Det ÄR inte rättvist, livet

Ett inlägg om livet.

---

 

Ingen glass på bild, men väl solen bakom ett träd.

Det blev lite livat här i huset på eftermiddagen och då tyckte jag inte att det var så roligt att sitta på ballen*. Det är inte andras fel att jag har en liten familj som dessutom inte är särskild samlad eller att jag har goda, men få vänner, på viss distans. Men en känner sig extra ensam när en hör hur andra människor… underhåller gäster. Jag ringde därför lilla mamma och pratade en stund tills nånting inuti mig vände. Ja, jag har haft ont i magen idag, men efter… omvändelsen kändes magen helt OK. Mamma satt på sin balle och försökte göra som jag, läsa. Vi pratade en lång stund.

Solen var fortfarande kvar där ute, men jag orkade inte höra vuxna människor skrika när de pratar. Jag tog bilen till Gamla Uppsala och köpte en mjukglass.

Gamla Uppsala högar var fulla av klättrande folk, men här lyckades jag ta en bild utan störningsmoment.

 

Backsippa kvar uti backarna står…

Tyvärr kunde jag inte fota glassen eftersom Odinsborg, kafé och restaurang, hade slut på servetter!!! (Jag ville ju inte kladda ner mig.) Hur ett sånt ställe kan ha slut på servetter övergår mitt förstånd. Likaså undrar jag varför ingen i personalen – jag såg fyra personer – kunde ta sig till närmaste affär (tio minuter med cykel, fem med bil, 20 minuter med buss) och KÖPA ett jävla paket servetter. Därför får du glo på ett träd bakom vilket solen tittar fram, de tre högarna och en backsippa (nej, Agneta, jag har INTE plockat den, den är ju FRIDLYST!..)

Av nån anledning kom jag att tänka på min vän H när jag promenerade runt högarna efter att ha ätit glassen, fotat trädet, högarna och backsippan. Jag har en liten sak till H som jag tyvärr inte har hunnit lämna över än, så medan jag satte mig en stund på en bänk slängde jag iväg några rader i ett sms efter att ha beundrat Uppsalasilhuetten.

Uppsalasilhuetten med slottet och Domkyrkan.

Svaret dröjde en liten stund. Sen läste jag orden och blev så ledsen, så ledsen. Det är min väns födelsedag idag och natten till idag hade vännens mamma gått bort. Nä, livet ÄR inte rättvist. Hur kunde jag få en sån fin födelsedagspresent, medan min vän fick sorg? Och det spelar ingen roll att dödsfallet nog inte var helt oväntat, sorg efter en förälder är alltid en sorg. Och just som jag läste svaret från min vän och försökte tänka ut nåt vettigt att skriva tillbaka (utan brillor, dessutom) steg en drake till väders. Upp, upp, upp mot solen…

En drake steg till väders just som jag läste att min väns mamma hade gått bort.

Jag gick ner mot bilen och gjorde en avvikare hos Antikmannen med de två arga små tikarna. Behövde tömma min skalle på tankar om orättvisa. Beundrade en brosch i solskenet…

Broschen blev vackrare i solskenet.

Jag såg soldater som aldrig skulle dräpa nån. Då kändes det lite bättre inuti.

Soldater som aldrig dräper nån.

Innan jag for hem till ensamheten stannade jag och köpte med mig en vegetarisk pizza hem. Nej, jag veeet! Det är inte det bästa jag kan äta just nu, men det var det jag var sugen på. Och så smockade jag i mig pizzan i sällskap av Helgonet och en starköl på ballen. Jag är så tacksam att mitt liv är gott just nu, men jag blir ledsen när andra människor inte har det lika bra som jag. Det är inte rättvist, livet…

Pizzan var god och vegetarisk, men livet ÄR inte rättvist!

*ballen = balkongen

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Tacksam i solen

Ett tacksamt och soligt inlägg.

---

 

Jag är så tacksam! Det finns inget annat ord som sammanfattar det jag känner just nu. Solen värmer så där lagom mycket och från och med måndag tillhör jag åter igen de arbetandes skara. Jag ska få göra rätt för mig. Jag ska få tillhöra ett gäng på en arbetsplats igen. Jag ska få lön (en bra sån, dessutom). Varje vardagsmorgon ska jag traska ut till bilen och åka till jobbet. Det jag känner inför allt detta är… så stort… Men ordet TACKSAMHET är nog det som sammanfattar känslorna bäst.

Samtidigt vet jag hur skört livet är och hur snabbt saker och ting kan förändras. Jag säger inte att varje stund av de senaste sju åren har varit svår – jag har fått många fina och goda erfarenheter också. Men det jag var med om i januari 2009 önskar jag ingen. Det har förändrat mig på många sätt. En bestående förändring är att jag aldrig tar nåt eller nån det minsta för givet/n längre. Ändå känner jag mig idag som att jag befinner mig i solen, fast ändå på rätt sida av säkerhetsnätet.

