade efter får hon tio paket från mig och det får räcka. I morgon efter jobbet ska jag därför bara handla mat, mest grönsaker och nåt fikabröd tills mamma kommer.
Jag är väldigt trött. Det har varit fyra hektiska veckor på mitt nya jobb. I morgon ska jag luncha med en kollega på kontoret, dock inte en av de närmaste. Det känns som om jag har fått bäst kontakt med andra personer i huset, många finländare, dessutom. Det får mig förstås att tänka på farmor… I morgon ska jag få höra slutet av en historia som inleddes med stulna nummerplåtar och slutade med ett rån. Visst har jag spännande nya kollegor?!
Den här fredagen har ljusnat – på flera sätt. Ett av sätten är att det har kommit och kommer ner snö från himlen. Det gillar jag ju inte så mycket, dårå, men jag ska försöka klara mig helskinnad hem från jobbet. Det är i vart fall inte så kallt ute och det är mera som snöblandat regn än snö – här i alla fall. Hemma verkar det vara lite kallare. Det kan bli halt, med andra ord.
Ett fullbordat livsverk. Nelson Mandela har lämnat oss.
I morse kunde jag läsaatt Nelson Mandela har gått ur tiden. Mina små bloggproblem kändes väldigt små jämförelsevis. Samtidigt tänker jag att Nelson Mandela levde i nästan 100 år. Han hade ett rikt liv. Inte alltid ett gott liv. Det kan såna som jag tänka på när det egna livet känns tufft. Jag har till exempel inte suttit i fängelse. Jag har inte heller varit förföljd och plågad för min hudfärg. Däremot har jag blivit förföljd av andra skäl. Men det är en piss i havet – ursäkta uttrycket! – i sammanhanget. En stor man har gått ur tiden, men hans livsverk var otroligt gott och värdefullt.
_______________________
Jag fick ta över ett uppdrag i morse som jag kände mig väldigt tveksam till om jag skulle fixa. Men jag hanterade det och ”löste” det och det i sig blev jag väldigt glad och stolt över. Självkänslan är inte på topp och det är väldigt lätt att knuffa omkull mig just nu. I vissa fall känner jag att jag till och med har blivit… undfallande. Jaa, jag är en annan Toffla än den jag var för fyra, snart fem år sen när livet kraschade.
Medan två finska flaggor vajade i vinden i morse, med en svensk dito emellan sig, kom jag till jobbet och kände stolthet. Stolthet för att det faktiskt finns en bit finne i mig. Och idag är det Finlands självständighetsdag. Kvartsfinnen i Tofflan sjöng de inledande stroferna på Maamme, Finlands nationalsång, för arbetskamraterna i morse. Fast på svenska. Och det var bara två kollegor här just då.
Två finska flaggor och en svensk. Min arbetsplats uppmärksammar Finlands självständighetsdag idag.
Och det jobb jag gjorde under förmiddagen renderade i en glad och tacksam projektledare. En person som var så nöjd att h*n till och med tog i hand och tackade innan hon gick nu på eftermiddagen. Sånt värmer ett fruset Toffelhjärta enormt.
Om en stund ska jag nu rulla hemåt i ovädret. Kära Fästmön jobbar helg och jag ska passa på att köpa lite julklappar till henne och slå in lite klappar. Jag borde också gå ett varv med dammsugaren, men det prioriterar jag inte just nu – om jag får välja. Kvällarna den här veckan har gått åt till alltför mycket dåligt mående. A-kassan och Arbetsförmedlingen har ju inte precis gjort tillvaron ljusare. Jag känner att Anna inte har fått den uppmärksamhet hon förtjänar. Men i helgen har vi åtminstone kvällarna tillsammans och på söndag blir det julbord på Odinsborg, som sagt.
Det var så rörigt i veckan att jag totalt missade det första avsnittet av nya säsongen av Morden i Sandhamn på TV4. Ska försöka se avsnittet på TV4Play under morgondagen, efter att jag har skjutsat Anna till jobbet. Och ja. Jag gör det så gärna, jag avstår sovmorgon för att se till att min älskling slipper halka och frysa medan morgonen är kolsvart. Det skulle aldrig falla Anna in att kräva, än mindre be om detta. Det är mitteget val. Jag tror att det kallas kärlek.
Vi ses kanske i kväll – Inshallah – om Gud vill. Ha en skön helg!
En numera rätt tjock (tant) propagandaminister som sett bättre år. Bitsk och elak och hård mot de hårda, men from som ett lamm mot de snälla. Älskar sin Anna gränslöst, kopiöst, sanslöst, men tveklöst.
Du får gärna citera mig, men ange källa. Bilder från bloggen får du INTE knycka. Den här bloggen är avslutad. Vill du kontakta mig ändå eller köpa en bild? Skriv en kommentar vid det inlägget så kontaktar jag dig!
Om du ser annonser här mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry!
Här kan du läsa en årsrapport om den här bloggen.
https://tofflan.wordpress.com/2015/annual-report/
(Du får kopiera URL:en och klistra in i adressfältet på din webbläsare.)
Vill du ha utförligare statistik, mejla mig på
tofflan(snabel-a)home.se
Den här gången hittade den rätt – inbjudan till Anna Nilsson Spets nästa bokrelease. I afton hamnade den upp i inkorgen. Det ska bli extra roligt att försöka ta sig till Enköping i novembermörkret nästa vecka. Inte för att jag gillar att köra när det är kolsvart ute, men vad gör man inte för att få träffa 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - en tragisk komedi 