Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mobiltelefini’

Ett inlägg om firande och resande av olika slag.


 

Mamma fikar i Tranås

Ett par minuter efter att den här bilden togs kom mamma på att hon glömt att stänga av kaffeperkolatorn hemma.

Det var mot slutet av dan, klockan var närmare halv sex än fem, som tjejen här till höger satt i Tranås och fikade och plötsligt kom på en sak…

Vet du, jag stängde inte av kaffeperkolatorn innan vi for hemifrån. Eller gjorde du det?

Jag höll på att sätta kaffe och kaka i halsen. Vi hade nämligen lämnat hemmet på förmiddagen. Skulle det nu finnas ett hem att återvända till för mamma? Det vore just ett snyggt sätt att fira den här dagen, hennes åttionde födelsedag… Men vi tar det från början, så får du hänga med på en del av firandet!

Musicerande figur

En underlig, musicerande figur.

Mammas dag inleddes faktiskt med sång av en underlig figur. Ja, jag tycker att man ska sjunga för den som fyller år. Sen kan det ju bli jobbigt på olika sätt, men mamma gav mig, för första gången på nästan 50 år, beröm för min sångröst. Gången före det var när jag gick på lekis, var fem år och sjöng När juldagsmorgon glimmar på nån terminsavslutning.

Hur som helst lyckades jag få upp mamma ur sängen. Jag höll ett tänt ljus i handen och sjöng Ja må hon leva och avslutade med Sankta Lucia. Mamma for säkert upp av rena förskräckelsen. Jag hade tänkt runda av med Nu är det juli igen för det är det ju, men nånstans inser även jag mina begränsningar.

Gröna paket och en lila påse

Presenter.

Presentbordet bestod av gröna paket, en lila påse och en bunt med kuvert. Och dan innan hade mamma fått en blomma av min vän I. I de gröna paketen var det mest småsaker från mig, men i den lila påsen låg huvudpresenten: en mobiltelefon från Fästmön och mig. Den skulle genast prövas, tyckte jag. Det vara bara det att skiten inte funkade…

Vad göra när vi har planerat söndagsskola med mobillektion? Jag fick slänga på mig kläder, springa (!) upp till stan och dödsföraktande kasta mig under gallergrindarna, först av alla köande till Teliabutiken i Metropolen Byhålan. Det verkar vara ett exotiskt utflyktsmål eller nåt, för ”alla” var där. Det visade sig att säljaren jag hade köpt mobilen av i torsdags hade satt in sim-kortet fel. En kvinnlig säljare rättade till det hela och jag kunde springa tillbaka hem till mor, slänga i mig ett par jordgubbar och lite kaffe och borsta tänderna. Klockan 11.20 satt vi i bilen på väg mot Örserum och Hotell Örensbaden. Då hade jag också hunnit gnussa bort fågelskit på bilen.

Vi hade inga planer på att stanna över natt, men lunch var bokad åt oss. Mamma träffade en gammal bekant, vi promenerade i solen och sen kom vi till dagens allvar: att göra ett avslut. Det gick väldigt bra och mamma sa upprepade gånger att det var helt rätt. Nu planerar hon att bo över några dar – nästa sommar. Vi får hoppas att det blir möjligt.

Utsikt över vattnet

Ett avslut vid vatten.


Mammas vän var en mycket vänlig man 
vars sista minne av min pappa var en åktur med resväska till en busshållplats. Ett dygn senare fick jag ringa den vänlige mannen och berätta att min pappa inte fanns i livet längre. Min pappa slutade sitt liv i vattnet.

Bryggan Örensbaden

I vattnet nedanför den här bryggan slutade pappa sitt liv.

 

Chokladkaka Moas Tranås

Ljuvlig chokladkaka på Moas i Tranås!

Det var sen eftermiddag när mamma och jag satt i bilen igen. Vårt mål var att stanna i Tranås, där vi hade bott några år när jag var småtting på riktigt, och dricka födelsedagskaffe. Tranås är mest känt för att där finns en enda gata, Storgatan. Där finns också ett enda kafé, nämligen Moas. Så vi hade tur! Kaffet var gott, kakan en sann läckerbit som smekte gommen och personalen vänlig och hjälpsam. Det var då mamma kom på det där med perkolatorn. Vi hade ett par valmöjligheter, men om huset hade brunnit ner tack vare en torrkokande perkolator, så var det med all säkerhet redan hänt. Så vi satt lugnt kvar och fikade färdigt innan vi for tillbaka till Metropolen.

Och mammas hem stod kvar. Jag gick in och stängde av perkolatorn. Eftersom den innehöll lite kaffe hade den inte kokat torrt och var inte förstörd. Mamma fick den av mig till Mors dag i maj, så det hade känts ganska surt.

Vi inhandlade några blommor och for sen vidare för att hälsa på pappa, mormor och morfar. Mamma berättade för dem om sin dag. Min lilla mamma är nu alltså 80 år. Pappa blev 78 och mormor bara 59, så mamma har jobbat sig igenom livet bra. Hon är mycket nöjd med sin dag och det glädjer en dotter som inte kunde fira sin mamma riktigt så som hon hade önskat.

Tack till Anna, I, mammakusinen B med familj, FEM, Jöran, Lena och några till som kom ihåg mammas dag och bidrog till att fira henne, på olika sätt!

Jag och mamma

Jag och mamma.


Nu har lördagen sen ett tag varit söndag. 
Jag hjälpte mamma med att hyfsa en chokladask. Vilken tur att hon fick två… Om en liten stund ska jag släcka lampan. Det har varit en fin dag även för mig. Avslut är viktiga att göra även om det tar nio år.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om problem med hårdvara och mjukvara.


 

Teknikens under!

säger vi ofta och himlar med ögonen när datorer, skrivare och annat inte fungerar som det ska. Igår var det ramaskri i både gammelmedia och sociala medier när Facebook och Instagram låg nere. Detta toppade till och med nyheten om Förintelsens minnesdag och att det var 70 år sen Röda armén nådde fram till Auschwitz. Skrämmande! 

Jag bloggade om det absurda i situationen. Sen satt jag själv senare på dan och svor över fallerande teknik i stället för att fokusera på vettigare saker och saker jag kan göra nåt åt. Mitt tekniska problem bestod i att jag hade uppdaterat min Twitterapp på mobilen under förmiddagen. Detta fick till följd att den inte funkar via min wi-fi hemma, utan jag måste stänga av och surfa på iPhonen, helt enkelt. Irriterande, men hallå! Fokus, Tofflan!..

Snö

Mycket snö var det igår, men jag kunde ta mig ut och handla – utan färdtjänst, tack och lov!

Det finns viktigare saker i samhället att snöa in på. Saker som borde fungera. Färdtjänsten, till exempel. I Metropolen Byhålan är det sen länge samåkning som gäller och ett visst antal kassar och hjälpmedel som får följa med den resande. Väntetiden kan vara plus minus 30 minuter och resor ska beställas en viss tid i förväg. Jag gick i taket sommaren 2013 när man införde nya regler och inte informerade om det. Ansvariga på såväl politisk nivå som tjänstemannanivå var på semester och jag kände att man skyllde och la över ansvaret på både webbredaktör (gör bara det h*n blir tillsagd att göra) och externt bolag (vill enbart tjäna pengar; kör inte ideellt). Men mamma har en bra färdtjänst-handläggare och så småningom fick vi kontakt och kunde reda ut saker och ting. I samband med mammas riksfärdtjänstresa hit och hem vid vinterns storhelger 2014/2015 mejlade jag handläggaren med ett par synpunkter. Hon ringde senare upp både mig och mamma och det blev bland annat bestämt att synpunkterna skulle föras vidare och vissa förändringar till det bättre genomföras. Gott!

Men här i Uppsala då? Den 12 januari införde kommunen nya färdtjänstregler. Och genast började folk att klaga, för samåkning var man inte van vid. Dessutom fick man börja ringa en beställningscentral i stället för valfritt, till färdtjänsten anslutet, taxibolag. Den som vill åka ensam får betala mer för resan. Men samåkning skapar problem för vissa som har svårt att dela bil. Det dröjde inte länge förrän det blev riktigt stora problem. En kvinna tvingades åka runt i två och en halv timme, en resa som tidigare tog en halvtimme. Kvinnan skulle till ett läkarbesök och färdtjänst var beställd två dar i förväg. Ändå kom chauffören inte i tid. För det kommunen uppenbarligen inte tänkt på och räknat med är den extra tid det tar med samåkning: det är flera personer som ska hjälpas i och ur bilen, flera hjälpmedel som ska fällas ihop och läggas i bagageutrymmet eller lyftas fram och fällas ut etc.

Nog tror jag att färdtjänstresenärerna i Uppsala måste vänja sig vid samåkning i möjligaste mån. Samtidigt tycker jag inte att man ska straffas genom högre avgifter om man nån gång måste åka ensam. Vidare borde kommunen ha sneglat på andra kommuner som redan har samåkning för att kunna räkna på och med den extra tid detta tar. Det är nämligen inte friska människor som har färdtjänst. Eller de har åtminstone nåt funktionshinder/nån funktionsnedsättning. Man kan inte bara fälla ihop dem som en rollator och slänga dem i skuffen, liksom. Människor är mjukvara.

Jag är glad att jag kan hasa över till Tokerian utan färdtjänst. Som jag gjorde igår eftersom jag behövde mjölk, fil och toapapper. Men jag är inte glad åt system, vars enda syfte är att spara pengar – när grundsyftet borde vara att hjälpa dem som har det lite svårare i tillvaron än andra…

 


Livet är kort.

Read Full Post »

Ett inlägg om dagens strul och farhågor.


Tror du
att det gick smärtfritt med bilservicen?

Njae…

är mitt svar. För inte nog med att arbetsordern var bortschabblad i morse, det dröjde ta mig tusan till stängningsdags innan Bil 3:an var klar med min bil. Visst är jag nöjd att de fixade servicen, däckbytet och bromskontrollen samt den utlovade lånebilen, men… Jag lämnade bilen klockan sju i morse och klockan var efter 16 när jag åkte från verkstan i min bil. En vanlig mellanservice brukar innebära att bilen är klar till lunch. Ja, jag var ju naturligtvis inte på verkstan hela dan. Det hade kanske varit ett sätt att sätta eld i bakarna på dem. För även om de ordnade det hela var det ju deras fel och jag slösade bort så många timmar.

Hela min dag gick åt till att vänta. Men först slösade jag bort ytterligare tid med att skriva en jättefin ansökan – till en tjänst jag redan sökt…

Det blev ingen promenad eftersom jag inte ville befinna mig flera kilometer bort från lånebilen ifall de ringde. För att inte tala om oron jag kände när de aldrig hörde av sig. Klart jag undrade vad det var för

ENORMT STORT FEL

på bilen… Klockan 15.15 ringde jag själv. Då hade de inte ens tagit in bilen i servicehallen än… Och jag som skulle hämta Fästmön klockan 16 – i andra änden av stan.

Nu gick allt bra och det enda lilla felet de hittade på bilen var ett trasigt kupéfilter som byttes till en kostnad av 180 kronor. Medan jag betalade jobbade Anna lite till och jag anlände till hennes jobb endast 20 minuter efter utsatt tid. Jag tyckte nämligen att Anna skulle få åka bil hem efter att ha gått till jobbet i morse och efter att hon gått jobbet hela dan.

Jag orkade inte laga nån mat i kväll utan vi köpte pizza när jag hade burit ut sommardäcken i förrådet. Ryggen sa

Aj, aj!

men det hjälpte inte – däcken måste ju ur bilen och in i förrådet. Och jag har i alla fall inte lika ont i ryggen som mamma eller vännen Klara Den Arga har.

Juldekoration

Juldekoration på den elektroniska menyn.


pizzerian
hade de ordnat om och krånglat till, tycker jag. Syftet var nog att förenkla och spara på personal, men… Det var lite förvirrande när all avhämtning – från pizzerian, sushihaket och restaurangen – idag skulle ske från sushihaket. Dessutom var jag så trött att jag inte såg den ENORMA skylten på pizzerians dörr som informerade om just detta… Däremot såg jag att man börjat med juldekorationer. Eller det var egentligen Anna som noterade att den elektroniska menyn såg lite julsmyckad ut.

Den här trion matställen ligger i en före detta bensinmack med dess smörjhallar. Jag tyckte att det passade rätt bra att köpa mat här, bilservicedagen till ära. Men det kändes ändå lite märkligt att stå och beställa mat just på det stället där jag brukade tvätta mina före detta bilar…

Asiatisk tavla

Asiatisk mat och konst i den gamla biltvätthallen.


Och nu när vi ändå
är inne på

före detta…

Efter maten hällde jag ner mig i bäste fåtöljen för att läsa. När jag låg där som bäst och sussade läste ringde telefonen. Det är bara en person, i princip, som ringer på den. (Jag räknar inte telefonförsäljare.) Japp, det var mamma! Nu har vi telefonerat varje dag i jag vet inte hur många dagar i rad. Jag fick senaste nytt om den där felaktiga räkningen hon fått som visade sig vara… inte ett dugg felaktig. (Jag citerar mig själv: ”Mamma, jag hjälper dig med räkningarna om du vill! Säg bara till! Jag gör det så gärna.” Mamma: ”Nej det gör jag själv.”) Glad var mamma emellertid för sitt nya köksbord med stolar som herr och fru Blå införskaffat åt henne. Hon var så glad att jag inte nändes fråga vad fru Blå tyckte om liggaren på pappas grav. Det kändes inte som nån högprioriterad fråga idag…

Bäst som jag flanerar runt i lägenheten och pratar med mamma slänger jag en bläng genom köksfönstret. Håller på att skita på mig av SKRÄCK, för där nedanför fönstret tycker jag mig se en sån där före detta som jag inte vill ha nån kontakt med. Tänk å tänk, värsta scenariot: att sagda person var på lägenhetsvisningen i Toffelhuset och slår till på hemmet som är till salu! Fasa, fasa! Jag får verkligen hoppas att mina ögon bedrog mig. Verkligen!

Nog nu med farhågor, oro och gamla drakar/demoner! Dags att fokusera på morgondagens övning som går av stapeln under eftermiddagen. Har inte hunnit bli nervös än.


Livet är kort.

Read Full Post »