Gul torsdag

Ett inlägg om min skärtorsdag.

---

 

Tulpanerna är lila, men alla har inte slagit ut än.

Skärtorsdag borde heta gultorsdag. Är det nån färgblind som har bestämt namn på dan, tro? Skämt åsido, jag gulade ner mig rejält under torsdagen, fast när jag så här efterhand tittar på bilderna är det faktiskt inte bara gult… Men innan jag gulade jobbade jag halv dag. Jag textgranskade en rapport som ska till regeringen. Själv ska jag till Arbetsförmedlingen igen. Att kunna skriva korrekt är uppenbarligen inget myndigheten jag nu jobbar på prioriterar. Det är viktigare att kunna lay outa och rita. Ja, jag är besviken, men mitt kontrakt har gått ut och det är bara att finna sig i. Samtidigt har jag ett och annat spännande att se fram emot. Det blev ett litet avslutningssamtal med min chef. H*n ska vara ledig nästa vecka. Det är många vuxna som tar påsklov. Inte jag. Jag är ledig en dag, jobbar tre och sen blir jag arbetslös igen. Nä, det är inget aprilskämt. Inte konstigt att jag behövde pigga upp mig på Blomsterlandet efter jobbet idag.

Jag har ett påskris som är som värsta julgranen dekorationsmässigt sett.

Jag köpte vide och körsbärskvistar, lila tulpaner och påskliljor. En del av kostnaden står faktiskt Elliot Hund för – jag hade 18 kronor kvar av hans presentkort. Resten av presentkortet gick till tre krukväxter som jag har på jobbet. I nästa vecka får jag släpa hem dem. Men var 17 ska jag ställa dem? Här hemma finns ju redan nästan 50 växter…

Två florala arrangemang med varorna från Blomsterlandet blev det. Det största står i en vas på köksbordet. Kvistarna är dekorerade med svarta och mörkskära fjädrar samt röda glashjärtan. Sen går nog resten i gult. Ja, förutom de lila tulpanerna, dårå, de är ju lila. En kan säga att det jag har i vasen på köksbordet är som en riktig julgran, så mycket saker är det i mitt påskris. Jag noterade för övrigt att en granne i ett annat hus har kompletterat sin blåa ljusslinga med nån sorts fjäderarrangemang. Ser inte klokt ut, men h*n tycker säkert det är snyggt och det är h*n som har det.

Zinfandel, belgiska sjöfrukter och en bokreabok och tillika påskekrim Leon, blev det efter Antikrundan.

Nåt påskgodis orkade jag inte köpa, så det får jag göra idag eller i morgon på påskafton. Fast jag hittade asken med belgiska sjöfrukter. Några av dessa intog jag tillsammans med ett glas zinfandel (recension av vinet kommer senare!) Jag måste lära mig igen att sprida ut mina aktiviteter för att få minsta möjliga dötider. Men en långfredag passar det bra att städa. Jag ska gå ett varv med dammsugaren och sen kanske jag drar järnet över strykhögen. Jag tvättade ju en maskin tjockis-svart igår kväll plus att det finns annat sen tidigare i veckan som väntar på att bli slätt.

 

 

Inte för att jag har en massa gäster i påsk – det blir bara jag fram till påskdagens kväll när Fästmön kommer hit – men jag har försökt pynta lite ändå. De gula lampskärmarna på lamporna i köksfönstren åkte på redan igår morse. Sen plockade jag fram en och annan höna liksom en och annan kyckling. Jag hittade visst ett par påskkärringar också. Ja, ja, en kan väl låtsas att en firar påsk genom att det ser gult ut. Ägg och sill och påsköl och nubbe ska jag äta på påskafton. Undras om det går an att sjunga snapsvisor fast en är ensam? På påskdagen ska jag försöka göra ett lite mer omfattande påskbord till min kära arbeterska. Men idag blir det lax grillad i pannan med kokt potatis och sås på crème fraiche, rödlök och rom till.

Små kycklingar i olika gula kulörer pyntar mitt kök.

Idag ska mamma få ett samtal. Hon sitter ju på sitt håll, lika ensam som jag. För min del känns det OK så här långt. Men till skillnad från mamma är jag ju inte handikappad och kan gå ut om jag vill. Dessutom har jag bil om jag vill göra längre utflykter.

Mellan hushållsarbete, jobbsökeri (har tre jobb att söka) och telefoni ska jag läsa förstås. TV visar bara ett enda intressant program, Det mest förbjudna, om Kerstin Thorvall. Serien börjar klockan 21 i SvT1. Tänk att det snart har gått sex år sen hon dog… (Undrar om jag lever i morgon när det här tidsinställda inlägget pubiceras? Bara Gud vet.)

Vad hade DU för dig under inledningen av påsken? Har du orkat läsa ända hit kanske du har lite kraft kvar att rattla ner några rader i en kommentar och berättat!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Professor Frans Necronomicon i Upsala

Ett inlägg om ett seriehäfte.

---

 

I veckan hittade en liten bok för recension ner i min postbox. Ärligt talat blev jag inte lika uppspelt som jag brukar bli när det trillar in böcker. Det här var nämligen en seriebok, det vill säga inte bara en liten aning utanför det jag vanligen läser utan flera mil. Idag till söndagsfrukosten satte jag emellertid mina litterära tänder i det lilla häftet. Och faktum är att jag njöt! Och skrattade!

Historien är inte krånglig på något sätt. Professor Frans och hans elev Henning kallas till Ulleråker där en bekanting till professorn, som hamnade på sjukhuset just tack vare honom, har fått riktigt storspel. Hon ritar och skriver på väggarna i sitt rum. Professor Frans ser förstås att det är hieroglyfer. Ganska snart inser professorn också att den värdefulla boken Necronomicon, en riktig raritet som trängs med Silverbibeln på Carolina Rediviva, ska stjälas. Dessutom är självaste rektorns liv hotat – under sista april…

Jag har nog inte läst serier sen jag läste Tintin. Eller jo. Jag har ju läst vuxenserier som Nemi och Nina Hemmingssons böcker. Det här är lite både och. Det är spännande, som i Tintin, och roligt, som i Nemi och hos Nina Hemmingsson. Mycket är förstås studentikost – det hela utspelar sig ju i Uppsala. Eller Upsala, som författaren Mohamed Omar, stavar stadens namn.

Som vanligt i Mohammed Omars böcker finns här förlagor till såväl företeelser som människor som existerar i verkliga livet. Att han väljer att kalla lokalblaskan Upsala GAMLA tidning får mig att skratta högt. Det finns även andra små roligheter jag fnissar åt, som till exempel när Henning googlar på Sven Hedenvind och får frågan på mobilen om han menade Sven-Bertil Taube.

Men det finns allvarliga undertoner i häftet. Själva berättelsen handlar ju om en form av nynazism. Det är inte utan att jag undrar om det finns någon förlaga till personen som mot slutet utbrister:

Jag ska bli führer över Upsala!

Rickard Fornstedt har jobbat med manus tillsammans med Mohammed Omar, men han har även gjort illustrationerna. Omslaget är ruggigt bra och det är också de svartvita teckningarna i inlagan. Jag gillar att de är så rena som de är och jag saknar inte färg ett dugg.

Toffelomdömet kan inte bli annat än det högsta! Professor Frans är perfekt att njuta av i serieform.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Somrigt

Ett försök till ett somrigt inlägg.

---

 

Inte vet jag vad som är somrigt för dig, men för mig är det att slippa bylta på sig ytterkläder när man ska ut. Det kan också vara att lyssna till smattret av ett ösregn eller åskan eller att promenera längs med vattnet i Metropolen Byhålan. Att sitta inne i en lägenhet jag alltid sitter i är inte särskilt somrigt, men min verklighet. Så jag tittar ut för att få se nåt annat än väggarna.

Regnbågsflagga på Söder, fotad under paraden sommaren 2014.

Det är visst inte bara jag som inte ska till Pride i år. Det verkar inte vara några partiledare heller och inte statsministern. Den senare är bortrest och nån är ju föräldraledig lite då och då. Vad de andra gör kan jag bara spekulera i. De gör väl nåt som just de tycker är somrigt. Vi har ju olika referensramar och för mig är Pride både somrigt och viktigt, uppenbarligen är det inte det för våra politiker.

Artisten Robban Broberg avled i natt. För mig är han ordlekaren med en stor portion somrigt i sina låtar. Dessutom är han kära minnen från min första tid här i Uppsala. Det är synd. Det är synd att så många artister som det var nåt med går bort för tidigt.

Somrigt är också det faktum att stan blir full av vatten, för att citera Robban Broberg. Fast dessvärre är det kastat vatten och inget färskvatten. På sommaren fylls våra parker av kiss och bajs, nämligen. Här i Uppsala har kommunen fått sanera Mikaelsparken, Vasaparken, Observatorieparken och vid S:t Pers kyrka på Kvarntorget från människobajs. Och så har det ställts ut fler tillfälliga toaletter. Men både sanering och baja-major kostar, förstås. Synd att inte friluftskissare och dito bajsare grips och kan ställas till svars för sina handlingar. Det är olagligt att kissa på allmän plats eftersom det klassas som förargelseväckande beteende. Straffet är böter på mellan en hundring och ett par tusenlappar. Själv anser jag att nöden inte har nån lag ibland, men urin och avföring stinker faktiskt… Sen april får man för övrigt inte längre som båtägare tömma sitt avfall direkt i vattnet utan i stället använda sig av speciella tömningsstationer. Det trodde jag var självklart tidigare, men uppenbarligen inte…

Kasta inte vatten här!

En brukar ofta säga att sommaren är svart trafikmässigt. Med det avses att antalet trafikolyckor ökar. MC-olyckorna ökar sommartid eftersom MC-åkning ju är somrigt och samtidigt ett väldigt oskyddat sätt att färdas. Trots många svåra olyckor hittills i år minskade ändå antalet dödsolyckor i Sverige under det första halvåret. Alltid något, om man ska tänka positivt.

Idag har jag lärt mig nåt nytt som är både somrigt och kärleksfullt. I Metropolen Byhålan fanns förr i tiden nåt som hette Sista kyssen. Det var en sorts gräns i stan mellan affärsmännen och hantverkarna i stan och industriarbetarna vid verkstan. En både sorglig och söt historia, den om Sista kyssen. Framför allt en bild av samhällsutveckling, men även livslång kärlek…

Inte Sista kyssen, men fin ändå. Klicka på länken i textstycket ovan så får du veta vad Sista kyssen är! Eller vad det var, rättare sagt.

Slutligen nåt riktigt positivt i sommar. Det har kommit upp ett staket på ett ställe vid järnvägsspåret där många har tagit och tar livet av sig. Ludmillas dotter var en av dem som tog livet av sig där 2008. Först sju år och ett antal andra självmord senare kom staketet upp. Att sätta upp hinder där det är möjligt är bra sätt att förhindra att fler tar livet av sig. Det känns lite mer… effektivt än att rita eller tatuera ett semikolon på sin handled.

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Slö dag med kulturella och vitvinliga stänk

Ett söndagsinlägg.

---

 

En otroligt slö dag har vi haft idag. Men såna behövs också när Fästmön lever sitt liv med högt arbetstempo, jag lever mitt med krav och plikter. Ibland saknar vi båda tid att bara få vara.

Jag läste ut en vrålspännande deckare på eftermiddagen och är väldigt glad att jag fyndade den första boken i samma serie igår för en guldpeng! Nu ska jag ta mig an en bok ur den lättsammare genren, lite feelgood åt tantsnuskhållet, tror jag, som jag lånade av mamma. Den första delen i den serien tyckte jag så här om.

Dagens Nyheters Lotta Olsson skrev igår om de 100 bästa deckarna. Det var lite kul att läsa den listan. Somligt håller jag med om, annat inte. Men det var kul att konstatera att jag har läst nummer 1 – 9, 11, 14, 15, 17 – 20, 22 – 24, 26, 27, 30, 34 – 36, 41, 43 [Maria Langs Rosor, kyssar och döden!], 44, 51, 52, 55, 56, 58, 61, 64, 67 – 69, 71, 75 – 78, 81, 82, 84, 86, 89, 91, 93, 94, 98 och 99. Det finns några kvar som jag inte har läst, alltså…

En bråkdel av mina böcker.

Dagens mest ansträngande aktivitet var att skrapa mammas och min Trisslott – vi turas om att köpa en varje vecka. Och kan du tänka dig, vi vann 30 kronor! Den enorma summan omsätts förstås i en ny lott den vecka det är min tur att köpa. Mamma var pratsam och på gott humör idag också, men det gör ont i dotterhjärtat när jag hör hur ensam hon är.

Anna har grunnat på en bästefåtölj hela dan. Jag tycker att hon behöver en, men frågan är hur den ska fraktas hem när vi har dåliga ryggar och axlar och en liten bil. Samtidigt måste du hålla med om att en hundring är ett riktigt fynd för en skinnfåtölj, visserligen lite sliten, men…

Dagens förrätt blev Annas ostpaj på mandelmjöl samt gräddfil, rödlök och rom. Notera även grönsakerna på min tallrik!

Dagens middag blev det sista av gårdagens ostpaj på mandelmjöl med gräddfil, rom och rödlök. Ostpajen blev vår förrätt. Till huvudrätt lagade jag till lite hokifisk i ugnen med vitvinssås. Såsen stod emellertid Abba för. Lite körsbärstomater och gurka, sen blev vi lagom mätta. Nån bild på firren i vitvinssås blir det inte, för den såg allt annat än aptitlig ut och associationerna flög mellan köksväggarna. Men man ska inte döma en bok efter dess omslag, det var riktigt gott tyckte vi båda!

Ett glas riktigt kall Fetzer quartz smakade gott till både ostpaj och hokifisk.

Till maten öppnade jag en flaska Fetzer Quartz, en riktigt god amerikansk chardonnay, som vi tog var sitt glas av. Härligt kall och god! Dessert blir kvällskaffe i soffa respektive bästefåtölj.

I kväll blir det Arne Dahl på TV, men inte Fortitude. Arne Dahl-filmerna har blivit mycket bättre, möjligen för att vissa östgötska inslag tonats ned, tack och lov. Fortitude blev jag less på ganska snart – jag begriper inte handlingen, utan tycker mest att det är en massa kufar som har samlats i Arktis. Kufar, som blir mer och mer galna.

Kufar finns det även i svenska serien Jordskott, vars sista avsnitt går i morgon kväll. Då har jag tyvärr inte möjlighet att titta, men givetvis spelar jag in! De första avsnittens likheter med Twin Peaks har planats ut. Ibland får jag associationer till Ville, Valle och Viktor. Men se Jordskott är inte bara politik och samhällskritik och miljöförstöring utan också övernaturligt och spännande (och därmed flykt från vår egentliga tillvaro, den så kallade verkligheten…).

By the way, på tisdag ska jag träffa min vän som bor i två länder. Om inte det händer saker där min närvaro önskas annorstädes.

Vad hände med DIN söndag??? Skriv och rita eller bara berätta i en kommentar, så blir jag glad!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Sophies historia

Ett inlägg om en bok.

---

 

Hur bra blir det egentligen om man i en och samma bok blandar dåtid med nutid? Enligt mina erfarenheter är det ett ganska svårt grepp och alla författare klarar inte av det. Innehållsmässigt blir det hattigt och textmässigt ofta inte trovärdigt eftersom språket, oavsett tidsepok, är detsamma. Jojo Moyes använder greppet med två parallella berättelser från olika tider i boken Sophies historia. Men de två berättelserna förblir inte parallella utan går så småningom in i varandra, vilket ju ofta är syftet. Jag har just slagit ihop pärmarna till denna den andra bok jag fick av kollegorna vid Sigtuna kommun när jag slutade där den 30 juni i år. Tack! Boken stod på min inköpslista så den var önskad. Men frågan är om den höll måttet i mina ögon…

Det är krig, det första världskriget. Året är 1916 och författaren har tagit oss till Frankrike. Där driver Sophie ett hotell tillsammans med sin syster – allt medan hon väntar på makens återkomst från fronten. Tyskarna har emellertid ockuperat stan. Och när den tyske kommendanten får syn på porträttet av Sophie, målat av hennes make, blir han helt betagen. Allt Sophie vill är att få tillbaka sin man. Men är hon beredd att göra vad som helst för detta?

I den parallella berättelsen är året 2006. Porträttet av Sophie hänger i Glashuset, det fantastiska hus som Livs man, arkitekten David, har ritat åt dem. Tavlan köpte han som gåva till sin hustru. Men en dag dör han och Liv tvingas kämpa för att få tillvaron att gå ihop. Det blir inte bättre av att de förra ägarna kräver tillbaka porträttet som de anser är ett krigsbyte.

Det här är en bok om starka passioner, men också om den där rena och totala kärleken. Den kärleken, som vi, om vi har tur, upplever bara en gång i livet. Men den skildrar också grymhet och hur människor påverkas av det de tror är sant så till den milda grad att de vill göra andra ont. Det behöver liksom inte vara krigstider för det…

Jojo Moyes är en berättare av rang. Hon får till bra historier som håller fullt ut och hon kan konsten att berätta dem. Även om kärleksromaner egentligen inte tillhör mina förstahandsval när det gäller böcker jag vill läsa, är den här boken bara så rätt för mig.

Toffelbetyget blir det högsta!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Ibland ritar Gud ett stort kors i taket…

Ett hastigt, men reflekterande inlägg.

---

 

Ritat av nån där uppe.

En halv arbetsdag har snart gått. Jag har avverkat den. Jag har jobbat, jag har lunchat, jag har också över-levt. Ryggen är stel och ond, men den kunde ha varit ondare! Jag ska inte beklaga mig för mycket. Det är som om Gud ibland ritar ett stort kors i taket. Det funkar att jobba. Hyfsat. Jag utför, levererar och nu återstår mest en massa mejl att läsa. Bäst av allt var att finna att min plats hos Kurre fanns kvar. Vänligheten jag sökt mig till när ingen annan har funnits nära.

En utblommad gul tulpan i buskarna.

I eftermiddag har min chef anhållit om ett kort möte. Vi får se om det blir av eller om det blir som sist – det skjuts till den sista minuten. Jag har inga förhoppningar, ingen längtan. Det går att leva utan att brinna, men jag kan det inte. Och frågan är om jag nånsin skulle få brinna här. Möjligen som en utslagen gul tulpan i buskarna..?

 

 

 

 

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Kollat och kommenterat den 16 oktober 2013

Ett inlägg om what’s up, babe!

Uppryckning! Ut i omvärlden och spana, Toffla! Hör så jag peppar mig! För det händer saker utanför min glasbur, helt klart.

 

 

Har nån formgett skydd mot att vara i hetluften, tro?

Prins Carl Philip – formgivare eller inte? Nja, ett gnistskydd från 2010 har lyfts fram i hetluften (!) Det var i själva verket Eric Ericsson, prinsens handledare, som ritade gnistskyddet. Och enligt egen utsago ville EE inte stå med (?) som formgivare. Han är så skygg. Men nu, när allt har avslöjats, träder han fram. Skygg eller modig, Tofflan kan inte låta bli att kommentera: Eh?.. Hovet försvarar dock sin prins.

Churchill stod för den mest dräpande kommentaren. The Independent har ställt samman en lista över de tio mest dräpande kommentarerna i historien. And the winner is Winston Churchill med denna:

Jag må vara full, men i morgon kommer jag att vara nykter och du kommer fortfarande att vara ful.

Hur dräpande som helst, ju.

 

Ärkebiskop Antje. (Bilden är lånad från Svenska kyrkans webbplats. Foto: Magnus Aronson)

Svenska kyrkan får sin första kvinnliga ärkebiskop. Dags för varannan damernas även i kyrkan? Nåja, Antje Jackelén har valts till den första kvinnliga ärkebiskopen i Svenska kyrkan. Och det var väl på tiden. Vi har haft kvinnliga präster i 50 år. Bara. Antje Jackelén avlöser nuvarande ärkebispen när han går i pension i mitten av juni.

Uppsalas första choklad- och kaffefestival. Det är inte bara dags för vår första kvinnliga ärkebiskop. I helgen går Uppsalas första choklad- och kaffefestival av stapeln. Festivalen arrangeras av Kulturhjältarna och frossar på det goda gör man i Svandammshallarna och på Flustret. Det blir utställningar, kaffeceremonier, föredrag och provningar – förstås! Här har du fullt program samt möjlighet att köpa biljetter.

Livet är kort. Choklad och kaffe tillhör dess guldkanter.

Read Full Post »

Sista dagen

Ett inlägg om min sista arbetsdag.

Det regnade hela eftermiddagen och kvällen igår. Det blåste också. Jag blev tvungen att stänga fönster och dörrar. Vädret var en perfekt avbild hur det kändes inuti. Men det lättade när jag mobiltelefonerade med Fästmön, för hon får mig alltid på bra humör, hur tufft det än känns eller är.

Sista dagen på femte skrev jag om igår.

Det var en lustig dag igår! Och inte fick jag nån klarhet i saker och ting. Jag har försökt ringa och mejla, men ingen svarar. Folk är ju på semester. Så vart jag ska överlämna saker och ting – som material, nycklar, passerkort, dator, mobil etc – vet jag i skrivande stund inte. Den person prefekt 2 tyckte att jag skulle överlämna till har nämligen semester – även nästa vecka.

Det mest struliga i skrivande stund är datorn som jag hade tänkt deponera på fakulteten idag. ML deklarerade igår att h*n tror att institution 1 har köpt loss den av fakulteten. Det hade ju varit bra om jag blivit informerad om detta, eftersom jag eventuellt ska göra ett jobb för sagda fakultet och har meddelat att jag har en dator… Nu vet jag inte om jag har en dator eller inte… Jag hoppas på svar under dan.

Nu har jag emellertid pratat med personalmänniskan och jag fick hämta mina intyg efter lunch. Hade tänkt luncha ensam med min bok tillsammans med Lena Nyman på Thaistället, men fick sånt trevligt sällskap av varma A idag igen! Vi har bytt mobilnummer! Knäppt, va, sista arbetsdagen…?

Det sista jag gör på jobbet är att mastertömma tjänstemobilen och flytta datorn till femte våningen. Där står den säkrast, tror jag. Troligen lämnar jag resten av mina prylar där också. Nånstans. Jag känner mig ganska frustrerad att det ska bli så här struligt i sista minuten, men när jag har lämnat den här byggnaden är det inte längre mitt problem. Och jag ska inte vända mig om…

Sa hej då till några igår som är i tjänst och det blir väl ytterligare några goodbyes idag. Men jag tänker inte dra ut på eländet utan ge mig iväg så snabbt jag kan. Nån avtackning blir det inte den här gången heller, men det hade jag inte förväntat mig. Jag har ju bara varit visstidsanställd i ett och ett halvt år.

När jag var och hämtade kaffe på förmiddagen föll mina ögon på denna nidbild som nån – inte jag! – hade ritat och lagt på hyllan bredvid kaffemaskinen. På nåt sätt känns det rätt att avsluta med den här, för informationsservicen lär ju bli obefintlig när jag har stängt och låst min dörr.

The preventor of information service – undras vem som avses…

Det är onsdag idag och det är min sista arbetsdag här. För alla andra går livet vidare, för mig tar det stopp. Ett tag. Jag försöker planera in aktiviteter av olika slag – både roliga och användbara, men jag har svårt att upparbeta nåt engagemang just nu. Det går över, jag vet, men jag måste få sörja en stund.

I kväll ska jag fira vår elvaåring, men jag misstänker att födelsedagspresenten från Bokus inte har kommit fram än. Och det är skitdåligt, för den skickades i fredags. Jag hoppas att den är väl värd att vänta på…

Livet är kort. En del liv har knappt börjat, medan andra liv är på väg att ta slut. Så är det bara.

Read Full Post »

”Jag skiter i allt, men det skiter jag i…”

Ett inlägg om ingenting särskilt.

Igår var det full rulle tamejtusan hela dan. Dagen idag verkar inte bli bättre. Jag vill bara sitta ner med min bok på gång, men det tycks vara omöjligt. Måndagen innebar shopping, artikelproduktion, medicininköp, matlagning, tvätt, presentinslagning, telefonering och sånt. Idag ska jag försöka orka gå ut med sopor och slänga min gamla dörrmatta.

Det går åt en massa medicin just nu. Och för att du som är nyfiken och inte vet vad Omeprazol används mot kan jag berätta att jag äter det mot mitt bråck på magmunnen. Utan Omeprazol kräks jag hela tiden. Nöjd?

Ett jävla liv var det här tidigt i morse. Jag fick för mig att nån höll på att flytta, men det var två unga tjejer som städade i trappuppgångarna. Eller de körde nån sorts poleringsmaskin. Maskinen i sig lät ingenting, det var tjejerna som lät. Är alla unga människor hörselskadade nu för tiden? Jag bara undrar eftersom alla samtal tycks föras skrikande. Kulmen nåddes när den ena tjejen stod utanför trappuppgången och skrek i sin mobil om hur poleringsmaskinen krånglade.

Det var solsidan, det. På skuggsidan regerar ju andra som inte drar sig för att flytta tunga saker före klockan åtta. Eller låta sina barn vara ute och leka då. Små barn. Små barn som tar efter sina föräldrar. Men det vågar fan säga nånting, för då springs det väl med listor här i hemmen (vissa utvalda, som alltid) igen. Vännen K berättade att h*n gjorde misstaget att säga ifrån åt en mamma. Jisses så h*n fick sina fiskar varma! Mamma sa att h*n

[…] förstörde barnens glädje […]

för att h*n påpekade att de förde liv, klängde högt och lågt och mest i späda trädgrenar, ritade på marken och på riktigt förstörde utemiljön som h*n som bostadsrättsinnehavare varit med om att betala via sin månadsavgift. Det är inte ens troligt att Sura Mamman med tillhörande vildbasare bor i föreningen. Men stick då! Pucko!

Prefekt 2 har ännu inte svarat på mitt mejl, så jag vet fortfarande inte om jag måste åka och skriva på nåt papper eller om jag får det hemskickat. Jag misstänker starkt att han inte ens har orkat läsa mejlet. Han är nämligen känd för att bara läsa första meningen. Därför har det varit av yttersta vikt att man har en bra rubrik och en lockande inledning när man har mejlat honom. Gissningsvis hade jag inte det när jag skrev i söndags förmiddag.

Jag har börjat packa. Jag ska fortsätta med det. Sen tar jag soporna och kanske en ny tur till apoteket. Glömde ju en sak igår!

I kväll ska vi dela en kulinarisk upplevelse, Fästmön och jag. Vi har reserverat bord på Restaurang Messob och förväntningarna är höga. Jag menar, ett ställe som serverar Den glada giraffen som dessert…

Livet är kort. Och just nu skiter jag i allt. Eller nej. Det mesta. Men det skiter jag i. 

Read Full Post »

Fredagskväll med spett och penna

Ett inlägg om Tofflans fredagskväll, den som nu gått över till natt mot lördag.

Det blev en soft fredagskväll. Elias älskar sin dator och han spelar spel med kompisar och skypar samtidigt. I kväll var det kompisen E han tävlade med. Men först spelade han lite på egen hand. Jag satt på ballen* och läste. Det var varmt samtidigt som det blåste, som tur var. Markisen var nere och skyddade lite grann mot alla pyromaner som härjar i området. I afton var det mansfest mittemot med två rykande grillar, män i förkläden och grabbiga stämmor. Det lektes och glammades. Det låter fortfarande som om männen har ganska trevligt.

Vi intog vår middag på ballen. Elias berättade att han gillar jordnötssås. Så typat när han inte gjorde det sist – nu fick han lite av min sås. Och tanten på Thaistället hade lagt ett extra spett i hans matlåda.

Elias fick fem kycklingspett.

Vi åt strax före klockan 18. Klockan 18 såg platsen mitt emot mig ut så här:

Jaha, så blev man ensam igen, då…

Elias var så snäll och go hela kvällen, men han blev lite ilsk vid ett tillfälle när spelet hängde sig. Och det kan man ju förstå, jag är själv likadan när datorn krånglar. Men med en kexchoklad och lite tålamod gick det över och han kunde spela igen. Under tiden passade jag på att skriva mitt nästa personporträtt för Uppsalanyheter.se Det publiceras vid lunchtid på tisdag i nästa vecka! Håll utkik då, för det är återigen en spännande och färgstark person som kommer till tals!

Det gick att sitta nästan hela kvällen på ballen. Jag kunde på ropen höra hur fotbollsmatchen gick, samtidigt som jag förfasade mig över fru Deskmedul som jag trodde skulle vattna ihjäl sin uteplats. Nån måtta får det väl vara, tycker jag! Nu är säkert hela Fyrisfloden tömd! Vart herr Deskmedul tog vägen vet jag inte. Han försvann. Eller blev till såpbubblor. Vad vet jag.

Framåt kvällen kom så Elias ut och höll mig sällskap. Han hade fått en fin skrivbok av mig idag, med hårda, svarta pärmar och röda hörn. Jag vet ju att han gillar att skriva och att illustrera sina texter, så jag letade fram en packe färgpennor. Jag är så nyfiken på vad han skrev och ritade, men jag har inte tittat. Kanske har han påbörjat sina memoarer eller nån mysteriebok om sina äventyr i New Village…

Här skrivs det nåt spännande, tror jag.

Vid 22-tiden började vi frysa i våra shorts och skymningen kom. Tänk att det gick att sitta så lättklädd där ute hela kvällen!

Skymning i New Village.

Väl inomhus ställdes jag inför ett mysterium. Jag startade Lapdancen – och plötsligt var det Fästmöns bokmärken i min webbläsare!!! Det lustiga var att hon råkade ut för motsvarande hemma hos sig häromdan – när mina bokmärken kom upp. Det tog lite tid att fixa till och jag är inte riktigt nöjd än. Men mest är jag förbryllad! Hur kan det bli så???

Det blev lite sent innan Elias kom i säng, men han måste ju hinna äta chips mellan middag och sänggående också! Själv tog jag några prästostbågar och en öl. Elias drack Sprite light. Nu hör jag en liten gosse som snusar i sovrummet. Tror bestämt att han slocknade som ett ljus…

*ballen = balkongen

Livet är kort.

Read Full Post »