Skräpdag med tumsprickor

Ett grinigt inlägg.

---

 

Sprickor i tummen av allt hållande? Nja, jag har en spricka vardera i båda tummarna och en ska ju bara hålla vänstertummen för att få tur.

Det har varit en bedrövlig dag idag. Jag sov kanske tre timmar i natt och det är alldeles för lite. Det gjorde mig trött, illamående och känslosam. Huvudet är tungt och har värkt lite svagt hela dan. Jag har hållit tummen (som synes här intill är den lite sliten och har en ond spricka) för en vän och mig själv – vi skulle få var sina Besked

före påsk. 

Och 

före påsk 

det är idag, det. I morgon inleds påsken med skärtorsdagen. Min vän fick tyvärr ett negativt besked och jag fick inget alls. För min väns del gäller det att ta nya tag alt. fortsätta på nuvarande jobb alt. bli lyxhustru.

För min del gäller det att bita ihop och ta nya tag och ladda inför det stora skämtets dag, den 1 april, när jag ska börja tampas med Arbetsförmedlingen och a-kassan igen. Men jag har också nåt spännande att se fram emot efter påsk. Det gäller bara att inte ge upp innan dess. Jag kämpar och kämpar och kämpar och som så ofta har jag haft ett underbart och gott stöd av NK* idag igen. Vi intog finlunch i restaurangen. Därefter drog NK mig runt kvarteret och de tårar jag hade fällt under förmiddagen och lunchen torkade.

Under förmiddagen fortsatte jag att finputsa på det som ligger i mina mappar. Vidare hade vi ett avstämningsmöte med chefen. Eftermiddagen ägnade jag åt att med bultande huvud kämpa med en hemsk text. Det värsta är att texten är viktig och högprioriterad och ska vara färdig innan jag slutar. Vidare kommer det synpunkter även från GD och dessa ska läggas in. NK och jag har därför bokat in ett överlämningsmöte på tisdag. Det blir nämligen till NK jag får överlämna, sa chefen idag. Själv ska h*n ta påsklov.

Som det här på bilden var min dag.

Sammanfattningsvis har det varit en riktig skräpdag, men om jag ska säga nåt bra är det att jag får två (2) löner den här månaden. Den ena ska jag sätta undan till nästa månad, för då får jag ingen lön alls.

I kväll blir det naturligtvis När livet vänder klockan 20 i SvT2, följt av lite lättsammare spänning i form av Maria Wern klockan 21 på TV4. Om jag nu kan hålla mig vaken… Igår köpte jag TV-tidningen och den läste jag i natt när jag inte kunde sova. Påskhelgen blir ingen större TV-helg för min del, men Det mest förbjudna om Kerstin Thorvall ska jag definitivt se. Nää, i påsk ska jag läsa böcker, äta sill och ägg och dricka snaps och påsköl. Det kanske var dumt av mig att välja ensamheten i år. Samtidigt behöver jag tid att återhämta mig och samla krafter. Helt ensam blir jag inte, för mot slutet av helgen kommer Fästmön hit. Dessutom har jag både en mamma och goda vänner jag kan ringa till om det skulle kännas alltför ensamt.

Vad har DU för dig påsk??? Skriv några rader i en kommentar och berätta! Jag tycker att det är en dålig ursäkt att säga att det är så svårt att kommentera från mobilen, nämligen. Twitter, däremot, har jag inte saknat ett dugg under dan och jag funderar fortfarande på att lägga kontot på is.

*NK = Närmaste Kollegan

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Test: Vad kan du om 1950-talet?

Ett inlägg om ett test.

---

 

Tofflan som man från 1958.

Eftersom jag ägnar mig åt tämligen seriösa saker som att bli utfrågad lämnar jag här till dig ett litet test igen. Detta trots att ingen vågade sig på att berätta om sitt resultat på nörd-testet häromdan. Hum…

Det här gången handlar det om 1950-talet. Trots att jag är född på äldre stenåldern var jag faktiskt inte född på 1950-talet. Eh ja… Det förklarar kanske att jag bara fick fyra rätt av tio. Bäst svarade jag på politiska frågor. Hur gick det för dig? Gör testet och skriv gärna i en kommentar nedan hur det gick för dig.

Med språng till testet om 1950-talet!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hur det ska bli

Ett funderande inlägg.

---

 

Månen kanske får mina ord framöver.