Tacksamhet och sol känner jag på rätt sida om säkerhetsnätet snart. (Nätet sitter på Fästmöns balle*.)

Torsdagskvällen blev lugn. Jag laddar för jobbstarten på måndag, naturligtvis, men nu har jag nog fixat det mesta som jag behöver få klart innan dess. Därför packade jag upp min present från yngsta bonusdottern och gladdes åt att det var ett glas med lock och sugrör matchande det Anna fick. Till våra glas fick vi också en stor behållare/tank där vi kan ha till exempel isvatten, saft eller kanske bål. En burk med lock är inte heller dumt att ha nu när det är balleväder** och en kanske sitter i solen med en pilsner. Men igår kväll, när det började blåsa lite senare, gjorde jag hett Tobleronekaffe och tog med mig ut på ballen. Till det mumsade jag på kakorna som sagda bonusdotter också bakat. Måste säga att jag är imponerad av kakbaket – kakorna var jättegoda! Och presenten till mig och Anna alldeles för dyr… Tacksamhet!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Jag är i alla fall fin och nyklippt i håret…

I natt sov jag lite bättre, men jag har svårt att komma till ro. Det är så mycket spännande som händer just nu och tankarna vill liksom aldrig sluta snurra. Det är mest bra tankar, dessutom. Det har varit lite brist på såna.

I morse sov jag ända till 7.30. Alarmet var ställt till åtta, för jag hade tid för klippning klockan tio. Kalufsen hade växt bra mycket sen sist och jag var tacksam att det gick att flytta den ursprungliga klipptiden närmare – från tisdag till fredag. Och nä. Nån skönhet är jag INTE, men M gör mig i alla fall fin i håret. Därför bjuckar jag på en selfie där jag faktiskt inte gör nån större grimas utan mest är mig själv. Mest… stel… (Det är skitsvårt att fota sig själv, ju!) Notera också att jag inte är iklädd tjockis-svart utan clown-rött. VAD HAR HÄNT???

Efter att ha pladdrat konstant med M gick jag för att ta bussen hem – bara för att se den passera mitt framför näsan. Då tog jag ett snabbt beslut att traska över Kungsgatan till Sandys för att ladda batterierna med en kaffe och nånting till idag. Det blev deras übergoda cappuccino och en ENORM bit morotskaka – enda sättet för mig att få i mig morötter som är så nyttiga… Givetvis laddade jag mobilbatteriet också i deras smarta laddstation. Önskar att fler kaféer och matställen tog efter detta!!!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Medan jag mätt och go’ väntade på bussen sammanfattade jag för mig själv hur mycket och var det byggs här i Uppsala. Det senaste året – eller egentligen åreN! – har jag varit ytterst sällan på stan. Inte är det kul att gå på stan om en inte har varken ärenden eller pengar?! Redan på vägen in till stan har det smällts upp flera nya hus. Jag undrar vilka som bor där, för är det hyreslägenheter är hyrorna säkert lika enorma som morotskakan fast i negativ bemärkelse; är det bostadsrätter är insatserna motsvarande höga. Vem har råd, liksom??? När en lever på a-kassa lär en sig att få pengarna att räcka till – UTAN att skaffa lån och plastkort. Sånt är en nämligen utestängd från när en inte har en lön. Nu har jag lärt mig leva på nästan ingenting. De månader jag fick 800 kronor över på ersättningen från a-kassan efter att alla räkningar var betalda var riktiga LYXMÅNADER. Notera att existensminimum, exklusive boendekostnad, var 4 675 kronor förra året för en ensamstående vuxen. En sån som jag hade aldrig heller fått en hyreslägenhet. Ingen hyresvärd, inte ens en kommunal som vi får nu från och med nästa månad (det har vi inte haft på en 20, 30 år, tror jag), vill ha hyresgäster utan inkomster.

Det här huset på Vaksalagatan har funnits i cirka tio år, men känns ändå ganska nytt.

Morotskakan var verkligen enorm så jag tog en annan buss än min vanliga hem bara för att få promenera en bit, cirka tio minuter. Magen blev väldigt förvånad och vet inte riktigt hur den ska förhålla sig. Jag har sagt till den att den får lugna sig och att det inte blir nåt mer att äta förrän senare i kväll. Då tänkte jag grilla lax och göra sås på rödlök, rom och crème fraiche.

Hemma i New Village noterade att nån gök från Halmstad har ringt två gånger på min fasta telefon. Eftersom namnet bakom numret tycks vara skyddat är det inget jag ringer upp. Det är så många företag som låtsas ha privatnummer som ringer. Dessutom är jag inte längre tvungen att svara på ALLA samtal eftersom de kan komma från presumtiva arbetsgivare. I stället sprättade jag ett brev med snigelposten från min nya arbetsgivare med en inbjudan till ett informationsmöte för nyanställda i slutet av maj. Jag nästan grät när jag läste det – av glädje. Och tacksamhet!  

