Stjärnorna på Slottet 2015: Stefan Sauks dag

Ett inlägg om en TV-serie.

---

 

Lördagskvällar innebär Stjärnorna på Slottet, i alla fall i kväll och nästa lördag. Sen är det slut för den här gången. I afton var det Stefan Sauks dag. Stefan Sauk… en skådespelare jag sett i rollen som Guillous Hamilton. Min känsla kring Stefan Sauk var att han är… lite reserverad. Stefan Sauk själv slog huvudet på spiken riktigt hårt vid ett tillfälle i kvällens program när han sa:

Det finns så mycket förutfattade meningar om mig!

Stefan Sauk var fjärde stjärna den här säsongen.

Stefan Sauk berättade om sin uppväxt som ensambarn med skilda föräldrar. Att det dröjde innan han fick sin första bästa vän var en överraskning, liksom hans engagemang i ett visst land i Afrika. Och när han pratade om dottern Lova… Då lyste hela karln…

Det var onekligen en fartfylld dag för stjärnorna, men den började med yoga och slutade med Malaika vid lägerelden. Saker och ting inte riktigt som det var tänkt, av olika skäl. Det var nästan lite synd om Stefan Sauk. Men faktum är att det inte gjorde så mycket. Det blev en riktigt bra dag, även om jag definitivt hade tackat nej till middagen.

Toffelomdömet blir det högsta.

Nästa gång är det Marika Lagercrantz dag.

Här kan du läsa om…

Claire Wikholms dag

Morgan Allings dag

Amanda Ooms dag

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sex jobbmyter

Ett inlägg om jobb och myter.

---

 

Här är Fästmöns och min påbörjade 100-lista. Den har egentligen inget alls med inläggets lista att göra, även om arbete är grunden till mycket i tillvaron…

Jag får då och då ett väldigt bra nyhetsbrev i min inbox – det från Proffice. Just detta nyhetsbrev tycker jag är lysande, för det tar upp saker kring jobbsökeri som jag är intresserad av. Allt i nyhetsbrevet är inte relevant och intressant för mig förstås, men jag hittar alltid en godbit. Häromdan såg jag en spännande artikel om jobbmyter som en inte ska gå på. Den läste jag med intresse! Här kommer några reflektioner.

Att det finns en del myter om arbetslivet vet vi som har jobbat ett tag. Forbes, en amerikansk tidskrift som är känd för sina listor över miljardärer och företag, har också tagit fram en lista över myter kring arbetslivet. Det handlar om sex myter som forskning har motbevisat.

1. Åtta timmars arbetsdag leder till högre produktivitet
   Nja, det är faktiskt så att kortare arbetsdagar gör anställda mer produktiva. Det finns undersökningar som visar att de som tar 17 minuters paus för varje 52 minuter de arbetar får mest gjort under en arbetsdag. Går jag till mig själv och det jag gör idag kan jag tycka att 17 minuters rast per 52 arbetade minuter låter lite mycket. MEN… det jag gör kräver ofta koncentration och efter ett tag blir jag trött och tappar koncentrationen och gör fel. Då brukar jag faktiskt ta en mikropaus och gå och hämta vatten, gå och kasta vatteneller bara springa runt i nån korridor ett par minuter. Det funkar!
2. Pengar är bästa motivationen
   Nej, forskningen är entydig: högre lön gör dig inte lyckligare. Jag är nöjd bara jag får arbeta och får en lön jag kan leva på. Det är inte nåt mål för mig att vara högavlönad igen, för jag vet att jag kan klara mig på en tredjedel av vad jag har i lön idag – även om det var tufft. För mig är intressanta arbetsuppgifter och snälla kollegor viktigare. Och en lyhörd chef!
3. Kasta dig in i nya uppdrag och ge allt från start för att lyckas
   Det här är ganska vanligt. Och ja. När en kommer till en ny arbetsplats vill en ju visa att en kan, att en är kompetent. Men det är inte fel att stanna upp, reflektera och fråga… Lite ödmjukhet, alltså.
4. Högpresterare blir bra ledare
   Jorå, visst är det skillnad på chefer och ledare – alla är inte både och. En chef som inte kan konsten att motivera sina medarbetare lär få ta emot uppsägningar. Här håller jag helt med!
5. Distansarbete ger sämre engagemang
   Många företag tror att anställda producerar mindre på distans, men forskning motbevisar detta. Dessutom visar forskningen att de anställda blir mer engagerade. Jag tycker att distansarbete är OK när en har hög arbetsbelastning eller behöver sitta mycket koncentrerat med nåt. Men jag vet också många som sätter i system att distansarbeta fredagar och måndagar… Ibland måste en vara på jobba även dessa dar…
6. Gör vad du älskar så behöver du aldrig jobba mer
   Forskning visar att det inte blir nån skillnad i vad du presterar vare sig du älskar vad du gör eller tvärtom. Däremot sägs den som tänker osjälviskt – vad kan jag göra för att andra människor ska uppskatta det? – göra skillnad.

