Marielund – sommardröm vid Uppsala

Ett inlägg om en somrig bok.

---

 

I början av sommaren noterade jag i media en nyutkommen bok med lokal anknytning. Boken har ett härligt sommartema och heter också Marielund. Sommardröm vid Uppsala. Historisk litteratur kring Uppsala är inte särskilt ovanlig och den här boken är faktiskt inget undantag. Den berättar, i text och bild, på sätt och vis det tidiga 1900-talets historia när vårt land går från fattigt bondeland till industrialismen och en borgarklass, som har det lite bättre ställt, växer fram.

Från staden Uppsala flyttar borgarna ut till sommarbostäderna i Marielund. Där insuper man frisk luft och lantliv, man promenerar, ror, simmar, spelar sällskapsspel, ägnar sig åt högläsning med mera. Uppsala är ingen stor stad – år 1920 var antalet invånare runt 23 000 – så umgänget i staden blev i princip detsamma både i staden och på landet.

Närmare naturen var det som gällde när stadens industrier släppte ut föroreningar. Snickarglädjen är stor, men man flyttar också hela byggnader, bland annat från Dalarna, som var Sveriges dåtida mall. Boken ger emellertid mer historia längre bakåt i tiden. Kanske var Marielund rentav en helig plats på vikingatiden.

Redan när jag öppnar den gröna påsen som boken levereras i blir jag glad. Detta är en vacker bok och den doftar alldeles nytryckt. Föreningen Marielunds vänners redaktionsgrupp har gjort en fin bok vad gäller text och bild, men också utseendemässigt. Det röda bokmärkesbandet signalerar Kvalitet med stort K. Bokens huvudredaktör Jonas Pertoft är en synnerligen duktig formgivare, något han visar prov på här.

Innehållet mer specifikt då? Det jag gillar mycket är att man som läsare lockas in i historien kring en plats, en byggnad etc och att finns tydliga referenser till var man kan läsa mer på andra håll. Texterna är välskrivna, ofta baserade på samtal och intervjuer med Marielundsbor och alldeles lagom långa. Dessutom är sidorna i boken rikt smyckade med fina illustrationer. De flesta färgbilderna är tagna av Åke E:son Lindman.

Jag lär mig saker när jag läser den här boken också, till exempel att man faktiskt från Marielund kunde ta tåget ända till Paris, hur Lennakatten fick sitt namn, att Uppsala har världens äldsta simsällskap och att det i Sverige fanns något som hette lokaltid som gjorde att tidsskillnaden mellan Strömstad och Haparanda var 45 minuter. Vidare läser jag med stor behållning om arkitektur, natur, sjön, föreningsliv, trädgårdar och järnvägen. Extra kul är Stellan Skarsgårds lilla minnesruta över somrarna i Marielund. Jag kan stå ut med de små korrekturfelen, men jag hade kanske önskat att de inte fanns alls.

Det här är en perfekt presentbok, kanske till och med en julklapp? Tänk att bläddra i denna sommarbok på julaftons kväll, medan snöstormen viner utanför husknuten…

Toffelomdömet blir det högsta!

Boken finns att köpa på bland annat Studentbokhandeln i Uppsala, Marielunds station, Upplandsmuseet och i Fjällnora. Här kan du beställa boken från Föreningen Marielunds vänner.

Tack Föreningen Marielunds vänner genom Jonas Pertoft för recensionsexemplaret!

 

---

Livet är kort.

Read Full Post »

Gäster hos Valsgärde, Tokerian och Odinsborg

Ett inlägg i vilket Tofflan beskriver söndagens utflykter.

Uppdaterat!!! Den lila blomman på bild nedan är mycket riktigt backsippa. Den är också fortfarande fridlyst, Agneta!!!

Framåt lunchtid började det komma allt fler moln. Därför lämnade vi Himlen efter dusch för att hinna få lite sol på våra nosar innan regnet kom. Jag föreslog att vi skulle kolla in Valsgärde och så blev det! Vi passerade Fullerö och strax därefter svängde vi in på en smal väg. Vi fick lämna Clark Kent* vid en lada och gå en knapp halvkilometer.

Dagens utflyktsmål.

Åkrarna runt omkring låg till synes torra och dammiga, men såg välkrattade ut, nästan som mönster.

Mönster på åkern.

Prinskorven hade lite spring i benen efter att ha tillbringat så gott som hela lördagen vid datorn.

Elias gick med stora kliv mot Valsgärdes gravar.

Det var lite varmt, men uppe på toppen på en av gravhögarna blåste det skönt.

Det blåste skönt på toppen.

Vi såg massor av gullvivor och några lila blommor som jag inte kunde namnet på, men som jag har hört namnet på miljoner gånger.

Inte gullvivor utan..?

Vi såg två träd som såg ut att vara jättegamla, säkert från vikingatiden.

Ett av de jättegamla träden.

Uppe på toppen var det härlig utsikt. Bussen såg ut som en buss för myror.

Härlig utsikt! Vi gick hela vägen upp, den vägen vid pilen.

Ja, det var ett fantastiskt ställe, Valsgärde! På ena sidan flöt ån och jag blev lite badsugen. Men det fanns ju gårdar och hus i närheten som säkert ägde rättigheterna till det. Hur som helst, nästa gång vi åker hit tar vi nog med oss nåt fika, för man blev riktigt kaffetörstig och lite hungrig!

Hej då, Valsgärde! Här stod vi nere på vägen igen.

Eftersom det kurrade i somligas magar, så vi åkte in till Tokerian. Jag lämnade in Lottot och vi hade inte vunnit en spänn. Prinskorven fick lite lunch – korv med bröd, passande nog.

Korv med bröd till Prinskorven.

Efter lunchen stack vi upp till mig med mina grejor. Elias passade på att vila på soffan, efter allt spring var han lite trött, grabben.

Prick klockan 14 stod vi utanför mammas/Fästmöns jobb. Och då kom de första regnstänken. Men det blev inte mer än stänk, så vi kunde åka till Gamla Uppsala som planerat!

Anna och jag kikade in till en kille som säljer antikviteter precis intill Odinsborg. Där brukar det alltid hända lite märkliga saker. En gång låg hans arga lilla hund där under ett träd och blängde på mig. Hon gillade inte människor. Idag var hon visst inte hemma. Under trädet stod det i stället en stol. Och i trädet hängde… en kristallkrona…

En kristallkrona hängde i ett träd hos antikvitetskillen.

Det hade mulnat på rejält, så vi bestämde att äta glass inomhus. Det var ganska mycket folk där som åt och fikade och en del blev visst aldrig nöjda, medan andra såg ut som om de behövde äta hela sortimentet. Anna och jag dreglade över räkmackorna, men det blev bara glass och kaffe.

Det blev ”bara” kaffe och en Storstrut för mig.

Elias hjälpte för säkerhets skull sin mamma att äta upp även hennes glass. Annas glass hette Skruven och Elias åt en Geisha.

Skruven och Geisha åts av Anna och Elias.

Allt var fint och mysigt – utom vår bordslykta som var… TURKOS!!!

USCH vilken gräslig lykta!

Lite handling och sen hemfärd till Himlen. Jag åkte hem till New Village för att telefonera med mamma. Hon var uppspelt efter gårdagens tipspromenad – trots att hon inte vann. Vann gjorde en gubbe som gick med sitt barnbarn, en ung tjej och mamma hävdade indignerat att de nog fuskade, för de gick med mobilen och grejade.

Jag åkte och hämtade lite onyttig mat hos Mac Jack och medan jag satt här och skrev kom regnet. Rejält. Tennisbanan har åter blivit pool.

I kväll väntar sista programmet Inför Eurovision Song Contest 2013. I kväll är Robin Stjernberg med. Det är han som ylade så pass att han ska representera Sverige i tävlingen nästa helg. Jag har ingen klar favorit ännu, men jag har å andra sidan bara hört alla låtar typ en gång var. Och det har låtit ganska… varierande, mest… inte så bra, faktiskt.

*Clark Kent = min lille bilman

Livet är kort.

Read Full Post »