Vidare blev jag mycket glad för det fina vykortet från Sister of Pain, du vet hon med skyddsänglarna. Det var ett perfekt kort att skicka till en bokmal som jag, men jag blev också så glad över de fina orden på kortets baksida. Tänk att det finns såna fina människor som en bara har träffat i cyberspace… Alla är uppenbarligen inte troll eller galna… Tacksamhet!

Detta bildspel kräver JavaScript.

I morse när jag vaknade var det första jag såg ett av hyllplanen med olästa böcker. Redan då kände jag en sån där ilning av sol i sinne och tacksamhet. Tänk så mycket spännande jag lär få vara med om framöver – såväl i fiktiva världar som i verkliga livet… TACK ALLA som inte har sett mig som en loser!

Mycket spännande väntar i såväl fiktiva världar som i det verkliga livet.

*balle = balkong

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

DÄRFÖR hinner jag läsa så många böcker

Ett irriterat inlägg.

---

 

Det bubblar i mig! (Glaset innehåller Ginger ale. Jaa, jag som nästan aldrig dricker läsk gjorde det igår. Det fanns en slatt kvar efter mamma.)

När det gäller böcker är jag nog lättkränkt. Eller snarare när det gäller mitt förhållande till böcker och läsning. Det bubblar i mig. För jag vet inte vilken gång i ordningen fick jag idag ytterligare en kommentar – på Twitter, förstås, där alla myckettyckare håller till – om min läsning. Kommentarerna varierar sig en del språkligt, men ofta ser de ut så här:

Hur hinner du läsa så många böcker?

Varför reagerar jag med irritation? Därför att jag tycker att det ligger en förebråelse i orden. För mig handlar det om att prioritera vad jag gör med min lediga tid (jag jobbar heltid). Prioriterar gissar jag att du också gör när det gäller dina fritidssysselsättningar såsom träning, sömnad, glo på sport, glo på TV, glo på film, umgås med barnen, laga mat, baka, sova, äta godis, gå på konserter, besöka museer, promenera, träffa kompisar, gå ut med hunden med mera med mera.

Jag jobbar åtta timmar varje vardag. Sen ägnar jag typ 45 minuter varje vardag åt att fixa mat och äta. Resor till och från jobbet tar ungefär 40 minuter måndag till fredag. Jag sover typ sju timmar varje vardagsnatt, ser på TV ungefär en timme varje kväll, skriver ett till två blogginlägg om vardagskvällarna och kollar min mejl (cirka en timme), spelar lite Wordfeud med två vänner… Det ger mig cirka fem timmar till läsning varje vardag. Är det nåt problem för nån??? 

På helgerna ska jag hinna med allt det där jag inte orkar eller vill göra under vardagskvällarna, det vill säga tvätta, stryka, städa och kanske handla lite, ringa mamma. Det blir ganska mycket tid över. Är det FORTFARANDE nåt problem för nån??? 

En dag som denna söndag har jag dessutom skrivit fyra jobbansökningar samt vårdat ett värkande huvud. Och nu ska jag ringa mamma. Sen ska jag läsa. Med gott samvete – jag tvättade, strök och städade igår, nämligen.

Jag klarar också att göra två saker samtidigt – äta och läsa. Igår åt jag pizza OCH läste.

För övrigt hänger jag ytterst sällan på Twitter numera. Jag orkar inte med alla myckettyckare. Dessutom blir jag själv bara en gnällig typ när jag hänger där, för mina tweets är bara negativa. Men jag använder Twitter för att puffa för blogginlägg och bilder på Instagram också. Den som vill kommentera blogginlägg och bilder kan ju göra det DÄR DE FINNS – det vill säga här på bloggen eller på Instagram. Inte på Twitter. Jag funderar på att dra mig tillbaka helt därifrån.

Och du som hänger på Twitter jämt… Prova att läsa en bok nån gång. Det är ganska trevligt. Ingen som skriver oförskämda saker till dig, till exempel.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Leif GW Persson – min klassresa

Ett inlägg om en TV-dokumentär.

---

 

Gustavs grabb var på TV i kväll.

Tio minuter före start upptäckte jag att SvT1 skulle visa en intressant dokumentär, Leif GW Persson – min klassresa. Jag har varit lite sugen på att läsa Leffes bok Gustavs grabb, men ännu inte kommit till skott. Då passade den här dokumentären perfekt. Dess andra och avslutande del går på söndag. Mamma tittade också med ganska stort intresse.

Det är Jens Lind som promenerar med Leffe i den senares gamla kvarter. Där får vi tittare höra hur det var att växa upp som son till portvakten och en mamma som hade sjukdomar som vapen. Denna den första delen handlade om Leffes barndoms- och ungdomstid. Skolåren, där han var väldigt smart och fick höga betyg – utom i franska… Tittarna får möta Leffes gamla kompisar och hans syster. Jag hade inte ens nån aning om att det fanns en syster! Den andra delen handlar om universitetstiden och tiden som vuxen och som mediepersonlighet.

Jag tyckte att det var trevliga vandringar och pratstunder, även om allt Leffe inte berättade om sin uppväxt var så trevligt… Mycket kände jag igen från… nära håll. Men det var en trivsam Leffe som bjussade på sig själv. Jens Lind var också utmärkt som samtalspartner. Med sin ganska lågmälda profil gav han Leffe mest utrymme.

Toffelomdömet blir det högsta och del två ska jag självklart se på söndag!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Oktobersöndag

Ett inlägg om en söndag i oktober.

---

 

Jag hade Maj i knäet i morse. Det var Liv till varje pris i sängen.

En skulle kunna tro att Tofflan har legat på latsidan hela dan. Hon var vaken långt efter att hon borde ha lagt sig igår, nämligen. Varför det blev så vet ingen, men jag misstänker övertrötthet. Först shoppingtur på dan och sen kalas skruvade säkert upp mig och gjorde mig för trött för att komma ner i varv. Klockan var närmare två när jag släckte. Den var åtta när jag slog upp mina ljusblå. Men det är ändå söndag och vilodag, så jag fixade kaffe på sängen åt mig själv. Sen låg jag där nån timme med Maj i knäet. Till dess att myrorna i pyjamasbrallan påminde om att jag hade en del saker att göra.

Medan jag gjorde lite nytta drömde jag om frisk luft och natur.

 

Ute på höstpromenad.

Det var ganska soligt i morse och jag drömde om att komma ut och få lite frisk luft och se lite natur, kanske ta en och annan bild. Men först skulle här skuras. Badrummet och duschrummet/toan behövde bli rena. Sen fanns det tvättade lakan att ta hand om och vika. Vid lunchtid satte jag mig med frukosten och började läsa boken jag skulle recensera. Som tur var var det en lättläst, rolig och bra bok. Läsningen gick snabbt och jag skrev recensionen direkt efteråt. Den la jag ut här på bloggen, men jag skickade också en version till UppsalaNyheter. (Den är inte införd än.)

På väg mot nya mål?

Jag blaskade av mig och klädde på mig varma ytterkläder och stegade sen ut i hösten. Tyvärr mulnade det på, vilket syns på bilderna. Högerfoten och högerknäet protesterade nästan genast, så jag kunde bara gå nån dryg kilometer. Men jag var ute ungefär en halvtimme och det var ändå skönt att promenera. Detta påminde mig om att jag måste göra slag i saken och införskaffa ett sim-kort. Och då menar jag inte nåt till mobilen utan ett kort för att kunna gå och simma på Centralbadet. Ett tiokort kostar cirka 700 kronor och min arbetsgivare har lovat stå för 500 kronor. Jag behöver röra på mig och simning skulle funka nu när jag har ont i leder och fötter. Jag är lite nöjd för att jag har lyckats gå ner tre kilo i vikt sen jag började jobba – utan att egentligen göra nånting annat än att äta mindre – och jag vill gärna fortsätta gå ner. För att göra det behöver jag röra på mig mer.

Hemma igen hann jag bara få av mig ytterkläderna så ringde lilla mamma. Hon undrade om jag hade varit på ett bra kalas igår och det hade jag ju. Vi pratade inte så länge idag, det blev nästan en timme igår. Det fanns nog inte så mycket kvar att säga… Jag micrade lite kaffe och läste en stund – och det ska jag fortsätta med nu innan det är dags att steka kyckling till middag. Jaa, jag ska äta hemlagad mat idag!

Nu ska jag provsmaka ett av Jerrys äpplen så att jag står mig till middagen. Och reflektera över vilken otroligt snäll styrelse det finns i vissa bostadsföreningar. Tänk, denna är så hjälpsam att den erbjuder sig att slänga mina grovsopor åt mig! (Behöver styrelsen en kommunikatör, tro? Tyvärr känner jag inte till nån som är tillgänglig just nu.)

Den här styrelsen behöver nån som hjälper till att formulera sig korrekt på skyltarna. Tyvärr vet jag ingen kommunikatör som är tillgänglig just nu.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Katastrofer, krockar och upplyftande ting i minnenas kvarter

Ett rätt katastrofalt inlägg, men positivt ändå.

---

 

Det brukar sägas att 

när fan blir gammal blir han religiös.

Kanske händer det nåt med gamla Tofflor också när de blir äldre – de blir i vart fall sentimentala. Igår besökte jag ju Den Bästa Arbetsplatsen. Idag har jag promenerat i Minnenas Kvarter. Jag har konstaterat att Matteus och Arne är kvar, men den juckande taxen och hans matte huserar inte längre i affären vid busshållplatsen – där säljs numera serietidningar. Den kärleken jag hade då är sen länge slut, föremålet för min tidigare heta låga är lyckligt (hoppas jag!) nygift och hon bor inte kvar i kvarteret. Men det var en fördel för mig att hon hade bott där och det ska jag berätta lite om nu.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Låt oss emellertid börja i Uppsala. Där stod jag i morse på perrongen och väntade och väntade och väntade på tåg som slutligen kom, mycket försenat. Under tiden roade jag mig med att studera en lyftkran. Jag kunde se kranföraren åka i nån sorts sele ut på själva kranarmen. Det var riktigt läskigt att titta på. En kan inte vara höjdrädd om en har ett sånt jobb. Tack och lov skedde det ingen katastrof med kranföraren – den inledande katastrofen var ju den nerrivna tågledningen igår på seneftermiddagen. Stackars alla människor som försökte ta sig till och från sina jobb! När ska det bli ordning med tågen i Sverige, ijenjklien???

Denna kran och dess förare underhöll mig under en lång väntan.

Tåget kom, ja. Det gick i hyfsat normal hastighet bitvis, vissa sträckor kröp det fram och sen kom stunderna när det stod helt stilla. Jag försökte meddela mig med nån jag skulle träffa. Senare fick jag veta att mitt meddelande aldrig nådde fram.

Vid ankomsten flög jag fram till slutdestinationen. Och det var där detta med Minnenas Kvarter var bra, för jag hittade ju rätt på en gång. Behövde inte irra på tvärgator. Jag nådde mitt mål med åtta minuters marginal. Sen hann jag toalettera, tvätta av mig resdammet, dricka en bägare vatten och sitta ner i fyra minuter. I made it!

Vad som sen hände får du inte veta.

Dagens lunch, svamprisotto med tillbehör, var suveränt god.

Efteråt strosade jag i lugnare takt upp till Odenplan där vännen Inger satt och väntade på mig. Vi besteg en smärre höjd, i krokar jag befann mig för typ en och en halv vecka sen senast. Fast upp till Observatorielunden… Det var nog… tio år sen (?) jag sist var där. Inger bjöd på underbart god vegetarisk lunch på Kafé Himlavalvet. En vänlig dam upplät sittplatser åt oss i skuggen, så vi kunde avnjuta lunchen utomhus. Och där satt vi väl en timme eller två och pratade om livet och döden och det däremellan. Ingen av oss skonas från nåt. Det är bara att inse. Likaså att den som gör andra illa ganska ofta får smaka på karma. Nån ängel har jag aldrig utgett mig för att vara, jag är människa, med fel och brister – och jag njuter när dumheter straffar sig. Sån är jag, det vill säga elak och snart straffad tillräckligt för egen del.

Dubbelhakorna är bara mina och Ingers pussar går till hennes barn. Grabbarna i bakgrunden er blot til lyst.

Stockholm var hett, Odenplan som en kokande gryta när vi kröp ner i underjorden för att fara hemåt. Jag kom i perfekt tid och tåget gick som det skulle (!). Det var först när jag startade datorn här hemma som jag upptäckte att där jag nyss hade farit fram kommunalt, där hade det skett en krock… För andra gången på fyra dar klarar jag mig från inblandning. Himmelsk intervention eller ren och skär tur för min del..? Jag hoppas att skadorna blev minimala för de tre inblandade fordonen, de fyra personerna och den som fördes till sjukhus.

Spänningen har släppt, stressen och rädslan att inte komma fram i tid är borta. Kvar är en svag huvudvärk. Därför ska jag strax ge mig ut och införskaffa kvällsmat – Mariekexen är ju slut (de blev gårdagens middag).

Ett stort TACK till alla inblandade i min dag idag, till dem som höll tummar, för att jag klarade mig ifrån katastrofer och krockar, blev involverad i spännande samtal och fick en god lunch av och en dito pratstund med goa vännen Inger!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Somrigt

Ett försök till ett somrigt inlägg.

---

 

Inte vet jag vad som är somrigt för dig, men för mig är det att slippa bylta på sig ytterkläder när man ska ut. Det kan också vara att lyssna till smattret av ett ösregn eller åskan eller att promenera längs med vattnet i Metropolen Byhålan. Att sitta inne i en lägenhet jag alltid sitter i är inte särskilt somrigt, men min verklighet. Så jag tittar ut för att få se nåt annat än väggarna.

Regnbågsflagga på Söder, fotad under paraden sommaren 2014.

Det är visst inte bara jag som inte ska till Pride i år. Det verkar inte vara några partiledare heller och inte statsministern. Den senare är bortrest och nån är ju föräldraledig lite då och då. Vad de andra gör kan jag bara spekulera i. De gör väl nåt som just de tycker är somrigt. Vi har ju olika referensramar och för mig är Pride både somrigt och viktigt, uppenbarligen är det inte det för våra politiker.

Artisten Robban Broberg avled i natt. För mig är han ordlekaren med en stor portion somrigt i sina låtar. Dessutom är han kära minnen från min första tid här i Uppsala. Det är synd. Det är synd att så många artister som det var nåt med går bort för tidigt.

Somrigt är också det faktum att stan blir full av vatten, för att citera Robban Broberg. Fast dessvärre är det kastat vatten och inget färskvatten. På sommaren fylls våra parker av kiss och bajs, nämligen. Här i Uppsala har kommunen fått sanera Mikaelsparken, Vasaparken, Observatorieparken och vid S:t Pers kyrka på Kvarntorget från människobajs. Och så har det ställts ut fler tillfälliga toaletter. Men både sanering och baja-major kostar, förstås. Synd att inte friluftskissare och dito bajsare grips och kan ställas till svars för sina handlingar. Det är olagligt att kissa på allmän plats eftersom det klassas som förargelseväckande beteende. Straffet är böter på mellan en hundring och ett par tusenlappar. Själv anser jag att nöden inte har nån lag ibland, men urin och avföring stinker faktiskt… Sen april får man för övrigt inte längre som båtägare tömma sitt avfall direkt i vattnet utan i stället använda sig av speciella tömningsstationer. Det trodde jag var självklart tidigare, men uppenbarligen inte…

Kasta inte vatten här!

En brukar ofta säga att sommaren är svart trafikmässigt. Med det avses att antalet trafikolyckor ökar. MC-olyckorna ökar sommartid eftersom MC-åkning ju är somrigt och samtidigt ett väldigt oskyddat sätt att färdas. Trots många svåra olyckor hittills i år minskade ändå antalet dödsolyckor i Sverige under det första halvåret. Alltid något, om man ska tänka positivt.

Idag har jag lärt mig nåt nytt som är både somrigt och kärleksfullt. I Metropolen Byhålan fanns förr i tiden nåt som hette Sista kyssen. Det var en sorts gräns i stan mellan affärsmännen och hantverkarna i stan och industriarbetarna vid verkstan. En både sorglig och söt historia, den om Sista kyssen. Framför allt en bild av samhällsutveckling, men även livslång kärlek…

Inte Sista kyssen, men fin ändå. Klicka på länken i textstycket ovan så får du veta vad Sista kyssen är! Eller vad det var, rättare sagt.

Slutligen nåt riktigt positivt i sommar. Det har kommit upp ett staket på ett ställe vid järnvägsspåret där många har tagit och tar livet av sig. Ludmillas dotter var en av dem som tog livet av sig där 2008. Först sju år och ett antal andra självmord senare kom staketet upp. Att sätta upp hinder där det är möjligt är bra sätt att förhindra att fler tar livet av sig. Det känns lite mer… effektivt än att rita eller tatuera ett semikolon på sin handled.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Att fira en mamma

Ett inlägg om firande och resande av olika slag.

---

 

Ett par minuter efter att den här bilden togs kom mamma på att hon glömt att stänga av kaffeperkolatorn hemma.

Det var mot slutet av dan, klockan var närmare halv sex än fem, som tjejen här till höger satt i Tranås och fikade och plötsligt kom på en sak…

Vet du, jag stängde inte av kaffeperkolatorn innan vi for hemifrån. Eller gjorde du det?

Jag höll på att sätta kaffe och kaka i halsen. Vi hade nämligen lämnat hemmet på förmiddagen. Skulle det nu finnas ett hem att återvända till för mamma? Det vore just ett snyggt sätt att fira den här dagen, hennes åttionde födelsedag… Men vi tar det från början, så får du hänga med på en del av firandet!

En underlig, musicerande figur.

Mammas dag inleddes faktiskt med sång av en underlig figur. Ja, jag tycker att man ska sjunga för den som fyller år. Sen kan det ju bli jobbigt på olika sätt, men mamma gav mig, för första gången på nästan 50 år, beröm för min sångröst. Gången före det var när jag gick på lekis, var fem år och sjöng När juldagsmorgon glimmar på nån terminsavslutning.

Hur som helst lyckades jag få upp mamma ur sängen. Jag höll ett tänt ljus i handen och sjöng Ja må hon leva och avslutade med Sankta Lucia. Mamma for säkert upp av rena förskräckelsen. Jag hade tänkt runda av med Nu är det juli igen för det är det ju, men nånstans inser även jag mina begränsningar.

Presenter.

Presentbordet bestod av gröna paket, en lila påse och en bunt med kuvert. Och dan innan hade mamma fått en blomma av min vän I. I de gröna paketen var det mest småsaker från mig, men i den lila påsen låg huvudpresenten: en mobiltelefon från Fästmön och mig. Den skulle genast prövas, tyckte jag. Det vara bara det att skiten inte funkade…

Vad göra när vi har planerat söndagsskola med mobillektion? Jag fick slänga på mig kläder, springa (!) upp till stan och dödsföraktande kasta mig under gallergrindarna, först av alla köande till Teliabutiken i Metropolen Byhålan. Det verkar vara ett exotiskt utflyktsmål eller nåt, för ”alla” var där. Det visade sig att säljaren jag hade köpt mobilen av i torsdags hade satt in sim-kortet fel. En kvinnlig säljare rättade till det hela och jag kunde springa tillbaka hem till mor, slänga i mig ett par jordgubbar och lite kaffe och borsta tänderna. Klockan 11.20 satt vi i bilen på väg mot Örserum och Hotell Örensbaden. Då hade jag också hunnit gnussa bort fågelskit på bilen.

Vi hade inga planer på att stanna över natt, men lunch var bokad åt oss. Mamma träffade en gammal bekant, vi promenerade i solen och sen kom vi till dagens allvar: att göra ett avslut. Det gick väldigt bra och mamma sa upprepade gånger att det var helt rätt. Nu planerar hon att bo över några dar – nästa sommar. Vi får hoppas att det blir möjligt.

Ett avslut vid vatten.

Mammas vän var en mycket vänlig man vars sista minne av min pappa var en åktur med resväska till en busshållplats. Ett dygn senare fick jag ringa den vänlige mannen och berätta att min pappa inte fanns i livet längre. Min pappa slutade sitt liv i vattnet.

I vattnet nedanför den här bryggan slutade pappa sitt liv.

 

Ljuvlig chokladkaka på Moas i Tranås!

Det var sen eftermiddag när mamma och jag satt i bilen igen. Vårt mål var att stanna i Tranås, där vi hade bott några år när jag var småtting på riktigt, och dricka födelsedagskaffe. Tranås är mest känt för att där finns en enda gata, Storgatan. Där finns också ett enda kafé, nämligen Moas. Så vi hade tur! Kaffet var gott, kakan en sann läckerbit som smekte gommen och personalen vänlig och hjälpsam. Det var då mamma kom på det där med perkolatorn. Vi hade ett par valmöjligheter, men om huset hade brunnit ner tack vare en torrkokande perkolator, så var det med all säkerhet redan hänt. Så vi satt lugnt kvar och fikade färdigt innan vi for tillbaka till Metropolen.

Och mammas hem stod kvar. Jag gick in och stängde av perkolatorn. Eftersom den innehöll lite kaffe hade den inte kokat torrt och var inte förstörd. Mamma fick den av mig till Mors dag i maj, så det hade känts ganska surt.

Vi inhandlade några blommor och for sen vidare för att hälsa på pappa, mormor och morfar. Mamma berättade för dem om sin dag. Min lilla mamma är nu alltså 80 år. Pappa blev 78 och mormor bara 59, så mamma har jobbat sig igenom livet bra. Hon är mycket nöjd med sin dag och det glädjer en dotter som inte kunde fira sin mamma riktigt så som hon hade önskat.

Tack till Anna, I, mammakusinen B med familj, FEM, Jöran, Lena och några till som kom ihåg mammas dag och bidrog till att fira henne, på olika sätt!

Jag och mamma.

Nu har lördagen sen ett tag varit söndag. Jag hjälpte mamma med att hyfsa en chokladask. Vilken tur att hon fick två… Om en liten stund ska jag släcka lampan. Det har varit en fin dag även för mig. Avslut är viktiga att göra även om det tar nio år.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Marielund – sommardröm vid Uppsala

Ett inlägg om en somrig bok.

---

 

I början av sommaren noterade jag i media en nyutkommen bok med lokal anknytning. Boken har ett härligt sommartema och heter också Marielund. Sommardröm vid Uppsala. Historisk litteratur kring Uppsala är inte särskilt ovanlig och den här boken är faktiskt inget undantag. Den berättar, i text och bild, på sätt och vis det tidiga 1900-talets historia när vårt land går från fattigt bondeland till industrialismen och en borgarklass, som har det lite bättre ställt, växer fram.

Från staden Uppsala flyttar borgarna ut till sommarbostäderna i Marielund. Där insuper man frisk luft och lantliv, man promenerar, ror, simmar, spelar sällskapsspel, ägnar sig åt högläsning med mera. Uppsala är ingen stor stad – år 1920 var antalet invånare runt 23 000 – så umgänget i staden blev i princip detsamma både i staden och på landet.

Närmare naturen var det som gällde när stadens industrier släppte ut föroreningar. Snickarglädjen är stor, men man flyttar också hela byggnader, bland annat från Dalarna, som var Sveriges dåtida mall. Boken ger emellertid mer historia längre bakåt i tiden. Kanske var Marielund rentav en helig plats på vikingatiden.

Redan när jag öppnar den gröna påsen som boken levereras i blir jag glad. Detta är en vacker bok och den doftar alldeles nytryckt. Föreningen Marielunds vänners redaktionsgrupp har gjort en fin bok vad gäller text och bild, men också utseendemässigt. Det röda bokmärkesbandet signalerar Kvalitet med stort K. Bokens huvudredaktör Jonas Pertoft är en synnerligen duktig formgivare, något han visar prov på här.