Inte vet jag hur det ska bli i framtiden, men det jag funderar mycket över just nu är den här bloggen. Den har på sätt och vis blivit mitt jobb, mitt oavlönade jobb (förutom sex texter på åtta månader som jag har fått betalt för att skriva). Varje dag lämnar jag ut mina känslor och tankar om mig själv och sånt som intresserar mig.

Återkopplingen blir bara mindre och mindre. Jag ser att människor läser, men se kommentera… Jag har fått höra att det är svårt att kommentera av olika skäl. Konstigt då att det är lättare att kommentera i ANDRA sociala medier… Hum…

Vanligen lämnar nån ett avtryck i kommentarsfältet till det senast skrivna inlägget. Texter, som jag har skrivit samma dag, med ett större djup innehållsmässigt, som är bättre skrivna och som jag har lagt ner mycket tid på (jaga källor, länkningar etc), lämnas okommenterade. Sen finns det läsare som åtminstone klickar på gillaknappen. Jag får känslan av att den knappen används av somliga för att visa sig själv snarare än sin uppskattning.

Avtryck, dock inte av nån gillaknapp…

En del säger till mig att jag skriver så mycket att de inte kan läsa och kommentera allt för det har de inte tid med. Dessutom är de inte intresserade av allt jag skriver. När jag själv kollar in andras bloggar skummar jag igenom nya inlägg som jag inte har läst. Därefter läser jag – och kommenterar oftast – de inlägg som engagerar mig på nåt sätt (jag blir intresserad av ämnet eller personerna som nämns, jag blir glad, rörd, arg, irriterad…. Ibland använder jag gillaknappen, men för det mesta i kombination med en kommentar. (Jag är nämligen inte slö.)

Nej, jag vill inte ha några dåliga ursäkter. Det är inte det jag är ute efter. Jag funderar högt. Hur det ska bli. Jag skriver fortfarande mest för min egen skull, så att jag ska komma ihåg vad jag har gjort med dagarna. Det finns skäl till det som jag inte har skrivit om här. Men det klart att engagemang från läsarna spelar roll för lusten att skriva – jag skulle ljuga om jag påstod annat. Samtidigt känner jag ingen glädje att skriva längre. Det är mera nåt jag måste göra för att få ur mig alla tankar och ord som det inte finns nån att dela med. På bloggen visar jag upp en social sida av mig själv, med massor av aktiviteter och umgänge med människor. Det är ingen falsk verklighet. Men detta visar inte hela verkligheten. För största delen av tiden är jag ensam och hemma.

Tyck inte synd om mig, för det vill jag inte! Som jag skriver ovan funderar jag högt. Jag har tänkt på vad jag ska göra när utrymmet här på bloggen tar slut. Men fasen så sakta sanden i timglaset rinner ner… Kanske är det bra. Kanske ger det mig tid att tänka över hur jag verkligen vill göra. Eller också är det bara skönt att det rinner på, jag kan låtsas som att allt är som vanligt och sen… en dag… tar det bara slut. Precis som livet.

Några bitar av mitt favoritgodis – lyxsockerbitar, orange sega råttor och hallon- och lakritsskallar blev min helgs lyx.

Möjligen fortsätter jag skriva på en privat blogg dit ingen har tillträde. Det är så en sån som jag hanterar att jag inte har fasta och dagliga sociala kontakter. Visst, jag har familj och vänner. De flesta av dem jobbar om dagarna. Och ska det göras nåt som har med socialt umgänge att göra är det ofta behäftat med en kostnad. Jag måste hålla lite hårdare i mina kronor nu. Jo, jag unnade mig lite gott att äta och dricka i helgen i form av lördagsgodis, två starköl, god mat och två glas rött. Maten hade köpt i somras för halva priset. Tokerian är toppen på det viset att de säljer ut kalkon, kycklingfärs och sånt med kort datum till väldigt rabatterade priser! Godiset och ölen var lyx, vinet är hemtrampat och har stått färdigt för upptappning i ett par, tre års tid nu.

Varför berättar jag så detaljerat? Det är som om jag vill förklara mig. Visa att verkligheten kanske är större än orden. Jag vill inte höra att jag lever över mina tillgångar och såna saker – den taggen sitter djupt. Däremot blir jag sporrad av att försöka leva så snålt – men ändå rikt mentalt! – det bara går de flesta av mina dagar. Då kan jag lyxa nån enstaka gång.

Men hur det ska bli med bloggandet vet jag inte än. Och nu ska jag ta en bloggrunda för det orkade jag inte göra igår.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Lösenordsskyddad: Bara för dig med personligt lösen: Bryt och krymp!

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Read Full Post »

Toffel-Trams: En ska bort

Ett fototramsigt inlägg, lite med anledning av föregående inlägg om ”gilla”.

---

 

Idag la jag ut en kollagebild på Instagram. Det var väl inget märkvärdigt, men jag skrev följande:

Vad ska bort – förutom jokern i mitten – och varför?

Bilden fick sex stycken hjärtan, det vill säga gillades av sex personer. Men ingen svarade på min fråga. Av detta lär jag mig att mottagarna av informationen inte är så intresserad av text. Så jag gör ett nytt försök här på bloggen, med dig bloggläsare. Ser DU vad som ska bort och varför då???

Vad ska bort – förutom jokern i mitten???

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En gungande värld

Ett gungande inlägg.

---

 

Min tillvaro är i gungning. sen över sex år tillbaka. Men den här gunghästen gjorde min morfar till mig för snart ett halvsekel sen…

Jordklotet snurrar och min värld är, som bekant, i gungning. Den har varit så i över sex års tid. Jag försöker tänka positivt, inte ge upp, ta nya tag. Det är svårt vissa dar. Den som inte har varit här kan aldrig förstå. Inte trodde jag, till exempel, för sju år sen att jag skulle glädja mig åt en tredjedel. Men det gör jag idag. Det går, den är välkommen och jag kan släppa lite oro och fokusera på Det Väsentliga.

I fredags gav min mobil ifrån sig ett knorr, inte mer. Strax därpå upptäckte jag att det stod att jag hade missat ett samtal. Jag gick till datorn för att kolla upp uppringaren och fann då ett mejl där nån berättade att h*n hade ringt mig utan att lyckas få kontakt. Hum… ett knorr på mobilen, är det att ringa utan att få kontakt? Jag provade att ringa, men fick inget svar. Jag besvarade mejlet – och fick inget svar. Men jag skrev att jag var tillgänglig måndag eftermiddag. Igår på måndagsförmiddagen ringde uppringaren igen. Jag stod i soprummet och vaktis smög omkring där och var lite nyfikis, tror jag. Jag sa som det var, att jag var på väg till ett möte (för det var jag, efter att jag hade slängt soporna!) och kunde vi höras under eftermiddagen. Uppringaren kunde då inte ringa tillbaka själv på grund av sin tjänstgöringsgrad, men skulle be en kollega. Gissa hur många som ringde igår eftermiddag? Just det: ingen. Mitt förslag till Sveriges regering är därför att låta småbarnsföräldrar som vill få vara hemma med sina små och för detta få ersättning motsvarande a-kassa. Låt i stället dem som går på a-kassa få jobba och få lön för det. Hur svårt kan det vara att göra alla nöjda?

Lax med fetaostpesto och ris samt ett glas kallt och torrt chardonnay blev gårdagens middag. Notera hur många vidriga morotsslantar jag tog till mig och faktiskt åt upp. Modig!

Vissa irritationsmoment till trots blev gårdagens eftermiddag och kväll lättnadens stunder. Trots att inga problem är lösta egentligen, är en tung börda lyft från mina axlar. Medan Fästmön var iväg ett par timmar på eftermiddagen för att delta i ett möte på jobbet, satt jag och läste och bara njöt. Till kvällen lagade jag lax i ugn med fetapesto och vi firade med var sitt glas vitt till maten. Jag har ingen aning om ifall det var det billiga vinet eller det lite dyrare vi drack. Båda är torra chardonnayviner och det vi drack var gott till firren och det var det viktigaste!

Kvällen igår tillbringades vid datorer och över en och annan bok. Och så kollade vi en timme på TV4:s Svenska fall för FBI, trots att jag tycker att det är lågvattenmärke på det programmet. I kväll ska vi kolla första semifinalen i Eurovision Song Contest 2o015. Om vi orkar. Den börjar klockan 21 och håller på i två timmar. Somliga ska upp tidigt i morgon bitti för att jobba igen. Den som inte pallar kan annars läsa vad Jerry tycker och tror – han brukar ha rätt – i alla fall i Eurovision Song Contest-sammanhang…

Himlen var alldeles blå i morse, men det var kallt.

Det är en blåsig och kall majdag idag. Det var soligt, men bara sex grader i morse när jag skjutsade Anna till jobbet. Jag ska ge mig ut igen, men inte förrän senare. Först ska jag ägna mig åt en del hushållsarbete och lite telefoni samt skriva rent en lista. Efter lunch har jag en dejt med vaktis som kommer hit för att försöka få bort stoppet i mitt badrum, nåt jag har kämpat och misslyckats med på egen hand. Mitt liv är inte mer spännande än så, men det är helt OK, för jag lever i alla fall.

 

Vad händer i DITT liv just idag??? Varför inte skriva några rader och berätta i en kommentar? Det skulle göra mig glad.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Döskalleträff och fullt pådrag

Ett ösigt inlägg.

---

 

Denna ska läsas och omskrivas!

Det är så där ibland. Att allt liksom händer på en gång. Man kan säga att det har varit en sån dag. Papper som skulle skyfflas IRL och digitalt fixade jag under förmiddagen medan jag laddade för viktiga saker. Under tiden trillade en spännande prosadikt in för läsning och recension. Det är lite mycket nu, så jag kan inte säga exakt när den kommer. Tills vidare får du nöja dig med att beskåda det skitsnygga omslaget, signerat Peter Bergting. Själv har jag gläppat i häftet och läst lite grann. Med blyertspenna, förstås.

Det väntade samtalet kom en minut före utsatt tid och varade en halvtimme. Flera frågetecken rätades ut och så blev det ett och annat utropstecken. Men att utbrista

Hurra!

är alldeles för tidigt än. Eller på sätt och vis enades vi om ett smärre

Tjolahopp!

i alla fall – vilket faller under kategorin

Alltid något, bättre än inget.

Eftersom ingen har undrat vad det handlar om behåller jag det för mig själv och de närmast sörjande.

På träff med döskallar.

På eftermiddagen for jag iväg på döskalleträff. Det har inte ett skit att göra med den Döskallelista som finns i den här bloggens huvud, vilket jag är synnerligen glad för! Två timmar försvann hur snabbt som helst och jag hann med ett par ärenden dessutom. Fortsättning ska följa i ett sällskap utökat av såväl mopsar som människor.

I morgon kommer älskade Fästmön. Jag hinner inte städa innan dess, så jag hoppas att hon inte är lika känslig för damm som jag är. Min näsa har kliat otroligt idag. Kanske är det alldeles förfärligt dammigt här. Men när jag googlade på det kom jag fram till att det betyder att pengar är på väg. Näsan kliade MYCKET idag, för övrigt.

En liten tur bland de bloggar jag följer hinner jag nog med innan en vän ringer. Och sen är det ju dags för mina antikviterade grå celler att jobba klockan 20.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tofflan undrade: Hur många adventsljusstakar med levande ljus använder du?

Ett redovisande inlägg.

---

 

Nu har vi firat alla fyra adventsdagarna i år och tänt ljus. Men Tofflan är ju nyfiken av sig och undrade hur många adventsljusstakar med levande ljus du använder.

Så här fördelade sig de 19 inkomna svaren:

47 procent (nio personer) svarade: En enda. Det räcker. 

32 procent (sex personer) svarade: Ingen.

21 procent (fyra personer) svarade: Två – en i köket och en vardagsrummet. 

Ingen svarade: Tre eller fler. Det är ju så vackert!

Stort TACK till dig som tog dig tid i julstressen att klicka ett svar! Jag hoppas att du kollar in den nya frågan, som vanligt här intill i högerspalten, under rubriken Tofflan undrar…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Service, ingen service och en riktig soppa

Ett trumpet inlägg, men glatt i änden.

---

 

Min föresats var att skriva ett positivt inlägg nu på eftermiddagen. Men det kan man ju ge sig den på att det inte blir. Fast lite ändå. Mot slutet. Ett antal ärenden skulle avverkas i city. Bland annat tog jag en tripp till Arbetsförmedlingen för att fixa biljetter till fredagens evenemang. Jag hade tur idag, för jag fick bra service – även om jag undrade hur arbetsförmedlaren kunde förväxla ett datum för ett klockslag… Nåja, för mycket ska man väl inte förvänta sig, man kan bli glatt överraskad.

Värre var det för kvinnan före mig i nummerlappskön. Hon var fem (5) minuter sen till sitt möte. Genomsvettig bad hon om ursäkt och på stapplande svenska försökte hon förklara att bussen hade varit försenad. Ingen nåd. Ingen nåd! Hon fick inte träffa sin handläggare. I stället fick hon köa för att få en ny tid – om två veckor, först, råkade jag höra. Empati, hört talas om det? Vad hände med den akademiska kvarten som annars är så vanligt förekommande här i universitetsstan? Och hur hade handläggaren på fem minuter lyckats både boka och ta emot en ny kund? Man undrar…

På väg till nästa ärende passerade jag Pensionsmyndighetens servicekontor. Jag tänkte att jag åtminstone skulle hinna boka en tid för ett möte. Det var dessutom så fiffigt att Pensionsmyndigheten, Försäkringskassan och Skatteverket hade detta kontor tillsammans. Jag tänkte att det var ju toppen, man kanske har frågor som tangerar alla tre myndigheter. Vilken bra idé och vilken toppenservice! Tänkte jag, som sagt.

När jag köat en liten stund kom jag fram till en kvinna bakom en disk. Jag sa:

Jag skulle vilja boka en tid för ett personligt möte.

Du skulle nog aldrig ha kunnat gissa att jag faktiskt fick det här svaret, som gjorde att alla mina tankar kring toppen och service kraschade:

Det går inte, för dom vill helst inte det.

Min haka föll ner på bröstet.

[…] dom vill helst inte det…

Eh… Ett servicekontor som inte vill ge service – vad är det för mening med det??? 

Jag förblev stum och kvinnan stirrade på min haka. Antagligen blev hon nervös för att jag var tyst för hon la till:

Men en videokonferens går bra.

Då fann jag mig och svarade, medan jag vände kvinnan ryggen och stegade ut:

Tack så mycket. Tack så mycket för ingenting.

Sen gick jag till kyrkan för att mina svarta tankar skulle bli lite ljusare.

Det är bra att Gud är kärlek när jag är arg.

Några tankar och böner samt ett toalettbesök senare fann jag mig inhandla ett par böcker för tillsammans en guldpeng. Ja, för jag hade dessutom hunnit träffa en föreföredetta kollega, morsat och blivit avsnäst (h*n hade bråttom, så h*n är förlåten). Nån tröst skulle jag väl ha!  En av böckerna ska ha Uppsalaanknytning, den andra är en debutroman.

Syndafallet av Ruth Rendell och Älskade du av Barbara Voors.

Strax därpå fick jag en hård kram och trevligt sällskap under en timme. Människor lever så spännande liv, tycker jag som för det mesta sitter här hemma och ugglar! Till orden intog jag en helt ljuvlig tomatsoppa. Inte nån burksoppa, utan hemgjord, och så två brödskivor, Bregott, vatten, kaffe och liten chokladbit – för 60 kronor. Dessutom kom personal med brickan till bordet. Där snackar vi service! Och var i stan får man en lunch för det priset??? Svar: Ingenstans – mig veterligen!

Dagens lunch för 60 kronor.

Ytterligare några ärenden och ett möte senare anlände jag till hemmets trygga vrå. Helt slut av dagens alla intryck, upptäckte jag ett kuvert i min postbox. Fylld av bävan tog jag upp det till lägenheten. Skulle det innehålla nåt dödsfarligt virus? Eller avföring, kanske? Det skulle ju passa bra till den här skitbloggaren, eller hur..?

Vad kunde det vara i kuvertet?

Jag klämde och kände lite på kuvertet. Det var bulligt och lite mjukt. Med all säkerhet bajs, alltså. Men nej! Det var godaste vännen Rippe som fyllde på mitt förråd med nånting jag nyligen har försnillat! Tusen, tusen tack – inklusive för bonusprylen!!!

Och jag som gick och väntade på ytterligare en bok för recension får kanske rolig post i morgon också tack vare detta! All well that ends well. Men se Pensionsmyndigheten, den står inte högt i mina tankar längre. Varför ha servicekontor som inte ger service??? Beats me…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Stelopererat

Ett stelt inlägg.

---

 

Den Lille Hantverkaren/Hjälpsamme Herrn (==> jag) har varit framme igen. Denna gång var det Fästmöns brillor som skulle hantverkas. I fredags lyckades hon nämligen tappa den ena skalmen. Ett par brillor med bara en räv skalm bakom örat gör att man inte ser klok ut, på ren svenska, när man har brillorna på sig. Brillorna sitter på sniskan och det ser bara dumt ut. Därför ville jag… hjälpa till.

Utrustad med superlim gick jag till attack igår. En liten metallpigg fick lim på sig och trycktes in i ett hål i skalmen. Därefter fick glasögonen ligga och vila och limmet torka.

Stelopererade brillor.

 

Joru, torka var ordet… Ingen av oss kan nu böja skalmen. Ett par glasögon med en icke böjbar skalm fungerar inte så bra att ha i fickan på jobbuniformen. Fast det klart… Med lite våld går skalmen säkert att böja – och då går den förstås sönder igen…

Man kan säga att jag lyckades med en sak i alla fall: att steloperera Annas glasögon…

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »