Tacksam i solen

Ett tacksamt och soligt inlägg.

---

 

Jag är så tacksam! Det finns inget annat ord som sammanfattar det jag känner just nu. Solen värmer så där lagom mycket och från och med måndag tillhör jag åter igen de arbetandes skara. Jag ska få göra rätt för mig. Jag ska få tillhöra ett gäng på en arbetsplats igen. Jag ska få lön (en bra sån, dessutom). Varje vardagsmorgon ska jag traska ut till bilen och åka till jobbet. Det jag känner inför allt detta är… så stort… Men ordet TACKSAMHET är nog det som sammanfattar känslorna bäst.

Samtidigt vet jag hur skört livet är och hur snabbt saker och ting kan förändras. Jag säger inte att varje stund av de senaste sju åren har varit svår – jag har fått många fina och goda erfarenheter också. Men det jag var med om i januari 2009 önskar jag ingen. Det har förändrat mig på många sätt. En bestående förändring är att jag aldrig tar nåt eller nån det minsta för givet/n längre. Ändå känner jag mig idag som att jag befinner mig i solen, fast ändå på rätt sida av säkerhetsnätet.

Tacksamhet och sol känner jag på rätt sida om säkerhetsnätet snart. (Nätet sitter på Fästmöns balle*.)

Torsdagskvällen blev lugn. Jag laddar för jobbstarten på måndag, naturligtvis, men nu har jag nog fixat det mesta som jag behöver få klart innan dess. Därför packade jag upp min present från yngsta bonusdottern och gladdes åt att det var ett glas med lock och sugrör matchande det Anna fick. Till våra glas fick vi också en stor behållare/tank där vi kan ha till exempel isvatten, saft eller kanske bål. En burk med lock är inte heller dumt att ha nu när det är balleväder** och en kanske sitter i solen med en pilsner. Men igår kväll, när det började blåsa lite senare, gjorde jag hett Tobleronekaffe och tog med mig ut på ballen. Till det mumsade jag på kakorna som sagda bonusdotter också bakat. Måste säga att jag är imponerad av kakbaket – kakorna var jättegoda! Och presenten till mig och Anna alldeles för dyr… Tacksamhet!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Jag är i alla fall fin och nyklippt i håret…

I natt sov jag lite bättre, men jag har svårt att komma till ro. Det är så mycket spännande som händer just nu och tankarna vill liksom aldrig sluta snurra. Det är mest bra tankar, dessutom. Det har varit lite brist på såna.

I morse sov jag ända till 7.30. Alarmet var ställt till åtta, för jag hade tid för klippning klockan tio. Kalufsen hade växt bra mycket sen sist och jag var tacksam att det gick att flytta den ursprungliga klipptiden närmare – från tisdag till fredag. Och nä. Nån skönhet är jag INTE, men M gör mig i alla fall fin i håret. Därför bjuckar jag på en selfie där jag faktiskt inte gör nån större grimas utan mest är mig själv. Mest… stel… (Det är skitsvårt att fota sig själv, ju!) Notera också att jag inte är iklädd tjockis-svart utan clown-rött. VAD HAR HÄNT???

Efter att ha pladdrat konstant med M gick jag för att ta bussen hem – bara för att se den passera mitt framför näsan. Då tog jag ett snabbt beslut att traska över Kungsgatan till Sandys för att ladda batterierna med en kaffe och nånting till idag. Det blev deras übergoda cappuccino och en ENORM bit morotskaka – enda sättet för mig att få i mig morötter som är så nyttiga… Givetvis laddade jag mobilbatteriet också i deras smarta laddstation. Önskar att fler kaféer och matställen tog efter detta!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Medan jag mätt och go’ väntade på bussen sammanfattade jag för mig själv hur mycket och var det byggs här i Uppsala. Det senaste året – eller egentligen åreN! – har jag varit ytterst sällan på stan. Inte är det kul att gå på stan om en inte har varken ärenden eller pengar?! Redan på vägen in till stan har det smällts upp flera nya hus. Jag undrar vilka som bor där, för är det hyreslägenheter är hyrorna säkert lika enorma som morotskakan fast i negativ bemärkelse; är det bostadsrätter är insatserna motsvarande höga. Vem har råd, liksom??? När en lever på a-kassa lär en sig att få pengarna att räcka till – UTAN att skaffa lån och plastkort. Sånt är en nämligen utestängd från när en inte har en lön. Nu har jag lärt mig leva på nästan ingenting. De månader jag fick 800 kronor över på ersättningen från a-kassan efter att alla räkningar var betalda var riktiga LYXMÅNADER. Notera att existensminimum, exklusive boendekostnad, var 4 675 kronor förra året för en ensamstående vuxen. En sån som jag hade aldrig heller fått en hyreslägenhet. Ingen hyresvärd, inte ens en kommunal som vi får nu från och med nästa månad (det har vi inte haft på en 20, 30 år, tror jag), vill ha hyresgäster utan inkomster.

Det här huset på Vaksalagatan har funnits i cirka tio år, men känns ändå ganska nytt.

Morotskakan var verkligen enorm så jag tog en annan buss än min vanliga hem bara för att få promenera en bit, cirka tio minuter. Magen blev väldigt förvånad och vet inte riktigt hur den ska förhålla sig. Jag har sagt till den att den får lugna sig och att det inte blir nåt mer att äta förrän senare i kväll. Då tänkte jag grilla lax och göra sås på rödlök, rom och crème fraiche.

Hemma i New Village noterade att nån gök från Halmstad har ringt två gånger på min fasta telefon. Eftersom namnet bakom numret tycks vara skyddat är det inget jag ringer upp. Det är så många företag som låtsas ha privatnummer som ringer. Dessutom är jag inte längre tvungen att svara på ALLA samtal eftersom de kan komma från presumtiva arbetsgivare. I stället sprättade jag ett brev med snigelposten från min nya arbetsgivare med en inbjudan till ett informationsmöte för nyanställda i slutet av maj. Jag nästan grät när jag läste det – av glädje. Och tacksamhet!  

Vidare blev jag mycket glad för det fina vykortet från Sister of Pain, du vet hon med skyddsänglarna. Det var ett perfekt kort att skicka till en bokmal som jag, men jag blev också så glad över de fina orden på kortets baksida. Tänk att det finns såna fina människor som en bara har träffat i cyberspace… Alla är uppenbarligen inte troll eller galna… Tacksamhet!

Detta bildspel kräver JavaScript.

I morse när jag vaknade var det första jag såg ett av hyllplanen med olästa böcker. Redan då kände jag en sån där ilning av sol i sinne och tacksamhet. Tänk så mycket spännande jag lär få vara med om framöver – såväl i fiktiva världar som i verkliga livet… TACK ALLA som inte har sett mig som en loser!

Mycket spännande väntar i såväl fiktiva världar som i det verkliga livet.

*balle = balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Asiatiskt, flygande tefat och däckad

Ett inlägg om vänner och bilar. Och träd!

---

 

Jag hann fota ett vackert träd innan solen gick ner igår. Detta siktades på Kungsgatan i Uppsala.

Tiden gick så fort igår kväll när jag träffade vännen Agneta för att äta asiatiskt. Eller kinesisk buffé, för att förtydliga. Min vän hade fyllt år för ett tag sen och eftersom det är välkänt att gamla tanter ibland glömmer att stänga av spisplattor och sånt ville jag se till att hon fick lite mat utan fara för sig själv och grannarna. Hon fick äta med bestick sen hon deklarerat att hon inte är utvecklingsbar vad gäller ätpinnar. Nej, en kan inte lära gamla hundar sitta, alltid. (Jag retas kärvänligt med min vän! Hon är inte mer vimsig i kolan än att hon klådde mig i vår senaste Wordfeudmatch. Hmpfff…) Agneta och jag har jobbat ihop och det var så roligt att få kontakt igen för ett par, tre år sen. Ibland är sociala medier bra. Jag är glad för vår vänskap, men känner att det blir ett visst tomrum om det skulle bli så som min vän hoppas att det blir i framtiden. Fast jag förstår hennes önskemål. Hade jag varit i samma läge, så… Nåja, Wordfeud kan helt klart spelas även i framtiden, om än på distans. Lite passande (?) fick jag följande ”meddelande” i min lyckokaka:

Passande meddelande..?

Tiden gick som sagt extra fort igår kväll. När mitt armbandsur visade 20 tyckte jag att det var lite lagom att bryta upp. Dels ville vi båda se Bron klockan 21, dels skulle jag upp extra tidigt för att åka till verkstan med min bil. Det var ju bara det att jag hade ställt om alla mina klockor till normaltid/vintertid – utom mitt armbandsur…

Ett flygande tefat..? Jag kände mig i alla fall som ett UFO, men min jääättelååånga lånebil var som ett flygande tefat. (Ingen logik i detta, men du fattar nog.)

I morse fick jag gå upp en halvtimme tidigare än vanligt – fast ändå en halvtimme senare. Ja, sommartid blev ju normaltid. Clark Kent* och jag for för hans årliga hälsoundersökning** och så skulle han bli vinterskodd***. Jag åkte från Bil 3:an med ett flygande tefat… Jaa, i morse fick jag sannerligen bjuda på min själv som dum blondin. Vid bokningen av servicen hade jag bett om en lånebil, specifikt en med manuell växel och inte automat. Jorå, jag fick en jääättelååång Avensis med sex växlar. Och startknapp och automatisk handbroms och en massa andra nymodigheter. Dum blondin… jo, jag blev som ett UFO när jag satte mig i bilen. Och bilen var som ett flygande tefat det också, alltså. Nä, bilar är inte längre mekaniska prylar utan datorer. Halvvägs över Dofternas bro insåg jag att jag hade glömt hur jag skulle göra för att stanna bilen – det fanns ju ingen nyckel att vrida om. Jag kom på svaret själv – det var samma knapp som vid start…

Arbetsdagen gick som den gick. Min närmaste kollega var tillbaka efter sin resa och det var kul att ses igen. Jag är förvånad över att jag så snabbt började gilla en annan människa, men det var nästan genast i det här fallet. Och en vecka utan glada och duktiga kollegan var lång och trist. På eftermiddagen hade kollegan genomgång med mig av saker som jag känner ligger lite utanför mitt kompetensområde. Men jag förväntas nog fixa detta och det bävar jag lite för. Det är tur att min kollega är en duktig pedagog!

Vid 7.30 lyckades ta den här bilden av ett vackert, höstligt pilträd vid jobbet. Sen hängde jag på en person med bättre passerkort än jag, så jag kunde jobba lite extra.

Genom seneftermiddagens bilköer körde jag den jääättelååånga lånebilen tillbaka till verkstan för att hämta min egen pärla. Slutnotan landade på 5 550 kronor – och då behöver jag ändå boka tid för ett rostskyddsarbete framöver. Det kostar ytterligare 750 kronor. Nu var det inte akut, men bör göras före besiktningen i maj. Så… jag får väl boka tid efter nästa lön så det blir gjort. Bye bye alla tusenlappar som blev över! Men tack för att ni fanns! Ni kommer till användning!

 

 

Nu känner jag mig rätt däckad. Min plånbok är betydligt lättare än i morse, för jag har ordnat parkering för ytterligare en månad vid jobbet. Det kostade 400 spänn. Sen tar det på en dålig Toffelrygg att kånka däck, men det känns mycket tryggt inför vintern med de nya däcken. I kväll ska jag läsa den sista av mina födelsedagsböcker – ja, jag hittade en till i min att läsa-hög! Och kanske ta en bloggrunda – det var längesen. Det är inte som förr, när jag tog minst en runda varje dag. Sen jag började jobba blir det inte oftare än en gång i veckan och bara besök hos bloggar vars innehåll verkligen intresserar mig.

I morgon ska jag handla efter jobbet. Min vän Elliot kommer på besök på onsdag kväll. I skåpet finns godsaker till honom, men jag tror inte hans mormor, som ju också följer med, äter hundgodis till kaffet…

En som vill cykla och handla är min vän Farid. Honom kan du se på bild i lokalblaskan här.

Vad har DU för dig då??? Om du har orkat läsa ända hit tycker jag att du ska lämna ett litet avtryck i form av en kommentar. 

*Clark Kent = min lille bilman, en söt liten Toyota Yaris
**årlig hälsounderökning = årlig bilservice
***vinterskodd = få på vinterdäcken

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Så går ytterligare en dag i våra liv och kommer aldrig mer igen

Ett inlägg om en torsdag i Metropolen Byhålan.

---

 

Idag har vi gått och gått och gått. Ja det vill säga, mamma ville åka bil upp till stan. Det är lika långt att gå från parkeringen i stan sen till de ställen vi skulle till som att gå hemifrån mamma till stan. Men nu fick hon bestämma och jag bara körde. Rollator i och ur min lilla bil i baksätet på golvet är inte omtyckt av min rygg. Men, som sagt, idag bestämde mamma.

En Doro Phone Easy 624 blev det, men mamma får den först på födelsedagen.

Det var så roligt att se hur mamma levde upp när hon fick gå i lite affärer och shoppa en del. Mitt huvudsyfte var ju att köpa en seniormobil till mamma i 80-årspresent från mig och Fästmön. Men jag ville ju att mamma skulle vara med i affären och titta själv, få lite demonstrerat. Vi hittade en till hyfsat pris. Mamma ville ha en röd och sen rollade hon iväg för att köpa smink. Jag ordnade köpet och säljaren flyttade över sim-kortet från gamla mobilen till nya. Tyvärr fanns ingen röd hemma, så det blev en svart. Mamma blev lite besviken, tror jag, men alternativet var att vänta nån vecka på att affären skulle få hem en i rätt färg – och då är ju jag inte kvar här. Hon ville INTE ha mobilen idag utan på lördag och på söndag ska vi försöka greja med den så att hon lär sig använda den – det vill säga ringa. När jag talade om för henne att den har en kamera också tror jag hon blev glatt överraskad.

Vi skulle lite kors och tvärs i centrum. När vi kom ut från apoteket hade regnet tilltagit. Vi styrde stegen mot stans bokhandel (äntligen!). Och som vi gick där och småpratade hörde jag nån som ropade ”hej!”. På mig?! Jag kunde knappt tro att det vara sant, men det var det. Jag har inte så många vänner kvar här i stan. FEM är dock den allra äldsta av dem och det var hon, sambon och yngste sonen som kom traskande nerför gatan jag har glömt namnet på, ropandes hälsningsfraser. Det var så roligt att få en pratstund.

I Skafferiet finns mycket smått och gott.

Inne på bokhandeln sen blev jag så glad när vi hittade hela fem böcker till mamma, varav fyra av hennes favoritförfattare Nora Roberts. Ytterligare en bok får mamma i ett paket på lördag också, så sen har hon en härlig att läsa-hög. För även om vi inte alls har samma litterära smak glädjer det mig att mamma läser böcker fortfarande och inte bara glor på TV.

Efter bokhandeln fick jag äran att bjuda min mamma på konditori i stan, Ubbes. Det finns två Ubbes i den här lilla stan, men jag måste nog säga att vi föredrar det som inte ligger i centrum. Fast trots allt var det skönt att få sitta ner en stund. EN klädaffär fick mamma med mig in i och det var ingen större upplevelse för nån av oss. Innan jag gick efter bilen slank vi in på Skafferiet. Mamma valde ut två ostar, ett hårt olivbröd och en burk fikonmarmelad som hon köpte för oss att festa på nån dag. Jag har testat Skafferiets ostar och chillilaktrits en gång tidigare och blev mycket imponerad. Så är du i Metropolen nån tisdag – lördag, rekommenderar jag dig varmt att försöka hitta Kungsgatan mitt emot Systemet – där ligger Skafferiet! OBS! Vissa tisdagar nu på sommaren kan det vara stängt!

Kycklingburgare och strips blev det för min del.

Mamma har varit mycket trött nu i kväll. Jag tror inte att hon har gått så här mycket på länge, knappt jag själv heller. Jag lagade mat lite senare, det vill säga åkte till en korvkiosk. Som du märker äter mamma och jag bara skräpmat, men jag vet att hon längtar efter pommes frites och pizza som hon aldrig äter annars – stället där hon hämtar sina matlådor har mer fokus på husmanskost.

Resten av kvällen har mamma glott på fyra vädersändningar (nej, inte väderspänningar!) och friidrott. Jag själv satt i bästefåtöljen och försökte läsa min bok på gång. Lite svårt med koncentrationen där när mobilen blippade och bloppade och mamma kommenterade det mesta i TV-rutan.

Även hos mamma har jag en bästefåtölj!

Jag är så glad att jag har en bästefåtölj hos min mamma. Stolen är handgjord till min farfars 40-årsdag den 18 februari 1940. Sen dess har den blivit omklädd några gånger. För tillfället är den klädd i guldgul sammet, men det har varit både röd och grön. Jag har emellertid noterat att det nog är dags för en omklädsel igen. Oavsett, det är en härlig och bekväm öronlappsfåtölj och jag lägger beslag på den när jag kommer till mamma på besök!

Medan jag satt där och läste, svarade på sms och spelade Wordfeud hörde en annan lokal vän (tänk, jag har bevisligen TVÅ vänner!) av sig. Och kan du tänka dig lite till – vi ska träffas inne i Metropolen i morgon, om jag hittar busscentralen och ta en fika! Mamma har lämnat 200 kronor till detta, dessutom. Lilla mor själv ska under tiden få sitt hår fixat av Tant Blå.

Jag har också funderat på en kommande, litterär utflykt med Anna, som kan bli verklighet tack vare herr Jonsson, som egentligen heter nånting helt annat. Plötsligt har jag saker att se fram emot och längta efter! Anna har ju dessutom bokat en helg, lördag – måndag, i Stockholm i augusti – en alldeles gratis hotellvistelse. Hon har tur som en tokig ibland!

Så går ytterligare en dag i våra liv och kommer aldrig mer igen…

Jag hoppas att DU hade en bra torsdag. Skriver du några rader i en kommentar nedan blir jag glad!

Läsning av min bok på gång. Rekommenderas!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En påse från Skafferiet

Ett delikat inlägg.

---

 

En påse från Skafferiet hade följt med FEM från Metropolen Byhålan till Uppsala.

Den däringa gamle kömpisen FEM jag har, ho ä allt bra snäller! (Ja, det där var östgötska och betyder ”den där knappt fem månader äldre väninnan FEM jag har är väldigt snäll”.) Innan hon lämnade Metropolen Byhålan hade hon inhandlat en påse delikatesser från ett ställe jag har lyckats missa – Skafferiet. Skafferiet ligger på Kungsgatan i Metropolen, väldigt nära där min mamma bor. Men så är det, Tofflan är uppenbarligen inte lika skarpögd som på äldre stenåldern när hon bodde på orten.

I Skafferiet saluförs ostar och delikatesser, precis som det står på påsen. När jag kikar på webbplatsen ser jag att det är ostar, choklad och lakrits som är huvudvarorna. Och nog var det sånt i påsen. FEM hade köpt en Saint Agurost, en sorts grönmögelost, samt en Brieost som var så mogen och fin att den nästan gick åt Camemberthållet i smaken. Vidare låg det två askar Black i påsen. Nej, det var inte Tommy Nilsson i dessa utan chokladöverdragen lakrits med chili. Starkt var det så det förslog, men annorlunda gott. Två bitar nöjde jag mig med, men jag lär knapra en och annan bit av det som blev över.

Som tillbehör medförde FEM tre sorters kex och gröna druvor. Eftersom hon dessutom hade bjudit på hemkörningspizza till middag kan jag meddela att det blev många kex över. Några får följa med tillbaka till Metropolen, medan andra stannar kvar här – tills de äts upp, förstås.

Jag sköljde ner detta smaskens med ett sista glas Amicone som jag ”klämde ur” flaskan, FEM höll sig till alkoholfri läsk. Alltihop var ljuvligt gott och jag vill verkligen TACKA FEM för detta! Dessutom ska jag definitivt besöka Skafferiet nästa gång jag är i Metropolen!

Här kommer några bilder på allt gott vi mumsade på under lördagskvällen:

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Klargörande om snorrkasar – i kombo med lustiga gatunamn

Ett rätt tramsigt inlägg.

För ett tag sen, när jag var ute på en av mina promenader, fotade jag en liten staty. Jag skrev att den föreställde vildsvin. Ja, det var vad jag tyckte när jag svischade förbi med lätta steg (nåja…)

Vildsvin som staty? Snyggt eller inte? Är det ens vildsvin???

Vännen Gunilla, som är en klarsynt prick, var inte imponerad. Hon skrev bland annat i en kommentar:

[…] Nog är våran visent vackrare är era svin, och inte har dom nån snorkas heller

Nää, dessa tu ovan har ingen snorrkas nån av dem. Och idag kom jag på varför… För det första är det inga vildsvin. Möjligen är det ena en gris. Det större djuret är emellertid… en kossa… ÄR DET NÅN SOM FATTAR NU VARFÖR JAG INTE JOBBAR KVAR PÅ SLU??? (Skämt åsido, jag hade först ett vikariat, sen en tidsbegränsad anställning.)

Visenten hos Gunilla har däremot en snorrkas. En rejäl snorrkas…

Här klappar Gunilla själv visentens rejäla snorrkas.

En annan rolig sak som jag redan visste, i och för sig, men som jag fotade idag, var min egen gata. Är det fler än jag som har det, tro???

Min egen gata.

Faktum är att jag ju till och med har en egen taxi plats (det ska nog vara taxiplats, men särskrivningsdjävulen har varit framme)…

En egen ”taxi plats” – vad det nu är. Troligen ska det stå ”taxiplats”.

Många gator här i Uppsala har författarnamn eller namn efter kända personer som bott eller verkat här på på nåt sätt. Jag själv bor på en gata uppkallad efter en diktare, Lars Wivillius. Han var lite av en orolig själ, enligt uppslagsverken. Reste land och rike kring, gifte sig rikt, skaffade många barn – och inte alltid med sina fruar. En av fruarna var förresten bara 16 bast när hon blev hans fru. Snudd på peddovarning, alltså.

Andra gator har namn efter till exempel kryddor, svampar, Nordiska länder för att nämna några. Sen har vi förstås vanliga gatunamn som Drottninggatan, Kungsgatan och Storgatan också.

Men det vi har och det jag kan ge mig den på att få andra städer har är en alldeles egen… Snorrevägen!!! Inte ligger den särskilt långt ifrån där jag bor, heller. Faktum är… att jag så gott som passerade den idag på min marsch! Nästa gång lovar jag att ta en bild! Tills vidare får du kika här.

Nyfiken som jag är undrar jag förstås om det finns några gator med lustiga namn där DU bor. Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta! Ju snuskigare desto roligare – förstås! Men slå Snorrevägen om du kan!!!

Livet är kort.

Read Full Post »

Vecka 14: Pommes frites och Shit!

Dags för veckans höjning – Pommes frites – respektive sänkning Shit! Det är inte svårare än så här:

Pommes frites

• Solen (den är varm, den tar bort all otäck snö, den gör livet grönt!)
• En strimma hopp (för den klentrogna)
• Fästmön (som är världens bästa pusslerska!)
• Eva Beckman (som är bästa programledaren i Babel!)
• Restskatt – på 109 kronor! 😀
• Alla snälla som håller tummar och tår i en eeevighet nu, kan tyckas! Men snälla, släpp inte taget än!!!
• Ett kommande sms-förbud samt påbud om handsfree till mobilen vid bilkörning (ÄNTLIGEN!)
• Annas nya mobil (som fungerar!!!)

Shit!

• Svininfluensavaccinet (som bland annat har gett barn narkolepsi. Informationen har varit urdålig och här i vårt län sköttes den av lokalblaskan när den verksamhet som egentligen var ansvarig vägrade ta sitt ansvar och upplysa allmänheten. Antagligen var man så upptagen med att vaccinera sig själv.)
• TV-serien Sjukhuset (Sjukstugan i Backens lilla skrytserie som fick hård JO-kritik mot sekretessen)
• Annas nya schema (som fortfarande innebär noll lediga vuxenhelger)
• Kungsgatan i rusningstrafik (det går inte att köra bil i den här stan)

Nej men vänta! Nu blev det ju fler bra saker än dåliga!!! Så bra! 😛

Read Full Post »

Antalet dödsfall i trafiken minskar – men inte här

Antalet dödsfall i trafiken i Sverige är rekordlågt. Men inte i Uppsala. Bara den senaste månaden har trafiken skördat fyra dödsoffer, enligt en artikel i dagens lokalblaska. Totalt i år har elva människor dött i trafikolyckor. Och ärligt talat är jag inte förvånad.

Jag är ju ute och kör med Clark Kent* så gott som varje dag. Förr i tiden hade jag och ett av mina x ett internt skämt om att Volvoägare inte har blinkers på sina bilar. Idag är skämtet förlegat – och x:et ett x – och det verkar som om i princip DE FLESTA inte har blinkers på sin bil. Bara det… Jag menar, i vissa lägen är det ju livsfarligt att inte känna till att bilen bredvid tänker svänga in mitt framför nosen på din bil.

Clark Kent får vara hemma och vila idag.

                                                                                                                                                           Ofta noterar jag också att de bilägare som HAR blinkers på sina bilar vanligen tvärbromsar först, påbörjar svängen och SEN blinkar. Hur smart är det???

Zebralagen, som innebär att vi bilister ska stanna vid övergångsställen FÖR FOTGÄNGARE (cyklister grensle över cykel som cyklar över övergångsställe är inte fotgängare), är nog bra, men övergångsställena är allt annat än säkra. Flera av dödsolyckorna i statistiken skedde just vid övergångsställen och det säger väl också en hel del om att man kanske måste komma på nån lösning på problemet. För om man som fotgängare använder ett övergångsställe borde man känna sig säker och inte hotad till livet. Jag skulle emellertid aldrig, som en del självmordskandidater, bara gå rakt ut i gatan på ett övergångsställe utan att se mig om. Jag menar, jag har ju inte nio liv och bilar är hårda medan min fetto-kropp är rätt mjuk. Vem skadar sig mest, liksom, om olyckan är framme? Så nog tycker jag att fotgängare också har ett visst ansvar.

Och bilbälten, de ska förstås vara PÅ när man kör bil. De ska inte liksom krängas på i farten. Bara det i sig är ju livsfarligt.

Mobilpratande bilförare är också en stor och farlig grupp. Jag kan ofta se att det är en mobilpratare som kör bilen framför mig eftersom den förs fram på ett vingligt sätt, okoncentrerat och med stora fartskillnader. Varför varför VARFÖR inte använda blåtand eller headset, det senare följer ju ofta med en ny mobil??? På så vis kan man ha båda händerna på ratten, vilket alltid är något.

Personligen blinkar jag ALLTID när jag svänger, även om jag befinner mig ensam på vägarna. Jag stannar FÖR DET MESTA för fotgängare vid övergångsställen, men ibland missar jag. Vad beror det på? Tja, det ÄR svårt att vara 100 procent uppmärksam HELA TIDEN. Jag gör mitt bästa, men en gång på 100 missar jag att stanna. Bältet är på hela tiden. Annars larmar Clark Kent genom en ilsken signal. Det gäller förare och passagerare i framsätet. Baksätespassagerarna får jag hålla koll på själv. Och så mobilen… Jag använder alltid blåtand. Då slipper jag också sladdar som kan trassla in sig i bältet och på andra sätt ta bort uppmärksamheten från min körning.

Med detta vill jag inte låta påskina att jag är nån ängel i trafiken. Fästmön säger att jag tvärtom är rätt arg och själv kategoriserar jag mig nästan som en 😈 bakom ratten. Men det handlar om att jag blir rädd, oftast. Rädd när mina medtrafikanter gör livsfarliga saker. Då spelar det ju ingen roll hur försiktig jag är.

Möjligen är jag fet som en liten kerub, men jag är inte nån ängel i trafiken…

                                                                                                                                              Vänsterpartiet i Uppsala kommun vill ta bort all trafik från Kungsgatan, en mycket trafikerad gata som går rakt genom stan. Men inte av trafiksäkerhetsskäl utan av miljöskäl… Nåja, miljön är ju också viktig. Sen funderar jag vart alla bilar tar vägen som MÅSTE in i stan. Kan de inte fara fram på stora Kungsgatan med alla sina bevakade övergångsställen, dessutom, så hittar de väl andra vägar. Mindre vägar genom stan. Är det bättre det?

Nej, vet du, idag tror jag att Anna och jag håller oss hemma. Vågar inte 17 ge sig ut och kanske bli en siffra i den dystra statistiken. En statistik som våra lokala kommunpolitiker tycks blunda för. DET gör mig också rädd.

                                                                                                                                                          PS Ett annat skäl till att vi stannar inne idag är för övrigt att det p*ssregnar och jag behöver städa i min lilla verklighet.

                                                                                                                                                       *Clark Kent = min lille bil

Read Full Post »