Här kan du läsa hela listan hos Forbes. Och sen får du gärna skriva om dina tankar kring detta i en kommentar!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hot, förtal, hat och lite ork

Ett funderande inlägg.

---

 

Idag läste jag i lokalblaskan att Knivsta kommun har gjort en polisanmälan. Detta efter att kommunen var en av huvudaktörerna i TV-programmet Uppdrag granskning och därefter har fått ta emot hot och personangrepp. Att hota nån är verkligen inte OK, men enligt polisen behöver kommunen inte vidta några säkerhetsåtgärder. Jag undrar om en kommuns anmälan om hot kan bli allmänt åtal. När en privatperson förtalas och anser sig hotad får privatpersonen driva det hela själv, trots att det sägs ha blivit enklare genom en lagändring förra året:

Att uttrycka sin mening borde vara OK. Men när meningen innebär att en till exempel ska slå (ihjäl) nån eller dess familj är det inte OK. Då handlar det inte om yttrandefrihet utan om hot. Lika lite OK är det att sprida förtal i sociala medier om att nån har blivit av med jobb på grund av till exempel missbruk när detta inte är sant. Se texten ovan!

Men hot… En kommun är ju inte en sak. Det är inte en sak som får ta emot hotfulla mejl med mera utan människor. Det är INTE OK, nånsin. Att det ska vara så svårt att diskutera sakfrågor utan att det spårar ur.

Orka läsa, men inte orka skriva.

Om jag lägger det på en lägre nivå… Häromdan skrev jag ett inlägg i vilket jag funderade över saker och ting och hur jag ska göra. Jag skrev bland annat att utrymmet på den här bloggen håller på att ta slut, att engagemang och återkoppling från läsare är minimalt och att jag undrade varför det kommenteras mindre på bloggen än i andra sociala medier, det är ju liksom inte svårare. Så gott som alla som kommenterade det inlägget kom med en ursäkt varför just de inte kommenterar så ofta (längre). Det var inte alls det jag var ute efter, jag ville veta mer exakt VARFÖR. Tar en sig tid och ork att läsa ett blogginlägg, finns det alltså ingen ork kvar efteråt till att skriva en mening i en kommentar. Det är så jag tolkar det hela nu.

Om jag själv hade svarat på en sån fråga hade jag nog skrivit att jag bara kommenterar sånt jag tycker är intressant, har en åsikt om eller bara för att jag vill peppa skribenten eller säga hej. Men det är jag. Jag är inte andra människor. Sen hade jag nog dessutom skrivit i kommentaren att jag inte har ork eller tid att läsa exakt alla inlägg. För mig blir det konstig matematik när människor har tid att läsa en massa, men ingen tid över för att skriva en mening. Det går inte ihop i min hjärna. Men nu struntar jag i detta och kommentarsfunktionen förblir avstängd. Eventuellt släpper jag på den vid inlägg om böcker och recensioner. Då tar jag bort eventuella kommentar som kommer in och som inte handlar om det specifika inlägget eller boken.

Här ska inga troll gödas.

I olika medier, sociala som andra, debatteras just nu Julia Caesar. Ja, inte det gamla rivjärnet till skådespelerska utan en 70-årig kvinna, en före detta journalist som av Expressen namnges och även sägs vara

[…] en av hatsajternas flitigaste och mest lästa skribenter […]

Atonbladet tycker att det är rätt att Expressen har avslöjat vem som döljer sig bakom Julia Caesar. Personligen har jag inte läst nåt av det Julia Caesar har skrivit. Jag skummade alldeles nyss några rader och på ren svenska tycker jag att det är dynga. Om en har så många viktiga (<== ironi) åsikter en vill skrika ut tycker jag att en kan göra det under sitt eget namn. OK, jag kallar själv mig Tofflan på den här bloggen. Men det är ju knappast nån hemlighet hur jag ser ut och vad jag heter, det kan ju vem som helst som orkar läsa (!) och kolla runt på bloggen se. Dessutom är det här ingen hatsajt. Det är en blogg som är på väg att ta slut och vars ägare inte kan låta bli att undra lite ändå vem somliga ska ge sig på och förfölja och förtala när jag tystnar.

Slutligen vill jag tacka L och I för att ni frågade mig hur jag mår trots att ni själva båda två är svårt sjuka och E, för att du orkade läsa och kom med bra förslag.

Rosor till er som vågade svara och som orkade läsa.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Hur det ska bli

Ett funderande inlägg.

---

 

Månen kanske får mina ord framöver.

Inte vet jag hur det ska bli i framtiden, men det jag funderar mycket över just nu är den här bloggen. Den har på sätt och vis blivit mitt jobb, mitt oavlönade jobb (förutom sex texter på åtta månader som jag har fått betalt för att skriva). Varje dag lämnar jag ut mina känslor och tankar om mig själv och sånt som intresserar mig.

Återkopplingen blir bara mindre och mindre. Jag ser att människor läser, men se kommentera… Jag har fått höra att det är svårt att kommentera av olika skäl. Konstigt då att det är lättare att kommentera i ANDRA sociala medier… Hum…

Vanligen lämnar nån ett avtryck i kommentarsfältet till det senast skrivna inlägget. Texter, som jag har skrivit samma dag, med ett större djup innehållsmässigt, som är bättre skrivna och som jag har lagt ner mycket tid på (jaga källor, länkningar etc), lämnas okommenterade. Sen finns det läsare som åtminstone klickar på gillaknappen. Jag får känslan av att den knappen används av somliga för att visa sig själv snarare än sin uppskattning.

Avtryck, dock inte av nån gillaknapp…

En del säger till mig att jag skriver så mycket att de inte kan läsa och kommentera allt för det har de inte tid med. Dessutom är de inte intresserade av allt jag skriver. När jag själv kollar in andras bloggar skummar jag igenom nya inlägg som jag inte har läst. Därefter läser jag – och kommenterar oftast – de inlägg som engagerar mig på nåt sätt (jag blir intresserad av ämnet eller personerna som nämns, jag blir glad, rörd, arg, irriterad…. Ibland använder jag gillaknappen, men för det mesta i kombination med en kommentar. (Jag är nämligen inte slö.)

Nej, jag vill inte ha några dåliga ursäkter. Det är inte det jag är ute efter. Jag funderar högt. Hur det ska bli. Jag skriver fortfarande mest för min egen skull, så att jag ska komma ihåg vad jag har gjort med dagarna. Det finns skäl till det som jag inte har skrivit om här. Men det klart att engagemang från läsarna spelar roll för lusten att skriva – jag skulle ljuga om jag påstod annat. Samtidigt känner jag ingen glädje att skriva längre. Det är mera nåt jag måste göra för att få ur mig alla tankar och ord som det inte finns nån att dela med. På bloggen visar jag upp en social sida av mig själv, med massor av aktiviteter och umgänge med människor. Det är ingen falsk verklighet. Men detta visar inte hela verkligheten. För största delen av tiden är jag ensam och hemma.

Tyck inte synd om mig, för det vill jag inte! Som jag skriver ovan funderar jag högt. Jag har tänkt på vad jag ska göra när utrymmet här på bloggen tar slut. Men fasen så sakta sanden i timglaset rinner ner… Kanske är det bra. Kanske ger det mig tid att tänka över hur jag verkligen vill göra. Eller också är det bara skönt att det rinner på, jag kan låtsas som att allt är som vanligt och sen… en dag… tar det bara slut. Precis som livet.

Några bitar av mitt favoritgodis – lyxsockerbitar, orange sega råttor och hallon- och lakritsskallar blev min helgs lyx.

Möjligen fortsätter jag skriva på en privat blogg dit ingen har tillträde. Det är så en sån som jag hanterar att jag inte har fasta och dagliga sociala kontakter. Visst, jag har familj och vänner. De flesta av dem jobbar om dagarna. Och ska det göras nåt som har med socialt umgänge att göra är det ofta behäftat med en kostnad. Jag måste hålla lite hårdare i mina kronor nu. Jo, jag unnade mig lite gott att äta och dricka i helgen i form av lördagsgodis, två starköl, god mat och två glas rött. Maten hade köpt i somras för halva priset. Tokerian är toppen på det viset att de säljer ut kalkon, kycklingfärs och sånt med kort datum till väldigt rabatterade priser! Godiset och ölen var lyx, vinet är hemtrampat och har stått färdigt för upptappning i ett par, tre års tid nu.

Varför berättar jag så detaljerat? Det är som om jag vill förklara mig. Visa att verkligheten kanske är större än orden. Jag vill inte höra att jag lever över mina tillgångar och såna saker – den taggen sitter djupt. Däremot blir jag sporrad av att försöka leva så snålt – men ändå rikt mentalt! – det bara går de flesta av mina dagar. Då kan jag lyxa nån enstaka gång.

Men hur det ska bli med bloggandet vet jag inte än. Och nu ska jag ta en bloggrunda för det orkade jag inte göra igår.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Så långa ska dina webbgrejor vara!

Ett inlägg om längden på prylar i sociala medier.

---

 

Häromdan läste jag en intressant text som jag hittade hos Sveriges Kommunikatörer om hur långa olika saker – texter, filmer, ljudfiler etc – ska vara i sociala medier. Om syftet är att nå och få många läsare/tittare/lyssnare finns nämligen inte bara bästa tider för publicering utan självklart också optimala längder på materialet. (Sen kan man ju ha andra syften med sina webbgrejor!) Bakom tankarna kring längderna står Buffer, ett socialt medieverktyg.

Detta är några av ideallängderna, enligt Buffer:

• Twitter. Mellan 17 och 100 tecken. Tweets som är kortare än 100 tecken blir till 17 procent mer lästa än längre tweets.
• Facebook. 40 tecken. Poster med 40 tecken får 86 procent högre engagemang än poster med fler tecken.
• Hashtaggar. Sex tecken. Använd inte specialtecken, undvik slang och börja inte med siffror.
• URL:er. Åtta tecken. Lite i kortaste laget, tycker jag, men gissar att http:// och www inte räknas.
• Bloggrubriker. Sex ord är viktigast (notera särskrivningen!) – de tre första och de tre sista. Det är nämligen dessa som blir lästa.
• LinkedIn. 25 ord är ett bra riktmärke i dina texter. Håll dig till mellan 16 och 25 ord om du vänder dig till företag och mellan 21 och 25 ord till kunder. Dessa texter får nämligen flest delningar.
• Blogg. En bloggtexts ideala längd är 1 600 ord. Maj gadd, det är många ord, det… Men av alla lästa inlägg är 74 procent kortare än tre minuter långa och 96 procent under sex minuter.
• YouTube. De flesta filmer är korta. Cirka tre minuter är en bra längd.
• Poddar. Meddellängden på poddar är runt 22 minuter. Studier visar att studenter tappar intresset efter mellan 15 och 20 minuters föreläsning. Det kan vara ett bra riktmärke!

The internet is Zoo. Bilden är lånad från Buffer.

Det här inlägget är inte ens 300 ord långt. Det blir nog inte läst, dårå, om man ska tro Buffer. Samtidigt, betänk att Buffers siffror gäller amerikanska sociala medier och dito texter!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Pronto med Pronto

Ett färdigt inlägg.

---

 

Pronto är italienska och betyder färdig. Färdig är jag också med Pronto, en digital kommunikationsbyrå med en massa snygga anställda. (Inget fel i det!) Runt midsommar ställde jag upp på en kampanj anordnad av Pronto. Det var andra och sista gången för min del.

Mitt första samarbete med Pronto skedde emellertid redan i november 2012. Eftersom jag är bokmal nappade jag på ett uppdrag som gick ut på att läsa en då nyutkommen bok, Rekordvinnaren av Pieter Tham. Jag blev lovad

[…] en mer spännande läsupplevelse genom att på ett lustfyllt sätt knyta samma fiktion och verklighet. […]

och jag skulle få

[…] en specialutgåva anpassad för dig och kommer att få möjlighet att uppleva hur det skulle kunna vara att själv vara huvudperson […]

För att få boken och den därtill hörande upplevelsen skulle jag naturligtvis blogga om boken. Boken handlade om en man som vinner mycket pengar på en lott och hur detta förändrar hans liv. Några dar efter att jag hade läst ut boken kom ett brev med snigelpost till mig med liknande innehåll som mannen i boken hade fått. Kuvertet innehöll dessutom en Trisslott. Redan där föll liksom hela kampanjen platt: brevet med lotten kom till mig alldeles försent. Jag var helt uppe i en ANNAN bok vid det laget. Nä, det funkar liksom inte med den här typen av utskick eftersom vi ju faktiskt alla läser olika snabbt. Boken fick för övrigt medelbetyg av mig (och då var jag snäll) och den fick ingen större uppmärksamhet nånstans i media eller så.

I början av sommaren fick jag ett nytt erbjudande av Pronto. Eftersom även det handlade om böcker beslutade jag mig för att nappa. Nån ersättning var det aldrig tal om precis som förra gången, ordet

volontär 

var vanligt förekommande i mejlen från Pronto. Däremot stod det också

[…] Som tack för sitt engagemang som volontär kan man få en fribiljett till Augustgalan. Som bloggare får man även en officiell &#8221badge&#8221 att märka sin blogg med. […]

Orden

[…] kan man få […]

visade sig betyda att alla bloggare deltog i en utlottning av en (?) biljett. (Hade Pronto tillstånd för lotteriverksamhet?)

Jag deltog i kampanjen Bokvalet genom att blogga om den. Främsta skälet var att jag tyckte att det lät som allt annat än lika villkor att digitala böcker har högre moms än andra böcker. Det tycker jag fortfarande, för övrigt. Ett annat skäl var naturligtvis den hägrande biljetten till Augustgalan. Jag fattade inte först att

[…] kan man få […]

betydde just det jag skrev ovan, att man som en av många (?) deltog i en utlottning av en (?) biljett.

Nä. Jag fick förstås inte den där biljetten. Och ja. Det är delvis därför jag skriver detta inlägg – jag är en dålig förlorare. Men… jag vill också lyfta fram hur viktigt det är att man tar reda på saker och ting innan man lovar att jobba gratis åt andra med till exempel marknadsföring.

För i Bokvalets fall visade det sig inte bara handla om nån liten orättvis moms. Det handlar om lagstiftning och EU-regler och om att digitala böcker ses som tjänster av EU och inte som varor. DETTA hade varit bra att få veta i förhand av kampanjarrangören. Eftersom jag spred kampanjen i alla sociala medier där jag har konton fick jag nämligen ta ett antal diskussioner också. Och blotta min okunnighet. Jag borde ha läst på innan jag bloggade. Jag borde kanske också ha fått bättre underlag…

Vidare fick media (traditionell) underlag före kampanjstarten, medan vi bloggare (social media) fick underlaget samma dag som kampanjen startade. Lika villkor? Nä, inte särskilt. Nån tidsplan såg jag inte röken av. Det fanns heller inte preciserat i uppdraget när jag skulle blogga och i vilka ytterligare kanaler jag skulle puffa för kampanjen.

Som jag såg var DN först med en artikel om Bokvalet. Därefter kom vi bloggare. Det twittrades lite samma dag och nån dag efteråt. Sen hände ingenting. Eller i vart fall såg inte jag nåt mer om kampanjen Bokvalet. Med en tidsplan där Pronto hade preciserat när bloggarna – eller ett visst antal – skulle ut med sina texter – hade kampanjen fått större genomslagskraft. Vidare borde Pronto ha kollat av med bloggarna vilka andra kanaler de skulle använda, hur och när och kanske på så vis varit med och styrt. Nu fick kampanjen hyfsad uppmärksamhet i ett par dar. Och sen blev det tyst.

Eller??? Blev det tyst? Som medhjälpare i den här kampanjen hade jag önskat – förutom en biljett till Augustgalan – en redovisning hur det gick. Det enda jag fick var en inbjudan till ett evenemang i Stockholm, ett kampanjkalas. Den inbjudan kom ett par (2) dar före festen, vilket gjorde att jag inte kunde delta.

Nä, vet du… Nu är det pronto med Pronto för min del! För övrigt har jag fortfarande inte vunnit nån storvinst på Triss och jag har inte heller läst en enda digital bok. Jag håller mig till de gamla hederliga pappersböckerna. Och Augustgalan kan jag följa på webben, säkerligen, det gjorde jag förra året.

Från och med nu gäller för min del

1. inget gratisjobbande
2. ta reda på alla fakta och se till att få underlag innan jag tackar ja till medverkan i marknadsföring
3. fortsätta skriva på bloggen om varor och tjänster som jag själv tycker är bra och har provat

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En rädd flicka, starka karameller och en gul cape

Ett inlägg om det som står i rubriken – och lite Pride, också.

---

 

Det blev en tur ut till Himlen. Men bara en kort, en. Där är så mycket folk och bilar och djur just nu att jag inte riktigt får plats. Känner jag. Det var nog snäppet värre för den unga (?) flickan/mamman som anlände idag och som strax därefter blev separerad från sin lilla dotter som skulle annorstädes. Efter att ha gått och letat en stund efter sitt barn hoppade mamman in bakom Fästmöns böcker. Jag pratar alltså om katten som kom till Anna idag. Ingela, som jag tycker att den ska heta. Men vad vet jag. Jag är ingen kattmänniska, jag är en hundmänniska. Det glädjer mig i vart fall att Ingela katten gillar litteratur.

Det var Agatha Christie som skrev det i Mannen i brunt, men det passar på mig som… har respekt för katter… Det vill säga är rädd för dem.

Karameller gillar jag däremot. Jag hittade en ask Barkleys cinnamon mints som jag snodde. Anna tyckte att karamellerna var för starka, jag gillade dem. Kanske styrkan mattats något eftersom bäst före-datumet var juni 2014..? I vart fall hamnade asken i min ficka. Den tackar jag för!

Kanelmintkarameller, starka, men goda!

Regnet kom så småningom. Jag har ingen regnjacka, så Anna kom till undsättning. Ja, det är inte så att jag behöver regnkläder just nu, men snart ska jag mordvandra i Nora. Det är inte roligt om man blir jättedränkt ifall det vräker ner, men en regncape i kombo med det megastora paraplyet jag har i bilen borde räcka. Jag bara undrar hur Anna kunde låta mig få en gul regncape. Det är ju hennes älsklingsfärg och jag tänker att hon kanske hade velat behålla capen för egen del…

Anna gav mig en gul regncape. Den och det megastora paraplyet jag har i bilen räcker förhoppningsvis om det ösregnar i Nora.

Vad har hänt här utanför sen jag skrev senast? Det är tur det finns mer välinformerade piipöl än jag ute i rymden. Hur skulle jag annars få veta att en gammal skolbekanting ska ordna SD-pride eller att ett av mina klokare X har gift sig? (Den senare var till och med så klok att hon gifte sig med nån annan än mig.) Den förre önskar jag ett misslyckande, den senare ett varmt lycka till.

För övrigt noterar jag även i TV-tidningen att det är dags för Pride. Då visar SvT ett regnbågsprogram om dan. Samtliga tycks vara minst tre år gamla dokumentärer som går i repris för miljonte gången. Dåligt, SvT! Och var är ert HBTQ-engagemang alla de andra 51 veckorna om året???

Nåja… Jag ska i vart fall se säsongens sista Morden i Midsomer i kväll. Men först lite middag. Det är blir körv igen, av kycklingsort, förstås.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Test: Är du en Homo Digitalis?

Ett testande inlägg.

---

 

En orkar inte med så mycket datoriserande när det är så här varmt. (Nåja, undantag finns ==> pekar på mig själv). Men ett litet test kanske en orkar fylla i..? Genom att svara på ett antal frågor kan du få veta hur digital du är.

>>> Till testet med språng!

Att jag är homo visste jag sen tidigare, men nu har jag, tack vare det här testet, också fått veta att jag är Homo Digitalis, det vill säga…

Du följer den digitala utvecklingen med stort intresse, filtrerar dina Instagramfoton och dina kollegor kallar dig IT-tjej/kille. Du bär på din laptop fram och tillbaka mellan hemmet och jobbet, du använder din mobiltelefon för i princip allt och tipsar gärna om nya appar. Snart borde ditt digitala engagemang också göra skillnad i plånboken.

Tofflan = Homo Digitalis

Vem blev DU??? Skriv gärna några rader och berätta, men tänk på att det kan ta ett tag, typ en halv dag, innan du får resultatet via e-post från Berghs School of Communication!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Varför svarar inte folk och fä… eh, företag..?

Ett inlägg om nåt som irriterar mig.

Nu är jag irriterad igen och det är ingen bra känsla! Tar och skriver av mig, så vet jag att det lättar.

Föremålet, nej föremålen, för min irritation är folk, fä och företag som inte svarar. Svarar på frågor, till exempel, eller ansökningar. Mest irriterande är det när folk själva har initierat en dialog, jag svarar med en följdfråga eller en kommentar och sen… Bara tystnad. Beror den på att man inte kan eller inte förstår? Beror den på att man inte vill? Beror den på brist på hyfs? Eller VAD???

Vad beror det på???

Vi är så jäkla tillgängliga idag! Och vi som söker jobb tar till och med mobilen med oss in på toa. Ifall att… Men varför svarar en del inte när vi är i en dialog per sms, Twitter, mejl etc? Detta får mig att undra hur man agerar i en IRL-dialog. Tystnar man bara och glor då, eller? Går man därifrån? Snacka om att man skulle uppfattas som konstig då…

Det är direkt ohyfsat att inte svara och det är min bestämda åsikt. Därför har jag som policy, både privat och i yrkeslivet, att alltid svara.

1. Ett privat exempel: jag svarar på alla publicerade kommentarer på bloggen.
2. Ett exempel ur mitt förra yrkesliv: jag svarade på alla mejl där svar behövdes eller begärdes. (Sen kanske jag svarade fel ibland, men DET är en annan historia!..)

När man söker jobb får man numera ofta ett autosvar via e-post. I alla fall i två fall av tre. I det tredje fallet får man gissa om ansökan gått fram. Eller kanske skicka den igen. Möjligen ringa, men märkligt nog är det inte alltid en platsannons har ett namn och ett telefonnummer till nån som kan lämna mer information! Är företag rädda för sökande, undrar man då?

Kommunikation är svårt.

Nä… Kommunikation är inte lätt. Jag vet, jag har jobbat med det i typ 25 år. Men jag trodde i min enfald att människor svarade på tilltal fortfarande – även om det sker via andra kanaler än det talade ordet. Och jag trodde, i samma enfald, att företag visade respekt för den tid och det engagemang till exempel de sökande till en tjänst ändå lägger ner – genom att svara

Tack för din ansökan!

eller nåt i den stilen. Autosvar är ganska trist, men bättre än inget.

Och när man sen inte får jobbet tycks samma autosvar vara inkopplat, med den variationen att man byter ut förnamn i inledningen. Däremot svarar man aldrig på såna mejl om Förnamnet hör av sig och ber om återkoppling, till exempel. Hur ska en sökande då kunna bli bättre – både vad gäller att skriva ansökningar och genom att förkovra sig inom nånting man saknade eftersom man inte fick jobbet?

Nån mer än jag som irriterar sig på uteblivna svar i en dialog? Kränkande tystnad? Vavavavaavava???

Livet är kort. 

Read Full Post »

Anna Lindh 1957 – 2003

Ett inlägg om en dokumentärfilm.

Rubriken till det här inlägget är kort och gott också titeln på Tom Alandhs dokumentär. Anna Lindh 1957 – 2003 gick på SvT igår kväll. Jag spelade in på DVD:n och Fästmön och jag tittade senare på kvällen.

En ung Anna Lindh. (Bilden är lånad från SvT:s webbplats.)

I princip är det samma upplägg som TV4:s dokumentär om Anna Lindh. Det är kollegor och politiker som berättar om sina upplevelser av denna engagerade och glada kvinna. Men Tom Alandh inleder och avslutar med Anna Lindhs pappa Staffan, konstnär. Det gör den här filmen så mycket mer känslosam än TV4:s. Anna Lindhs pappa är väldigt ensam, upplever jag. Han har inte bara förlorat sin äldsta dotter, han är också änkling. Och dessutom kan han inte måla längre eftersom sinnena inte är tillräckligt skarpa.

Annas syster och söner har avböjt att vara med. Det har jag full förståelse för! Det har bara gått tio år. Men det gjorde mig lite varmare om hjärtat att få veta att Annas syster är den som har gett systersönerna ett nytt hem.

Tom Alandhs film är dubbelt så lång som den på TV4. Här får vi följa Annas karriär, från det tidiga engagemanget i dagsaktuella frågor redan under grundskolan. Anna Lindh gick med i SSU redan som trettonåring – trots att minimiåldern där är 15. Dessutom blev hon snart ordförande i Enköpingsföreningen. Sen gick ju karriären spikrakt uppåt, som vi vet, till dess att hon blev mördad.

Bitvis känner jag att filmen är lite lång. Men jag tror att det är Tom Alandhs sätt att lära känna den person han skildrar. För märkligt nog har han aldrig träffat Anna Lindh i livet. Som vanligt lyckas emellertid Tom Alandh göra ett bra och trovärdigt porträtt. Bland annat därför att han vågar toucha sånt kring Anna Lindh som inte var så himla glatt och lyckligt också. Men mest rörande i den här filmen är, som sagt, pappa Staffans sorg.

Så klart får den här filmen högsta Toffelbetyg! (Och jag är INTE socialdemokrat, bara så du vet!)

Livet är kort. Vissas liv är alldeles för korta.

Read Full Post »