Innehållet mer specifikt då? Det jag gillar mycket är att man som läsare lockas in i historien kring en plats, en byggnad etc och att finns tydliga referenser till var man kan läsa mer på andra håll. Texterna är välskrivna, ofta baserade på samtal och intervjuer med Marielundsbor och alldeles lagom långa. Dessutom är sidorna i boken rikt smyckade med fina illustrationer. De flesta färgbilderna är tagna av Åke E:son Lindman.

Jag lär mig saker när jag läser den här boken också, till exempel att man faktiskt från Marielund kunde ta tåget ända till Paris, hur Lennakatten fick sitt namn, att Uppsala har världens äldsta simsällskap och att det i Sverige fanns något som hette lokaltid som gjorde att tidsskillnaden mellan Strömstad och Haparanda var 45 minuter. Vidare läser jag med stor behållning om arkitektur, natur, sjön, föreningsliv, trädgårdar och järnvägen. Extra kul är Stellan Skarsgårds lilla minnesruta över somrarna i Marielund. Jag kan stå ut med de små korrekturfelen, men jag hade kanske önskat att de inte fanns alls.

Det här är en perfekt presentbok, kanske till och med en julklapp? Tänk att bläddra i denna sommarbok på julaftons kväll, medan snöstormen viner utanför husknuten…

Toffelomdömet blir det högsta!

Boken finns att köpa på bland annat Studentbokhandeln i Uppsala, Marielunds station, Upplandsmuseet och i Fjällnora. Här kan du beställa boken från Föreningen Marielunds vänner.

Tack Föreningen Marielunds vänner genom Jonas Pertoft för recensionsexemplaret!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

En salig blandning sömn, stress, principer och tabbar

Ett inlägg om sömn och om vissa insikter.

---

 

I mitt sovrum används mörkläggningsgardiner året runt.

Det är fredag idag. Jag sov extra gott i natt och i morse på grund av regnet. Det gör underverk för min sömn! Ljudet av regndroppar mot fönsterrutor och tak och mörkret som regnmoln för med sig gör mig trygg, jag vågar både somna och sova. Sommartid kan det annars vara lite si och så med sömnen, eftersom jag är ljuskänslig. Min pappa var likadan. I pappas sovrum var det persienner, gardiner och ett lakan för fönstret som gällde den ljusa årstiden. Han var kvällstrött och morgonpigg – och det är jag också.

Jag hörde nånstans att antalet sjukskrivningar ökar igen. Många sjukdomar är stressrelaterade och svårt att somna och sova är ett tydligt symtom på just stress. Det förvånar mig inte ett dugg, jag behöver bara se mig omkring. De som har jobb sliter ihjäl sig när de är på jobbet och sen jobbar de hemifrån på lediga dar men sover för lite om nätterna. Vi som inte har jobb går hemma och blir sjuka av den stressen och oron det innebär. Sen vill politikerna att alla ska ha möjlighet att jobba heltid. Det låter ju fint och bra, allra helst om man jobbar i låglöneyrken som i vården, där man behöver varje krona. Men kroppen pallar ju inte! Det är oerhört tungt och slitsamt att gå flera mil om dan och jonglera med xxx kilo människor. Nej, livet är inte rättvist.

Jag är inte ensam och skulden är inte enbart min.

Idag har jag gjort nåt som går emot mina principer. Mer om detta kommer i ett lösenskyddat inlägg! Jag fick en plötslig insikt om att en viss skuld inte är min och att det är ett vedertaget sätt att skapa förändring där man inte ser till människors bästa utan till annat. Jag är inte ensam! Det får mig inte att må bättre, för jag har blivit svårt skuldbelagd av delar av min omgivning men mest av mig själv. Däremot ger det mig en förklaring som jag skulle kunna lära mig att leva med eftersom mina frågor i ärendet förblir obesvarade.

Fästmön ska hem till Himlen idag efter jobbet. Jag skjutsar, men tillbringar fredagskvällen i New Village och ansluter sen i morgon. Anna är långledig lördag till och med tisdag. Kanske gör vi nån utflykt med yngste bonussonen. Det fina sommarvädret ska ju komma nu och mina smalben är inte bara håriga, de är skrämmande blekfeta också. Nästa vecka ska jag försöka träffa vännen jag hela tiden lyckas försumma. Med fint väder och två hundflickor passar det kanske den vännen att promenera i Gamla Uppsala. Promenader är ju gratis. Kaffe kan jag perkolera hemma och ta med.

Här är gratis att gå.

Igår läste jag om en nyutkommen bok som handlar om minnen från ett utflyktsmål strax utanför Uppsala. Jag har bett att få ett recce-ex och det har jag blivit lovad! Vidare har jag gjort ytterligare en boktabbe – jag har tagit emot en bok som redan fanns i mitt bibliotek här hemma. Därför kan du som läsare se fram emot ytterligare en utlottning av en pocketbok snart, även denna gång en deckare! Håll ett öga på en blogg nära dig!

Vad har DU för planer i helgen? Är du i Uppsala på lördag eftermiddag kanske Galenfestivalen kan vara nåt. Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta vad du har för dig!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »